Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kultur Politik

Poor ole’ England: rekordhög invandring

Britterna ville lämna EU för att ta kontrollen över sitt eget land, särskilt med avseende på invandringen. Men det som hände var istället att man förlorade sagda kontroll, och spann in i en ekonomisk nedgång som bara har fortsatt, med katastrof efter katastrof.

Först förlorade man naturligtvis alla fördelar av att befinna sig på den gemensamma marknaden, och tvangs därför betala tullar för import av varor från fastlandet. På samma sätt drabbades näringslivet av försämrade konkurrensvillkor åt andra hållet, när brittiska varor blev dyrare i EU.

I samma tid slog coronapandemin till, och förstärkte därmed krisen när mängder av medborgare blev arbetslösa och ekonomin mattades av. Varubrist, logistikproblem och en begynnande kostnads- och levnadskris blev vardag i Lillbritannien. Kriget i Ukraïna lade ytterligare sten på börda genom skyhöga energipriser i det gasberoende landet.

Prognoser om produktionstapp om fyra procent och motsvarande nedgång i ekonomin var emellertid kända på förhand, och något britterna ansåg Brexit vore värt, i vart fall den majoritet som vann. Man valde självständighet till priset av vissa umbäranden, även om dessa blev större än befarat.

Men mest svider nog ändå det faktum att invandringen sedan utträdet 2020 tvärtom har ökat, med en nettomigration som 2023 beräknas omfatta 745 000 personer, mer än dubbelt så mycket som när omröstningen ägde rum 2016. Till råga på allt är det den utomeuropeiska invandringen som skjuter i höjden, medan européerna lämnar det sjunkande skeppet i strid ström.

Det är visserligen inte asylinvandring som i första hand drar upp statistiken, utan främst arbetskraft (särskilt vårdpersonal), studenter och en viss andel BNO-hållare i Hongkong, även om den senare skaran knappast lär bli permanent i landet, utan tvärtom har svårt att acklimatisera sig.

Men det är ändå en form av löne- och jobbdumpning som frestar på det brittiska arbetarkollektivet, samtidigt som sådana skaror borgar för fortsatt kulturell friktion, inte minst i storstäderna. Med enskilda invandrare kommer småningom den större familjen, och problemet accentueras – även om man säger sig vilja stoppa sådan anhöriginvandring, lär det inte vara möjligt.

På samma sätt som i Sverige föreligger i Lillbritannien en bostadskris, som naturligtvis förvärrar problemet ytterligare, inte minst genom att trissa upp fastighetspriserna och motsvarande hyror. Fler invandrare samtidigt som tillväxten stagnerar och landet går in i recession är knappast ett uppbyggligt recept.

Frågan är emellertid hur en regim i ständig kris och med premiärministrar som avlöser varandra i rekordfart ska kunna återta kontrollen, även om den konservativa högerministären under Sunak skulle bytas ut. Båda blocken förefaller vara handlingsförlamade när de sista resterna av det forna imperiet rämnar inför öppen ridå.

Kategorier
Europa Liberalism Politik

Frihetsvåg över Europa

Geert Wilders kammade hem valet i Nederländerna efter en makalös spurt, som sannolikt är resultatet av Hamas’ terror i Israel i kombination med habila framträdanden i debatter. Den islamkritiske veteranens parti PVV tog inte mindre än 23.6 % av rösterna, och blev därmed största parti.

Men för att regera behöver Wilders kompromissa med andra partier, vilket med nödvändighet tar udden av hans radikala agenda. Närmast tänkbara kandidater är konservativa VVD (15.2 %) och agrarpartiet BBB (4.7 %), och i praktiken lutar det åt en minoritetsregering.

Partij voor de vrijheid har annars på programmet punkter som i allt väsentligt rimmar med andra nationalistiska partiers i Europa, som migrationsstopp, EU-skepsis och islamkritik. Bland annat vill man förbjuda moskéer och koranen, excesser som inte är möjliga att genomdriva i ett huvudsakligen liberalt land som Nederländerna, men som ändå sätter grundtonen.

Wilders’ parti är i likhet med andra europeiska nationalistpartier proisraeliskt och «familjevänligt», men är samtidigt typiskt nederländskt i ambitionen att stödja Q-rörelsen, abort och eutanasi. Som andra nationalistpartier har man ett vänligare förhållande till Ryssland.

Det senare har viss bäring på europapolitiken, då man kan skönja ett geografiskt band av nationalistpartier längs östgränsen, från Sverige och Finland ned till Polen, Ungern, Serbien, Slovakien och Kosovo, varvid Italien, Schweiz och Nederländerna utgör de första västeuropeiska medlemmarna i denna grupp.

