Donald Trump är affärsman, och i de kretsarna brukar man fimpa verksamheter som är olönsamma i någon mening. Som Nato, eller europeiska allierade. I don’t give a shit about Nato, som han själv uttrycker saken, och han vill inte punga ut med skattepengar på konflikter som inte angår USA.
Kanske skulle han på inrådan av andra inte gå riktigt så långt, men han skulle definitivt sätta punkt för kriget i Ukraïna genom att dra in vidare amerikanskt stöd, varvid Europa inte har så mycket annat val än att följa i dennes fotspår. EU tvingas därmed inse att man inte kan förlita sig på USA och att pax americana därmed är över.
Det är i grunden bra, eftersom Europa då måste stå på egna ben istället för att utgöra vasall åt Washington, och man kan inte heller stå under amerikanskt beskydd i utbyte mot att ständigt blunda för amerikanska övergrepp. Europa måste bli självständigt, ett tredje centrum jämte Washington och Beijing, samtidigt som man måste ha ett realistiskt förhållande till Moskva.
Onkel Sam drar sig tillbaka till en fredligare tillvaro.
Trumps aversion mot Nato innebär vidare att planerna på att bygga en motsvarande organisation i Asien lär skrotas. Därmed avbryts den skadliga upprustning som för närvarande pågår, med ett allt mer militariserat Japan i färd med att överge sin pacifistiska konstitution och under övervägande att blanda sig i frågan kring Taiwan. Asien har haft nog med japanskt vapenskrammel under det gångna århundradet.
En logisk följd av en sådan utveckling är att USA:s våldsamma militära överkapacitet kan bantas, varvid pengarna bättre kan användas för civil upprustning, inte minst av landets förfallna infrastruktur. Det är helt enkelt en bättre värld när länder investerar i den egna nationen hellre än att söka konflikt med andra.
Onkel Sam spelar högt mot Kina.
Handelskriget och trätorna med Kina lär dock fortsätta och kanske intensifieras, men Zhongnanhai ser ändå långsiktiga fördelar med Trump vid rodret, bland annat sagda avspänning i Asien och förändrade geopolitiska förutsättningar genom försvagade allianser. Hellre hård ekonomisk konkurrens med fulspel än risk för storkrig, och oddsen är betydligt högre för att Trump skulle komma till Taibeis försvar – därmed är även risken för en invasion automatiskt lägre.
Avspänning i världen kompenseras emellertid med hårdare stridigheter internt när USA sluter sig inåt, och Trump lär ha långt skridna planer på att angripa monarkin och adeln i Washington samt mer radikalt bearbeta den djupa staten. Även det kan vara till global båtnad, då den vänsterextrema exporten av woke kan komma att begränsas kraftigt när den amerikanska nationen återfår sansen en smula.
I kombination med ett Europa som vrider sig åt höger kan det vara början på slutet av det svåra tjugotalet, och ljuset av en mindre renässans kan kanske börja skönjas i slutet av tunneln. Ja, jag ska heja på Trump.
Den fortsatta kampen mellan USA och Kina blir mindre krigisk och mer strategisk under Trump.
För ett par år sedan orsakade Nancy Pelosi (D) en diplomatisk kris genom att i egenskap av amerikansk talman besöka Taibei. Beijing slog som svar på stora krigstrumman och anställde en gigantisk övning runt ön, ett skådespel som därefter har fortsatt periodiskt i syfte att inskärpa den egna hållningen i frågan och dämpa eventuella försök till secessionism.
Den ålderstigna (84 år) ladyn är inte längre talman, men väl ledamot i representanthuset. Tillsammans med andra lagstiftare har hon i dagarna besökt Indien, bland annat för att träffa tibetlaman Dainzin Gyaco (丹增嘉措) i Dharamsala. Orsaken härför är att lamans tid är på upphällningen, varvid en av Washingtons traditionella murbräckor gentemot Kina riskerar att försvinna.
Tibetlaman Dainzin Gyacos tid är utmätt.
Kongressen har för ändamålet lämnat ett lagförslag i vilket man lägger ut texten om Tibet, en akt som nu bara inväntar Genocide Joes signatur innan det träder i kraft. Det är ett slags tillägg till den redan förefintliga tibetpolicy man drog upp 2002, i akt och mening att söka lösa den förhandenvarande dispyten mellan Beijing och lamaämbetet.
