Kategori: Asien

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Sjaskigt slut, förfärlig fortsättning

Antalet döda barn under fem år summeras vid årets slut till 5 187 772 stycken, och prognosen för kommande år är likvärdig. Det rör naturligtvis inte dig och mig, eftersom det främst gäller skithålsländer som Nigeria, Indien, Pakistan och Etiopien. Men nu vet du också varför skithålsländerna i fråga inte kunde bry sig mindre om en handfull rika israeler som gisslan eller om den lokala lilla europeiska konflikten i Ukraïna.

Det där ryska inbördeskriget kvalar för övrigt knappt in på topp hundra av konflikter, räknat i dödstal, utan motsvarar ungefär omfattningen av finska vinterkriget 1939–1940. Motsvarande ryska inbördeskrig för hundra år sedan resulterade i ungefär fyrtio gånger fler dräpta, för att sätta saken i perspektiv. För att inte tala om världskrigen…

Men närheten till oss är ändå tillräcklig för att politiska ledare ska agera som uppskrämda kycklingar, i den infantila tron att man står näst på tur i något slags allmän rysk expansion, en fullständigt historielös och i övrigt okunnig attityd, som i värsta fall bara leder till en självuppfyllande profetia under ny kapprustning.

Noga räknat befinner vi oss sedan en tid tillbaka i en sådan upptrappning och uppladdningsfas inför en ny världsomspännande konflikt, givet det cykliska förlopp som kan skönjas med avseende på krig. Data visar också att antalet konflikter ökar, även om de flesta inte gäller krig mellan stater – än.

Antalet konflikter är statt i ökning sedan 2010.

Men cykeln är förstås ingen naturlag, och med kännedom om de mekanismer som sedermera leder till krig om resurser och dominans, kan man undvika en fatal urladdning. Kalla kriget ledde aldrig till en het konflikt, varför den senaste cykeln ersattes av en längre räcka mindre och utdragna proxykonflikter – i sig tragiska händelser, men inte av samma magnitud som ett världskrig.

Kriget i Ukraïna är måhända startskottet för en serie konflikter, som småningom utlöser det totala världskriget. I centrum står emellertid USA och Kina, där den förra inte vill släppa sin hegemoniska position och låta den senare uppstickaren vara med att bestämma. Slaget om Taiwan kan bli den utlösande faktorn, varvid Östasien sätts i brand, med ytterligt stor risk för spridning.

Konflikter är inte slumpmässiga företeelser, utan kontinuerliga händelser med grund i tidigare spänningar, ståndpunkter, allianser med mera, och gäller ytterst resurser eller stormaktsambitioner. Exempelvis Japan anföll Pearl Harbor för att USA hade utsatt landet för oljeembargo, och på samma sätt invaderade man Manchuriet för att komma i åtnjutande av naturresurser.

Ett annat fredsfördrag efter första världskriget hade kanske räddat världen från den andra fasen, då ett revanschistiskt Tyskland såg sig nödgat att kriga sig ur sin prekära situation. Av historiens misstag finns mycket att lära, och stundtals har vi även agerat så.

Krigscykler. Vi befinner oss i en uppladdningsfas, men det är upp till oss själva att avstyra en urladdning.

I den förhandenvarande situationen har vi då att konfliktnivån måste minska och tvister biläggas, om branden inte ska spridas ytterligare. Kriget i Ukraïna måste således få ett avslut, samtidigt som Nato och EU måste förhandla med Ryssland om en stabil säkerhetsdoktrin för framtiden.

Grundtipset är att ett fredsfördrag undertecknas 2024, varvid Kiev tvingas avstå territorium och Moskva åläggs att bidra till återuppbyggnaden. Väljer man att hellre låta konflikten bli ett evigt skuggkrig stormakter emellan, har vi en koreansk situation i Europa, ett scenario som är gynnsamt varken för oss eller världen i stort. Realismen och förnuftet måste här segra framför amerikansk hegemonisk doktrin.

Även spänningarna med Kina måste tas ned på en betydligt lägre nivå, eftersom vi och övriga världen inte är betjänta av ett nytt kallt krig eller en teknisk och ekonomisk bifurkation i två block. Samtidigt är det Kina som har momentet, och tanken att man i detta sena skede ska kunna hindra draken i österled från att inta en dominerande position i regionen och världen är infantil och fullständigt huvudlös.

