Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland USA

Vilse i geopolitiken

Propagandan har att Ryssland är en ekonomisk dvärg som får bita i gräset på grund av det mäktiga Västs omfattande sanktioner. Därtill är den ryska hären knappt stridsduglig, och man förlorar manskap som flugor i elden. Till yttermera visso är Putin på fallrepet, antingen för att han är dödligt sjuk eller för att en palatskupp är nära förestående. När Kragh, Paasikivi och Sundström oemotsagda får lägga ut texten dominerar eländesnarrativet stort.

Men retoriken rymmer också den diametralt motsatta hållningen, nämligen att om Ukraïna inte vinner kriget står vi andra på tur. Ukraïnierna slåss inte bara för sitt eget land, utan även för oss. Europas framtid står på spel, vilket är orsaken till att Sverige och Finland går med i Nato och resten av EU rustar som bara den för att mota den efterblivna ryska dvärgen i grind.

De två världsbilderna kan inte samtidigt vara sanna, och inte heller ligger sanningen i någon gråzon i mitten. Båda narrativen är i själva verket falska, och döljer det smutsiga geopolitiska spelet bakom ytan. Populasens roll i detta är i stort att agera hejaklack, under stats- och kommersmedier i huvudfåran som anförare.

Dels mår rysk ekonomi ganska bra, trots omständigheterna. Detta för att man obehindrat kan exportera olja, gas, uran, mineraler och gödsel till övriga världen bortanför den «gyllene miljarden» i Väst och därmed inte lider brist på exportintäkter. I själva verket går en ansenlig del av exporten fortfarande till EU, som alltså är en av krigets huvudfinansiärer.

Den långa ryska gränsen är också synnerligen porös, varför sanktionerat gods slinker igenom utan problem, om än till ett högre pris än eljest. Därtill kommer att Kina mer än gärna exporterar till Ryssland, som därmed knyts hårdare till Beijing i fråga om ekonomi, politik och kultur. Sanktionerna är därför mer eller mindre verkningslösa.

Dels har Ryssland förstås inga som helst ambitioner att ta sig an Europa i något slags expansionistisk galenskap, utan det är alltjämt så att konflikten kring Ukraïna i grund och botten dröjer sig om Natos expansion och Rysslands säkerhet. Detta viftas självklart bort i propagandan, för att det så att säga raserar bevekelsegrunderna för fortsatt engagemang.

Väst kunde i själva verket inte bry sig mindre om Ukraïnas folk och dess «demokrati», utan saken gäller landets strategiska position och dess naturtillgångar, inte bara vete som man kunde tro utan även mineraler, olja och gas. Ukraïna är visserligen slagfältet, men i övrigt är Kiev en NPC – aktörerna finns på annat håll och nyttjar Ukraïna som en proxyarena, på samma sätt som Syrien och andra konfliktzoner.

En primär målsättning är att nöta ned Ryssland militärt och ekonomiskt genom att uppehålla trycket under lång tid, om än på ukraïnska folkets bekostnad. Därmed hoppas man på sikt neutralisera Moskva, så att man inte bara kan införliva Ukraïna i den egna gemenskapen, utan även fortsätta den östliga expansionen.

Men samtidigt observerar övriga världen vad som sker, och det med viss förskräckelse. Man inser att man själv kan drabbas av Västs oändliga sanktionspaket och att bli eliminerad ur centrala system som Swift om man inte underkastar sig USA och dess «regelbaserade världsordning».

Dollarn har pyspunka som internationell reservvaluta, samtidigt som andra aktörer stärker sina kort.

På förekommen anledning «riskminimerar» man därför genom att hedga med Kina och andra aktörer, bland annat genom att diversifiera sina tillgångar. Även Kina självt agerar i syfte att långsiktigt eliminera beroendet av dollarn, bland annat genom att utveckla egna transferreringssystem och att uppmuntra renminbin som internationell valuta.

Dollarn är alltjämt världens primära reservvaluta, ett privilegium som medger Washington att trycka närmast obegränsat med pengar och låta världen i övrigt dämpa inflationseffekterna. Men samtidigt har valutan tappat nästan tjugo procent sedan år 2000, medan renminbi och andra valutor stadigt växer i reservkorgarna.

Något tronskifte står inte för dörren i den omedelbara framtiden, men när det väl sker lär det gå undan. Beijing agerar i vanlig ordning med sikte på den längre framtiden, och man har uppenbarligen en plan under exekvering.

