Kategorier
Europa Kina Kultur Liberalism Politik Teknik USA

Kverulanten Adam Cwejman

Han uttalar sig titt som tätt om Kina, men då kunskaperna om landet lämnar mycket i övrigt att önska blir den så kallade analysen därefter. I sitt senaste stick förordar Judeborgspostens Cwejman att Sverige och EU helt sonika ska förbjuda Tiktok på amerikansk förlaga, under det gängse argumentet att «kommunistpartiet» får tillgång till känsliga användardata.

Detta för att Cwejman inbillar sig att Kina har en lagstiftning som förpliktigar företag att vid behov överantvarda allsköns information. Vad hans källor består i är inte gott att veta, men de har hursomhelst inte så mycket med verkligheten att göra. Underrättelselagen i fråga har nämligen ingen som helst bäring på Tiktok eller andra företag som opererar utomlands, utan gäller enbart inrikes företeelser – på exakt samma manér som i svensk eller annan västerländsk lagstiftning.

En annan missuppfattning som Cwejman upprepar med papegojans maniskhet är att Kina minsann har motsvarande förbud mot västerländska appar och företag, men även här måste man fråga sig vad han grundar denna ståndpunkt på. Kan Cwejman månne hänvisa till någon relevant lagparagraf eller något myndighetsbeslut i frågan? Nej, det kan han inte, för att sådana inte existerar.

Det står nämligen vilket västerländskt företag som helst fritt att bedriva verksamhet i Kina, under den tämligen sjävklara förutsättningen att det sker under kinesisk lagstiftning. Men det är man vanligen inte intresserad av, eftersom det innebär en bifurkation i tjänsterna i fråga. Google försökte, men avvecklade småningom sin verksamhet i Kina, inte minst för att man inte förmådde konkurrera med Baidu och andra intressenter.

Kinesiska företag har inte motsvarande anpassningssvårigheter, vilket är varför Bytedance (字节跳动 / Zijie tiaodong) har splittrat sin tjänst i en kinesisk (Douyin, 抖音) och en internationell del (Tiktok). Man har inga problem med att följa amerikansk eller annan västerländsk lagstiftning, till skillnad från västerländska företag som har något slags besynnerlig föreställning om att man kan verka under koloniala former av extraterritorialitet i Kina som om det vore 1924 och inte 2024.

Inte heller Sverige eller andra europeiska länder ger amerikanska företag fullständig frihet, utan kräver respekt för svensk och europeisk lagstiftning. Innebörden är att freedom of speech i vanlig ordning gör halt vid Sveriges gränser, och att det åligger teknologiföretagen att moderera innehållet under hot om fantasiljarder euro i böter. Skillnaden gentemot Kina är en fråga om grad, inte art.

The big Tiktok scare! Men i Bryssel vet man givetvis att NSA har tillgång till amerikanska sociala medier och europeiska nätverk.

Den verkliga anledningen till att USA och dess satelliter angriper Tiktok har naturligtvis inget med «nationell säkerhet» att göra, utan är en företeelse som inträffar med precision på varje område där kinesiska företag har internationell framgång – Huawei, Tiktok, BYD… Det är ett led i den amerikanska strategin att innesluta och utkonkurrera Kina medelst orättvisa metoder, och tar sig allt mer besynnerliga uttryck med en veritabel inflation i vad som kan utgöra ett nationellt säkerhetshot, i allt från lyftkranar till vitlök.

Varför en förment «liberal» som Cwejman ansluter till den klicken är inte gott att veta, men det kokar naturligtvis ned till hans begränsade val av lektyr, av allt att döma samma bubbla av paranoid anglofil debatt som de flesta andra i genren tar del av i evig rundgång. Gissningvis kan Cwejman inte ett ord på mandarin, och kan därför inte tillgodogöra sig motbilder eller bygga sin argumentation på en stabil grund av faktisk kunskap om hur Kina fungerar. Det är inte intellektuellt försvarbart.

I slutändan kommer Tiktok inte att förbjudas i USA, eftersom man där har verklig maktdelning med en konstitution som inte bara nyttjas som dekoration och dasspapper, så som i Sverige och EU. Supreme court kommer att slå ned med dunder och brak på lagförslaget, som mest ska förstås som en fågelskrämma och ett inslag i valkampanjen. Samma sak är inte nödvändigtvis sant i Sverige och EU, där man kan få för sig att följa de «liberala» foliehattarna i pressen, eftersom «debatten» är helt monoton och likriktad.

