Kategori: Europa

Susanna Birgerssons ångest

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-11-18T11:01:50+01:00 CET

Fru Birgersson är rädd. Ja, inte bara rädd, utan faktiskt livrädd. Tanten skakar in i benmärgen av fruktan, och är därför beredd att ta till vapen för att försvara sig mot angripare från alla håll och kanter. Vi i de fria länderna – the good guys – måste ta värn mot alla de onda krafter – the bad guys – som omringar oss och vill oss så illa!

Ledarskribinnan i den västsvenska pamfletten är mer specifikt «livrädd för ett Kina vars hunger efter inflytande saknar gränser», men hur fru Birgersson har kommit att omfattas av den tanken är inte gott att veta. Nog för att det finns gott om lektyr med avsikt att svartmåla Kina i alldeles verklighetsförvrängda kulörer, men politiska skribenter brukar ha någorlunda förmåga att sålla bort skräpet och emellanåt konsultera mer vederhäftigt material. Så icke fru Birgersson.

Den besvärliga verkligheten är här att Kina förvisso söker inflytande, men i adekvat proportion till dess storlek, kraft och förmåga. Varken mer eller mindre, och det skiljer inte ut Kina från världens övriga länder. Det är en trivial ambition. För Kinas vidkommande handlar det vidare mer om att återupprätta sin storna fornhet, efter ett «förnedringens århundrade» av västerländsk imperialism, fördragskolonialism och invasion, även det en ambition man kan sympatisera med.

Det innebär i praktiken att Kina åter blir Asiens centrum, småningom tillsammans med Indien, så som var fallet i ett par tusen år innan de västerländska kanonbåtarna anlände i syfte att underkasta de asiatiska länderna en västlig kolonial ordning, med kvardröjande effekter in i nutiden.

En sådan flerpolig ordning är den för världen normala, och fru Birgersson kan 高枕无忧了 (gaozhen-wuyoule, det vill säga sova på hög kudde utan fruktan, som ordspråket lyder). Kina kommer alltid att vara på betryggande avstånd från oss, och dess inflytande huvudsakligen av benägen karaktär, nämligen i form av vetenskapliga och tekniska landvinningar och kanske även en del kultur.

Fru Birgerssons rädsla stannar emellertid inte där, utan hon är även «livrädd för Putins imperialism». Detta är förstås det gängse narrativet som för närvarande kopieras dagligen i den mediala filterbubblan, men det betyder inte att det har med verkligheten att göra.

Visst, Putin anföll Ukraïna i en «fullskalig» invasion, som det helt papegojlikt heter i den mediala framställningen, men det skedde efter omfattande expansion österut av Västs militärallians, och efter upprepade varningar sedan 2008 om att Kreml drar röda linjer vid Ukraïna och Georgien. Väst visste vad som skulle komma om man insisterade, och så skedde när man synade Putins hand.

Ett Ryssland som under historien har smakat västerländsk imperialism i form av Karl XII, Napoleon och Hitler men själv inte har marscherat mot Stockholm, Paris eller Berlin har goda skäl att frukta ytterligare en västlig expansionsfas, oavsett hur mycket Nato säger sig vara fredens apostlar och the good guys. Det är till skillnad från fru Birgerssons fantasier en reell fruktan med historisk verklighetsförankring.

Putin är nu inte imperialist, och han har inte för avsikt att återupprätta ett nytt Sovjetunionen. Den som förfäktar den tanken får nog motivera det med något av Putins tal eller andra uttryck, alster man får leta förgäves efter. Ambitionen är mer modest, nämligen att upprätthålla den säkerhetsdoktrin som har varit förhandenvarande sedan kalla krigets slut, och att inte underkasta sig en västlig ordning under amerikansk hegemoni.

Vladimir kommer alltså inte heller denna gång att tåga mot Stockholm, Paris eller Berlin, ett företag som för övrigt är helt omöjligt givet de relativa styrkeförhållandena. Fru Birgersson kan därför även i detta avseende stilla de oroliga nerverna med en smula logiskt tänkande och fakta från den historiska verkligheten.