Om Kina hade haft motsvarande arroganta attityd till USA och hade haft för vana att lägga sig i andra länders interna angelägenheter, skulle man kanske ha stiftat dussintals motsvarande lagar om att lösa dispyter mellan Washington och de många indianstammar som har förtryckts under lång tid och vars land helt sonika har stulits från dem under former av folkmord och kulturell utplåning. Zhongnanhai ser det således som absurt att USA lägger sig i frågan om Tibet.
För en utomstående betraktare kunde det för all del tänkas vara uppbyggligt att någon extern aktör söker medla i den frusna konflikten. Förhandlingarna har gått i stå sedan 2010, och parternas respektive anspråk går inte att jämka. Aktstycket är följaktligen betitlatPromoting a resolution to the Tibet-China dispute act, med innebörd att uppmuntra till fortsatt dialog.
Men dokumentet går så mycket längre i det att det tar ensidig ställning för den ena parten, bland annat genom att ifrågasätta huruvida Tibet har hört till Kina sedan «evinnerliga tider» (ancient times), en högst luddig fras som inte har någon egentlig bäring på saken.
I Tibet styr Kina, inte amerikanska kongressen.
Historien är här dock väldokumenterad. Tibet inlemmades först i det kinesiska imperiet under Yuan-dynastin (1271–1368), då mongolerna lade under sig både Kina och Tibet i ett nytt rike. Efter Yuans fall blev Tibet åter nominellt självständigt, om än med täta kulturella och politiska band till Kina.
Från 1720 blev Tibet emellertid definitivt inlemmat i dynastin Qing, efter att ha begärt hjälp mot ständiga attacker från mongoliska khanat. Det är drygt tre hundra år sedan, en tid som borde räcka för att fastställa en ny gränsdragning, och under alla omständigheter en företeelse som ägde rum innan det ens fanns något USA.
Tibets «självständighet» efter den dynastiska erans fall 1911 fram till 1951 är lika ogiltig som motsvarande «självständighet» för övriga provinser i Kina som bröt sig loss vid tiden, och har aldrig erkänts av världssamfundet, och allra minst av den då styrande Republiken Kina under nationalistiskt styre. Men det är ändå ett av många halmstrån man söker greppa.
Dokumentet berättar vidare att man avser «motarbeta desinformation» som emanerar från Beijing kring Tibets historia, lamaämbetet med mera, utan att närmare precisera vad det skulle röra sig om för missförhållanden. Slutligen har man en «definition» av Tibet som råkar linjera helt och hållet med lamans anspråk, omfattande såväl den autonoma regionen Tibet som tibetkulturella områden i provinserna Gansu, Qinghai, Sichuan och Yunnan, områden som aldrig har befunnit sig under tibetansk kontroll.
Ny lama vaskas fram genom lottdragning från gyllene urnan, eller genom dekret från Beijing. Och så har det varit sedan 1793.
Pelosi et al har under sin sejour i Dharamsala därtill förkunnat att USA minsann inte tänker låta Beijing utse lamans efterträdare på posten, utan menar att det är ett val laman har att göra själv. We will not let that happen, säger man, tydligen okunniga om att det är lag och tradition sedan 1793, då kejsar Qianlong införde lottdragning från gyllene urnan (金瓶掣签, jinping cheqian) som medel att utse ny lama och undvika korruption. Det har aldrig varit lamans privilegium att utse efterträdare.
I regeringskomplexet Zhongnanhai skakar man förstås på huvudet, rycker på axlarna och mumlar upprört att amerikanerna denna gång alldeles har tappat det, och under alla omständigheter har utspelet ingen förutsättning att leda till några konkreta förhandlingsresultat. Tvärtom är det bara avsett att ytterligare försämra de redan ansträngda relationerna och fjärma parterna än mer.
Ur Washingtons synvinkel drar man dock tibetkortet av helt andra skäl, och vill naturligtvis inte alls ha någon upplösning på dramat. Man vill kunna fortsätta nyttja den tibetanska diasporan i Dharamsala som ett instrument mot Beijing, men det förutsätter då att Dainzin Gyacos efterträdare på posten är under amerikansk kontroll. I annat fall upphör «exilregeringens» och diasporans roll som aktörer i frågan, och Tibet får politisk ro under en tibetansk överstepräst trogen nationen.
Onkel Sam riskerar att förlora ett av sina antikinakort då laman går ur tiden.
Tio tusen containrar med ammunition har redan forslats från Nordkorea till Ryssland, och många fler lär det bli. Den slutna juchediktaturen har plötsligt fått användning för sina enorma lager av konventionella vapen, samtidigt som man i utbyte kommer i åtnjutande av modern teknik av olika slag.
