Kategori: Ryssland

Kategorier
Kina Liberalism Politik Ryssland USA

Kissingers arv

Forne amerikanske utrikesministern Henry Kissinger är död, 享年100岁. Symptomatiskt nog uppmärksammas saken stort i Kina, medan mediekonglomeraten i Sverige förbigår händelsen med notiser och istället lyfter en irländsk nedknarkad punksångares motsvarande hädanfärd. Man baxnar.

Man kan förstås tycka att Kissingers gärningar ligger långt tillbaka i tiden, samtidigt som många ser honom i starkt negativt ljus. Men konsekvenserna av hans realpolitik sträcker sig in i våra dagar, och har sin givna fortsättning i de konflikter vi bevittnar och omfattas av i nuet, inklusive kriget i Ukraïna och de bistra relationerna mellan USA och Kina.

Kissinger var här instrumental i att bryta dödläget med Maos Kina, i syfte att innesluta Ryssland och få en bundsförvant att nyttja mot Vietnam under de avslutande skedena, även om Mao Zedong och Zhou Enlai var de som främst sökte sådana kontakter. Och det är mycket riktigt Kina som har dragit det längsta strået av detta töväder, så till den grad att man har återuppstått som regional stormakt och global supermakt.

Av samma skäl är Kissinger aktad i Kina, men även för att han var en pragmatiker ut i fingerspetsarna, en ideologisk inriktning som delas av ledargarnityret i Zhongnanhai, även om man därstädes förstås varken är liberaler eller demokrater. Kinesisk realpolitik är i allt väsentligt funktionellt kompatibel med Kissingers.

Nyhetsbevakningen kring Kissingers hädanfärd är på en helt annan nivå i kinesisk press än i svenska stats- och kommersmedier.

Även Vladimir Putins Ryssland är en realpolitisk aktör, vid sidan av Kina och USA. Det är egentligen bara vi i EU som skiljer ut oss genom att betona värdeideologi som främsta rättesnöre, men att från höga elfenbenstorn skrocka om sin förmenta moraliska överlägsenhet har knappast varit till hjälp för vår del – Europa har kontinuerligt tappat i styrka, och brottas med svåra problem kring migration, inre spänningar, energikris med mera.

Världen är som den är, och det enda möjliga förhållningssätt man kan ha är det pragmatiska och realpolitiska. Unionen borde ta fasta på Kissingers arv och i sitt värv nyttja mer av sådan politik, om man inte vill fortsätta bli överkörd från alla håll och kanter.

Kategorier
Kultur Politik Ryssland

Så fungerar statsteves propaganda

Propaganda handlar om att övertyga människor om en viss världsbild, exempelvis att vi står inför en «klimatkris» eller att Sverige är «bäst i världen» i något avseende. Den moderna agendajournalistiken utnyttjar flitigt propaganda i allehanda syften, inte minst i den löpande nyhetsjournalistiken. Krig är här speciella företeelser kring vilka sanningen omedelbart offras för ett högre syfte.

Notera exempelvis hur statstelevisionen utan undantag benämner saken som Rysslands «fullskaliga invasion» av Ukraïna, med ett förstärkande adjektiv «fullskalig» som inte används i några andra sammanhang. USA:s invasion av Irak, Afghanistan och ett tjugotal andra stater beskrevs aldrig med samma retorik, och inte heller Israels invasion av Gaza benämns sålunda.

Den senare konflikten framställs istället som ett krig mellan Israel och «Hamas», även om det uppenbarligen är Palestina som invaderas på det mest «fullskaliga» vis som kan tänkas, då hela befolkningen i Gaza drivs söderut mot Egypten. Man vill på så sätt mildra och försköna Israels barbariska angrepp som ett «rättfärdigt» anfall mot en «terroristorganisation» snarare än ett folk, som man för övrigt har förtryckt i åttio år.