Slutligen dröjer det sig inte så mycket om Tiktok eller enskilda företag, eller ens om Kina, utan om vår egen identitet och värderingar. Tiktok är som Cwejman mycket riktigt skriver en umbärlig tjänst som kan ersättas av andra, men under sådana former förstärker vi bara polariseringen istället för att vara ett föredöme för världen, inklusive Kina. Vi dödar inte Tiktok, utan vårt eget unikum.

Sådan polarisering gynnar inte heller ekonomin, då Kina naturligtvis kommer att svara med reciproka medel. Cwejman verkar i likhet med många av sina kolleger inte riktigt förstå att EU och Kina är i djupt ömsesidigt beroende, med Kina som den numera allt starkare parten. Vad tror man sig egentligen ha att vinna på konfrontation med Kina på dessa paranoida grunder?

Babadook-dook-dook, tiktok-took-took. Snowden, Echelon, XKeyScore, Cambridge Analytica… företeelser vi förstås förknippar med Tiktok och Kina?
Kategorier
Kina Kultur Politik

Farlig SVT-propaganda

Rubrik under gårdagen på statstevewebben var att tjugotre kineser, eller i princip hela landslaget i simning, testade positivt för ett preparat före olympiska spelen i Tokyo. I den i sammanhanget obligatoriska följeartikeln fick en förment ren svensk idrottare gråta ut om orättvisa villkor, underförstått att svenskarna är offer för omvärldens fusk.

Men något fusk föreligger här inte, och dopningstestet i fråga avfärdades som kontamination av antidopningsorganisationen Wada, efter att den kinesiska motsvarigheten anmält händelsen. Wada konstaterar att labbproverna överensstämmer med kontaminationshypotesen, och det vore helt enkelt märkligt om ett helt landslag uppvisar samma grad av dopning. Om kineserna prompt ville fuska, så skulle man naturligtvis inte ha anmält saken överhuvudtaget?

Även Kina har förstås drabbats av en rad dopningsfall, exempelvis simmaren Sun Yang, men det finns inget som tyder på att Kina centralt och som helhet bedriver sådan illegitim verksamhet. Det rimmar illa med den konfucianistiska meritokrati som känneteckar systemet, och man tolererar dopning lika lite som korruption.

Det mediala problemet här är emellertid inte så mycket att man rapporterar händelsen, utan att man gör det på ett ensidigt och utstuderat sätt. Det förekommer tämligen ofta att Wada får sådana rapporter om kontamination från nationella organisationer, men det blir då aldrig rubriker i statsteve om saken, ej heller i kommersmedier. Av någon anledning är det tydligen mindre intressant när amerikanska eller australiska idrottare påträffas under samma omständighet och med exakt samma preparat (TMZ), utan man fokuserar helhjärtat på att smutskasta Kina.

Helt generellt har den svenska regimtelevisionen en fullständigt bisarr negativ bias rörande Kina, såväl i urval av nyheter och sändningar som i analyser och debatt. Det rör sig ständigt om spel mot ett mål, utan att någon motbild medges, under former som inte kan betecknas som annat än utstuderad propaganda.

Betraktar man exempelvis Dokument utifrån finner man i ämnet Kina samma slags negativa bias, omfattande «dokumentärer» som vid närmare anblick är propaganda filmatiserad av aktivister kring de gängse spörsmålen Tibet, Hongkong och Xinjiang. Man framför exempelvis som «fakta» att Tibet är ett «land» som står under «ockupation» sedan sjuttio år, en hypotes som tydligen inte har nått utrikesdepartementet eller för den delen Förenta nationerna.

Även här gäller att man förvisso kan ge utrymme åt den sortens aktivistgegga, men inte utan en mer nyanserad framställning med rötter i den faktiska historien och den objektiva verkligheten, och framförallt under nykter debatt. Men det man kontinuerligt presenterar över hela statstevelinjen är alltså maximal negativitet, och frågan är då varför, givet att det enligt lag åligger medier i allmänhetens tjänst att värna objektivitet och opartiskhet.

