Kategorier
Europa Kina Politik

Socialliberala tomtar

Är man medlem i en organisation vars mål är att lägga sig i Kinas interna angelägenheter, exempelvis hur demokratin i Hongkong exekveras, får man nog räkna med att själv bli granskad. Om syftet till yttermera visso är att skada landet genom att förorda sanktioner, förtala med propaganda eller utöva påtryckningar av annat slag, får det anses som tjänstefel att inte närmare studera vad en sådan fientlig grupp smider för ränker.

Men för två svenska folkpartister – Forssell och Mohamsson – gäller den absurda tanken att man tror sig ha rätt att intervenera i strikt kinesiska spörsmål, därtill utan konsekvenser, enkom för att man hyser vissa godtyckliga «värderingar», som man inbillar sig är «universella». När det sedermera uppdagas att Kina faktiskt har tentakler ute för att närmare studera dessa och andra illvilliga typer, ser man det som ett «angrepp» på inte bara den egna personen, utan hela det västerländska demokratiska systemet.

Diagnosen är även här trivialt utställd som paranoid psykos, det vill säga sinnessjuk förföljelsemani som yttrar sig i tankar som att Kina vill kullkasta den liberala demokratiska världsordningen för att sedan ersätta den med den starkes rätt samt ha total makt över alla aspekter… över svenska och europeiska invånare.

Tomtar på loftet och kineser i telefonen – som omväxling till de ständigt närvarande amerikanerna.

Nej, Kina har inga sådana planer, har aldrig haft, och kommer förmodligen aldrig att ha – såvida inte man pressar landet i den riktningen. Däremot har man sedan lång tid en stående ambition att återta full kontroll över sitt territorium efter närmare tvåhundra år av västligt och japanskt kolonialt förtryck, av ett slag som Forssell et al försöker vidmakthålla in i denna dag under den amerikanska fascistregimens ledning.

Varken mer eller mindre. Kina har ingen «hemlig plan» på att «ta över» världen eller ersätta amerikansk global hegemoni, utan blott att vara herre i sitt eget hus samt ha globalt inflytande i proportion till dess relativa styrka, naturligtvis under en verkligt regelbaserad ordning som inte godtyckligt bestäms av mobbaren USA.

Vill man hindra den utvecklingen mot en polycentrisk eller mångpolig världsordning får man nog gå i krig med Kina, ty givet allt annat lika är det nu alldeles för sent att söka hålla landet nedtryckt under vattenytan.

Tillsammans är vi européer genom EU starkare än Kina, hävdar man, men den utsagan är trivialt falsk. Kinas ekonomi är större och växer med större hastighet, men framförallt har man en produktionskapacitet som gör EU till en dvärg i sammanhanget. Man är också en ledande teknikmakt, medan Europa halkar efter allt mer när man reglerar sönder och samman unionen istället för att uppmuntra innovation och tillväxt.

Det är just socialliberala tomtar av det här slaget, tillsammans med andra kinafientliga krafter, som kontinuerligt pajar Europa genom att ge utlopp för sin schizoida hållning gentemot landet. Scholz och Macron vet betydligt bättre, och framförallt vet man att vi står i ömsesidigt beroende till Kina, att båda makterna står som vinnare på livlig handel och samarbete eller alternativt förlorare som bittra fiender. På egen hand förtvinar Europa, och man kommer då alltid att stå i skuggan av det betydligt starkare USA.

Därför ska vi inte hålla samman mot diktaturen i Beijing eller bjuda motstånd, utan under ömsesidig respekt för respektive system, kultur och tradition ha maximalt utbyte under så rättvisa former som möjligt. Politiker som Forssell och Mohamsson åligger således att verka för en sådan utveckling genom förhandlingar och avtal, snarare än att tugga fradga och dunka huvudet i väggen över en inbillad fiende.

Kinesiskt ordspråk: 己所不欲,勿施于人 (ji suo bu yu, wu shi yu ren), eller gör inte mot andra det du själv inte önskar. Tillämpat på den förhandenvarande situationen: om du inte vill att Kina ska spionera på dig, lägg dig då inte i Kinas affärer. Är denna gyllene regel en svår moralisk maxim att upprätthålla för förment frisinnade folkpartister?

Kinanojan är inte till vårt gagn.
Kategorier
Kina Kultur Politik

Hur skulle Xi ha gjort?

