Under världskarnivormånaden kunde det vara lämpligt att introducera den kinesiska delikatessen Fiongfiong, en världsberömd kryddkorv från Sichuan. Det regionala köket är vanligen tokstarkt pepprigt, och denna mustiga korv utgör inget undantag. Rejäla mängder öl rekommenderas som bordsdryck.
Själva innanmätet är köttigt värre, med en rökt och saltad blandning av fläsk, får och oxe, i kombination med blod och fragment av fågelskinn, smaksatt med chili och andra former av pepparväxter. Serveras typiskt med någon guacamoleliknande grönsaksröra.
Denna formidabla 香肠 (xiangchang) har för övrigt ett alldeles eget tecken – fiǒng – även om det inte finns upptecknat i standardlexika. Den förenklade formen har 64 streck, vilket är ganska komplicerat, men mer utmärkande är den udda kompositionen.
Fiong.
Utifrån och in har vi här en omslutande radikal 辶 (chuò, att gå), därefter en täckande radikal 宀 (mián, tak) över en kombination av radikalen 扌 (shǒu, hand) och 刂 (dāo, kniv) med ett mer komplicerat innanmäte.
I den övre inre raden följer från vänster till höger tecknen 血 (xuè, blod), 羊 (yáng, get) och 皮 (pí, hud). Andra raden innefattar två nyskapande tecken i form av hundradikalen 犭 (quǎn) tillsammans med saltradikalen 卤 (lǔ), samt oxradikalen 牜 (niú) tillsammans med grisradikalen 豕 (shǐ). Därefter följer tecknet 肉 (ròu, kött) omslutet av två instanser av silkesradikalen 纟 (mì), samt en avslutande eldradikal 灬 (huǒ).
En poetisk tolkning kan då vara att man beger sig till en lokal för att inmundiga en salig blandning av kött, bearbetat med skärverktyg, behandlat under eld och smaksatt med salt.
Kinesiska tecken kombinerar vanligtvis inte tre olika komponenter i följd, som 血羊皮 i horisontellt led, och inte heller tre vertikala rader med tecken eller teckenkombinationer, men å andra sidan finns ingen specifik regel som förhindrar sådant bruk. Även att omsluta med flerdubbla radikaler ligger utanför standarden.
Vidare är uttalet – fióngfiǒng – irreguljärt, då grundformen av finalt yong vanligtvis bara tar formerna jiong, qiong och xiong med j, q och x. Men i kinesiskan förekommer ändå dialektala former utanför pinyins standardschema, som fiao, biang, kei och len.
Tecknet är inte upptaget i Unicode, och kan därför inte renderas på dator annat än med fonter i privata planet. Att skriva för hand är faktiskt inte så svårt, även om tidskrävande. Det kan också vara en utmaning att pilla in en sådan mängd detaljer i ett fixt utrymme i en ruta.
Ordningen är som vanligt utifrån och in, från topp till botten, från vänster till höger, vilket ger 辶 + 宀 + 扌 + 刂 + 血羊皮 + 犭 + 卤 + 牜 + 豕 + 纟 + 肉 + 纟 + 灬, inalles tretton unika teckenkomponenter.
Fióngfiǒng xiāngcháng – mustig kryddkorv från Sichuan.
Kinesiska medier och organisationer nyttjar numera hellre namnet Xizang istället för Tibet i engelskspråkiga artiklar, efter att en statlig vitbok om regionen flitigt använt termen. Men det enda man uppnår med det är förmodligen att förbrylla målgruppen i fråga, och reformen har inga förutsättningar att sprida sig utanför Kina.
På mandarin och andra kinesiska språk böjs inte ord i morfologisk mening, utan förblir i en och samma form. Men på exempelvis svenska säger vi tibetansk i adjektivistisk mening, vilket inte låter sig göras lika enkelt med den andra formen – «xizangiansk», eller vadå? Även de kinesiska medierna brottas med detta dilemma, och skriver tills vidare «Tibetan», som i Tibetan Buddhism, Tibetan schools och så vidare.
Ytterligare en omständighet är förstås att ickekineser i allra största allmänhet inte riktigt vet hur x uttalas, varför man säger Xi (Jinping) med något slags tonande z istället för det tje-ljud (ɕ) det är fråga om: xi uttalas som ki i Kina. Därför kommer vi inte att nyttja Xizang istället för Tibet, på samma sätt som vi inte kommer att använda Xianggang istället för Hongkong, eller för den delen Bharat istället för det sedan länge hävdvunna Indien.