Kanske är det så att man själva har fallit offer för den propaganda man återger, och att man inte har så många andra referensramar än ett fåtal västliga kanaler, som likt en papegoja förstärker samma budskap i cirkulär återkoppling. Inte för att resurser saknas, men utan en någorlunda habil grund att stå på får man svårt att orientera sig i den propaganda som emanerar från alla håll och kanter, inklusive från Beijing. Kunskapsnivån om Kina är helt enkelt under all kritik.

Alternativt är man fullt införstådd med att man blåljuger i syfte att svärta ned landet maximalt i något grumligt politiskt syfte, kanske under den så kallade «demokratiparagrafen» i någon bisarr tolkning. Jag vet inte vad som är värst, men däremot vet jag att det inte gynnar vare sig Sverige eller svenskarna att konstant föra allmänheten bakom ljuset i en tämligen viktig fråga.

Bisarrt negativ bias med oförställd antikinesisk propaganda.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Dollar i ukraïnabrasan

Representanthuset klubbade igenom ett stödpaket om sextioen miljarder dollar till Ukraïna, efter att ha släpat benen efter sig i flera månader. Om förslaget även godkänns i senaten får Kiev en smula andnöd, och det tragiska kriget kan därmed fortgå ytterligare en tid. Däremot påverkar det knappast den slutliga utgången, utan förlänger mest lidandet.

Säkert är det ändå inte att senaten röstar för paketet, eftersom det på ett synnerligen smutsigt vis buntar samman stöd till Ukraïna, utbrytarprovinsen Taiwan och den israeliska invasionen av Gaza med en tidigare motion om att tvinga Bytedance (字节跳动 / Zijie tiaodong) att sälja Tiktok, det vill säga den internationella versionen av Douyin (抖音). Sådan government overreach vill man i senaten helst inte medverka till, samtidigt som det strider mot fundamentala amerikanska värden och av allt att döma även konstitutionen.

Samtidigt är det valår, och beroende på hur opinonen fladdrar har man att navigera utan missöden. Frågan om Tiktok kan lämnas till juridiken att hantera, medan eventuellt stöd till Kiev måste komma nu – eller aldrig. Att inte godkänna paketet innebär således att avgöra krigets utgång, samtidigt som man alienerar Europa, innan Trump ens blivit vald.

Därför talar logiken för att man fullföljer, varvid än fler dollar kastas i ukraïnabrasan, det svarta hål som fortsätter att konsumera resurser utan att resultera i någon förändring. Man ger ukraïnska folket falskt hopp, samtidigt som kriget fortsätter att fräta på ekonomin, enkannerligen i Europa.

USA gör det man gör bäst.

Visserligen har Washington råd på ett helt annat sätt att strössla pengar sålunda, eftersom man dels göder det egna militärindustriella komplexet, och dels kan trycka mer pengar på övriga världens bekostnad givet dollarns status som reservvaluta, men någonstans tar den ekonomiska verkligheten slutligen vid även för USA:s vidkommande.

Stödbeloppet motsvarar hela den federala budgeten för rymdprogrammet, för att ställa saken i proportion, och då rör det sig om ungefär hälften av det årliga stödet till Kiev. Det är således pengar som inte nyttjas i forskning och teknisk utveckling eller på annat konstruktivt vis, utan helt enkelt bränns upp i dödens kvarnar längs fronten.

Zhongnanhai betraktar helt säkert saken med viss munterhet, och har egentligen inget emot att Vita huset går ned sig allt mer i konflikter långt bort från Kina. Visserligen vill man helst av allt ha fred och en stabil världsordning, men givet USA:s allt större aggressioner mot Beijing är det ändå ett mindre dåligt alternativ. Nämligen för att det minskar det amerikanska trycket och Washingtons förmåga att konkurrera med Beijing i allt från infrastruktur och rymdkapplöpning till forskning och utveckling.

Även Mellanösterns enda ockupationsmakt får en bunt pengar för att slutföra folkmordet i Gaza samt ta sig an den uppstudsiga perserkatten.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik

Pragmatikern Scholz visar vägen om Kina

Regimtelevisionen SVT berättar att tre afrikaner under sluttampen tycks ha släppt förbi hemmahoppet He Jie i Beijings halvmara under «suspekta former», men det rör sig i själva verket om harar (pacers) med syfte att mana fram nationellt rekord. Det är en etablerad praxis i grenen i fråga, men det passar förstås samtidigt in i det sedvanliga eländesnarrativet att misstänkliggöra Kina för fusk och oegentligheter.