Den mångpoliga, multipolära och polycentriska världsordningen är redan ett faktum, och för Europas del vore det under sådana omständigheter mer klädsamt att söka en självständig roll som en tredje pol än att ensidigt liera sig med Washington och gå dess ärenden gentemot Kina. Kalla kriget vanns genom att vinna över Kina i det marknadsekonomiska lägret, och läxan är självklart att man inte ska driva Kina och Ryssland in i varandras famn.

Erkännandet av en polycentrisk ordning innebär även att man hädanefter respekterar Kinas suveränitet och grundläggande anspråk, framförallt avseende Taiwan. Den sprudlande demokratin på ön kan bara överleva under status quo eller som en formell del av Folkrepubliken, och det är slutligen Taiwan som har att göra det valet, inte USA eller Europa. Varje annat utfall innebär demokratins upplösning och att ön läggs i ruiner.

Europa har under 2024 möjlighet att växla in på en mer försonlig och samarbetsvillig linje med Kina, då höken Ursula von der Leyen avgår (och kanske istället tar över ordförandeskapet i Nato). Ömsesidigt beroende – det vi benämner handel och ekonomisk integration – är ytterst vad som förhindrar konflikt, vilket är själva grundtanken med EU.

Dessvärre är det nog lägre odds på att man fortsätter på den inslagna vägen, och i all fartblindhet låter irrationalitet och prestige ta överhanden. Det är för många alldeles för smärtsamt att låta Ryssland avgå med segern, samtidigt som man inte riktigt förstår hur mycket Kina har betytt och betyder för vår ekonomiska utveckling.

Det svåra tjugotalet lär därför ha sin fortsatta gång, och det krävs ytterligare en tid av nedgång, förnedring, konflikt och bitterhet innan man tar sitt förnuft till fånga – måtte det bara inte vara för sent. Det är synd om människorna.

Av historiens vindlingar lär vi för framtiden, särskilt hur vi ska hantera konfliktytor.
Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Kultur Politik Språk USA

Engelskans status förtvinar

Dö svidish dajalect är tämligen välkänd, och av sådant slag att handflatan gärna åker upp i pannan medan den andra handen letar efter skämskudden när det uttrycks. Förvirringen är total när statsteves stjärnor krystat uttalar saker som youtyoob istället för endera youtoob (/ˈjutub/) eller youchube (/ˈjuːtʃuːb/), som är de gängse uttalen.

Ändå är det en vanlig uppfattning bland svenskar att man är något slags världsmästare i engelska som andraspråk, trots den kraftiga brytningen och oförmågan att nyttja plurala eller subjunkta verbformer och andra egenheter i tungomålet. Man slänger sig gärna med uttryck på engelska, samtidigt som kommersiella produkter och reklam för dessa nyttjar engelska termer istället för svenska, trots att resultatet inte kan uppfattas som annat än töntigt – det är en kulturell anpassning och underordning till en socioekonomiskt starkare kultur.

Noga räknat hör svenskarna faktiskt ändå till de folk som bäst förmår tala engelska som andraspråk, och man intar därmed en sjätteplats i den globala rankingen, enligt ett språkföretags återkommande mätningar. Det beror emellertid inte på bättre språkförmåga, utan är en konsekvens av att svenska likt engelska är ett germanskt språk, därtill med omfattande beröringspunkter sedan danelagen under vikingatiden.

Förmågan att bemästra engelska beror av lingvistisk och kulturell närhet eller forna status som koloni.

I topp bland länder finner man inte oväntat Nederländerna, då den västgermanska nederländskan är närmast besläktad med engelskan. Därefter följer den forna brittiska kolonin Singapore och andra germanska länder, nämligen Österrike, Danmark, Norge och Sverige – vi är alltså sämst i Skandinavien i denna mening.

Därefter finner vi Belgien, som likt Nederländerna har nederländska som tungomål, men även franska, ett annat språk som sedan normandernas erövring 1066 har haft omfattande inflytande över engelska språket. Det är nog inte helt förvånande att den forna nederländska och brittiska kolonin Sydafrika återfinns på nionde plats, följt av det germansktalande Tyskland.

