Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Bra krig för Kina!

Det oproportionerliga övervåldet har fått en ny guldstandard med den judiska ockupationsmaktens fullskaliga invasion av Palestina och de bombmattor som har fällts över den tätbefolkade Gaza-remsan. Närmare 18 000 palestinier har redan fallit offer, varav en stor andel barn. Ett par hundra sjukhus har bombats i jakten på palestinska frihetskämpar, men de som har fått plikta är för tidigt födda spädbarn och andra patienter.

Ändå går Netanhyahu alltjämt fri, och har inte likt Putin fått Internationella brottmålsdomstolen att utfärda en arresteringsorder, trots att krigsbrotten står som spön i backen. Denna underliga obalans i den «regelbaserade världsordningen» ska givetvis förstås som att domstolen är ett verktyg för Väst att nyttja mot förmenta fiender snarare än mot de egna, till vilka den judiska skurkregimen hör så länge USA står som garant för dess handel och vandel.

Även i Sverige och övriga Europa finns en stor skara israelapologeter och washingtonlakejer, och för all del även ett betydande stöd för den palestinska saken. Men flashbackmobben som önskar död och pina för palestinier, som man likt Tel Aviv ser som ohyra på avhumaniserad fason, förstår uppenbarligen inte de vidare konsekvenserna av vad som nu timar.

En elementär sådan följd är att Israel och USA för det globala syd åter framstår som de skurkstater man alltid har utgjort, och att den normaliseringsprocess som har varit förhandenvarande i Mellanöstern nu är utraderad och fullständigt död. Israels vendetta in i Palestina har väckt ont blod i Arabvärlden och lagt grund för hat, antisemitism och terrorism för ytterligare ett halvsekel framåt – tillväxten är säkrad.

En annan återverkning är att den palestinska diaspora som nu drivs på flykt i slutändan hamnar i Europa, där man inte är välkommen. I Mellanöstern vill man inte längre upplåta palestinska flyktingcentra, och inte heller gå Israel till mötes genom att inrymma det fördrivna folket. Följden blir än mer antisemitism och grogrund för terror i Europa, kanske inte just det jerusalemklicken hade önskat sig.

Ytterligare en effekt är att fokus skiftar från Ukraïna, och att Ryssland därmed kan säkra segern fortare när biståndet till Kiev sviktar. Stödet från både regeringar och privatpersoner har redan fallit dramatiskt, och med budgetstrid i Washington ser det mörkt ut för vidare hjälppaket till Zelenskyj. När USA stänger kranen följer EU efter med automatik, och Moskva kan fullfölja uppdraget utan större motstånd. Ryssland har därmed inte bara vunnit kriget, utan kan lägga beslag på hela Ukraïna när fredssamtalen uteblir.

Men det allra största geopolitiska utfallet är till Kinas fördel, eftersom man hamnar i skugga från de gängse attackerna mot landet när Europa och USA borrar ned sig i heta konflikter. USA skulle helst av allt vilja rikta alla resurser mot att bekämpa Kina, vilket är just varför man drog sig ur det tjugo år långa invasionskriget i Afghanistan, men har alltså istället begåvats med inte mindre än två nya scener.

Utöver att krigen dränerar resurser och sänker ekonomin för framförallt Europa tillkommer att Beijing kan bunkra upp ordentligt med billig olja, gas och spannmål i en kraftigt ökad handel med Ryssland. Den egna ekonomiska nedgången är i sammanhanget en västanfläkt, och i förhållande till Väst stärker man sina kort ordentligt.

Även i diplomatisk mening står Zhongnanhai som vinnare i egenskap av formellt neutral stat utan kolonial historia, särskilt när USA åter visar sitt fula aggressiva tryne. Kinas diplomatiska offensiv i Mellanöstern får en skjuts framåt när den amerikanska örnen åter hotar regionen med kanonbåtar.