I den löpande rapporteringen beskrivs Ryssland uteslutande i negativa termer, och Ukraïna förstås i motsvarande positiva. Rysslands armé har från första stund haft «problem» och «motgångar», medan Putin själv ett flertal gånger har förklarats vara om inte död så i vart fall dödligt sjuk i diverse farsoter, för att inte säga föremål för allehanda kupper. Det har bara varit en tidsfråga innan Kreml faller, i stateteveretoriken.

SVT:s Bert Sundström agerar här surmulen lieman för Rysslands vidkommande, medan fåtöljrambon Paasikivi får agera ständigt återkommande «expert» i syfte att proklamera Ukraïnas snart förestående genombrott i offensiven, även om den senare figuren mest framstår som en «Kiev Bob» i sina verklighetsfrånvända analyser.

Kumbayajournalistiken bygger på att framställa det genomkorrupta Ukraïna som en «demokrati», som en av «oss», samtidigt som Ryssland betecknas som något farligt och omänskligt. Ett otal artiklar publiceras om hur ryska sångare bränner sina pass i protest mot den ryska regimen, hur ryska soldatfruar bildar en «flashmob» eller hur Ryssland förlorar «tusen soldater om dagen», det senare direkt vidarebefordrat från den ukraïnska propagandakvarnen. Ukraïnska förluster, reella eller uppskattade, meddelas aldrig, inte heller andra besvärliga omständigheter för Ukraïnas vidkommande.

Statsteve gör en stor sak av att Putin minsann är efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för det påstådda brottet att ha fört 20 000 ukraïnska barn till Ryssland under konflikten, men rycker samtidigt på axlarna över att den israeliska ockupationsmakten har dödat 6 000 palestinska barn på kort tid under den «fullskaliga» invasionen av Gaza.

Man delibererar här överhuvudtaget inte ICC:s roll eller granskar den så kallade «regelbaserade världsordningen» närmare, utan följer slaviskt ett amerikanskt och västligt narrativ – detta är propagandans kärna.

Statsteveagendan rymmer inte heller en ärlig diskurs kring sanktionernas verkan, utan andemeningen är att dessa faktiskt har avsedd effekt. I verkligheten är det emellertid Sverige och Europa som är i recession eller i närheten därav, medan Ryssland har positiv tillväxt om 5.5 %, näst högst i G20. Oljan och gasen flödar, trots EU:s meningslösa sanktioner och «pristak».

Strategin är den samma avseende Kina, som genomgående framställs i negativ dager, tangerande skrattspegelns verklighetsförvrängande aspekt. Detta till följd av systembevararparagrafen – eller den så kallade «demokratiparagrafen» – som upphäver kriteriet om objektiv rapportering, utan att detta meddelas den populas som indoktrineras. På så sätt inympar och projicerar man en viss önskad bild i stora delar av befolkningen, vilket är propagandans essens – enbart en mindre andel sakkunniga förmår genomskåda det blå dunster som slås i populasens ögon.

Det är nu inte bara statstelevisionen som agerar sålunda, utan majoriteten av statsunderstödda och andra kommersiella medier. Men utmärkande för statsteve är dess synnerligen etablissemangsnära funktion, att linjera med det styrande skiktets agenda, trots högtidliga deklarationer om redaktionell «självständighet». Det är själva syftet med statsmedier att propagera en officiell linje, vilket är liktydigt med propaganda, om än inbäddat i fluffig melodifestivalsbetonad lägereldsteve.

Men Ryssland vinner kriget i verkligheten.
Kategorier
Europa Politik Ryssland

Ukraïna: verkligheten börjar sjunka in

Det folkliga stödet för krig minskar i regel alltid med tiden, och det i Ukraïna är härvidlag inget undantag. Särskilt gäller att det dalar i takt med att framgångarna uteblir, och när medial konkurrens från andra konflikter uppstår, som i fallet med den israeliska ockupationsmaktens fullskaliga och olagliga invasion av Gaza.