Kroatien och Grekland intar jumboplatserna i det skikt som motsvarar «mycket god förmåga», och följs av mestadels europeiska länder i nivåerna «god förmåga» och «medelmåttig förmåga», jämte forna brittiska eller amerikanska kolonier som Kenya, Nigeria, Malaysia, Filippinerna och Hongkong.

I största allmänhet kan man därför hävda att engelskans ställning är starkast i germanska länder, därefter i länder vars språk hör till den indoeuropeiska språkfamiljen, eller i forna kolonier vars administrativa språk utgjordes av engelska. I andra delar av världen tunnas förmågan successivt ut, beroende på lingvistiskt och kulturellt avstånd.

«Låg förmåga» eller «mycket låg förmåga» finner man därför generellt i Afrika och Asien, med undantag för forna kolonier eller länder med starkt amerikanskt eller tidigare brittiskt inflytande, som Sydkorea, Filippinerna och Indien, men även i delar av Latinamerika inklusive Mexiko – västra USA är trots allt spansktalande.

Engelskanivån i Kina och Japan sjunker.

Både Japan och Kina hörde fordom till länder med «medelmåttig förmåga», men i Japan har förmågan successivt sjunkit under ett decennium, medan engelskan i Kina har tappat alldeles i status sedan USA inledde fientliga handlingar mot landet under Trump. Man har därför medvetet tonat ned undervisningen i engelska, och istället prioriterat de nationella språken.

Den globala trenden är också i kraftigt vikande, uttryckt av att förmågan bland 18–20-åringar faller hela åttionio punkter, motsvarande ett tapp från «medelmåttig förmåga» till «mycket låg förmåga» under perioden 2015–2023. Den amerikansk-brittiska kulturen tappar alltså i status, vilket är ytterligare ett uttryck för att en unipolär världsordning har ersatts av en flerpolig.

Numera lockar CJK-draman och motsvarande popmusik minst lika mycket som tidigare amerikansk och brittisk kultur, inte bara i Asien utan även i USA, Brasilien med flera länder, varför behovet av och nyttan med engelska minskar. Det är strikt talat bara i Europa som man ser ett uttalat behov av att bemästra engelska, vilket kanske mest är ett beklagligt uttryck för att EU står under amerikansk suzeränitet.

Den uppväxande globala generationen dissar engelskan.
Kategorier
Asien Europa Kultur Politik

Piss-Pisa?

Sverige fortsätter att sjunka i ranking i Pisa-undersökningen avseende skolelevers prestation i fundamentala ämnen, efter ett kortvarigt trendbrott under några år – det senare på grund av fusk genom att exkludera elever med invandrarbakgrund. Vårt land närmar sig därför åter det bottenrekord som sattes för ett decennium sedan.

Här vill Aftonbladets influencer Lindberg säkert vrida det till att det är Åkessons och den borgerliga ministärens fel, på ungefär samma sätt som man skyller Tidö-laget för de höga elpriserna och den grova brottsligheten. Men var och en förstår här att detta är resultat av föregående regimer, av samtliga kulörer, även om det är innevarande kabinett som har att föreslå åtgärder.

Å andra sidan är resultatet inte så pjåkigt som man i förstone kan tro av krigsrubrikerna att döma. Man vill kanske gärna tro att Sverige är – eller borde vara – «bäst i världen», men i verkligheten är vi en liten europeisk randstat vars bäst före-datum sedan länge har passerats, mestadels självförvållat.

I det avseendet är en placering – för matematikdelen – i övre mittenskiktet ändå respektabelt, och vi placerar oss före Tyskland. Än längre ned finner man Norge och USA, även om vi får stryk av Danmark och Storbritannien. Det är svårt förstå varför Sverige skulle kunna hävda sig bättre än så, givet alla de problem som den styrande eliten har orsakat nationen.

Här är den massiva invandringen i särklass den mest avgörande faktorn, eftersom den inte bara sänker medelnivån utan även påverkar den allmänna prestationen bland etniska svenskar på grund av sämre skolmiljö med bråk, stök och större klasser. Även den traditionella ambitionen att «alla ska med» är en bromskloss, för att inte tala om förändrade värderingar kring betyg, prestation och kunskaper.

Andra orsaker står att finna i att Sverige allt mer har kommit att omfatta «värderingar» som ideologiskt fundament, varvid aktivism kring «klimatet», *2SHBTQIAP++ och andra företeelser har prioriterats framför traditionell kunskapsförmedling. Det är symptomatiskt att skolkande element som Klimat-Greta höjs till föredöme, samtidigt som «forskare» i grenen allt mer antar aktivistens roll.