Ur kinesisk synvinkel kan krigen därför sägas vara till viss fördel, men egentligen står alla som förlorare i större konflikter av detta slag. Det rör sig inte om ett nollsummespel där en vinnare tar allt, utan snarare om ett förlust-förlust-scenario där alla förlorar – eller omvänt en vinn-vinn-situation i en fredligare utveckling, om en sådan hade fått företräde.

Kina kan ändå sägas förlora minst i sammanhanget, och man skulle ha betydligt mer att vinna på fred och business as usual. USA kommer undan lindrigt i det korta perspektivet, men tappar alltså moment i förhållande till Kina. Störst förlorare är självklart Ukraïna och Palestina, som får bita i gräset ordentligt, men även vi i Europa, som hamnar i recession och tappar ytterligare i globalt inflytande. Det är ingen bra ordning.

Dresden, Tokyo, Gaza… judestaten lägger Palestina i ruiner och intensifierar sin ambition att vidga sitt livsrum på palestiniernas bekostnad.
Kategorier
Europa Kina Politik

Ursula kammar noll igen

En icke folkvald europeisk delegation under «presidenterna» Michel och von der Leyen är i Beijing, dock inte för att slå en 叩头koutou för Xi Jinping utan snarare för att pinka och spotta på värden i sedvanlig arrogans. Men resultaten lär utebli även denna gång, eftersom EU mest ställer krav utan att ha något att erbjuda i utbyte.

Ursula tar bland annat upp det omfattande handelsunderskottet med Kina, för närvarande i häradet kring 400 miljarder euro, och menar att Kina måste jämna ut detta genom att handla fler europeiska produkter. Men å andra sidan lägger Bryssel på Washingtons order allt mer exportkontroll över sådana produkter som Beijing vill köpa, exempelvis litografiska maskiner från ASML, samtidigt som embargon kring vapen ligger sedan gammalt.

Bryssel vägrar även att ratificera investeringsavtalet CAI, som skulle sätta ordentlig sprutt på handeln mellan de båda parterna. Detta för att Beijing understod sig att rikta reciproka sanktioner mot europeiska politiker och andra personer då Bryssel bitchslappade Kina med sanktioner för de påstådda människorättsbrotten i Xinjiang.

På Ursulas anklagelseakt finns alltjämt punkten att Kina inte har tagit avstånd från Rysslands militära specialoperation i Ukraïna. Bryssel skulle vilja se att Kina nyttjar sitt inflytande för att tämja Moskva, och således bidra till att få slut på kriget.

Men å ena sidan är Beijings politik sedan Folkrepublikens bildande den av ickeinblandning, och man lägger sig således inte i europeiska staters inre angelägenheter eller internationella konflikter på annat sätt än att erbjuda medling, fredssamtal och så vidare.

Å den andra sidan puffar Ursula och hennes uppdragsgivare Biden Kina och Ryssland i armarna på varandra genom de ständiga aggressionerna mot Beijing, i form av sanktioner, exportkontroll, marknadsförbud för Huawei och nu senast allt mer omfattande planer på «derisking». Bryssel ger inte Kina något vidare incitament att agera i frågan, utan alienerar snarare Zhongnanhai.

Tanten kommer alltså än en gång med en förskräcklig mängd krav kring angelägenheter som inte angår Bryssel, som Hongkong, Xinjiang och Taiwan, men har inte något att erbjuda i gengäld, annat än förtäckta hot om protektionism för att rädda europeisk bilindustri från den kinesiska anstormningen av elbilar.

Det är dags för Bryssel att komma ned på jorden och inse att man inte kan diktera för Beijing som om det vore 1923, och det är likaledes hög tid för Ursula att tacka för sig och lämna vidare till en betydligt mer kompetent person att axla rollen.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Kultur Politik Språk USA

Engelskans status förtvinar

Dö svidish dajalect är tämligen välkänd, och av sådant slag att handflatan gärna åker upp i pannan medan den andra handen letar efter skämskudden när det uttrycks. Förvirringen är total när statsteves stjärnor krystat uttalar saker som youtyoob istället för endera youtoob (/ˈjutub/) eller youchube (/ˈjuːtʃuːb/), som är de gängse uttalen.