Xizang (西藏, Västra Zang) är i lingvistisk mening dock en mer korrekt term för regionen, och är ett kinesiskt lånord för Ü-tsang (དབུས་གཙང), som det heter på modern tibetanska. Ü-tsang är då den västliga av tre traditionella provinser i Tibet, jämte Amdo och Kham.
Tibet är istället ett persiskt och arabiskt låneord (تبت, Tabbat), som i sin tur antas härledas från ett türkiskt ord Töpüt med betydelsen bergig plats. Ingen känner med säkerhet etymologin i fråga. Den tibetanska termen är för övrigt Böd (བོད་), som även det har en motsvarighet i kinesiskans Tubo (吐蕃), som dock mer syftar på det forna tibetanska imperiet. Historien är lång och synnerligen komplicerad, och så även skiftningar i språk, namn och begrepp.
Man får helt enkelt anta att man med ordvalet vill inskärpa att Xizang är en autonom region i Kina snarare än ett eget land eller en region föremål för utländsk inblandning, som ett sätt att «harmonisera» begrepp under ett enhetligt kulturellt paraply istället för att nyttja ett i grunden västligt lånord. Även om ingen lyssnar eller bryr sig.
Pamflett om den xizangianska regionens kännetecken, nyckeltal och så vidare.
Dö svidish dajalect är tämligen välkänd, och av sådant slag att handflatan gärna åker upp i pannan medan den andra handen letar efter skämskudden när det uttrycks. Förvirringen är total när statsteves stjärnor krystat uttalar saker som youtyoob istället för endera youtoob (/ˈjutub/) eller youchube (/ˈjuːtʃuːb/), som är de gängse uttalen.
Ändå är det en vanlig uppfattning bland svenskar att man är något slags världsmästare i engelska som andraspråk, trots den kraftiga brytningen och oförmågan att nyttja plurala eller subjunkta verbformer och andra egenheter i tungomålet. Man slänger sig gärna med uttryck på engelska, samtidigt som kommersiella produkter och reklam för dessa nyttjar engelska termer istället för svenska, trots att resultatet inte kan uppfattas som annat än töntigt – det är en kulturell anpassning och underordning till en socioekonomiskt starkare kultur.
Noga räknat hör svenskarna faktiskt ändå till de folk som bäst förmår tala engelska som andraspråk, och man intar därmed en sjätteplats i den globala rankingen, enligt ett språkföretags återkommande mätningar. Det beror emellertid inte på bättre språkförmåga, utan är en konsekvens av att svenska likt engelska är ett germanskt språk, därtill med omfattande beröringspunkter sedan danelagen under vikingatiden.
Förmågan att bemästra engelska beror av lingvistisk och kulturell närhet eller forna status som koloni.
I topp bland länder finner man inte oväntat Nederländerna, då den västgermanska nederländskan är närmast besläktad med engelskan. Därefter följer den forna brittiska kolonin Singapore och andra germanska länder, nämligen Österrike, Danmark, Norge och Sverige – vi är alltså sämst i Skandinavien i denna mening.
Därefter finner vi Belgien, som likt Nederländerna har nederländska som tungomål, men även franska, ett annat språk som sedan normandernas erövring 1066 har haft omfattande inflytande över engelska språket. Det är nog inte helt förvånande att den forna nederländska och brittiska kolonin Sydafrika återfinns på nionde plats, följt av det germansktalande Tyskland.
Kroatien och Grekland intar jumboplatserna i det skikt som motsvarar «mycket god förmåga», och följs av mestadels europeiska länder i nivåerna «god förmåga» och «medelmåttig förmåga», jämte forna brittiska eller amerikanska kolonier som Kenya, Nigeria, Malaysia, Filippinerna och Hongkong.
I största allmänhet kan man därför hävda att engelskans ställning är starkast i germanska länder, därefter i länder vars språk hör till den indoeuropeiska språkfamiljen, eller i forna kolonier vars administrativa språk utgjordes av engelska. I andra delar av världen tunnas förmågan successivt ut, beroende på lingvistiskt och kulturellt avstånd.
«Låg förmåga» eller «mycket låg förmåga» finner man därför generellt i Afrika och Asien, med undantag för forna kolonier eller länder med starkt amerikanskt eller tidigare brittiskt inflytande, som Sydkorea, Filippinerna och Indien, men även i delar av Latinamerika inklusive Mexiko – västra USA är trots allt spansktalande.
Engelskanivån i Kina och Japan sjunker.
Både Japan och Kina hörde fordom till länder med «medelmåttig förmåga», men i Japan har förmågan successivt sjunkit under ett decennium, medan engelskan i Kina har tappat alldeles i status sedan USA inledde fientliga handlingar mot landet under Trump. Man har därför medvetet tonat ned undervisningen i engelska, och istället prioriterat de nationella språken.