Uppmuntring till navelskåderi från tidig ålder kring vilket «kön» man tillhör, under förstärkning av sagostunder med transsexuella figurer, lär inte underlätta för traditionell inlärning, och det hade nog varit mer uppbyggligt med sagostunder i regi av innovatörer, entreprenörer och traditionella kulturskapare. Så där håller det på, år in och år ut, med idel nya inslag av woke, kulturmarxism och annan vänsterradikal smörja.

Man kan kontrastera med toppskiktet, som uteslutande är konfucianistiska stater med klassiskt bildningsideal som rättesnöre: Singapore, Kina, Japan, Sydkorea. Det är inte bara i Pisa-undersökningen dessa länder är överlägsna, utan det är ett stabilt och återkommande mönster, som berättar varför ekonomiskt och tekniskt fokus kontinuerligt skiftar mot Östasien.

Av någon anledning är inte Kinas fastland (i form av Beijing, Shanghai, Jiangsu och Zhejiang) längre representerat, och inte heller Ryssland, varför det svenska resultatet egentligen är ännu sämre, nämligen för att Kina traditionellt toppar listan. Macao och Hongkong placerar sig likvärdigt, men är inte representativa för landet i dess helhet.

I vidare mening är det Europa och Väst som halkar efter, och man har ofta gemensamma utmaningar. För Sveriges vidkommande lär det politiska storbråket om skolan fortsätta, varför erforderlig stabilitet aldrig kommer att infinna sig. Nationen kommer därför att fortsätta halka efter.

Lösningen är annars ganska enkel: prioritera kärnämnena matematik, svenska, språk och naturvetenskap med betydligt fler timmar; lägg ned slöjd, bild och andra ämnen som kan väljas som tillval för intresserade; inför (siffer)betyg från första klass; kasta ut störande element i obs-klass; eliminera alla former av woke från skolvärlden, och ge läraren den absoluta makten. Pilla därefter inte i systemet.

Sverige spelar i B-ligan, och i topp tronar Kina, Japan, Korea och Singapore ohotade.
Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik Religion Ryssland

Susanna Birgerssons ångest

Fru Birgersson är rädd. Ja, inte bara rädd, utan faktiskt livrädd. Tanten skakar in i benmärgen av fruktan, och är därför beredd att ta till vapen för att försvara sig mot angripare från alla håll och kanter. Vi i de fria länderna – the good guys – måste ta värn mot alla de onda krafter – the bad guys – som omringar oss och vill oss så illa!

Ledarskribinnan i den västsvenska pamfletten är mer specifikt «livrädd för ett Kina vars hunger efter inflytande saknar gränser», men hur fru Birgersson har kommit att omfattas av den tanken är inte gott att veta. Nog för att det finns gott om lektyr med avsikt att svartmåla Kina i alldeles verklighetsförvrängda kulörer, men politiska skribenter brukar ha någorlunda förmåga att sålla bort skräpet och emellanåt konsultera mer vederhäftigt material. Så icke fru Birgersson.

Den besvärliga verkligheten är här att Kina förvisso söker inflytande, men i adekvat proportion till dess storlek, kraft och förmåga. Varken mer eller mindre, och det skiljer inte ut Kina från världens övriga länder. Det är en trivial ambition. För Kinas vidkommande handlar det vidare mer om att återupprätta sin storna fornhet, efter ett «förnedringens århundrade» av västerländsk imperialism, fördragskolonialism och invasion, även det en ambition man kan sympatisera med.

Det innebär i praktiken att Kina åter blir Asiens centrum, småningom tillsammans med Indien, så som var fallet i ett par tusen år innan de västerländska kanonbåtarna anlände i syfte att underkasta de asiatiska länderna en västlig kolonial ordning, med kvardröjande effekter in i nutiden.

En sådan flerpolig ordning är den för världen normala, och fru Birgersson kan 高枕无忧了 (gaozhen-wuyoule, det vill säga sova på hög kudde utan fruktan, som ordspråket lyder). Kina kommer alltid att vara på betryggande avstånd från oss, och dess inflytande huvudsakligen av benägen karaktär, nämligen i form av vetenskapliga och tekniska landvinningar och kanske även en del kultur.