Ändå är det en vanlig uppfattning bland svenskar att man är något slags världsmästare i engelska som andraspråk, trots den kraftiga brytningen och oförmågan att nyttja plurala eller subjunkta verbformer och andra egenheter i tungomålet. Man slänger sig gärna med uttryck på engelska, samtidigt som kommersiella produkter och reklam för dessa nyttjar engelska termer istället för svenska, trots att resultatet inte kan uppfattas som annat än töntigt – det är en kulturell anpassning och underordning till en socioekonomiskt starkare kultur.

Noga räknat hör svenskarna faktiskt ändå till de folk som bäst förmår tala engelska som andraspråk, och man intar därmed en sjätteplats i den globala rankingen, enligt ett språkföretags återkommande mätningar. Det beror emellertid inte på bättre språkförmåga, utan är en konsekvens av att svenska likt engelska är ett germanskt språk, därtill med omfattande beröringspunkter sedan danelagen under vikingatiden.

Förmågan att bemästra engelska beror av lingvistisk och kulturell närhet eller forna status som koloni.

I topp bland länder finner man inte oväntat Nederländerna, då den västgermanska nederländskan är närmast besläktad med engelskan. Därefter följer den forna brittiska kolonin Singapore och andra germanska länder, nämligen Österrike, Danmark, Norge och Sverige – vi är alltså sämst i Skandinavien i denna mening.

Därefter finner vi Belgien, som likt Nederländerna har nederländska som tungomål, men även franska, ett annat språk som sedan normandernas erövring 1066 har haft omfattande inflytande över engelska språket. Det är nog inte helt förvånande att den forna nederländska och brittiska kolonin Sydafrika återfinns på nionde plats, följt av det germansktalande Tyskland.

Kroatien och Grekland intar jumboplatserna i det skikt som motsvarar «mycket god förmåga», och följs av mestadels europeiska länder i nivåerna «god förmåga» och «medelmåttig förmåga», jämte forna brittiska eller amerikanska kolonier som Kenya, Nigeria, Malaysia, Filippinerna och Hongkong.

I största allmänhet kan man därför hävda att engelskans ställning är starkast i germanska länder, därefter i länder vars språk hör till den indoeuropeiska språkfamiljen, eller i forna kolonier vars administrativa språk utgjordes av engelska. I andra delar av världen tunnas förmågan successivt ut, beroende på lingvistiskt och kulturellt avstånd.

«Låg förmåga» eller «mycket låg förmåga» finner man därför generellt i Afrika och Asien, med undantag för forna kolonier eller länder med starkt amerikanskt eller tidigare brittiskt inflytande, som Sydkorea, Filippinerna och Indien, men även i delar av Latinamerika inklusive Mexiko – västra USA är trots allt spansktalande.

Engelskanivån i Kina och Japan sjunker.

Både Japan och Kina hörde fordom till länder med «medelmåttig förmåga», men i Japan har förmågan successivt sjunkit under ett decennium, medan engelskan i Kina har tappat alldeles i status sedan USA inledde fientliga handlingar mot landet under Trump. Man har därför medvetet tonat ned undervisningen i engelska, och istället prioriterat de nationella språken.

Den globala trenden är också i kraftigt vikande, uttryckt av att förmågan bland 18–20-åringar faller hela åttionio punkter, motsvarande ett tapp från «medelmåttig förmåga» till «mycket låg förmåga» under perioden 2015–2023. Den amerikansk-brittiska kulturen tappar alltså i status, vilket är ytterligare ett uttryck för att en unipolär världsordning har ersatts av en flerpolig.

