Europa blev en gång rikt på att kolonisera andra länder världen över under upptäcktstiden, då man med korset i ena handen och svärdet i den andra erövrade hela kontinenter och förslavade hela folk. Rikedomarna gav i sin tur upphov till kunskapsproduktion och vetenskaplig revolution, med praktisk tillämpning i industrialism.
Med den kunde Europa och sedermera USA konkurrera ut resten av världen, då en maskin kunde ersätta flera gubbar i arbetskraft. Produktionen steg, men så även den koloniala rovdriften på naturtillgångar då fabriker byggdes i England och senare i hela Europa och USA.
Civilisationer som Indien och Kina förslavades eller tvangs på knä, eller förmåddes under vapenhot anamma västerländsk droghandel under den tidens «regelbaserade ordning». Andra, som Japan, gav upp med en gång och anpassade sig helt efter den nya ordningen, och kopierade Väst så till den grad att man även blev en imperialistisk stormakt som erövrade Kina och stora delar av Sydöstasien innan man betvingades med atombomber.
De många europeiska folkmorden fick ett abrupt slut då kontinenten begick ett märkligt självmord under andra världskriget, och man fick plötsligt något slags samvete. En avkolonialisering inleddes, samtidigt som man slickade såren efter förintelsen och lovade «aldrig mer».
Men industrialiseringen och den ekonomiska exploateringen av omvärlden fortgick ändå med oförminskad styrka, med resultat att vattendrag och luft förorenades. En miljörörelse föddes, under vilken politiken drevs i riktning mot att dana en renare miljö. Bly från avgaser, utsläpp i vattendrag, bolmande skorstenar med mera angreps metodiskt med direktiv och lagar, samtidigt som man påbörjade en utlokalisering till Kina av den mest smutsiga verksamheten.
Den moderna globaliseringen inleddes nämligen ungefär samtidigt, varför Europa under ett fyrtiotal år har flyttat nästan all produktion av gummi, kemikalier, plast, betong och stål till Kina, och särskilt har man utlokaliserat gruvdrift med tillhörande bearbetning dit. Europa blev renare, och man kunde nu istället peka med hela handen mot Kina och förkunna hur smutsigt landet är!
Under samma tidsperiod har det så kallade klimatet hamnat allt mer i fokus, och så att säga ersatt den tidigare miljövurmen. När all skit fösvann fanns inte så mycket mer att göra för den omfattande miljöindustri som hade danats, och aktivisterna fann därför en ny nisch att angripa.
Med klimatet i fokus har Europa allt mer ställt in siktet mot en «grön omställning» och det «hållbara samhället» under vind- och solkraft. Men samma miljörörelse som drev utvecklingen hit hade av någon anledning en hysteriskt avog inställning gentemot kärnenergi, varför Europa i stora drag avvecklade en pålitlig energikälla samtidigt som man gjorde sig beroende av rysk gas, polsk kolkraft och saudisk olja.
Punktskatter som incitament för att driva på omställningen har resulterat i tokhöga energipriser, vilket slår mot europeiskt näringsliv och allmänt fördyrar för européerna. Konkurrenskraften urholkas, tillväxen viker och européerna blir allt fattigare i jämförelse med USA, samtidigt som Kina ångar på i full fart.
En pandemi och ett krig har på kort tid accentuerat problematiken, och Europa befinner sig i ett yrvaket tillstånd som man nu febrilt försöker hantera. Man vill «riskmiminera» för att inte vara så beroende av vare sig Ryssland eller Kina, bland annat genom att återindustrialisera och återta gruvdrift av kritiska mineraler.
Men det snofsiga och fina Europa vill inte ha någon gruvdrift, varför folkliga protester uppstår, och när man ändå räknar på saken visar det sig att sådan produktion skulle vara femtio gånger dyrare än i Kina, givet de tokhöga energipriserna, arbetskostnaderna med mera. Europa har reglerat och skattat sönder sin konkurrenskraft.
Inte heller vill man ha billiga kinesiska elbilar för att påskynda «omställningen», eftersom man tydligen trots allt värnar den döende europeiska bilindustrin mer än «klimatet». Vad Europa vill har aldrig varit särskilt tydligt, och man tenderar att alltid prata med kluven tunga.
Den europeiska ekvationen tycks därför vara att vilja återta tung industri och mineralutvinning, men under miljömässiga, fackliga och andra krav som fördyrar sagda produktion i en ordning (d.v.s. tiotals gånger), samtidigt som man vill vara konkurrenskraftig mot Kina och övriga omvärlden. Därtill ska man ta upp konkurrensen med Asien i fråga om halvledare och annan elektronik, en industri som på samma sätt har fasats ut under lång tid, och som man nu helt saknar kompetens kring.
Till yttermera visso ska denna nyindustrialisering ske under de villkor som präglar Europa, med en konfederation bestående av tjugosju spretande medlemsländer, hög polarisering i frågor kring migration och annat samtidigt som man ägnar sig åt upprustning och geopolitik under vad som allt mer liknar permanent krigsekonomi.
Europa vill så mycket, men i slutändan har man inget att sätta bakom denna vilja, utan det stannar vid febriga fantasier som aldrig kan realiseras, som «grönt stål» eller batteritillverkning i Norrland. Ekvationen är inte balanserad och saknar därför lösningar.
Vad blir då av Europa när man allt mer halkar efter, när produktionen viker, när ekonomin går i stå? Vad ska Europa exportera, annat än moralkakor och ideologi som ingen vill ha? Vad ska européerna leva av, annat än turism, när produktion av kunskap och produkter mestadels sker i Kina och USA? Är det nu vår tur att bli förslavade eller till och med koloniserade, i vart fall i bildlig mening?