Fru Birgerssons rädsla stannar emellertid inte där, utan hon är även «livrädd för Putins imperialism». Detta är förstås det gängse narrativet som för närvarande kopieras dagligen i den mediala filterbubblan, men det betyder inte att det har med verkligheten att göra.

Visst, Putin anföll Ukraïna i en «fullskalig» invasion, som det helt papegojlikt heter i den mediala framställningen, men det skedde efter omfattande expansion österut av Västs militärallians, och efter upprepade varningar sedan 2008 om att Kreml drar röda linjer vid Ukraïna och Georgien. Väst visste vad som skulle komma om man insisterade, och så skedde när man synade Putins hand.

Ett Ryssland som under historien har smakat västerländsk imperialism i form av Karl XII, Napoleon och Hitler men själv inte har marscherat mot Stockholm, Paris eller Berlin har goda skäl att frukta ytterligare en västlig expansionsfas, oavsett hur mycket Nato säger sig vara fredens apostlar och the good guys. Det är till skillnad från fru Birgerssons fantasier en reell fruktan med historisk verklighetsförankring.

Putin är nu inte imperialist, och han har inte för avsikt att återupprätta ett nytt Sovjetunionen. Den som förfäktar den tanken får nog motivera det med något av Putins tal eller andra uttryck, alster man får leta förgäves efter. Ambitionen är mer modest, nämligen att upprätthålla den säkerhetsdoktrin som har varit förhandenvarande sedan kalla krigets slut, och att inte underkasta sig en västlig ordning under amerikansk hegemoni.

Vladimir kommer alltså inte heller denna gång att tåga mot Stockholm, Paris eller Berlin, ett företag som för övrigt är helt omöjligt givet de relativa styrkeförhållandena. Fru Birgersson kan därför även i detta avseende stilla de oroliga nerverna med en smula logiskt tänkande och fakta från den historiska verkligheten.

Till yttermera visso är fru Birgersson «livrädd för den globala islamismen som vill utplåna ‹sionismen› och få västerlandet på knä», vilket får sägas vara en underlig tanke i dessa dagar då den sionistiska ockupationsmakten jämnar Gaza med marken, som komplement till det mer långsamma palestinska folkmord som har timat under decennier av illegal bosättarpolitik.

Nog för att islam, i likhet med kristendom, är en expansionistisk ideologi, nämligen som en funktion av monoteism i kombination med mission och annan ambition att «frälsa» världen med svärdets makt. Men i vår del av världen hejdades islams expansion efter reconquistans fulländande 1492, och punkterades alldeles efter första världskriget med Osmanska rikets upplösande 1922. Det senare är för övrigt den omständighet som har lett till sionism och Israels bildande, och som en konsekvens islamisk antisemitism.

Islams expansion österut gör halt på samma sätt av ett effektivt dharmiskt värn, och den enda jordmån som står till buds är i det underutvecklade Afrika, där sådant medeltida tankegods alltjämt kan frodas, i kamp med motsvarande kristna expansion.

För Västs vidkommande är islam numera ett importerat hot, i det att vi har låtit stora skaror muslimska invandrare bosätta sig i Europa, omfattande närmare fem procent av befolkningen, eller femtio miljoner muslimer. Det har skett inte minst på grund av den israeliska sionismen, men framförallt genom amerikanska krig i Irak, Afghanistan och Syrien.

Ytterligare en omständighet härför är den naiva mångkulturalism som har omhuldats av europeiska politiker och mediala krafter (inte minst fru Birgerssons tidning), och för övrigt även av den vokala judiska minoriteten, varvid muslimsk antisemitism har fått fäste i vår del av världen. Snacka om att binda ris för egen rygg!

Sådan islamism kan förstås utvecklas till en särdeles svår cancer på samhällskroppen om metastaserna får fortsätta växa, men givet nuvarande politiska omprövning stannar hotet vid låggradig terrorism och sporadisk antisemitism. Väst kan således inte bringas «på knä» av islam, och Israel kan inte «utplånas» med mindre än att man provocerar ett kärnvapenbestyckat Iran i sådan riktning.

Israels plats i Mellanösterns gemenskap är för övrigt garanterad genom grannländernas erkännande, som är möjligt att erhålla under – och bara under – implementering av en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser, den kompromiss som även har det internationella samfundets gillande.