Mer specifikt minskar viljan bland européer att förse Kiev med militär materiel och träning, åtgärder som i ljuset av utvecklingen på slagfältet bara är ägnade att förlänga kriget. Bland svenskar har stödet i detta avseende under ett års tid fallit från 90 % till 77 %, ett tapp med fjorton procent. Detta enligt den intermittent återkommande eurobarometern.

Eurobarometer: folkligt stöd för olika former av åtgärder.

Svenskarna hör med avseende på stödet till Ukraïna oväntat till Europas stridspittar, tillsammans med övriga Norden, Baltikum, Polen och Portugal. Minst stöd finner man i Slovakien, Tjeckien, Bulgarien, Ungern och Slovenien, men även i Grekland, Cypern och Österrike. Här finns alltså en tydlig geografisk komponent, med större tolerans för Ryssland i österled.

Eurobarometer: stödet till Ukraïna skiftar inom unionen.

Den akuta fasen av kriget närmar sig två år, men i praktiken har konflikten pågått sedan den västunderstödda statskuppen i Kiev 2014, med åtföljande skärmytslingar i Donbass och annektering av Krim. Risken är uppenbar att detta blir ännu ett evighetskrig, som Moskva har betydligt större incitament att utkämpa än Europa.

Kreml kan därför nöta ut inte bara Ukraïna i artilleribaserat skyttegravskrig, utan även Väst i fråga om beslutsamhet och uthållighet. En observation i realtid är att leveranserna av västliga vapensystem sinar, och att det råder ammunitionsbrist i Väst. Även Ryssland lider av sådan brist, men kompenserar med inköp från Pyeongyang, som har närmast outtömliga lager.

När det står klart, trots den omfattande västliga kumbayapropagandan om ukraïnska framgångar och den ryska härens usla skick, att det militära stödet – eller för den delen sanktionerna – inte har avsedd effekt, blir populasen modstulen. Vid förnyad analys av situationen framstår därför fred på ryska villkor som mer attraktivt än fortsatt blodbad utan mening.

I den analysen ingår att Ukraïna offrar allt yngre (f.n. 17 år) och äldre mannar (f.n. 60 år), för att inte säga kvinnor, till och med under begynnande graviditet, eftersom rekryteringsbasen är i kontinuerlig minskning. Den kanonmat som sänds till fronten innebär att Ukraïna, oavsett omständigheter i övrigt, kommer att ha ett än mer omfattande demografiskt underskott i framtiden, med än större könsobalans (fem kvinnor på fyra män). Även Ryssland har i viss mån samma problematik, men man har fyra gånger större population – matematiken har från första början varit till Moskvas fördel.

Tanken att Ukraïna ska kunna upptas som medlem i EU är i det avseendet helt verklighetsfrämmande, och i realiteten kommer landet att vara Europas fattigaste för resten av seklet. Det vill säga om staten överhuvudtaget består, ty när det västliga stödet faller under en viss nivå är spelet slut, och de ryska knektarna kan obehindrat lägga under sig resten av territoriet.

Konklusionen av analysen är således att Ukraïna inte kan vinna kriget, och att det därför inte finns någon mening med att fortsätta underblåsa konflikten med militärt stöd; att Moskva i händelse av utebliven fred kan ta resten av Ukraïna; och att Europa inte har något att vinna på fortsatt konflikt i närområdet, oaktat att Washington gärna fortsätter nyttja både Ukraïna och EU som pjäser för att fila ned den ryska kapaciteten.

Idealism får därför vika för realism, och det är nu hög tid att verka för ett fredsfördrag som stabiliserar och normaliserar Europa. Ryssland kommer varken att implodera och försvinna eller för den delen angripa Nato-länder eller andra länder i Europa, utan har högst realpolitiska skäl att agera som man gör. Den insikten måste finna fäste även i Bryssel och bland den europeiska populasen.

Eurobarometer: Europas befolkning anser att EU:s globala inflytande är begränsat.