En farsa skjuts i huvudet framför sin son och avlider på plats. Numera en banal statistisk händelse i mängden, och den politiska retoriken vevas i repris för n:te gången. Den här regeringen har som högsta prioritet att återta tryggheten. Det är dags att Sverige förklarar fullt krig mot gängmedlemmarna, säger man.

Men så har man sagt länge, utan att för den skull komma ur fläcken. Polisen idkar alltjämt simpel poängjakt istället för att angripa buset, och man noterar i nyhetsflödet att konstnären Dan Park återigen har dömts till fängelse medan babbebuset har fortsatt fri lejd i offentligheten. Så håller det på år efter år utan att något förändras, oavsett regim vid makten. Det händer ingenting. Nada. Zilch.

Ett tankeexperiment kunde här vara påkallat, nämligen hur ordförande Xi Jinping (习近平) och hans parti hade agerat i motsvarande situation. Detta för att Sverige ju har valt att alienera sig maximalt från Kina, ett land som präglas av att tågen går snabbt och i tid, men också av trygghet, ordning och säkerhet, för att inte säga framsteg, utveckling och tillväxt – samtliga egenskaper Sverige numera saknar.

Nalle Xi leder den svenska politiken med vänlig järnhand.

Stabilitet och harmoni är två nyckelbegrepp i det kinesiska samhället, på gott och ont, och den värderade ordföranden hade således haft dessa koncept som ledstjärna i arbetet med att omdana Sverige. I praktiken innebär en sådan harmonisering (和谐化, hexiehua) en viss form av samhällelig likriktning under gemensamma grundnormer.

Speciellt hade Xi föranstaltat om att i grunden och med rötterna riva upp de enklaver som benämns särskilt utsatta områden. Ghettona i sig hade utsatts för en omfattande renovering, givet Xis starka ådra för infrastruktur, med parker och grönområden som komplement till den trista betongen, men framförallt hade man angripit de sociala strukturerna.

Omskolningsläger (劳改, laogai) hade således anbefallits för dem med kriminell eller tveksam bakgrund, under en regim med intensiv inlärning i svenska språket och svensk kultur, jämte arbetspraktik. Det vill säga samma metodik som i Xinjiang och tidigare kinesiska reformer, ofta med goda resultat.

Källarmoskéer hade sprängts, och så även skrytsamma minareter och andra uppseendeväckande islamistiska byggnader, under den enkla tanken att svensk kultur ska ha företräde i offentligheten. Den svenska flaggan hade vajat överallt, medan regnbågsflaggan och andra främmande element hade bannlysts i offentlig regi.

Ordförande Xi hade vidare gett direktiv om att installera fem miljoner övervakningskameror i offentlig miljö, samt etablerat en omfattande armé av drönare till polisens arsenal av verktyg, i syfte att konstant upprätthålla ordning, trygghet och säkerhet, samt förstås samla in bevis mot kriminella element.

Vidare hade Xi tvivelsutan infört ett landsomfattande system med social kredit för att med piska och morot åstadkomma harmoni och ordning i samhället. Kriminella element har ingen särskild rättighet att missbruka allmänna färdmedel som tåg, flyg och båt, och kan därför i olika grad avknoppas från sådana samhälleliga förmåner tills bot och bättring föreligger. Omvänt ska skötsamma personer få bonus för gott uppförande, exempelvis rabatt på biobiljetter, skatteavdrag med mera.

Statsmedierna hade Xi sågat längs fotknölarna, och därefter byggt upp från grunden med en ny fräsch agenda, med betoning på svensk kultur framför gangsterrap från förorten eller inkvoterad mångfaldskompetens. Invandringen hade givetvis strypts till noll, ersatt med program för återvandring samt instruktioner till domstolarna att som regel utvisa grovt kriminella – eller i förekommande fall internera vederbörande i straffläger på någon ö.

Detta alltjämt under demokratiska villkor, och resultaten skulle inte låta vänta på sig. Det skulle ta högst fem år för Xi att helt vända på utvecklingen, under vilken tid Sverige även hade haft ett nytt system av höghastighetståg som går snabbt och i tid.

Tankeexperiment i all ära, men i verkligheten heter Sveriges statsminister Ulf Kristersson, som inte får något alls uträttat. Inget av ovanstående kommer därför att hända, utan istället får vi dras med ytterligare hundratals repriser av det inledande dramat, kompletterat med den sedvanliga politiska komedin. Samt fortsatt statligt understödd gangsterrap, förstås.