I samma stående agenda ingår att i nyhetsurvalet stryka allt sådant som kan indikera något positivt för Kinas räkning, det vill säga att helt enkelt stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det regnar när nyhetsflödet inte rimmar med uppsåtet att måla landet i de allra mörkaste och dystraste av nyanser. Alternativt är statsreporter Tilde redan arresterad för spioneri som hämnd för Tidö-regimens utvisning av en kinesisk journalist, och eftersom statsteve bara har en enda korre för hela Asien blir det då svart i rutan och på vitwebben.

Man kan här notera att förbundskansler Olaf Scholz åter är i Kina, denna gång för ett längre besök om trenne dagar, ackompanjerad av en rekordstor delegation från tyskt näringsliv. Om detta har förstås statstelevisionen inte rapporterat så mycket som ett knyst, och för övrigt inte heller kommersmedier i huvudfåran.

Tyskland är visserligen för närvarande Europas sjuke man (eller möjligen kvinna), men samtidigt alltjämt Europas ekonomiska motor och framförallt Sveriges största handelspartner. Vad Tyskland och dess Führer tar sig för är därför – borde vara – en given angelägenhet av vikt för vårt vidkommande.

Men transatlantisterna i stats- och kommersmedier noterar samtidigt noggrant att Scholz’ agenda avviker från det gängse protokoll som drottning Ursula och EU har uppdragit, nämligen att «riskminimera» eller rent av «frånkoppla» gentemot Kina. I själva verket avviker det även från Tysklands officiella hållning, men i realiteten är det ändå pragmatikern Scholz som bestämmer.

Snarare än «riskminimering» fortsätter Tyskland därför att öka handelsutbytet med Kina, till Ursulas, Baerbocks och statstelevisionens förtret. Någon antydan om förändring föreligger således inte, utan investeringsviljan är fortsatt hög, under den högst självklara observationen att Tyskland (Europa) och Kina beror av varandra i symbios och synergi. Självklart för alla, förutom transatlantisterna i Sverige och annorstädes, vill säga.

Faktum är att även Sveriges handelsutbyte med Kina fortsätter att öka på samma sätt, även om vår andel bara är hälften av den tyska. Men vi beror alltså även indirekt av den tyska handeln på Kina, i egenskap av underleverantör till tyskt näringsliv. Ur nationalekonomisk synvinkel är detta alltså synnerligen goda nyheter, även om det inte rimmar med den officiella politiska hållningen – och därför kan man inte heller rapportera sakligt i ärendet.

Förvisso har det alltid ingått i repertoaren att först spotta Kina i ansiktet för att sedan diskutera affärer, men spottloskan har mestadels rört sig om «mänskliga rättigheter» i syfte att tillfredställa någon högljudd flank. Nu handlar förolämpningarna istället om ekonomiska och politiska spörsmål, som att Kina har «överkapacitet» eller att man inte vill ta ställning mot Ryssland i den lokala europeiska konflikten.

Även Scholz berörde denna «överkapacitet» och diverse politiska angelägenheter, men mestadels som formalia, under huvudmålet att trygga välfärd och jobb för tyskarna. Det borde vara en självklar uppgift även för den flegmatiska regimen i Rosenbad, istället för att mopsa upp sig och ständigt fälla krokben för sig själv.

Vän av ordning kanske invänder att både Sverige och Tyskland har negativ handelsbalans gentemot Kina, om än positiv balans totalt, men det är alltså en del av synergin. Import från Kina innebär betydligt billigare komponenter, som bland annat nyttjas i de produkter som sedermera exporteras till den kinesiska och andra marknader. Inte heller detta är alltså ett nollsummespel, utan en vinn-vinn-situation.

Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Hypersoniskt krig

Tehrans svar på terrorstaten Israels attack mot Irans beskickning i Damaskus var en måttfull markering som inte orsakade mer än marginell skada. Icke desto mindre skriker västmakterna efter hämnd genom än fler sanktioner mot mullorna, medan man som vanligt ser mellan fingrarna avseende sionistregimens brott mot mänskligheten, enligt den märkliga «regelbaserade världsordningen».

Skurkregimen i Tel Aviv överväger i sin tur hur man ska trappa upp konflikten ytterligare, kanske genom att än en gång attackera det iranska kärnprogrammet. Därmed är våldsspiralen igång, och frågan är då hur en skarp iransk motattack kan komma att te sig.