Den globala trenden är också i kraftigt vikande, uttryckt av att förmågan bland 18–20-åringar faller hela åttionio punkter, motsvarande ett tapp från «medelmåttig förmåga» till «mycket låg förmåga» under perioden 2015–2023. Den amerikansk-brittiska kulturen tappar alltså i status, vilket är ytterligare ett uttryck för att en unipolär världsordning har ersatts av en flerpolig.
Numera lockar CJK-draman och motsvarande popmusik minst lika mycket som tidigare amerikansk och brittisk kultur, inte bara i Asien utan även i USA, Brasilien med flera länder, varför behovet av och nyttan med engelska minskar. Det är strikt talat bara i Europa som man ser ett uttalat behov av att bemästra engelska, vilket kanske mest är ett beklagligt uttryck för att EU står under amerikansk suzeränitet.
Den uppväxande globala generationen dissar engelskan.
Representation är av vikt i nutiden, varför stats- och andra vänstermedier vänder på den givna ordningen bland nobelpristagare så att den eventuellt förekommande kvinnan nämns först. Samma ommöblering skulle förmodligen göras med avseende på etnicitet, könsidentitet och andra parametrar, men det är förstås mest spekulation om mediernas agenda.
Sant är emellertid att de olika kommittéer som har att besluta om priserna numera är finkänsliga för sådana externa parametrar, vilket måhända påverkar meritokratin negativt. Å andra sidan finns det i historien flera exempel på det omvända fenomenet, att mer meriterade personer har uteslutits just för att de är kvinnor, som Rosalind Franklin, vars arbete med röntgendiffraktion avslöjade DNA-molekylens dubbelhelix.
I statistiken avtecknas företeelsen i att blott trettio priser gick till (tjugonio) kvinnor under hela nittonhundratalet, medan trettiotre kvinnor har belönats under de första tjugofyra åren i innevarande sekel. Men det är nog inte främst ett uttryck för representationsiver, utan en given effekt av politisk jämställdhet, varvid kvinnor successivt har gjort entré vid universiteten och utmanat rangordningen.
Icke desto mindre dröjer sig en skevare fördelning kvar, nämligen i så måtto att kvinnor främst tar sig ton i de mjukare priserna, som fredspriset (16 %) och litteraturpriset (14 %), medan frekvensen sjunker i de hårdare vetenskaperna, nämligen med avseende på medicinpriset (6 %), kemipriset (4 %) och fysikpriset (2 %), samt även i ekonomipriset (2 %). Den ordningen kommer aldrig att ändras, av vissa givna biologiska orsaker, nämligen att distributionen av intelligens i respektive kön är olika, vilket ger avtryck i elitsammanhang.
En annan typ av representation rör geografisk fördelning, där USA tronar i ensamt majestät med 409 pristagare, följt av Storbritannien med 137, Tyskland 115, Frankrike 75 och lilla Sverige med 34 pristagare. Detta är dels ett uttryck för att USA och Västvärlden har dominerat världen under föregående sekel, men dels även en konsekvens av att priset är i svensk ägo, med allt vad det innebär i form av kulturell blindhet, enkannerligen med avseende på litteraturpriset.
Även här har man på senare år medvetet vidgat horisonten, varvid den tidigare eurocentrismen har fått ge vika för belönande av författare från världens alla hörn. Det finns ingen given orsak till att västliga författare skulle ha någon utpräglad fördel i författarskap, utan är en företeelse som borde ha en mer jämlik geografisk representation.
Givet det fokus på Kina som föreligger här kunde det vara av intresse att närmare granska representationen med avseende på just denna nationalitet, eller kanske snarare etnicitet i detta fall. Här har Folkrepubliken Kina en synnerligen medioker utdelning om fyra priser, varav två inte ens erkänns i landet och istället vanligen listas som tomma luckor i artiklar om priset.
I kinesisk historieskrivning uteblev fredsprisen 1989 och 2010…
Det dröjer sig om två fredspriser, som ett uttryck för att priset i fråga antingen går till en dissident i Öst eller en president i Väst, det vill säga en given politisering som Folkrepubliken inte vill kännas vid, och som vid tillfälle har gett upphov till protester och bojkotter.
Först 1989, då tibetlaman Dainzin Gyaco (Danzeng Jiacuo, 丹增嘉措) erhöll priset, och därefter 2010, då Liu Xiaobo (刘晓波) följde i samma spår – med konsekvens att norrmännen hamnade i frysboxen. Den senare valde för övrigt att självmant anta rollen som fängslad martyr, och avböjde ett flott erbjudande om exil i USA, där hans kritik förstås hade varit verkningslös.