Till yttermera visso är fru Birgersson «livrädd för den globala islamismen som vill utplåna ‹sionismen› och få västerlandet på knä», vilket får sägas vara en underlig tanke i dessa dagar då den sionistiska ockupationsmakten jämnar Gaza med marken, som komplement till det mer långsamma palestinska folkmord som har timat under decennier av illegal bosättarpolitik.

Nog för att islam, i likhet med kristendom, är en expansionistisk ideologi, nämligen som en funktion av monoteism i kombination med mission och annan ambition att «frälsa» världen med svärdets makt. Men i vår del av världen hejdades islams expansion efter reconquistans fulländande 1492, och punkterades alldeles efter första världskriget med Osmanska rikets upplösande 1922. Det senare är för övrigt den omständighet som har lett till sionism och Israels bildande, och som en konsekvens islamisk antisemitism.

Islams expansion österut gör halt på samma sätt av ett effektivt dharmiskt värn, och den enda jordmån som står till buds är i det underutvecklade Afrika, där sådant medeltida tankegods alltjämt kan frodas, i kamp med motsvarande kristna expansion.

För Västs vidkommande är islam numera ett importerat hot, i det att vi har låtit stora skaror muslimska invandrare bosätta sig i Europa, omfattande närmare fem procent av befolkningen, eller femtio miljoner muslimer. Det har skett inte minst på grund av den israeliska sionismen, men framförallt genom amerikanska krig i Irak, Afghanistan och Syrien.

Ytterligare en omständighet härför är den naiva mångkulturalism som har omhuldats av europeiska politiker och mediala krafter (inte minst fru Birgerssons tidning), och för övrigt även av den vokala judiska minoriteten, varvid muslimsk antisemitism har fått fäste i vår del av världen. Snacka om att binda ris för egen rygg!

Sådan islamism kan förstås utvecklas till en särdeles svår cancer på samhällskroppen om metastaserna får fortsätta växa, men givet nuvarande politiska omprövning stannar hotet vid låggradig terrorism och sporadisk antisemitism. Väst kan således inte bringas «på knä» av islam, och Israel kan inte «utplånas» med mindre än att man provocerar ett kärnvapenbestyckat Iran i sådan riktning.

Israels plats i Mellanösterns gemenskap är för övrigt garanterad genom grannländernas erkännande, som är möjligt att erhålla under – och bara under – implementering av en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser, den kompromiss som även har det internationella samfundets gillande.

Men Israel har uppenbarligen inte för avsikt att sälla sig till det internationella samfundet och den «regelbaserade världsordningen», så icke heller dess skyddsängel USA, utan målet är och förblir att implementera den sionistiska visionen om att återupprätta det «heliga landet» genom fortsatt bosättarpolitik, ockupation och fördrivning av palestinier. Vem som utplånar vem står alltså klart även i denna besvärliga verklighet.

Fru Birgerssons ångest är således obefogad, och sådan irrationell rädsla brukar med medicinsk terminologi beskrivas som en paranoid psykos. När man är «livrädd» för allt och alla i ens omgivning har paranojan nått sådana proportioner att tillståndet är svårt att häva.

Överfört på den politiska diskursen utgör sådan samhällelig förföljelsemani en uppenbar risk för väpnad konflikt, och vi ser hur denna irrationella rädsla är utbredd i vida samhällslager, omfattande det högsta skiktet av politiker, som på största allvar tror att Putin står i begrepp att invadera Sverige, att Kina är ett «hot» mot vårt land, och att «antisemitismen» är vår tids största problem.