Israeliterna berömmer sig själva för att ha skjutit ned «99.9 %» av de tre hundra drönare och missiler som perserna skickade, men den aritmetiken är inte helt korrekt. Nämligen för att nio missiler slank igenom «järndomen» och åstadkom mindre skada vid nedslaget, varför korrekt andel snarare är 97 %.

Missilerna ifråga utgörs av Fattah-2, hypersoniska medeldistansrobotar (1400 km) med toppfart om 13–15 Ma, mot vilka «järndomen» är helt verkningslös, och så även andra luftförsvarssystem. Frågan är med vilken precision man kan styra dessa pjäser, men om de riktas mot civila mål i en storstad lär skadan bli tämligen omfattande. Om Israel kan demolera ett iranskt konsulat, kan väl Tehran svara med en missil mot Knesset?

En annan fråga är hur många sådana pjäser Tehran förfogar över, givet att det är en tämligen ny utveckling (2023), därtill alltjämt i experimentstadium. Irans operation in över israeliskt luftrum kan därför ses som ett test i skarp miljö, och givet att «järndomen» inte hann med är det då att betrakta som en succé.

Därmed har man rubbat den obalans som Israels luftförsvarssystem har medfört med avseende på styrkeförhållandena i regionen, och med omfattande produktion av Fattah-missiler kan man framdeles bedriva tämligen effektiv asymmetrisk krigföring gentemot Tel Aviv, vars försvarssköld inte längre har någon verkan.

I förlängningen kan man även montera kärnstridsspetsar på glidare, om Tehran bestämmer sig för att slutligen producera sådana – man har kapaciteten inom räckhåll, men förfogar i dag inte över kärnvapen. I så fall blir situationen tämligen spänd, om två kärnvapenmakter ligger i lur på varandra.

Till dags dato är det bara Kina och Ryssland som har en skarp arsenal av hypersoniska vapen, medan USA och andra länder alltjämt befinner sig på experimentstadiet. Det är därför kanske ingen tillfällighet att även Iran ligger i framkant, och man kan ana viss hjälp från annan ort.

Sådana hypersoniska missiler och glidare rubbar inte bara maktbalansen i Mellanöstern, utan ställer den traditionella spelplanen helt på huvudet. Exempelvis USA har med sina flytande fort på havet dominerat världen sedan slutet av andra världskriget, eftersom man snabbt kan exportera en hel armada av flygplan och missiler till vilken ort som helst i världen.

Men Kina har visat i tester och simuleringar att man med ett dussintal hypersoniska missiler kan sänka vilket fartyg som helst, och att man därmed har kapacitet att ta ut sjunde flottan och annat som USA kan tänkas ställa upp i regionen. Kinas fördel av hemmaplan blir därmed än starkare, varför detta slags hypersoniska krig omintetgör vidare amerikansk hegemoni i «Indo-Pacifien», enkannerligen i Sydkinesiska sjön.

Kinas DF-31 med flera överljudsglidare kan inte bara sänka rörliga hangarfartyg, utan naturligtvis även oskadliggöra fasta mål som amerikanska baser på Guam och Okinawa, och man har därmed i princip fritt fram att rubba den förhandenvarande amerikanska dominansen över inte bara första ökedjan, utan även den andra, varvid Kina kan etablera regional hegemoni.

Det är vidare svårt att se något försvar mot sådana överljudsglidare, och effektfulla lasersystem är tills vidare att betrakta som pur science fiction, givet den oerhörda effekt som behöver riktas och koncentreras på ultrakort tid. Inte heller amerikansk exportkontroll utgör något hinder, då erforderliga chips är lättillgängliga och enkelt kan framställas internt.

Det där med att amerikansk exportkontroll syftar till att hindra kinesiska militära projekt är helt enkelt en skröna, och den egentliga ambitionen är att i största allmänhet sabotera för Kina att bli ledande inom AI och annan forskning och utveckling. Den «fria marknaden» och så vidare är fina begrepp som USA gärna omhuldar så länge man är i solklar ledning, men snabbt överger för mer protektionistisk industripolitik när man står på den förlorande sidan. Sådan är nämligen den «regelbaserade världsordningen».

Asymmetrisk krigföring med hypersoniska vapen. DF-31, inte helt i skala…