Intressant nog visar samma barometer att EU:s befolkning betraktar Ryssland som en större global spelare än unionen (42 % mot 36 %), och att EU numera spelar i samma B-serie som Japan (31 % respektive 25 %). Man har vidare den realistiska uppfattningen att EU inte kan mäta sig med Kina (23 % mot 48 %) eller USA (20 % mot 49 %).

Eurobarometer: det går åt fel håll.

Den insikten kompletteras av uppfattningen att både EU och USA anses gå i fel riktning, med två tredjedelar (26 % mot 39 %) respektive hälften (20 % mot 39 %) övervikt för negativt sentiment. Det hjälper nog inte här att Kina och Ryssland har etter värre sifffror, eftersom det är ur västligt perspektiv snarare än kinesiskt eller ryskt.

På det hela taget finns alltså i vida befolkningslager avsevärt mer realistiska bilder av omvärlden och kriget än de som kablas ut i medier som har förfallit till veritabla propgandacentraler. Frågan är nu hur denna verklighetsuppfattning även ska komma presidentskan von der Leyen och de enskilda ministärerna till del, på det att Europa kan gå vidare i en mer gynnsam och uppbygglig riktning.

Военнослужащая. Det gör ont att få stryk, men Ryssland står ändå som segrare.
Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik Religion Ryssland

Susanna Birgerssons ångest

Fru Birgersson är rädd. Ja, inte bara rädd, utan faktiskt livrädd. Tanten skakar in i benmärgen av fruktan, och är därför beredd att ta till vapen för att försvara sig mot angripare från alla håll och kanter. Vi i de fria länderna – the good guys – måste ta värn mot alla de onda krafter – the bad guys – som omringar oss och vill oss så illa!

Ledarskribinnan i den västsvenska pamfletten är mer specifikt «livrädd för ett Kina vars hunger efter inflytande saknar gränser», men hur fru Birgersson har kommit att omfattas av den tanken är inte gott att veta. Nog för att det finns gott om lektyr med avsikt att svartmåla Kina i alldeles verklighetsförvrängda kulörer, men politiska skribenter brukar ha någorlunda förmåga att sålla bort skräpet och emellanåt konsultera mer vederhäftigt material. Så icke fru Birgersson.

Den besvärliga verkligheten är här att Kina förvisso söker inflytande, men i adekvat proportion till dess storlek, kraft och förmåga. Varken mer eller mindre, och det skiljer inte ut Kina från världens övriga länder. Det är en trivial ambition. För Kinas vidkommande handlar det vidare mer om att återupprätta sin storna fornhet, efter ett «förnedringens århundrade» av västerländsk imperialism, fördragskolonialism och invasion, även det en ambition man kan sympatisera med.

Det innebär i praktiken att Kina åter blir Asiens centrum, småningom tillsammans med Indien, så som var fallet i ett par tusen år innan de västerländska kanonbåtarna anlände i syfte att underkasta de asiatiska länderna en västlig kolonial ordning, med kvardröjande effekter in i nutiden.

En sådan flerpolig ordning är den för världen normala, och fru Birgersson kan 高枕无忧了 (gaozhen-wuyoule, det vill säga sova på hög kudde utan fruktan, som ordspråket lyder). Kina kommer alltid att vara på betryggande avstånd från oss, och dess inflytande huvudsakligen av benägen karaktär, nämligen i form av vetenskapliga och tekniska landvinningar och kanske även en del kultur.

Fru Birgerssons rädsla stannar emellertid inte där, utan hon är även «livrädd för Putins imperialism». Detta är förstås det gängse narrativet som för närvarande kopieras dagligen i den mediala filterbubblan, men det betyder inte att det har med verkligheten att göra.

Visst, Putin anföll Ukraïna i en «fullskalig» invasion, som det helt papegojlikt heter i den mediala framställningen, men det skedde efter omfattande expansion österut av Västs militärallians, och efter upprepade varningar sedan 2008 om att Kreml drar röda linjer vid Ukraïna och Georgien. Väst visste vad som skulle komma om man insisterade, och så skedde när man synade Putins hand.