Hur i helvete hamnade vi i detta tillstånd‽

Ekonomi Europa Politik USA

Ny räntehöjning att vänta

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-11-15T08:05:49+01:00 CET

Statsteve målar i vanlig anda upp något slags Nationalgefühl kring att inflationen tycks vara stadd i nedåtgående, och att det därför inte blir några fler räntehöjningar. Samma statsaktör i propagandans tjänst nyttjar förstås även det mildare inflationsbegreppet för att snygga till siffrorna, medan verkligheten är betydligt dystrare. Det är alldeles för tidigt att fira.

I själva verket är grundtipset alltjämt att Riksbanken höjer räntan med 25 ‱, nämligen för att inflationen är oförändrad vid 6.5 %, samtidigt som grundinflationen sticker iväg från 4.0 % till 4.2 %. Den enda komponent som sjunker är matinflationen, från 7.67 % till 6.63 %, men det lär vara en tillfällig ordning.

En annan orsak är att svensk inflation om 6.5 % alltjämt är bland de högsta i Europa, att jämföra med grannländernas 4.0 % (Norge), 4.9 % (Finland) och 0.1 % (Danmark). Även i jämförelse med Euroområdet (2.9 %), EU (4.9 %) och USA (3.2 %) ligger Sverige högre.

Ändå ligger ECB:s ränta vid 4.5 % och Feds vid 5.5 %, medan Riksbanken laggar med 4.0 %. Här finns gott om utrymme att täppa igen avståndet, ty i annat fall lär inflationen stanna på en hög nivå och kronan fortsätta sjunka i värde.

Amerikanska räntan är det primära riktmärket.

Till yttermera visso är grundproblemen inte lösta, varför inflationstrycket ligger kvar. Det gäller den europeiska energikrisen i kombination med sanktioner mot Ryssland, med sedvanlig bumerangeffekt. Gaslagren är kanske fulla nu, men sinar snabbt när kylan biter sig fast. Tysk och europeisk industri är fortsatt hämmad.

Bland problemets rötter finns även den långvariga stimulanspolitiken med minusränta, och det är hög tid att helt bita huvudet av den ormen med ordentlig ränta. Riksbankens mål och syfte kan inte vara att hålla medelklassen vid gott humör med låga räntor för bostadsspekulation, utan måste se till den större helheten. Inflation är det värsta av gift, och den måste därför pressas ned.

Den svenska styrräntan ska upp en bit till.

Asien Europa Kina Kultur Politik USA

Förfallets USA sopar undan hemlösa

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-11-14T09:45:27+01:00 CET

När världens rikaste land ska stå värd för APEC och toppmöte mellan Xi och Biden ser man till att städa upp ordentligt för att ge ett någorlunda habilt intryck. Kalifornien är inte bara omåttligt rikt, utan härbärgerar även flest hemlösa i USA, ett klientel man ser till att flytta på samtidigt som den illa skötta infrastrukturen putsas något, i vart fall i värdstaden San Francisco.

Insikten att världen har förändrats blir uppenbar när man kontrasterar de egna allt suddigare minnena av San Franciso som en gemytlig och progressiv småstad med pittoreska inslag som Pier 39, Golden gate, ringlande vägar och antika spårvagnar, numera förbytt i ett helvete av hemlöshet, droger och woke samt ett förfall som får invånarna att skämmas.

Den amerikanska rikedomen är således inte helt jämnt fördelad, och trots låg arbetslöshet tycks samhället inte vara förmöget att bistå de minsta av sina bröder. Sådan social misär är visserligen inget nytt för USA, men har tilltagit ordentligt efter bank- och bostadskriserna.

I kontrast är Kina inte tillnärmelsevis lika rikt per capita, men har inte motsvarande problem med hemlöshet och social misär. Infrastrukturen i de större kinesiska städerna får samtidigt USA att framstå som ett efterblivet u-land, inte minst avseende tåg och annan persontransport.

Efterblivenheten är högst påtaglig även i social bemärkelse, med omfattande kriminalitet och vapenvåld samt utbredd mental ohälsa. Till grund för det ymniga trasproletariat som sover utomhus på San Franciscos gator ligger även en accelererande opioidkris samt samhällets oförmåga att tillhandahålla billiga bostäder.

