龍 Drakens år – 龙年 – är nu inlett i kinesisk och östasiatisk kultur, och för all del även i delar av västerländsk. Det är det mest magnifika av de tolv djuren i den kinesiska djurkretsen och bland andra mytologiska kreatur, med en förskräcklig mängd varianter till havs och på land.
Från kinesiskt håll finns numera en uttalad ambition att slå vakt om inhemska namn och begrepp för kinesiska företeelser, exempelvis att benämna Tibet med termen Xizang, och en liknande diskurs finns kring den kinesiska draken. Detta för att drakar i öst och väst är väsensskilda.
Den moderna västliga draken, sprungen ur medeltidskultur, gestaltas undantagslöst som en flygande och eldsprutande best som måste tas av daga som en fiende, så som förtäljt i legender som Sankt Göran och draken, Tors kamp med midgårdsormen Jörmungand och Sagan om ringen.
I kontrast är den kinesiska draken en beskyddare och en benägen varelse som är människans bästa vän, och den kan varken flyga eller spruta eld. Däremot är den kraftfull och ett värn mot fiender från alla håll och kanter, och av det skälet har den kommit att utgöra maktens symbol i imperier och länder i Östasien. Drakens närvaro signalerar trygghet.
Orientens och occidentens drakar har inga beröringspunkter i övrigt, annat än att utgöra två varianter av en tämligen global drakmyt. Drakar förekom redan i kulturen Yangshao (仰韶) för sju tusen år sedan, men var då något annorlunda beskaffade, som en blandform av ormar, krokodiler, fåglar och andra djur – den ursprungliga kinesiska draken kunde flyga. Den vinglösa imperiedraken är av mer «modernt» snitt, från Tang (唐, 618–907) och framåt.
Västdrakarna har som allt annat sina förlagor i Mesopotamien, Egypten och sedermera Grekland, som ormliknande kreatur. Man spekulerar i om generell fobi gentemot ormar ligger bakom den universella drakmyten, men det motsägs alltså av att den kinesiska draken inte är förknippad med sådan rädsla.
En annan hypotes hävdar att fossil av dinosaurier ligger till grund för uppkomsten av myten, vilket förmodligen är mer riktigt. Kina har ymnig förekomst av sådana fossil («drakben»), som ofta har nyttjats i traditionell kinesisk medicin. Mot det talar att våra skandinaviska drakar tycks sakna en sådan koppling, men det förutsätter då att myten har uppstått i Skandinavien – den är förmodligen importerad från stäppkultur som resten av den nordiska mytologin.
Nå, det kinesiska förslaget är att benämna den kinesiska draken lóng, efter pinyin för tecknet i fråga – traditionellt 龍, förenklat 龙. Sedvanlig språkförbistring gör att en anglodominerad värld dock skulle tolka detta som det engelska ordet long, varför man får förtydliga med den alternativa stavningen loong (/luŋ³⁵/) för att markera rätt vokalljud.
Det är emellertid en dålig idé, som inte heller den kommer att få fäste. Dels för att det ändå är en drake i mängden, om än med kinesiska kännetecken, och dels för att liknande drakar förekommer i grannkulturerna, i grunden samma drake men med annat uttal: i Japan 竜 (ryū) för den kinesiska, med ett annat förenklat tecken, eller たつ (tatsu) för den specifikt japanska.
Den kinesiska draken står stark ändå, och det bereder inga problem att skilja de båda varianterna åt. Det tycks vara tämligen allmänt känt att det rör sig om olika kulturella fenomen, om än i liknande förpackning, och även i Väst betraktas den kinesiska draken med viss vördnad.