Sannolikt har kriget i Ukraïna haft en viss biroll i valutgången, då Nederländerna är tämligen gasberoende. Wilders’ framgångar kan således bli en black om foten för den europeiska ambitionen att stödja Kiev, och därför småningom leda till fred. Till yttermera visso lär Europa allt mer komma att omfamna en stramare migrationspolitik i takt med att allt fler länder markerar missnöje med tingens ordning.

I likhet med argentinske libertarianen Javier Milei är Wilders ett slags «tokliberal» med en rad underliga punkter på agendan, men i huvudsak dröjer det sig här om en frihetsvåg som sveper över Europa, en rörelse som syftar till att återställa ordningen på den sargade kontinenten efter många år av vänsterliberal woke, massinvandring och annan misshandel av det europeiska folk. Det måste man välkomna.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik

Uppnästa européer ratar kinesiska EV?

Bilköpare i Europa skulle aldrig köpa en kinesisk bil, enligt en undersökning. Detta för att man «inte gillar landet och vad det står för», och för att landet har «dåligt rykte». En femtedel säger sig således blankt vägra kinesiska märken, medan två femtedelar ser kinesiskt ursprung som sistahandsval.

Det minner om hur man fordom såg på japanska och sedermera koreanska fordon, som veritabla riskokare av undermålig kvalitet tillverkade av efterblivna gulingar. Numera är förstås dessa östasiatiska länder i den absoluta världstoppen avseende fossildrivna gammelbilar, och en liknande händelseutveckling kommer småningom att prägla kinesiska elbilar.

Du och övriga européer vet nämligen ingenting om vad Kina «står för», utan får hålla till godo med vad som förmedlas i Expressen och statstelevisionen, det vill säga medier med en utpräglad kinafientlig agenda och horribelt okunniga journalister. Du kan egentligen ingenting om Kina, och vet inte ens vad premiärministern heter. Faktum är att du inte ens förstår mandarin, i likhet med 99.992 % av övriga svenskar, och därför inte kan tillgodogöra dig information från förstahandskällor.

Men til syvende og sidst vinner förstås marknadskapitalismen och den tekniska kvaliteten, oavsett hur mycket medier försöker förvränga verkligheten eller hur mycket Bryssel försöker stävja konkurrensen med strafftullar och andra merkantilistiska otyg som i slutändan mest pajar europeisk bilindustri.

Den europeiska arrogansen och idealismen är inte till gagn för vår fortlevnad som högteknologisk aktör, särskilt inte som Europeiska sovjetunionen mer är ett regleringshelvete än en motor för innovation. Europeiska tillverkare är därför i längden chanslösa mot kinesiska producenter, och därför kommer även du småningom köpa en kinesisk elbil.

Det är framförallt yngre generationer som kommer att driva utvecklingen, eftersom de inte är lika stela i tankeverksamheten och förpuppade i åsikter, utan förstår att se vart vindarna blåser och är bättre på att värdera teknisk innovation.

Kategorier
Europa Politik Ryssland

Ukraïna: verkligheten börjar sjunka in

Det folkliga stödet för krig minskar i regel alltid med tiden, och det i Ukraïna är härvidlag inget undantag. Särskilt gäller att det dalar i takt med att framgångarna uteblir, och när medial konkurrens från andra konflikter uppstår, som i fallet med den israeliska ockupationsmaktens fullskaliga och olagliga invasion av Gaza.

Mer specifikt minskar viljan bland européer att förse Kiev med militär materiel och träning, åtgärder som i ljuset av utvecklingen på slagfältet bara är ägnade att förlänga kriget. Bland svenskar har stödet i detta avseende under ett års tid fallit från 90 % till 77 %, ett tapp med fjorton procent. Detta enligt den intermittent återkommande eurobarometern.

Eurobarometer: folkligt stöd för olika former av åtgärder.

Svenskarna hör med avseende på stödet till Ukraïna oväntat till Europas stridspittar, tillsammans med övriga Norden, Baltikum, Polen och Portugal. Minst stöd finner man i Slovakien, Tjeckien, Bulgarien, Ungern och Slovenien, men även i Grekland, Cypern och Österrike. Här finns alltså en tydlig geografisk komponent, med större tolerans för Ryssland i österled.

Eurobarometer: stödet till Ukraïna skiftar inom unionen.