Staden säger sig inte vilja dölja sina problem, men varför städar man då bort dessa element som man eljest inte ägnar någon som helst uppmärksamhet? För att man vet att besökarna kommer att se ned på det amerikanska samhället och det amerikanska systemet, inte minst den kinesiska delegationen men även många andra asiatiska representanter. Man städar därför skiten under mattan för tillfället.

Det är ett uttryck för amerikanskt förfall, men rötan är inte helt unik för USA, utan sprider sig även till övriga Västvärlden, inklusive Europa och Sverige, där motsvarande problem blir allt vanligare och även accepterade av både befolkningar och dess allt korruptare styren. Samtidigt som sociala turister från tredje världen en masse har erbjudits gratis tandvård och andra flotta förmåner som förtur i bostadskön, blir en allt högre andel svenskar hemlösa och socialt dumpade när ekonomin bromsar in under energikris, inflation och effekter av sanktioner.

Dessa våra njugga västliga «värden» är inte mycket att skryta med när allt kommer omkring, och härav följer att demokratin går kräftgång i världen. Det är inte ett system värt att emulera, i vart fall inte om hemlöshetens, fentanylkrisens, vapenvåldets, kriminalitetens, den sociala misärens och de rubbade politiska wokemanifestationernas USA ska stå modell. Den «amerikanska drömmen» är knappast världens dröm, utan snarare en mardröm.

Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Xi och Biden i globalt spel

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-11-12T14:09:14+01:00 CET

Asien-Stillahavsregionens ekonomiska samarbete (APEC) har i veckan sitt årliga toppmöte i San Francisco, varvid US-ledaren Joe Biden ämnar träffa Kinas president Xi Jinping för bilaterala överläggningar. Det mesta arbetet har naturligtvis redan gjorts i förväg av tjänstemän i diplomatisk skytteltrafik, men man ska inte underskatta de högsta ledarnas personkemi.

På agendan står att stabilisera relationen för att undvika kalamiteter, exempelvis i Sydkinesiska sjön, där USA alltjämt provocerar med sin närvaro och aggressiva seglatser och överflygningar. För Washingtons vidkommande är det geopolitiska spelet av central vikt, då man fruktar att Kina småningom kommer att detronisera USA som världens hegemon och enda supermakt.

För Beijings del ämnar man ta upp för diskussion de tariffer och den exportkontroll som USA riktar gentemot Kina, allra främst avseende halvledarteknik. Washington har emellertid ingen avsikt att mildra exportförbudet, utan tvärtom vidga det efter att Kina snabbt avancerat sin interna produktion av chips i 7 nm-process.

Det råder ingen tvekan om att Kina småningom kommer ikapp och går förbi, men USA vill ändå söka sinka landet så länge det går, under svepskälet att man inte vill ge kinesisk militär åtkomst till avancerade chips. Problemet med den ansatsen är att tekniken ändå finner väg in i Kina, bland annat genom att Nvidia och andra tillverkare kringgår de amerikanska patenten och därmed inte längre omfattas av exportkontrollen.

Ett annat problem är att exportkontrollen främst binder ris för egen rygg, då Kina är största kund för samtliga tillverkare i såväl USA som Östasien (TSMC, Samsung) och Europa (ASML). Ytterligare ett dilemma är att den brist som uppstår i kinesisk produktion i slutändan drabbar USA och övriga världen genom fortsatta störningar i den globala logistikkedjan.

USA säger sig vilja «konkurrera» med Kina, men det kan knappast sägas vara konkurrens att godtyckligt införa exportkontroller eller att förbjuda kinesiska teknikbolag att verka på amerikanska och andra västliga marknader med luddiga hänvisningar till nationell säkerhet. Kina betraktades inte tidigare på det sättet, exempelvis under utbyggnaden av 4G, utan det är en nyare utveckling med helt andra motiv att hämma Beijing.