Puh Jinping skulle helt säkert ha framgång.
Kategorier
Europa Kina Politik USA

Europas underkapacitet

Europeiska sovjetunionen har tämligen ambitiösa klimatmål, men frågan är om det mest är tomma ord utan förankring i verkligheten. Ty under implementationen av detta bländverk initierar man nu ett flertal undersökningar för att utreda huruvida kinesiska tillverkare av solceller, vindturbiner och elbilar åtnjuter statliga subventioner.

Bryssel menar – likt USA – att Kina medelst sin industriella «överkapacitet» låter kinesiska produkter «svämma över» den europeiska marknaden, varvid europeiska företag måste kasta in handduken. I förlängningen anar man således nya protektionistiska ingrepp för att skydda den egna industrin från internationell konkurrens.

Men i realiteten är det snarare så att Europa – likt USA – lider av industriell underkapacitet, ett fenomen som har uppenbarats under dess underliga skuggkrig med Ryssland, då man inte ens förmår producera enkla produkter som artilleripjäser och annan ammunition i annat än mindre skala. Det är en effekt av att man under fyrtio års tid har avindustrialiserat och istället flyttat produktionen – och utsläppen – till Kina.

Sedermera har man kommit till insikt om vikten av att diversifiera logistiken och inte helt förlita sig på Kina som världens fabrik – det vill säga «riskminimera» – samt att låta återbygga någorlunda industriell kapacitet, men den ambitionen har en parallell och mindre god utveckling i att mer eller mindre «frånkoppla» Kina på amerikanskt manér, exempelvis att ge fingret till den vedervärdiga kommunistiska regimen i Beijing för att ta sitt pick och pack till det demokratiska föredömet i Hanoi.

Europa har i praktiken inte möjlighet att gå så långt, eftersom man är i stort ömsesidigt beroende med Kina, men USA har i egenskap av mer självförsörjande aktör redan kommit långt i processen. Den fria världens ledare och försvarare av den fria marknadsekonomin har i den ansatsen sjösatt ett flertal industripolitiska projekt som dryper av protektionism, av ett slag som även skadar Europa.

Kinesisk invasion av bilar, solpaneler och vindturbiner – deal with it.

Till amerikanska metoder hör således att subventionera försäljning av elbilar, så länge komponenter som batterier med mera inte stammar från ett «country of concern» – läs Kina –, som komplement till sedvanliga tariffer, exportkontroll och marknadsförbud. Det är här inte bara fråga om subventioner, utan om att missgynna vissa aktörer. I motsats har de subventioner som förekommer – eller snarare har förekommit – i Kina tillämpats blint och rättvist, och dess största bidragstagare heter Tesla.

Statliga subventioner av industrier är nu inte okänt i Europa, utan snarare dess modus operandi – det skulle annars inte finnas någon Airbus. Speciellt Sverige ligger i topp i icke jordbruksrelaterat skattestöd till näringslivet, främst pappers- och annan tillverkningsindustri.

Man kan alltså inte både ha och äta kakan, och man kan inte räkna med att hela världen ska rätta sig efter underliga europeiska konkurrensregler på vissa men inte andra områden. Det är inget fel i att stödja industrier, men däremot är det fel att lägga krokben för överlägsna konkurrenter på det sätt som USA gör – och i längden kan skyddad industri inte överleva.

Europa ska därför välkomna kinesiska vindturbiner, solceller och elbilar. Konkurrensen möter man genom att vässa det egna näringslivet, kanske med subventioner och andra styrmedel, men främst genom att riva loss den omfattande röda tejp som kringgärdar europeiskt näringsliv, gigantisk satsning på energi för att komma till rätta med den dyra el som stryper europeisk produktion samt på andra sätt stimulera europeiska entrprenörer så att de inte tar klivet över till USA.

Kategorier
Kina Politik USA

Sverige gör en Litauen

Foliehattarna på Säpo hävdar att den kinesiska journalisten Chen Xuefei (陈雪霏) Axelsson har utgjort ett «allvarligt säkerhetshot» mot Sverige i hela tio år, det vill säga att hon under all denna tid har bedrivit «systemhotande» verksamhet, som att avvika från det konforma eländesnarrativet om Kina medelst mer positivt hållna fotoutställningar och «regimtrogen» retorik på webben, samt genom att arrangera möten mellan företagsledare och officiella företrädare för de båda länderna.