Numera lockar CJK-draman och motsvarande popmusik minst lika mycket som tidigare amerikansk och brittisk kultur, inte bara i Asien utan även i USA, Brasilien med flera länder, varför behovet av och nyttan med engelska minskar. Det är strikt talat bara i Europa som man ser ett uttalat behov av att bemästra engelska, vilket kanske mest är ett beklagligt uttryck för att EU står under amerikansk suzeränitet.

Den uppväxande globala generationen dissar engelskan.
Kategorier
Asien Europa Kultur Politik

Piss-Pisa?

Sverige fortsätter att sjunka i ranking i Pisa-undersökningen avseende skolelevers prestation i fundamentala ämnen, efter ett kortvarigt trendbrott under några år – det senare på grund av fusk genom att exkludera elever med invandrarbakgrund. Vårt land närmar sig därför åter det bottenrekord som sattes för ett decennium sedan.

Här vill Aftonbladets influencer Lindberg säkert vrida det till att det är Åkessons och den borgerliga ministärens fel, på ungefär samma sätt som man skyller Tidö-laget för de höga elpriserna och den grova brottsligheten. Men var och en förstår här att detta är resultat av föregående regimer, av samtliga kulörer, även om det är innevarande kabinett som har att föreslå åtgärder.

Å andra sidan är resultatet inte så pjåkigt som man i förstone kan tro av krigsrubrikerna att döma. Man vill kanske gärna tro att Sverige är – eller borde vara – «bäst i världen», men i verkligheten är vi en liten europeisk randstat vars bäst före-datum sedan länge har passerats, mestadels självförvållat.

I det avseendet är en placering – för matematikdelen – i övre mittenskiktet ändå respektabelt, och vi placerar oss före Tyskland. Än längre ned finner man Norge och USA, även om vi får stryk av Danmark och Storbritannien. Det är svårt förstå varför Sverige skulle kunna hävda sig bättre än så, givet alla de problem som den styrande eliten har orsakat nationen.

Här är den massiva invandringen i särklass den mest avgörande faktorn, eftersom den inte bara sänker medelnivån utan även påverkar den allmänna prestationen bland etniska svenskar på grund av sämre skolmiljö med bråk, stök och större klasser. Även den traditionella ambitionen att «alla ska med» är en bromskloss, för att inte tala om förändrade värderingar kring betyg, prestation och kunskaper.

Andra orsaker står att finna i att Sverige allt mer har kommit att omfatta «värderingar» som ideologiskt fundament, varvid aktivism kring «klimatet», *2SHBTQIAP++ och andra företeelser har prioriterats framför traditionell kunskapsförmedling. Det är symptomatiskt att skolkande element som Klimat-Greta höjs till föredöme, samtidigt som «forskare» i grenen allt mer antar aktivistens roll.

Uppmuntring till navelskåderi från tidig ålder kring vilket «kön» man tillhör, under förstärkning av sagostunder med transsexuella figurer, lär inte underlätta för traditionell inlärning, och det hade nog varit mer uppbyggligt med sagostunder i regi av innovatörer, entreprenörer och traditionella kulturskapare. Så där håller det på, år in och år ut, med idel nya inslag av woke, kulturmarxism och annan vänsterradikal smörja.

Man kan kontrastera med toppskiktet, som uteslutande är konfucianistiska stater med klassiskt bildningsideal som rättesnöre: Singapore, Kina, Japan, Sydkorea. Det är inte bara i Pisa-undersökningen dessa länder är överlägsna, utan det är ett stabilt och återkommande mönster, som berättar varför ekonomiskt och tekniskt fokus kontinuerligt skiftar mot Östasien.

Av någon anledning är inte Kinas fastland (i form av Beijing, Shanghai, Jiangsu och Zhejiang) längre representerat, och inte heller Ryssland, varför det svenska resultatet egentligen är ännu sämre, nämligen för att Kina traditionellt toppar listan. Macao och Hongkong placerar sig likvärdigt, men är inte representativa för landet i dess helhet.