Av de två «rena» kinesiska priserna gick ett i litteratur till Mo Yan (莫言) 2012, och ett i medicin till Tu Youyou (屠呦呦) 2015. Därtill kommer fyra kineser med förvärvat utländskt medborgarskap, nämligen Li Zhengdao (李政道) (fysik 1957; Taiwan), «Daniel» Cui Qi (崔琦) (fysik, 1998; USA), Gao Xingjian (高行健) (litteratur, 2000; Frankrike) samt «Charles» Gao Kun (高锟) (fysik 2009; USA), varvid skaran växer till åtta personer.
Med avseende på kinesisk etnicitet tillkommer tre personer födda i USA och tre i Taiwan, vilket då ger en total om fjorton kinesiska pristagare i bredare mening. Givet att 882 enskilda pristagare har erhållit priset, ger det en kvot om 1.6 % kinesiska priser, att jämföra med de 17.5 % som kineser representerar i världsbefolkningen.
Underrepresentationen är således mer än tiodubbel, men ändå ett givet uttryck för det förnedringens århundrade som Kina har befunnit sig i. Ett land statt i inbördeskrig och under ockupation har inte förmåga att bidra i nämnvärd utsträckning till vetenskapens fromma, och inte heller ett utfattigt land i begrepp att resa sig under tidvis horribla politiska reformer.
Däremot kan man redan nu inteckna en störtskur av framtida kinesiska priser, givet att Kina nu har rest sig och är den ledande makten i fråga om teknik, forskning och utveckling, och givet att priserna vanligen delas ut med stor fördröjning, nämligen då innebörden av upptäckten står på mer fast grund. De vetenskapliga priserna har aldrig tagit politiska hänsyn, varför Kina i detta avseende inte kommer att missgynnas.
En konsekvens av eurocentrismen är emellertid att Kina – likväl som Japan, Korea och Asien i stort – är kraftigt underrepresenterat i litteratur, med blott två pristagare av hundranitton (1.6 %), och det hade inte behövt vara så. Den kinesiska och östasiatiska litterära skatten är tämligen omfattande, och de skeenden som har präglat regionen under det seaste seklet har gett upphov till makalös litteratur, för vilken Akademien har varit i det närmaste blind.
Det ringa antalet pristagare innebär att den stora litteraturnationen Kina även här har en tiofaldig underrepresentation i förhållande till folkmängden, medan svenska författare har premierats fyrtiosex gånger oftare än vad den ringa populationen motiverar – det är en sinnessjuk ordning, och motsvarar inte verkligheten avseende litterär kvalitet.
Givet detta förhållande kunde man ju redan nu – i dag, om ett par timmar! – kompensera för detta miserabla faktum genom att ge priset till avantgardistiska novellistan 残雪. Akademien har att ständigt förhålla sig till omvärldens politiska spänningar, och i år är det helt enkelt inte läge för en dement US-president eller annan frihetshjälte i Väst och inte heller för en (ukraïnsk) dissident i Öst, varför man kommer att söka sig utanför den krutladdade sfären.
För all del skulle även japanske 村上春樹 eller kinesiske 阎连科 komma på fråga, likväl som landsmaninnan 西西 eller kanske rent av högoddsaren 余华, men magkänslan stannar ändå på Can Xue.
Född 邓小华 i Changsha 1953 genomled hon den nykläckta folkrepublikens barnsjukdomar och rubbade politiska kampanjer, inte minst antihögerkampanjen 1957 i vilken hennes föräldrar pekades ut som högerelement och för detta fängslades eller skickades ned på landet för omskolning.
Sedermera inträffade även den tumulta kulturrevolutionen 1966–1976 under Can Xues tonårstid, vilket satte stopp för den vidare utbildningen och lade grunden för ett senare författarskap, även om hon själv förnekar att det skulle finnas politiska undertoner i texterna – kanske ett måste när man arbetar under ett system som gärna censurerar obekväma politiska yttringar.
Tillägg: Akademien fortsätter dessvärre i eurocentrismens spår genom att ge priset till norbaggen Jon Fosse, vars smala alster knappt läses av någon utanför de allra mest hängivna av kretsar. Visst ska vi pliktskyldigast läsa honom, men det får stanna vid ett enskilt verk, eller två. Så trist, så tråkigt.
Smakprov ur Can Xues 边疆 (Bianjiang / Gränsområdet; 2008).
Pseudodebatten om ärans och hjältarnas språk gör sig åter gällande i det mediala bruset, denna gång med vinklingen att undervisning på engelska tränger ut svenskans status i skolan. En notorisk ledarredaktion menar i anslutning därtill att vi blir dummare av att imperiets tungomål breder ut sig allt mer.