Den akuta fasen av kriget närmar sig två år, men i praktiken har konflikten pågått sedan den västunderstödda statskuppen i Kiev 2014, med åtföljande skärmytslingar i Donbass och annektering av Krim. Risken är uppenbar att detta blir ännu ett evighetskrig, som Moskva har betydligt större incitament att utkämpa än Europa.

Kreml kan därför nöta ut inte bara Ukraïna i artilleribaserat skyttegravskrig, utan även Väst i fråga om beslutsamhet och uthållighet. En observation i realtid är att leveranserna av västliga vapensystem sinar, och att det råder ammunitionsbrist i Väst. Även Ryssland lider av sådan brist, men kompenserar med inköp från Pyeongyang, som har närmast outtömliga lager.

När det står klart, trots den omfattande västliga kumbayapropagandan om ukraïnska framgångar och den ryska härens usla skick, att det militära stödet – eller för den delen sanktionerna – inte har avsedd effekt, blir populasen modstulen. Vid förnyad analys av situationen framstår därför fred på ryska villkor som mer attraktivt än fortsatt blodbad utan mening.

I den analysen ingår att Ukraïna offrar allt yngre (f.n. 17 år) och äldre mannar (f.n. 60 år), för att inte säga kvinnor, till och med under begynnande graviditet, eftersom rekryteringsbasen är i kontinuerlig minskning. Den kanonmat som sänds till fronten innebär att Ukraïna, oavsett omständigheter i övrigt, kommer att ha ett än mer omfattande demografiskt underskott i framtiden, med än större könsobalans (fem kvinnor på fyra män). Även Ryssland har i viss mån samma problematik, men man har fyra gånger större population – matematiken har från första början varit till Moskvas fördel.

Tanken att Ukraïna ska kunna upptas som medlem i EU är i det avseendet helt verklighetsfrämmande, och i realiteten kommer landet att vara Europas fattigaste för resten av seklet. Det vill säga om staten överhuvudtaget består, ty när det västliga stödet faller under en viss nivå är spelet slut, och de ryska knektarna kan obehindrat lägga under sig resten av territoriet.

Konklusionen av analysen är således att Ukraïna inte kan vinna kriget, och att det därför inte finns någon mening med att fortsätta underblåsa konflikten med militärt stöd; att Moskva i händelse av utebliven fred kan ta resten av Ukraïna; och att Europa inte har något att vinna på fortsatt konflikt i närområdet, oaktat att Washington gärna fortsätter nyttja både Ukraïna och EU som pjäser för att fila ned den ryska kapaciteten.

Idealism får därför vika för realism, och det är nu hög tid att verka för ett fredsfördrag som stabiliserar och normaliserar Europa. Ryssland kommer varken att implodera och försvinna eller för den delen angripa Nato-länder eller andra länder i Europa, utan har högst realpolitiska skäl att agera som man gör. Den insikten måste finna fäste även i Bryssel och bland den europeiska populasen.

Eurobarometer: Europas befolkning anser att EU:s globala inflytande är begränsat.

Intressant nog visar samma barometer att EU:s befolkning betraktar Ryssland som en större global spelare än unionen (42 % mot 36 %), och att EU numera spelar i samma B-serie som Japan (31 % respektive 25 %). Man har vidare den realistiska uppfattningen att EU inte kan mäta sig med Kina (23 % mot 48 %) eller USA (20 % mot 49 %).

Eurobarometer: det går åt fel håll.

Den insikten kompletteras av uppfattningen att både EU och USA anses gå i fel riktning, med två tredjedelar (26 % mot 39 %) respektive hälften (20 % mot 39 %) övervikt för negativt sentiment. Det hjälper nog inte här att Kina och Ryssland har etter värre sifffror, eftersom det är ur västligt perspektiv snarare än kinesiskt eller ryskt.

På det hela taget finns alltså i vida befolkningslager avsevärt mer realistiska bilder av omvärlden och kriget än de som kablas ut i medier som har förfallit till veritabla propgandacentraler. Frågan är nu hur denna verklighetsuppfattning även ska komma presidentskan von der Leyen och de enskilda ministärerna till del, på det att Europa kan gå vidare i en mer gynnsam och uppbygglig riktning.

Военнослужащая. Det gör ont att få stryk, men Ryssland står ändå som segrare.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Mellan havet och Jordanien

Det veritabla bombardemanget av ledarstick från sionistpressen fortsätter med oförminskad styrka, i syfte att propagera för Israels sak och tycka synd om judarnas öde, enkannerligen i Sverige. Men logiken haltar förstås betänkligt i den ettriga retoriken, särskilt avseende konstruktiva lösningar på problemen i fråga.