Men Israel har uppenbarligen inte för avsikt att sälla sig till det internationella samfundet och den «regelbaserade världsordningen», så icke heller dess skyddsängel USA, utan målet är och förblir att implementera den sionistiska visionen om att återupprätta det «heliga landet» genom fortsatt bosättarpolitik, ockupation och fördrivning av palestinier. Vem som utplånar vem står alltså klart även i denna besvärliga verklighet.

Fru Birgerssons ångest är således obefogad, och sådan irrationell rädsla brukar med medicinsk terminologi beskrivas som en paranoid psykos. När man är «livrädd» för allt och alla i ens omgivning har paranojan nått sådana proportioner att tillståndet är svårt att häva.

Överfört på den politiska diskursen utgör sådan samhällelig förföljelsemani en uppenbar risk för väpnad konflikt, och vi ser hur denna irrationella rädsla är utbredd i vida samhällslager, omfattande det högsta skiktet av politiker, som på största allvar tror att Putin står i begrepp att invadera Sverige, att Kina är ett «hot» mot vårt land, och att «antisemitismen» är vår tids största problem.

Hur i helvete hamnade vi i detta tillstånd‽

Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik USA

Förfallets USA sopar undan hemlösa

När världens rikaste land ska stå värd för APEC och toppmöte mellan Xi och Biden ser man till att städa upp ordentligt för att ge ett någorlunda habilt intryck. Kalifornien är inte bara omåttligt rikt, utan härbärgerar även flest hemlösa i USA, ett klientel man ser till att flytta på samtidigt som den illa skötta infrastrukturen putsas något, i vart fall i värdstaden San Francisco.

Insikten att världen har förändrats blir uppenbar när man kontrasterar de egna allt suddigare minnena av San Franciso som en gemytlig och progressiv småstad med pittoreska inslag som Pier 39, Golden gate, ringlande vägar och antika spårvagnar, numera förbytt i ett helvete av hemlöshet, droger och woke samt ett förfall som får invånarna att skämmas.

Den amerikanska rikedomen är således inte helt jämnt fördelad, och trots låg arbetslöshet tycks samhället inte vara förmöget att bistå de minsta av sina bröder. Sådan social misär är visserligen inget nytt för USA, men har tilltagit ordentligt efter bank- och bostadskriserna.

I kontrast är Kina inte tillnärmelsevis lika rikt per capita, men har inte motsvarande problem med hemlöshet och social misär. Infrastrukturen i de större kinesiska städerna får samtidigt USA att framstå som ett efterblivet u-land, inte minst avseende tåg och annan persontransport.

Efterblivenheten är högst påtaglig även i social bemärkelse, med omfattande kriminalitet och vapenvåld samt utbredd mental ohälsa. Till grund för det ymniga trasproletariat som sover utomhus på San Franciscos gator ligger även en accelererande opioidkris samt samhällets oförmåga att tillhandahålla billiga bostäder.

Staden säger sig inte vilja dölja sina problem, men varför städar man då bort dessa element som man eljest inte ägnar någon som helst uppmärksamhet? För att man vet att besökarna kommer att se ned på det amerikanska samhället och det amerikanska systemet, inte minst den kinesiska delegationen men även många andra asiatiska representanter. Man städar därför skiten under mattan för tillfället.

Det är ett uttryck för amerikanskt förfall, men rötan är inte helt unik för USA, utan sprider sig även till övriga Västvärlden, inklusive Europa och Sverige, där motsvarande problem blir allt vanligare och även accepterade av både befolkningar och dess allt korruptare styren. Samtidigt som sociala turister från tredje världen en masse har erbjudits gratis tandvård och andra flotta förmåner som förtur i bostadskön, blir en allt högre andel svenskar hemlösa och socialt dumpade när ekonomin bromsar in under energikris, inflation och effekter av sanktioner.

Dessa våra njugga västliga «värden» är inte mycket att skryta med när allt kommer omkring, och härav följer att demokratin går kräftgång i världen. Det är inte ett system värt att emulera, i vart fall inte om hemlöshetens, fentanylkrisens, vapenvåldets, kriminalitetens, den sociala misärens och de rubbade politiska wokemanifestationernas USA ska stå modell. Den «amerikanska drömmen» är knappast världens dröm, utan snarare en mardröm.