I nästan samma ögonblick som Ryssland invaderade Ukraïna började Kina nämligen sälja av amerikanska värdepapper i accelererad omfattning, samtidigt som man ytterligare ökade guldreserverna. Man spekulerar såedes i att dollarn småningom kommer att tappa i kraft, och väljer därför att sälja sitt innehav och istället säkra med stabila metaller. Man är inte ensam om att agera sålunda.

Vidare har man överenskommit med Saudiarabien och Ryssland att handla i renminbi istället för dollar, samtidigt som Saudiarabien har avböjt fortsatt handel med petrodollar, efter att ett femtioårigt avtal löpt ut. Kinesisk yuan är numera Rysslands primära utlandsvaluta, givet sanktionerna.

Vi har därför ett givet moment i rullning mot mindre dollar och mer renminbi, vilket är ett annat uttryck för att Väst försvagas och Kina stärks. Saken gäller alltså inte så mycket Ryssland som Kina och aktörer i det «globala Syd», som inte har del i konflikten i Ukraïna.

Speciellt gäller att vi i Europa blir lidande, och vi är i själva verket också en NPC, i praktiken en amerikansk marionett, vilket avspeglar sig i hur vi slaviskt följer Washington i allt från tullar till exportkontroll och sanktioner.

Men vår egen industri hackar samtidigt betänkligt, och tillväxten går på tomgång. Vi har satsat på alldeles fel häst denna gång, och har gått vilse i geopolitiken istället för att ta en självständig rutt och bevaka våra genuina intressen, till vilka Ukraïna faktiskt inte hör.

Kina säljer sina dollarbaserade värdepapper och köper guld. Varför gör man så?
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Teknik

Europeiska strafftullar skott i egen fot

Europeiska kommissionen under drottning Ursula von der Liar har beslutat att införa strafftullar om 17.4–38.1 % på kinesiska elbilar, utöver de 10 % som redan föreligger. Detta trots att unionen är splittrad i frågan, och man har inte heller hörsammat de varningar som har rests kring reciproka åtgärder från Kina.

Helt säkert är nämligen att Beijing kommer att ge ett proportionellt svar, vilket innebär att tariffer i motsvarande storleksordning införs mot europeiska produkter av olika slag, exempelvis tyska bilar, svensk elektromekanik och franska viner. Det är en lose–lose-situation som i slutändan leder till dyrare produkter och därmed minskad efterfrågan.

Följdeffekter blir att europeiskt näringsliv får svårare att sälja på den kinesiska marknaden, varvid man måste anpassa kostymen sålunda. Minskad produktivitet och ökad arbetslöshet blir därför det omedelbara resultatet. En annan konsekvens är att omställningen till grön energi bromsar in då man fördyrar i alla led.

BYD kraschar in i europeiska tullmurar.

Protektionism leder småningom ofelbart till bristande konkurrensförmåga, och på samma sätt som amerikansk bilindustri förlorade mot japanska uppstickare, kommer europeiska tillverkare att tappa mot kinesiska i det långa loppet. Det man vinner på kort sikt förlorar man på längre.

EU hade gjort bättre i att formera en egen industripolitik, på samma sätt som Kina och USA, i syfte att stödja den egna industrin utan att för den skull hämma konkurrensen med höga tullmurar. Det är i själva verket alldeles självklart att man borde subventionera grön teknik på olika sätt, givet den ambition man har kring omställning.

Lika självklart är att Zhongnanhai för tiotalet år sedan slog in på en sådan linje, eftersom man då tampades med svåra luftföroreningar och allt större behov av import av olja. Man stimulerade därför näringslivet att ta fram grön teknik, samtidigt som marknaden stimulerades till konsumtion med rabatter. Resultatet är att Kina numera är världsledande på grön teknik, samtidigt som smogen i städerna är ett minne blott.

På samma sätt kommer BMW att krascha in i kinesiska muren när Beijing svarar.

Ett par viktiga punkter här är att subventionerna har kommit i åtnjutande av samtliga tillverkare, inte minst amerikanska Tesla, medan de amerikanska och europeiska tullarna riktar sig strikt mot kinesiska tillverkare, samt att subventionerna upphörde 2022 då marknaden var mättad.