För detta säger man sig ha en «gedigen utredning», vilket i dessa sammanhang betyder att man inte har tillstymmelse till bevis, och det är också därför man inte kan precisera en enda formell anklagelse om vad Chen har tagit sig för i strid med lagen. Man begraver hela saken i sekretess, och går direkt på utvisning istället för att dra kvinnan inför rätta, eftersom man då hade förlorat. Inte ens i den politiserade svenska rättskipningen kan man bygga ett fall på ingenting.

Den självklara följdfrågan är då varför hon utvisas först nu, om hon i ett helt decennium sägs ha bedrivit denna farliga verksamhet? Varför har Säpo i så fall inte agerat långt tidigare, utan låtit denna förment kriminella journalistiska verksamhet fortgå under så lång tid?

Visserligen är Säpo likt andra svenska myndigheter genomsyrad av vänsterliberal woke kring mångfald och andra plattityder, och man räknas regelmässigt till de mer inkompetenta av institutioner, med en armé av inkvoterade kvinnliga pärmbärare och skotträdda analytiker som då falsklarmet om «giftgas» ljuder vrider sig i inbillade och psykosomatiska plågor. Skir inkompetens kan således ligga bakom en sådan utveckling, och man undrar då förstås hur många fler sådana latenta säkerhetshot vi har i landet.

Men den enklare och mer troliga förklaringen är att Chens journalistik naturligtvis inte alls utgör ett «säkerhetshot», och inte heller tidigare har gjort, utan att hon är en opportun bricka i ett geopolitiskt spel. Sverige har formellt tvingats välja sida mellan USA och Kina i den förras nykalla krig, vilket är varför Sverige på Washingtons rekommendation har förbjudit Huaweis utrustning i det svenska 5G-nätet och på andra sätt följt den amerikanska mobbningstaktiken, inklusive att lista Kina tillsammans med Ryssland och Iran som främsta «hot» mot Sverige – det vill säga USA:s självutnämnda fiender.

Sverige drar en lans mot den kinesiska draken, men vi vet vem som drar i trådarna i bakgrunden.

Som nybliven medlem i Nato har Sverige ytterligare skäl att visa sig på styva linan, och då kan det passa att slänga ut en journalist med en vass penna vars skrift man ogillar. Alternativt har man tidigare helt enkelt inte vågat utmana Kina alltför mycket, utan befunnit sig i ett slags skyttegravskrig med successivt försämrade relationer. Nu när man får leka med de stora grabbarna känner man kanske att man vågar ta ut svängarna och bli mer offensiv.

Inte helt oväntat sänder regimtelevisionen SVT i samma andetag – en tillfällighet? – ännu en negativ skildring av Kina, av ett slag som aldrig någonsin balanseras med vare sig mer faktiska eller positiva berättelser, i det utstuderade syftet att smutskasta landet. Tesen denna gång är att kineserna är «kraftigt övervakade» och betygsätts med poäng för att gå ut med soporna alternativt förlorar poäng genom att gå mot röd gubbe.

Men det sociala kreditsystem man beskriver är ett småskaligt experiment i ett fåtal städer, och inget som generellt präglar Kina. Det är en karikatyr av Kina, filmad av en dissident, och därför inte av dokumentärt värde, annat än om man balanserar med verkliga fakta och sätter saken i kontext. Vilket statsteve i egenskap av regimens propagandaorgan naturligtvis aldrig gör.

En given kontrast härvidlag är hur säkert Kina är i jämförelse med sprängdådens och skjutningarnas Sverige, och i själva verket skulle vi ha stor nytta av sådan social övervakning för att komma tillrätta med våra kroniska samhällsproblem – oaktat att kineserna knappast är mer övervakade än du och jag överlag. Man får här åter påminna om att världens mest kameraövervakade stad är London, och att Echelon, XKeyscore med flera system under Five eyes inte är kinesiska företeelser.

Den här utvecklingen är samtidigt inte ny, utan har gradvis vuxit fram under närmare ett decennium. Kalabaliken kring den «store poeten» Gui Minhai ligger i fonden, förstärkt av rabaldret kring den forne ambassadören Gui Congyous mer färgstarka engagemang. Sedan denne ersattes av Cui Aimin har konflikten gått mer på sparlåga, för att nu åter blåsa upp då Sverige har tagit klivet in i Nato.