En ideologisk strid mellan lobbyn och yttervänstern tycks här ha blossat upp och fått nytt liv, varvid synen på Hamas som antingen terroristorganisation eller befrielserörelse delibereras i diskursen. I konflikter mellan en David och Goliat är den enes terrorist alltid den andres befriare, men här med Hamas som David.

Argumenten från lobbyn och högern lyder att man aldrig kan försvara en våldsbejakande terrororganisation som mördar civila, kvinnor och barn, och att en organisation som förespråkar Israels utplånande inte är en legitim motpart i förhandlingar.

I den bistra verkligheten har vi å andra sidan – i nuet likväl som under åttio års ockupation – att den sionistiska entiteten kontinuerligt och med utpräglad vilja utplånar Palestina, från bosättning till bosättning och från krig till krig. Genocidet sker kalkylerat och långsamt, men det är icke desto mindre utplåning.

I samma besvärliga verklighet är det den sionistiska entiteten som mördar civila, kvinnor och barn i oproportionerlig volym i förhållande till de små nålstick som de palestinska befrielserörelserna förmår utföra i provokation, en ordning som fördöms av FN och världen i stort men förstås godtas av det kluvna och förvirrade Väst. Ty förintelsen i Europa ger den sionistiska entiteten fri lejd att anställa sin egen förintelse, enligt den skruvade logiken.

Andra underliga argument är att vänstern måste välja mellan att uttrycka stöd för Hamas eller att stå upp för «demokratiska principer». Logiken här är att man inte kan försvara *2SHBTQIAP++, minoriteters rättigheter och demokrati samtidigt som man ställer sig bakom terrorgrupper.

Men samma argument kan förstås vändas åt det diametralt andra hållet, att man inte på en och samma gång kan försvara å ena sidan illegal ockupation, etnisk rensning, utomrättsliga avrättningar, illegal bosättarpolitik och apartheid, och å den andra demokratiska värderingar, försvar för minoriteter med mera. Var är israellobbyns försvar för den palestinska minoriteten och dess rättigheter?

För utomstående betraktare, exempelvis personer i det globala syd, långt bortanför europeiska politiska schatteringar kring vänster och höger, och utan ett krångligt förflutet med kristen och nazistisk antisemitism, är saken mycket enkel: det är palestinierna som är förtryckta och fördrivna, och därmed i primärt behov av sympati. Det är elementär folkrätt.

Därmed inte sagt att man sympatiserar med Hamas’ terror, men man förstår bevekelsegrunderna att provocera fram Israels monstruösa reaktion, på det att frågan får nytt bränsle. Alternativet hade varit att fortsätta bli långsamt utplånad, en bosättning i sänder.

Lobbyn i Expressen, GP, DN-tidningen med flera entiteter i de oligarkiska mediekonglomeraten har länge förfäktat massinvandring och mångkulturalism, bland annat som en «liberal» ansats i syfte att öka mångfalden i det tidigare heterogena Sverige.

På senare tid har samma klick emellertid sent omsider kommit att omfatta uppfattningen – som tidigare ansågs vara «rasistisk» – att antisemitism i stort är ett importerat problem, och att samhället hellre har vinnlagt sig om att skenbart bekämpa ett ytterligt marginellt klientel av skinnskallar med bokstavsdiagnos än att hantera den verkliga antisemitism som emanerar från miljonhövdad muslimsk invandring.

Svaret från det officiella Sverige har här varit att bygga ytterligare förintelsemuseer, lansera «folkkampanjer» och andra åthävor med rötter i 1940-talets tankesätt snarare än modern tids. Antisemitism har i realiteten aldrig haft jordmån att verka i Sverige och har alltid varit ett marginellt fenomen, men har på grund av den naiva migrationspolitiken nu etablerats för gott, om än i annan form.

Men här är lobbyn förstås oss svaret skyldig, nämligen vart Gazas palestinska befolkning ska ta vägen när den sionistiska entiteten har jämnat plätten med marken och fördrivit befolkningen till Egypten (en biblisk ironi)? Palestinierna kommer knappast att bosätta sig i Kairo, utan låter småningom flyttlasset gå till Europa och Sverige, varvid antisemitismen stärks yttermera. Syntax error.

Mellan havet och Jordanien kommer bara att finnas israelisk suveränitet, enligt högersionistiska Likuds politiska slogan. Givet allt annat lika kommer palestinierna småningom att fördrivas in totum från sitt land, men det innebär nog inte att motståndet tar slut – det skiftar bara plats.