De tillverkare som är kvar efter denna omställning står på egna ben och är synnerligen effektiva, så till den grad att Europa och USA inte kan konkurrera med dem. Det är vad det hela kokar ned till, även i detta fall. Tidigare har man infört marknadsförbud gentemot Huawei på samma grund, om än under svepskäl kring «nationell säkerhet».

Att kissa i sängen är varmt och skönt, i alla fall ett tag. Sedan blir det vått och kallt och äckligt. I överförd bemärkelse inträffar motsvarande alltid då en innovationsdriven marknad tar skydd under mått av protektionism. Europeisk bilindustri har därför redan sett sitt bäst före-datum.

Kategorier
Indien Kina Politik

Bharat väljer väg

Val i Bahrat har hållits sedan april månad, och man blir alldeles matt av den enorma logistiken kring denna händelse i världens största semidemokrati. Enligt den preliminära rösträkningen vinner Bahrataiya janata party (भारतीय जनता पार्टी), det vill säga Indiska folkpartiet, under Narendra Modi (नरेन्द्र मोदी) återigen, men samtidigt förlorar man majoriteten i parlamentet.

Med drygt 235 miljoner röster av 968 miljoner kniper man 240 mandat i underhuset, att jämföra med 303 mandat i 2019 års val. För egen majoritet krävs minst 272 mandat. Fortsatt maktinnehav är garanterat givet att Nationella demokratiska alliansen, det ena av två block i indisk politik, plockar sammanlagt 293 mandat.

I praktiken måste Modi därför kasta ett köttben eller två till regionala partier i alliansen, vilket inte är en särskilt omfattande eftergift. Samtidigt krävs viss eftertänksamhet kring det stora opinionstappet, som främst är ett uttryck för ekonomiskt missnöje.

Indien har numera övertagit Kinas tidigare roll som världens ekonomiska motor, i vart fall temporärt, men samtidigt är denna nationella reallöneökning tämligen skevt fördelad. De stora massorna får inte alls del av tillväxten, vilket bidrar till missnöje.

I viss mån är det naturligt att det betydligt fattigare Indien har större tillväxt än det allt mer mättade Kina, men samtidigt präglas landet av svåra strukturella problem. Ett är korruptionen, som är på en nivå som får Kina att framstå som exemplariskt i jämförelse. Ett annat är kastsystemet, som hindrar Indien från att fullt ut utnyttja sin befolkningsmässiga fördel.

Indien har störst tillväxt, före Kina, USA och jumbon EU.

Ur kastsystemet följer även en annan skiljelinje, nämligen den om meritokrati. Kina har sedan urminnes tider ett meritokratiskt system som vaskar fram talanger oavsett bakgrund, medan Indiens religiösa apartheidsystem effektivt passiviserar stora lager av befolkningen i armod.

Indien har inte heller satsat på infrastruktur i tillnärmelsevis samma grad som Kina, varför näringslivet inte har möjlighet att växa i motsvarande proportion. Tanken att Bharat skulle kunna ersätta Kina som världens fabrik är löjeväckande så länge en sådan hämsko ligger över nationen.

Modi har på förekommen anledning länge sneglat på Kina, och i viss mån sökt emulera Beijings reformpolitik på en rad områden. Harmoniseringen under hindunationalism (hindutva, हिन्दुत्व) är ett sådant mått, och närmast en förutsättning för att komma tillrätta med de eviga och skadliga religiösa trätorna i landet. Indien måste ha en majoritetskultur kring vilka minoriteter ansluter, på samma sätt som i Kina, även om det skulle reta upp Väst och dess MR-jesuiter.

Bharat kommer förvisso att ha en allt mer framträdande roll i världsekonomin, men har samtidigt ingen som helst möjlighet att utmana Kina på allvar förrän man gör upp med sina interna brister. Modi borde därför bannlysa kastsystemet och förmå befolkningen att ta steget in i den moderna världen, fri från förkastlig religion och barbariska seder.

Han borde även söka lösa gränstvisterna med Kina, nämligen som en kompromiss, för att lösa upp en del geopolitiska knutar. Bahrats hedging mellan Väst och Öst är kanske fördelaktigt i det korta perspektivet, men den forna brittiska slavkolonin borde veta var man egentligen hör hemma.

Bahrataiya janata party förespråkar här likt Kina och Ryssland en polycentrisk världsordning, utan att ta tydlig ställning för något särskilt block. Härav kan man förstå såväl medverkan i Quad som inköp av rysk olja och omfattande affärer med Kina, trots gränstvister med den senare makten.