I vidare mening är det Europa och Väst som halkar efter, och man har ofta gemensamma utmaningar. För Sveriges vidkommande lär det politiska storbråket om skolan fortsätta, varför erforderlig stabilitet aldrig kommer att infinna sig. Nationen kommer därför att fortsätta halka efter.

Lösningen är annars ganska enkel: prioritera kärnämnena matematik, svenska, språk och naturvetenskap med betydligt fler timmar; lägg ned slöjd, bild och andra ämnen som kan väljas som tillval för intresserade; inför (siffer)betyg från första klass; kasta ut störande element i obs-klass; eliminera alla former av woke från skolvärlden, och ge läraren den absoluta makten. Pilla därefter inte i systemet.

Sverige spelar i B-ligan, och i topp tronar Kina, Japan, Korea och Singapore ohotade.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik

Visumfrihet med Kina förverkligad

Önskemål om visumfrihet med Kina uttrycktes härstädes för en del år sedan, eftersom en sådan regim skulle gynna turism, handel och andra utbyten. Men det var alldeles innan debaclet med den store poeten Gui Minhai, Trumps entré på världsscenen samt inte minst senare förvecklingar under amerikansk ledning.

Sverige tappade alldeles fattningen, och har inte repat sig sedan dess, utan har tvärtom istället tagit steget fullt ut i amerikanskt vasallskap, omfattande lydnad i fråga om att mota bort Huawei samt att banna konfuciusinstitut. Vårt land har av någon anledning tagit täten i kinahatarligan, vilket är sorgligt för oss kinakännare och en black om foten för nationen.

Men Kina har på unilateralt initiativ nu faktiskt genomfört en sådan reform, även om det naturligtvis är uteslutet att Sverige skulle omfattas av en sådan. Det är istället medborgare i Tyskland, Frankrike, Spanien, Nederländerna, Italien och Malaysia som kommer i åtnjutande av femton dagars visumfrihet, varvid man slipper den bökiga administrationen och den dyra extrakostnaden.

Därmed öppnar sig möjligheten för dessa lyckligt lottade medborgare att frekvent resa till Kina under kortare turer av shopping, semester, business, fotografiska expeditioner och vad det nu kan röra sig om. Det är en dröm för såväl privatpersoner som företagare som har täta kontakter med landet.

Man kan räkna med att reseströmmarna till Kina kommer att öka markant, vilket naturligtvis är avsikten. Turismen i Kina tappade ordentligt med fart under pandemin, och har ännu inte repat sig. Särskilt är det utländska turister som sviker, delvis på grund av förändrat sentiment i mer negativ riktning, men även på grund av större krångel i jämförelse med att resa visumfritt i Väst.

Huruvida de berörda länderna småningom reciprokerar återstår att se, men det torde bli fallet, eftersom det skulle smörja även dessa länder med kapitalstark kinesisk turism samt inte minst underlätta affärsrelationer i båda riktningar.

Kina är något av världsmästare i turism, i vart fall av den inhemska sorten, med synnerligen välplanerade arrangemang över hela riket. Men man har nog ännu att finslipa för utländska turister, exempelvis med tillräckligt språkkunniga guider, smidig internetåtkomst över VPN, snabbanpassning till digitala köp över Weixin samt enklare kortbetalning – man har prioriterat de egna kortföretagen, men slöt nyligen ett avtal med AmEx.

Därmed stärker Kina banden med Europa i en tid då Bryssel söker «riskminimering» eller rent av «frånkoppling» i tillämpliga delar, varvid man förbigår Bryssel och vänder sig direkt till folken. Initiativet torde inte minst uppskattas av det tyska näringslivet.

Turistmålen i det enorma Kina är outsinliga, och man skulle kunna spendera flera liv med att besöka nya resmål, intressanta landmärken, spännande installationer, sceniska vyer, gemytliga byar och så vidare.