Ett Ryssland som under historien har smakat västerländsk imperialism i form av Karl XII, Napoleon och Hitler men själv inte har marscherat mot Stockholm, Paris eller Berlin har goda skäl att frukta ytterligare en västlig expansionsfas, oavsett hur mycket Nato säger sig vara fredens apostlar och the good guys. Det är till skillnad från fru Birgerssons fantasier en reell fruktan med historisk verklighetsförankring.

Putin är nu inte imperialist, och han har inte för avsikt att återupprätta ett nytt Sovjetunionen. Den som förfäktar den tanken får nog motivera det med något av Putins tal eller andra uttryck, alster man får leta förgäves efter. Ambitionen är mer modest, nämligen att upprätthålla den säkerhetsdoktrin som har varit förhandenvarande sedan kalla krigets slut, och att inte underkasta sig en västlig ordning under amerikansk hegemoni.

Vladimir kommer alltså inte heller denna gång att tåga mot Stockholm, Paris eller Berlin, ett företag som för övrigt är helt omöjligt givet de relativa styrkeförhållandena. Fru Birgersson kan därför även i detta avseende stilla de oroliga nerverna med en smula logiskt tänkande och fakta från den historiska verkligheten.

Till yttermera visso är fru Birgersson «livrädd för den globala islamismen som vill utplåna ‹sionismen› och få västerlandet på knä», vilket får sägas vara en underlig tanke i dessa dagar då den sionistiska ockupationsmakten jämnar Gaza med marken, som komplement till det mer långsamma palestinska folkmord som har timat under decennier av illegal bosättarpolitik.

Nog för att islam, i likhet med kristendom, är en expansionistisk ideologi, nämligen som en funktion av monoteism i kombination med mission och annan ambition att «frälsa» världen med svärdets makt. Men i vår del av världen hejdades islams expansion efter reconquistans fulländande 1492, och punkterades alldeles efter första världskriget med Osmanska rikets upplösande 1922. Det senare är för övrigt den omständighet som har lett till sionism och Israels bildande, och som en konsekvens islamisk antisemitism.

Islams expansion österut gör halt på samma sätt av ett effektivt dharmiskt värn, och den enda jordmån som står till buds är i det underutvecklade Afrika, där sådant medeltida tankegods alltjämt kan frodas, i kamp med motsvarande kristna expansion.

För Västs vidkommande är islam numera ett importerat hot, i det att vi har låtit stora skaror muslimska invandrare bosätta sig i Europa, omfattande närmare fem procent av befolkningen, eller femtio miljoner muslimer. Det har skett inte minst på grund av den israeliska sionismen, men framförallt genom amerikanska krig i Irak, Afghanistan och Syrien.

Ytterligare en omständighet härför är den naiva mångkulturalism som har omhuldats av europeiska politiker och mediala krafter (inte minst fru Birgerssons tidning), och för övrigt även av den vokala judiska minoriteten, varvid muslimsk antisemitism har fått fäste i vår del av världen. Snacka om att binda ris för egen rygg!

Sådan islamism kan förstås utvecklas till en särdeles svår cancer på samhällskroppen om metastaserna får fortsätta växa, men givet nuvarande politiska omprövning stannar hotet vid låggradig terrorism och sporadisk antisemitism. Väst kan således inte bringas «på knä» av islam, och Israel kan inte «utplånas» med mindre än att man provocerar ett kärnvapenbestyckat Iran i sådan riktning.

Israels plats i Mellanösterns gemenskap är för övrigt garanterad genom grannländernas erkännande, som är möjligt att erhålla under – och bara under – implementering av en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser, den kompromiss som även har det internationella samfundets gillande.