Den amerikanska strategin följer samma mönster som när man tidigare sökte innesluta Sovjetunionen, men den har helt enkelt inte förutsättningar att lyckas med avseende på Kina, som är en betydligt större ekonomi med omfattande globala förgreningar. Inte minst USA självt är djupt beroende av både kinesisk import och export, samtidigt som man dras med ett stort permanent handelsunderskott.

Zhongnanhai vet dessutom att svara på provokationerna, även om man än så länge har farit fram måttfullt. Bland annat har man infört exportkontroller kring några mineraler av vikt för försvarstillämpningar och halvledarteknik, men man avvaktar att ta i med den stora släggan. Kinas dominans avseende jordartsmetaller och andra kritiska mineraler kommer att bestå i decennier, och det är inte troligt att USA och Europa mäktar med mer än en mindre reservkapacitet givet kostnader, reglemente kring miljö med mera.

Mer inofficiella nålstick förekommer i form av omfattande export av fentanylprekursorer till USA och framförallt Mexiko, från vilket land den amerikanska fentanylkrisen utgår. Det coronavirus Kina slängde på USA orsakade visserligen en miljon döda på kort tid, medan fentanyl och andra opioider skördar yngre liv uppgående till hundratusen per år, därtill i stadigt växande.

USA:s opioidkris är nu inte Kinas fel, utan är i allt en hembrygd problematik, men Kina har här valt att utnyttja tillfället för att sarga USA något genom att titta bort när kinesiska bolag exporterar kemiska komponenter. Man kan se det som ett elakt svar på det opiumkrig främst Storbritannien men även USA bedrev mot Kina från 1839, men i realiteten är det bara en tursam hållhake, som man säkert kommer att diskutera under toppmötet. Kina kan här i ett slag strypa produktionen och exporten, om USA händelsevis skulle ha något att erbjuda i utbyte.

USA och EU vill gärna ha Kina med på tåget mot Ryssland, men man tycks inte vilja ställa sig frågan varför Beijing skulle låna sig till den ambitionen när man är utsatt för exportkontroll, handelskrig, marknadsförbud, sanktioner och ständiga ingrepp i landets inre angelägenheter i Hongkong, Xinjiang, Tibet och Taiwan. I själva verket är det denna västliga aggression som driver Beijing och Moskva i varandras armar.

Den tidigare amerikanska strategin att konkurrera ut Sovjetunionen var beroende av att engagera Kina i den globala handeln, medan man nu tycks vilja ta sig an såväl Ryssland som Kina på en och samma gång. Det är ett dumdristigt företag som inte har förutsättning att lyckas, utan snarare är en garant för Moskvas fortlevnad.

Kina vill helt säkert inte ha krig i vare sig Ukraïna eller Palestina, utan föredrar frihandel i en fredlig värld. Icke desto mindre vet man att utnyttja situationen när den väl är förhandenvarande, och det är främst EU och USA som tyngs ned av dessa konflikter, i form av inflation och i EU:s fall även energikris och recession. Resultatet blir att Ryssland tar hem spelet och därmed att bifurkationen mellan väst och öst befästs och vidgas.

Det finns ingen vinnare i denna nedmontering av den globala frihandeln och upprättandet av en delad värld, men den verkliga nitlotten drar EU när man förlorar ytterligare i politisk och ekonomisk relevans och när den givna säkerhetsbalansen rubbas. Ökade försvarsanslag i kombination med energikris och recession lär inte avhjälpa detta problem, inte heller det migrationskaos man har anställt.

Xi och Biden kan under denna vända kanske etablera en stabil lågpunkt, från vilken de båda länderna sedermera successivt kan utveckla en mer uppbygglig relation med bas i verkligheten. Nämligen den verklighet som säger att Taiwan förr eller senare kommer att införlivas i Folkrepubliken; att Kina befäster sin ställning som ledande teknikmakt och täpper igen hålen kring halvledare och annat; att Ryssland vinner kriget och att Putins grepp stärks.