För det senare lutar man sig mot en studie som visar att elever vid en kurs i programmering vid teknisk högskola presterade sämre med engelska som undervisningsspråk. En titt på rapporten (som är författad på engelska…) visar att det rör sig om en randomiserad kontrollstudie, med subjekt som på förhand utvärderades för kunskaper i respektive språk. Resultaten är statistiskt signifikanta.
Här kunde man i förstone ana att en försvårande omständighet utgörs av lärare som instruerar på andraspråket engelska, med allt vad det brukar innebära i imperfektioner, tempoförlust med mera. Men av studien att döma eliminerade man sådana faktorer genom att låta eleverna tillämpa självstudier. Kursmaterialet i sig är ursprungligen amerikanskt, varför det inte heller rör sig om usel översättning och «lost in translation».
En fluga gör förstås ingen sommar, men personligen skulle jag definitivt föredra en sådan kurs på engelska, eftersom terminologin i facket dryper av engelska ord och då den överväldigande litteraturen och annan information på området främst är engelskspråkig. Alla som har hört en göteborgare till lärare dilla om «arrayer» vet instinktivt vad jag menar.
Min spontana känsla är att svenska ungdomar bättre än tidigare generationer förmår konversera på engelska kring vardagliga företeelser, men i gengäld saknar djup i form av fackuttryck och mer udda vokabulär. I grunden är det således intresse för och kunskaper kring ämnet i sig som brister, varvid engelskan inte riktigt räcker till för facklitteratur med nya begrepp, termer och resonemang, eller ens text i högre akademisk stil. Det blir helt enkelt mer ansträngande att ta till sig ny information utan lämplig fackspråklig bakgrund.
Det är ekvivalent med att teknologer vid samma högskolor kontinuerligt anländer med allt sämre förkunskaper i matematik, enligt de förkunskapsprov som varje år ges vid institutionerna. Att se amerikanska serier på Netflix och tramsvideor på tuben är alltså inte förkunskapsgrundande för högre studier, även om den grundläggande färdigheten i engelska språket vässas av sådana aktiviteter.
Med mig själv som referens har jag en liknande svårighet i kinesiska, där jag har uppenbara brister i ordförrådet för just fackuttryck av olika slag, i allt från flora och fauna till teknisk vokabulär.
Grundfrågan huruvida instruktion på engelska generellt är debiliterande för inlärningen kan således putativt besvaras affirmativt, men en annan immanent possibilitet är att studien i sig inte epitomiserar problemställningen, utan att det snarare är konducivt för all inlärning att växla mellan ett flertal olika språk.
Även om modersmålet förstås måste vårdas på lämpligt vis, gäller ändå att man måste behärska engelska, inte minst vid förkovring i högre undervisning. Den som vill göra akademisk karriär har inte så mycket annat val än att författa rapporter på engelska, eller möjligen kinesiska, i vart fall om man vill ha någorlunda spridning. Det är naturligtvis ett systemfel i sig att den akademiska karriären mest syftar till att publicera dynga och jaga citeringar, men det är hursomhelst så verkligheten ser ut.
Givet att Sverige nu även officiellt blir en amerikansk vasallstat med klivet in i Nato, kommer även försvaret att kommunicera främst på engelska, i likhet med svenska politiker på uppdrag i Bryssel. Det är också så att Sverige inte längre är homogent, utan har en betydande utrikesfödd diaspora med ringa förmåga att uttrycka sig på svenska, men desto mer på den moderna tidens lingua franca.
Därtill kommer den märkliga omständigheten att många svenskar ser upp till amerikanskan i kraft av statusspråk, och därför ofta kryddar med uttryck på brutet imperiespråk. Sverige är i den meningen redan en koloni, i vart fall i mental bemärkelse.
Ytterst är det ett uttryck för vår litenhet, och vi har alltid haft ambitionen att anpassa oss till det rådande språket av betydelse, från Hansans plattyska och upplysningstidens franska till dagens amerikanska, varvid dessa språk – våra kusiner i den indoeuropeiska familjen – har korsbefruktat vårt eget. Det är egentligen en styrka.
Icke desto mindre finns det förstås skäl att vara en smula konservativ med svenskan, men sådan språkvård behöver inte ske på bekostnad av andra språk (lär av islänningarna!). Problemet är inte att engelskan tränger ut svenskan, utan att man inte nyttjar någotdera språket – eller andra – i lämplig förkovring. Generation zombie läser som bekant inte böcker, utan somnar av överansträngning efter två hundra bokstäver och en avslutande emoji.