Men Israel har uppenbarligen inte för avsikt att sälla sig till det internationella samfundet och den «regelbaserade världsordningen», så icke heller dess skyddsängel USA, utan målet är och förblir att implementera den sionistiska visionen om att återupprätta det «heliga landet» genom fortsatt bosättarpolitik, ockupation och fördrivning av palestinier. Vem som utplånar vem står alltså klart även i denna besvärliga verklighet.

Fru Birgerssons ångest är således obefogad, och sådan irrationell rädsla brukar med medicinsk terminologi beskrivas som en paranoid psykos. När man är «livrädd» för allt och alla i ens omgivning har paranojan nått sådana proportioner att tillståndet är svårt att häva.

Överfört på den politiska diskursen utgör sådan samhällelig förföljelsemani en uppenbar risk för väpnad konflikt, och vi ser hur denna irrationella rädsla är utbredd i vida samhällslager, omfattande det högsta skiktet av politiker, som på största allvar tror att Putin står i begrepp att invadera Sverige, att Kina är ett «hot» mot vårt land, och att «antisemitismen» är vår tids största problem.

Hur i helvete hamnade vi i detta tillstånd‽

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Xi och Biden i globalt spel

Asien-Stillahavsregionens ekonomiska samarbete (APEC) har i veckan sitt årliga toppmöte i San Francisco, varvid US-ledaren Joe Biden ämnar träffa Kinas president Xi Jinping för bilaterala överläggningar. Det mesta arbetet har naturligtvis redan gjorts i förväg av tjänstemän i diplomatisk skytteltrafik, men man ska inte underskatta de högsta ledarnas personkemi.

På agendan står att stabilisera relationen för att undvika kalamiteter, exempelvis i Sydkinesiska sjön, där USA alltjämt provocerar med sin närvaro och aggressiva seglatser och överflygningar. För Washingtons vidkommande är det geopolitiska spelet av central vikt, då man fruktar att Kina småningom kommer att detronisera USA som världens hegemon och enda supermakt.

För Beijings del ämnar man ta upp för diskussion de tariffer och den exportkontroll som USA riktar gentemot Kina, allra främst avseende halvledarteknik. Washington har emellertid ingen avsikt att mildra exportförbudet, utan tvärtom vidga det efter att Kina snabbt avancerat sin interna produktion av chips i 7 nm-process.

Det råder ingen tvekan om att Kina småningom kommer ikapp och går förbi, men USA vill ändå söka sinka landet så länge det går, under svepskälet att man inte vill ge kinesisk militär åtkomst till avancerade chips. Problemet med den ansatsen är att tekniken ändå finner väg in i Kina, bland annat genom att Nvidia och andra tillverkare kringgår de amerikanska patenten och därmed inte längre omfattas av exportkontrollen.

Ett annat problem är att exportkontrollen främst binder ris för egen rygg, då Kina är största kund för samtliga tillverkare i såväl USA som Östasien (TSMC, Samsung) och Europa (ASML). Ytterligare ett dilemma är att den brist som uppstår i kinesisk produktion i slutändan drabbar USA och övriga världen genom fortsatta störningar i den globala logistikkedjan.

USA säger sig vilja «konkurrera» med Kina, men det kan knappast sägas vara konkurrens att godtyckligt införa exportkontroller eller att förbjuda kinesiska teknikbolag att verka på amerikanska och andra västliga marknader med luddiga hänvisningar till nationell säkerhet. Kina betraktades inte tidigare på det sättet, exempelvis under utbyggnaden av 4G, utan det är en nyare utveckling med helt andra motiv att hämma Beijing.

Den amerikanska strategin följer samma mönster som när man tidigare sökte innesluta Sovjetunionen, men den har helt enkelt inte förutsättningar att lyckas med avseende på Kina, som är en betydligt större ekonomi med omfattande globala förgreningar. Inte minst USA självt är djupt beroende av både kinesisk import och export, samtidigt som man dras med ett stort permanent handelsunderskott.