Indien vill likt Kina återta sin forna ställning i världen som en självständig makt av rang, snarare än att bli någons vasall eller undersåte. Förstår man den mentaliteten inser man också vart Bahrat är på väg. Den indiska populasen har just bekräftat detta vägval.

Större befolkning än Kina spelar ingen roll så länge interna strukturproblem föreligger.
Kategorier
Kina Kultur Teknik Vetenskap

嫦娥六号: Kina triumferar igen

Chang’e 6 (嫦娥六号) har lyft från månens baksida med ett par kilo grus, och väntas dimpa ned i Inre Mongoliet om tre veckor. Förvisso kan mycket alltjämt gå snett, men i praktiken är de svåraste momenten avklarade, och återfärden mer eller mindre ett rutinuppdrag.

Kina triumferar därför igen, och man bygger vidare på tidigare framsteg. Man var först med att landa på månens baksida med Chang’e 4, och återvänder nu med en mer komplicerad mission att plocka upp material från den geologiskt annorlunda baksidan.

Innevarande uppdrag föregicks av Chang’e 5, som utförde samma uppgift på framsidan, det vill säga sådant som jänkarna mäktade med redan på 1960-talet. Men eftersom månen mer eller mindre övergavs när Apollo-programmet lades ned, finns ett nyvaknat intresse för de unika mineraler som månen härbärgerar, inte minst för att de kan utgöra komponenter i framtida teknik.

USA har till och med gjort ett undantag i sitt sinofobiska Wolf amendment från 2011, den McCarthy-liknande lag som förbjuder Nasa att samarbeta med det kinesiska rymdprogrammet, nämligen för att detta även kan ha militära applikationer. Alltså till skillnad från det amerikanska… Även proverna från Chang’e 6 kommer att fördelas generöst världen över i grundforskningens sanna anda, även till den fascistoida regimen i USA.

I denna förnyade rymdkapplöpning kan man notera att det kinesiska programmet är oerhört robust, med blott något enstaka missöde, medan andra nationers uppdrag är mer svajiga med förseningar, krascher och allsköns fiaskon. Det borgar för fortsatt framgång för det kinesiska programmet.

USA får ändå anses ha kvar ett smärre övertag, men det är nog bara en tidsfråga innan Kina är ikapp och förbi. Artemis-programmet med dess förseningar och hafsiga planering förskräcker, samtidigt som USA snart står utan rymdstation när ISS pensioneras. Space X och andra privata alternativ är intressanta, men frågan är om de verkligen kan leverera i fråga om färder till månen och Mars.

Chang’e 6 utgör det tredje steget av fyra i Kinas månutforskningsprogram, med slutgiltigt syfte att etablera en obemannad bas vid sydpolen. Orsaken till att sonden har kunnat operera på månens baksida, där radioskugga råder, är att Kina har ett satellitsystem för kommunikation med jorden.

Systemet – Queqiao 2 ( 鹊桥二号) – består av en satellit i jord–månesystemets L2-punkt, det vill säga en av de gravitationsfria lagrangepunkter som utgör jämvikter i systemet. Satelliten, i bruk sedan april, ersätter därmed den tidigare Queqiao 1 från 2018 i samma punkt. Även detta system är unikt för Kina.

Som sig bör är de kinesiska namnen på farkoster och företeelser i programmet hämtade från kinesisk mytologi, på samma sätt som amerikanska och europeiska missioner nyttjar västerländsk mytologi. Chang’e (嫦娥) är således en skönhet som bor på månen med kaninen Yutu (玉兔), medan Queqiao (鹊桥) är namnet på en bro (Skatbron) i en klassisk saga.

Uttal:
嫦娥 (Cháng’é, /ʈ͡ʂʰɑŋ³⁵ ˀɤ³⁵/)
鹊桥 (Quèqiáo, /t͡ɕʰy̯ɛ⁵¹ t͡ɕʰi̯ɑʊ̯³⁵/)
玉兔 (Yùtù, /y⁵¹⁻⁵³ tʰu⁵¹/).

Tygmärkets utformning är snarlik den för sagans framställning i allmänhet, med sonden renderad som flickan Chang’e svävande över fluffiga moln mot månen.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Ukraïna ur Kinas synvinkel

Ukraïnas korrupte diktator Voldemort Zelenskyj, på besök i Singapore, hävdar att Kina uppmuntrar länder att inte delta i en kommande «fredskonferens» i Schweiz. Några närmare bevis för detta påstående presenterade han inte, men sant är i vart fall att Kina självt inte kommer att delta i spektaklet.