Gim Jeongeuns tidigare besök i Ryssland återgäldas nu med ett formellt statsbesök av Vladimir Putin, det första på två decennier. Den förhärskande internationella doktrinen har länge varit att försöka kyla ned Gim och hålla landet på mattan, men i ljuset av ett förnyat kallt krig mellan Öst och Väst förändras denna dynamik undan för undan.
Det kan vara svårt att föreställa sig, men Nordkorea var länge den ekonomiskt mer framgångsrika av de två koreanska staterna. Den sydkoreanska kapitalismen bar frukt först under 1980-talet, då man fick bukt med korruptionen och påbörjade en demokratisering. Omvänt kollapsade Nordkorea i samband med Sovjetunionens fall 1991, eftersom man då blev av med stöd och marknader.
Den kommunistiska världen under Sovjetunionen isolerades som bekant av Väst medelst sanktioner och bojkotter, men man kunde ändå hålla ekonomin på en anständig nivå. Numera är det i princip bara Nordkorea som finns kvar i den kategorin av system, medan övriga världen verkar i den globala kedjan.
Det sistnämnda är också orsaken till att man inte kan nyttja samma metoder mot exempelvis Kina, eftersom landet är största handelspartner med större delen av världens länder och därmed tätt integrerat i världsekonomin. Av samma skäl kan man inte sanktionera Ryssland till stenåldern, eftersom landet på motsvarande vis har flitiga handelsförbindelser med omvärlden.
Gim levererar vapen till Ryssland.
Under det första kalla kriget dominerade Väst världsekonomin på ett helt annat vis än i dag, och man kunde då sätta kraft bakom orden. Numera är dock Kina en ekonomisk supermakt, med Indien i släptåg. Därmed har den globala ordningen allt mer förskjutits i östlig riktning.
Den så kallade «fredskonferensen» om Ukraïna häromdagen utgör ett gott exempel på denna nya ordning. Mötet var ett försök av Ukraïna och västmakterna att sätta dagordningen kring en framtida fred, men övriga världen valde att skicka representanter på lägre nivå eller att inte närvara alls. I slutändan skrev man inte heller på dokumentet, varför konferensen utmynnade i fullständigt fiasko.
Det är inte så att omvärlden bortanför den «gyllene miljarden» av finare människor i Väst inte bryr sig om fred eller om Ukraïna, bara det att man uppfattar Väst som en stridförande part. En fredskonferens under deltagande av bara den ena parten och dess allierade betraktas som löjlig och meningslös.
Man hade förstås liknande konferenser under andra världskriget, under vilka de kommande segrarmakterna diskuterade den framtida ordningen. Hitler var då inte inbjuden, men det var inte heller Frankrikes de Gaulle eller Kinas Jiang Jieshi. USA, Storbritannien och Sovjetunionen drog enväldigt upp ramarna för efterkrigstiden.
En viktig skillnad är här dock att det inte är segrarmakterna som konfererar om Ukraïna, även om man gärna vill inbilla sig det. Omvärlden utanför Väst inser detta, och låter därför inte låna sig till spektakel av detta slag.
Vad som är rätt och riktigt eller rättvist med mera spelar härvidlag ingen roll, utan verkligheten är vad den är, oavsett vad man har för känslomässig inställning till kriget och dess kontrahenter. Ryssland har kopplat greppet, och inget alls tyder på att man kommer att förlora. Därför är det också Moskva som kan ställa de huvudsakliga villkoren för fred. Sådan är realpolitiken.
Väst vägrar att förlika sig med denna nesa, och är därför fast beslutet att forsätta kampen i förhoppning om att man kan nöta ut Ryssland med en strid ström av vapen, ammunition och ekonomisk krigföring. Väst är trots allt så mycket rikare än Ryssland, och har råd att avsätta enorma resurser på att hålla Ukraïna brinnande i evighet. Detta är mycket riktigt Washingtons strategi, och dessvärre numera även Bryssels.
Men å ena sidan har vi de demografiska aspekterna, där det betydligt folkrikare Ryssland har ett givet övertag gentemot ett Ukraïna som kontinuerligt dräneras på manskap. Medelåldern i den ukraïnska hären är redan hög, samtidigt som man skickar gravida kvinnor och pensionärer som «förstärkning» till frontlinjen. Aldrig så mycket materiel hjälper alltså inte, om det inte finns utbildat manskap att hantera denna.
Å andra sidan har vi att Västs industriella kapacitet är tämligen nedgången efter decennier av utlokalisering till Kina, medan Rysslands är någorlunda habil. Den ekonomiska dvärgen kan därför hålla någorlunda jämna steg i att matcha de projektiler som levereras från Väst, och med hjälp av Nordkoreas arsenal har man ett gediget övertag.