Rubriken ska tolkas som att det blir svårare för svenskar att ha utbyten med Kina, som konsekvens av att regimen Kristersson godtyckligt sparkar ut en kinesisk kvinna.

Beijings svar låter vänta på sig, men kommer i vanlig ordning att vara måttfullt, reciprokt och innebära försvårade personliga utbyten av något slag, om man får tro de kommentarer som har skrivits i ämnet. Sverige i övrigt är alldeles för obetydligt för att Zhongnanhai ska ödsla alltför mycket krut på saken, men det är för vår del ändå en tämligen olycklig utveckling, som inte alls gagnar vårt land.

I själva verket är Sverige på väg att anta samma väg som Litauen, det bångstyriga landet som valde att bråka med Beijing kring en av dess absoluta röda linjer om Taiwan, och för det har fått plikta svårt ekonomiskt. Man vill av någon anledning fäkta mot drakar på andra sidan jorden, i tron att det är en ädel kamp för det goda, medan det i verkligheten bara minskar en nations handlingsurymme.

Genom att lägga alla ägg i den bräckliga amerikanska korgen binder vi alltså ris för egen rygg, och har därmed inte längre samma frihet och svängrum som fordom. Det är en farlig utveckling för ett litet exportberoende land som Sverige, och saken kan snabbt urarta i komplikationer om Trump väljs och den europeiska recessionen fortsätter. Eller om Kina beslutar att ta i med hårdhandskarna.

Eller hur?
Kategorier
Kina Politik USA Xinjiang

Moderatregimen utvisar journalist

De hysteriska paranoikerna på Säpo, som härförleden trodde sig vara utsatta för en «giftgasattack», har sedan oktober 2023 haft i häktesförvar en kinesisk journalist, som man menar är ett «allvarligt säkerhetshot» mot Sverige. Migrationsverket har därför summariskt beslutat att hon ska utvisas på livstid, och moderatregimens Strömmer har nu undertecknat avgörandet.

Journalisten i fråga är Chen Xuefei (陈雪霏) Axelsson, som har bott och verkat i landet i tjugo år. Anklagelseakten är såvitt man kan förstå att hon har arrangerat fotoutställningar för att ge en motbild till den förljugna antikinapropagandan om Xinjiang i svenska medier, förmedlat kontakter mellan kinesiska och svenska företrädare för stat och näringsliv samt publicerat «regimtroget» material på den egna publikationen Greenpost. Så kan man också koka soppa på en spik.

Det är en märklig utveckling, givet att Sverige och Kristerssons regim har omfattande problem med att utvisa klientel med stort våldskapital, men här ger sig på en timid kvinnlig journalist på de mest grumliga anklagelser. Man anar förstås USA i bakgrunden, på ungefär samma sätt som under egyptienavvisningarna. Så mycket för «rättsstat» och «liberal demokrati».

Om man får tro det höggradigt dysfunktionella «Kinacentrum», vars chef Jerdén är portad från Kina för sin bisarra aktivistiska verksamhet, söker kinesiska «diasporamedier» ofta påverka minoriteter av olika slag, vilket av allt att döma då är vad man menar med «allvarligt säkerhetshot». Då ingen rättslig prövning förekommer lär vi aldrig få veta, men utgångspunkten är givetvis att det är ett beställningsjobb från Washington.

Det är då en del i den amerikanska regimens kontinuerliga arbete i att innesluta och utestänga Kina på alla upptänkliga vis, dels medelst tariffer och exportkontroll men även riktade angrepp mot akademiker och journalister, där den senare yrkesgruppens arbetsgivare betraktas som «främmande beskickningar» snarare än medier. En fullkomligt bisarr verksamhet som Sverige i egenskap av nybliven amerikansk vasall nu är en given del av.

Huruvida Kina svarar och på vilket sätt är oklart, men detta lär knappast gagna fallet Gui Minhai eller andra dispyter länderna emellan. För detta nålstick kanske man nöjer sig med att utvisa någon svensk qui pro quo, och man kunde ju då börja med statstelevisonens Tilde Lewin, som säkerligen har «kontakter» med svenska ambassaden samt uttrycker regimtrogna åsikter i sin rapportering.

Kristerssons regim lyder villigt Onkel Sams kommandon.