Orsaken till detta är att den ryska motparten i konflikten inte är inbjuden, och att agendan centreras kring Kievs tiopunktsplan för fred, ett fantasidokument hämtat från sagans värld. «Fredsformeln» omfattar bland annat fullständigt ryskt tillbakadragande, restaurering av Ukraïnas forna gränser inklusive Krim samt en tribunal för ryska krigsbrott. Eller hur…

Det är därmed oklart vad konferensen syftar till, annat än att samla den ena sidan för sedvanligt pep talk under något slags semesterresa, där man återigen ska bedyra sitt eviga stöd till Kievs regim. Samtidigt är verkligheten så beskaffad att Moskvas grepp om de annekterade områdena är stabilt, och varje realistisk fredstrevare måste därför ta detta i beaktande samt förstås engagera båda parter i dialog.

Kina har således inget att göra i en oseriös låtsaskonferens om ingenting alls, utan väljer att avstå. Säkert skulle man från Västs sida än en gång vilja försöka locka in Kina i den egna fållan, för att få Beijing att försöka påverka Moskva i rätt riktning. Men det är dömt att misslyckas av ett flertal skäl.

Det första och primära är att Väst har bundit ris för egen rygg genom att ständigt misshandla Kina, bland annat genom exportkontroll, sanktioner och handelsbarriärer, samtidigt som man helt enkelt inte kan höra upp med att lägga sig i Kinas inre angelägenheter. Ett sådant fientligt agerande leder givetvis till motsatsen, nämligen ett närmande till Moskva i egenskap av fiendens fiende.

Det andra är att Ukraïna inte angår Kina, och att Beijing inte har för vana att lägga sig i andra länders konflikter. Zhongnanhai söker aldrig allianser och ingår aldrig pakter, och man har således inget inherent intresse av att delta i Västs skuggkrig mot Ryssland.

Det tredje är att Kina inte vill att Ryssland ska förlora kriget, eftersom det stärker det expansionistiska Väst och dess militärallians, och därmed i förlängningen innebär ett än större hot mot Kina. Sedan länge smyger västerländska kanonbåtar kring Kinas kust, på senare tid förstärkt under samarbeten som Aukus och illvilliga tankar om ett «globalt Nato».

Det fjärde är att Ryssland är en garant för Kinas oberoende vid en skarp konflikt med USA och allierade i regionen, exempelvis över Taiwan. Energi, spannmål och vatten från Ryssland kan då hålla den kinesiska industrin intakt och befolkningen i komfort, även under omfattande internationella sanktioner. Samtidigt kan man räkna med Rysslands implicita och passiva stöd som tack för hjälpen med Ukraïna.

Det femte är att Kinas långsiktiga strategiska mål gagnas av att ha Ryssland i beroendeställning, nämligen för att man därmed neutraliserar en potentiell konfliktyta kring den långa gränsen nationerna emellan. De båda länderna är inga naturliga vänner, utan har ofta legat i konflikt med varandra under historiens lopp.

Tätbefolkade Kina och dess industri + glesbefolkade Sibirien och dess naturresurser är en perfekt kombination i en möjlig framtida värld.

Kina får därmed tillfälle att expandera både industri och kultur till Ryssland så länge Moskva sitter i ett internationellt skruvstäd, och en frusen konflikt gynnar därför Beijing. På längre sikt kan man även göra anspråk på förlorade delar av Manchuriet som krav för att skydda Kreml. I förlängningen hägrar möjligen även det glesbefolkade Sibirien med dess resurser.

Zhongnanhais fredsplan linjerar därför med Kremls, och är samtidigt den realpolitiskt enda möjliga, nämligen att Ryssland behåller annekterade territorier och att Kiev åtar sig rollen som neutral stat. Moskva behåller man ändå i sitt grepp, eftersom Västs antipati lär bestå under överskådlig tid, samtidigt som Natos expansion effektivt gör halt.

I Kinas optik finns därför föga skäl att ansluta sig till den västliga klicken, eftersom man från det hållet har sagt upp vänskapen och numera betraktar landet som «systemisk rival» eller rent av «fiende». Man intar således en formellt neutral position samtidigt som man expanderar sina intressen i Ryssland, utan att för den skull dra på sig Västs kollektiva vrede under sanktioner.