De båda supermakterna har mer att vinna på att samarbeta för att lösa globala gemensamma problem kring, klimat, hälsa, terrorism, brottslighet med mera, och inte minst befästa den multipolära ordning som redan är förhandenvarande, vare sig Washington och Bryssel vill eller inte. Det är således hög tid för en verkligt «regelbaserad världsordning» som inte bygger på amerikanskt ekonomiskt eller militärt tvång, utan på ömsesidig respekt, frihandel och internationella organisationer.

Europa Kina Politik Teknik

Rödgrönt stålhaveri

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-11-09T08:41:27+01:00 CET

Sossen Löfvén och hans rödgröna katastrof till regering slog sig gärna för bröstet angående «stål utan kol», det vill säga att hantera smältprocessen utan att förbränna koks eller kol och därmed reducera utsläppen av koldioxid för att bli yttermera världsbästare i klimatklassen. Under processen «hybrit» skulle man istället kunna nyttja vätgas för att reducera malm till stål.

Men samma vänsterregim avvecklade samtidigt den kärnkraft som behövs inte bara för att anpassa bilparken och industrin till eldrift utan även för att producera vätgas genom elektrolys snarare än att nyttja naturgas. I den dimmiga haschånga som präglar rödvinsvänsterns tankeprocess föreställde man sig att än mer vindkraft med tiden skulle kunna generera stabil energi i volym, medan vi numera har det bistra resultatet av den «reformen» i form av volatil elförsörjning – utan att omställningen till eldrift eller «grönt stål» ens har inletts i nämnvärd utsträckning.

Behovet för hybritprocessen beräknas vara 55 TWh per år, vilket motsvarar en tredjedel av dagens totala elproduktion. Nya källor i form av kärnkraft kommer att ta ett decennium att installera, men inte med tillräcklig kapacitet för att tillgodose de behov som förväntas.

Enligt statliga medier föreligger nu även en forskningsrapport från näringslivet, med slutsats att projektet riskerar att bränna hundratals miljarder kronor i onödan (på din bekostnad via skatt på el), eftersom det finns (och kommer att finnas) bättre tekniker än hybrit för att åstadkomma «grönt stål».

Samtidigt är den svenska andelen av den globala stålproduktionen 0.2 %, med Kina i topp med 54 %. EU står här för 7 % och USA för 4 % i jämförelse. Det är på det hela taget en absurd tanke att en så marginell dvärg som Sverige föreställer sig kunna orsaka revolution i ståltillverkningen, och i den bistra verkligheten kommer framgångarna istället ske där det finns massivt kapital, givna incitament (importkrav från Väst med mera) och erforderlig kunskap, det vill säga i Kina snarare än i energikrisens och industriavvecklingens Europa. Sveriges energipolitik är ett komplett haveri, och medger därför inte vårt deltagande i utveckling av ny teknik i detta fält.

Vidare lär det bli svårt att exportera stål framtaget i en så kostsam process, enkannerligen då de stora producenterna enbart genom storskalighet kan erbjuda betydligt bättre priser för alla slags kvaliteter, även i relation till den svenska nischen med specialstål. Kvar blir bara inhemska statliga infrastrukturprojekt, som vart och ett riskerar bli en ny Hallandsåstunnel i detta ineffektiva och efterblivna tokskatteland.

Genom denna ständiga ambition att försöka «gå före» och vara så in i helvetes duktiga, binder vi ris för egen rygg och fördyrar utan att åstadkomma någon som helst praktisk skillnad i fråga om klimat och utsläpp. Detta är inte och kan inte vara Sveriges roll, utan vi har att istället maximera vår energiproduktion under minimering av kostnad för att kunna hävda oss i den globala konkurrensen, och därvidlag är vi för vår egen ståltillverkning hänvisade till import av de tekniker som större aktörer utvecklar.