Säkerligen förmår Väst rusta upp och snabbt ställa om produktionen, men i slutändan är det inte sådana faktorer som avgör kriget. Utslaget sker visserligen på slagfältet, men om man inte är villig att sätta in trupp är det redan avgjort till Rysslands fördel. Ty demografin, ty Rysslands naturresurser och exportkapacitet.
Konsekvens blir dessutom att Nordkorea stärker sina kort och därmed kan bidra till ökad instabilitet i regionen, en krutdurk som bara väntar på att explodera under amerikansk militär överkapacitet. Pyeongyang sitter med trumf på hand, och kan begära i princip vad man vill av Moskva i utbyte mot vapen och ammunition. Därmed är de internationella sanktionerna mot Nordkorea nu i princip upphävda i praktiken.
En annan följd är att man driver Kina och Ryssland allt närmare varandra, då man märkligt nog angriper båda makterna samtidigt istället för att söndra och härska på sedvanligt manér genom allianser med fiendens fiende. Så kan man inte besegra Ryssland, men däremot sätta krokben för sig själv.
Västgänget i G7 förlade påpassligt sin årliga sammankomst i tät anslutning till den «fredskonferens» kring Ukraïna som i dagarna hålls i Schweiz. Sleepy Joe Bidens mentala hälsa tycks emellertid inte medge ytterligare strapatser, efter att under gårdagen återigen ha setts stirra åt annat håll under inre själavandring, och han ersätts därför av Kamala.
Tillkommer gör även de flesta statschefer i Europeiska unionen, likväl som de gängse icke folkvalda ledarfigurerna i unionen. Symptomatiskt nog skickar dock de flesta länder utanför detta västliga kotteri lägre representanter på minister- eller diplomatnivå, eftersom man vill upprätthålla en mer neutral hållning – detta är ju ett krig mellan Ryssland och Väst mer än något annat, en träta som inte angår övriga världen, på samma sätt som vi skiter högaktningsfullt i konflikterna i Myanmar och Jemen.
Brics-länderna Indien, Brasilien, Sydafrika och Förenade Arabemiraten hör självklart till denna skara, medan Kina inte deltar alls på grund av att Ryssland inte har bjudits in. Man ser det som tämligen meningslöst att diskutera «fred» utan att de båda kontrahenterna deltar i samtalen.
Även kandidater till Brics i form av Indonesien, Thailand, Türkiet, Bahrain och Komorerna skickar representanter på lägre nivå, så ock Sydkorea, Singapore, Mexiko och Ungern med flera. Man kan därför se konferensen som ytterligare en tillställning där den ena krigförande sidan i form av USA, EU och Ukraïna lägger ut den godhetssignalerande texten, medan det «globala syd» lyssnar med ena örat.
Washington har i vanlig ordning sin egen definition av «fred».
Deltar gör även påvenatet i Rom och Konstantinopels ekumeniska patriarkat, som om dessa entiteter har något alls att göra med saken. Det visar emellertid att det är det kristna och ständigt missionerande Väst som håller i taktpinnen, och världen i övrigt undrar nog varför inte buddistiska och andra organisationer är representerade på samma vis.
Ur denna konferens kan förstås inte komma någon fred, utan man får se det som en ansats att försöka hitta ramar kring vilka världen kan enas innan man påbörjar de egentliga fredssamtalen. Samtidigt har den besvärliga verkligheten att Ryssland kontrollerar de territorier man har annekterat, ett förhållande som inte kommer att förändras med mindre än att Väst sätter in gubbar i Ukraïna – och det lär helt enkelt inte hända.
Vän av ordning invänder då med emfas att vi väl inte kan låta den starkes rätt avgöra saken⁉ Men sådan är alltså realpolitiken, och så har den alltid varit. I detta fall segrar inte USA, utan någon annan, men resultatet är ändå det samma i detta perspektiv. USA:s och i viss mån EU:s geopolitiska ambition att vidga sina domäner till Ukraïna har misslyckats, och Moskva har framgångsrikt undanröjt vad man i Kreml uppfattar som ett hot.
Om detta kan man tycka vad man vill, men det är verkligheten, och det är bara den man kan förhålla sig till. För EU:s del vore en frusen konflikt katastrofal, medan det kunde passa Washington ganska bra att dominera både Ryssland och EU på detta vis. Mest av alla vinner dock Kina, särskilt i det längre loppet, vilket borde oroa de kinafientliga krafterna. Vi som har viss sympati för Kinas strävanden uppskattar inte nödvändigtvis denna utveckling, i vart fall inte i egenskap av européer.