Zhongnanhai vet dessutom att svara på provokationerna, även om man än så länge har farit fram måttfullt. Bland annat har man infört exportkontroller kring några mineraler av vikt för försvarstillämpningar och halvledarteknik, men man avvaktar att ta i med den stora släggan. Kinas dominans avseende jordartsmetaller och andra kritiska mineraler kommer att bestå i decennier, och det är inte troligt att USA och Europa mäktar med mer än en mindre reservkapacitet givet kostnader, reglemente kring miljö med mera.

Mer inofficiella nålstick förekommer i form av omfattande export av fentanylprekursorer till USA och framförallt Mexiko, från vilket land den amerikanska fentanylkrisen utgår. Det coronavirus Kina slängde på USA orsakade visserligen en miljon döda på kort tid, medan fentanyl och andra opioider skördar yngre liv uppgående till hundratusen per år, därtill i stadigt växande.

USA:s opioidkris är nu inte Kinas fel, utan är i allt en hembrygd problematik, men Kina har här valt att utnyttja tillfället för att sarga USA något genom att titta bort när kinesiska bolag exporterar kemiska komponenter. Man kan se det som ett elakt svar på det opiumkrig främst Storbritannien men även USA bedrev mot Kina från 1839, men i realiteten är det bara en tursam hållhake, som man säkert kommer att diskutera under toppmötet. Kina kan här i ett slag strypa produktionen och exporten, om USA händelsevis skulle ha något att erbjuda i utbyte.

USA och EU vill gärna ha Kina med på tåget mot Ryssland, men man tycks inte vilja ställa sig frågan varför Beijing skulle låna sig till den ambitionen när man är utsatt för exportkontroll, handelskrig, marknadsförbud, sanktioner och ständiga ingrepp i landets inre angelägenheter i Hongkong, Xinjiang, Tibet och Taiwan. I själva verket är det denna västliga aggression som driver Beijing och Moskva i varandras armar.

Den tidigare amerikanska strategin att konkurrera ut Sovjetunionen var beroende av att engagera Kina i den globala handeln, medan man nu tycks vilja ta sig an såväl Ryssland som Kina på en och samma gång. Det är ett dumdristigt företag som inte har förutsättning att lyckas, utan snarare är en garant för Moskvas fortlevnad.

Kina vill helt säkert inte ha krig i vare sig Ukraïna eller Palestina, utan föredrar frihandel i en fredlig värld. Icke desto mindre vet man att utnyttja situationen när den väl är förhandenvarande, och det är främst EU och USA som tyngs ned av dessa konflikter, i form av inflation och i EU:s fall även energikris och recession. Resultatet blir att Ryssland tar hem spelet och därmed att bifurkationen mellan väst och öst befästs och vidgas.

Det finns ingen vinnare i denna nedmontering av den globala frihandeln och upprättandet av en delad värld, men den verkliga nitlotten drar EU när man förlorar ytterligare i politisk och ekonomisk relevans och när den givna säkerhetsbalansen rubbas. Ökade försvarsanslag i kombination med energikris och recession lär inte avhjälpa detta problem, inte heller det migrationskaos man har anställt.

Xi och Biden kan under denna vända kanske etablera en stabil lågpunkt, från vilken de båda länderna sedermera successivt kan utveckla en mer uppbygglig relation med bas i verkligheten. Nämligen den verklighet som säger att Taiwan förr eller senare kommer att införlivas i Folkrepubliken; att Kina befäster sin ställning som ledande teknikmakt och täpper igen hålen kring halvledare och annat; att Ryssland vinner kriget och att Putins grepp stärks.

De båda supermakterna har mer att vinna på att samarbeta för att lösa globala gemensamma problem kring, klimat, hälsa, terrorism, brottslighet med mera, och inte minst befästa den multipolära ordning som redan är förhandenvarande, vare sig Washington och Bryssel vill eller inte. Det är således hög tid för en verkligt «regelbaserad världsordning» som inte bygger på amerikanskt ekonomiskt eller militärt tvång, utan på ömsesidig respekt, frihandel och internationella organisationer.

Invecklat globalt brädspel.