Vägen ut ur detta dilemma är således att anställa en verklig fredskonferens, där båda parter deltar under realistiska villkor. Kiev har förlorat, och måste inse detta. Zelenskyj har ingenting alls att vinna på fortsatt konflikt, men väl mer att förlora.
Den västliga diskussionsklubben G7 har samlats i italienska Apulia för sitt årliga sammanträde, under värdskap av Giorgia Meloni, för tillfället draperad i rosa utstyrsel. Där har «världsledarna» avhandlat ämnen i stort och smått, men med en närmast kolonial attityd av att tro sig vara världens herremän.
I den kommuniké som drogs upp under mötet betonar gruppen att man strävar efter att möta globala utmaningar under iakttagande av demokratiska principer och respekt för lagstyre, och att man avser söka stärka internationella regler och normer till allas båtnad.
Men redan punkt ett på dagordningen innehåller givetvis ett abrupt avsteg från sådana internationella regler och normer, eftersom den «regelbaserade världsordningen» är högst tänjbar och i princip definieras godtyckligt av USA i varje tidsögonblick, på det att man själv och allierade alltid gynnas främst.
Onkel Sam sätter dagordningen i G7.
Avbräcket består i att nyttja räntor och andra intäkter från frysta ryska tillgångar för att stödja Ukarïna, inalles omfattande femtio miljarder US-dollar. För sådan appropriering finns inget som helst stöd i internationell lag, och det är just sådant godtycke som riskerar att ytterligare smutsa ned Västs anseende – andra länder kan inte lita på att tillgångar inte beslagtas och drar sig därför undan från västliga institutioner.
Internationell rätt i denna mening är helt enkelt meningslös så länge det inte finns institutioner som kan överpröva agerande från rövarband som G7, och i slutändan kokar allt ned till realpolitik. Innebörden är att Moskva kommer att svara med motsvarande appropriering av västliga tillgångar, inte minst privata sådana, för att reglera skulden. Även andra former av vedergällning kan komma i fråga, vilket riskerar att leda till ytterligare destabilisering i Europa.
Onkel Sam drar in stålar på sitt proxykrig i Ukraïna, och nu även genom att råna ryska tillgångar.
Även Kina angrips i kommunikén, som bär Vita husets tydliga signum. De regionala ledarna samt EU tycks här fullt ut ha låtit sig dras med i den amerikanska kampen om global hegemoni, givet det märkliga narrativet.
Man åberopar även här «internationella regler» när man klagar på Kinas «överkapacitet» och varnar för kinesisk exportkontroll av mineraler och annat gods. Detta efter att ha initierat ett fullskaligt handelskrig med Kina, förbjudit Huawei, ZTE och andra telekomföretag att verka på västliga marknader samt tillämpat omfattande exportkontroll gentemot Kina avseende litografisk utrustning och annan kritisk halvledarteknologi… «reglerna» här är således att Kina inte ska svara på knytnävsslagen, utan sitta still i sandlådan och bara låta busen fortsätta slå.
De gängse harangerna om mänskliga rättigheter i Tibet, Xinjiang och Hongkong samt territorialdispyter i Sydkinesiska havet förekommer också i texten, spottloskor som levereras alldeles efter att man har begärt att Kina ska ansluta till den västliga bojkotten av Ryssland och pressa landet att upphöra med aggressionen.
Dokumentet fortsätter på samma vis att angripa i stort sett hela världen utanför Väst för förmenta tillkortakommanden, medan man mer eller mindre ignorerar det israeliska folkmordet i Gaza och inte med ett ord berör de egna problemkomplexen med omfattande våld, hemlöshet och annat. Man borde nog städa upp framför egen dörr först.
En mer övermaga kommuniké kan nog inte tänkas, och gruppens uppblåsthet accentueras kraftigt av att den är formerad kring regionala pajsar som Kanadas Trudeleau och den brittiske överklasspakistaniern Sunak. Det är en i allt förlegad institution, ett arv från fordom.
Eftersom EU numera är en «ickenumrerad medlem» i gruppen tycks det vidare vara överflödigt att ge Scholz, Macron och Meloni särskild vikt, eftersom de länder som dessa figurer representerar numera är dussinstater. Spektaklet borde reduceras till G3, som i USA, EU och marionetten Japan, i en västlig koalition mot resten av världen, framförallt Kina.