Att arbetarklassen i dag utfodras med processmat fylld av socker och industriolja samt någorlunda hålls levande med abonnemangsförskrivning av läkemedel för de åkommor ofödan genererar kan härledas till den industriella revolutionen och landvinningar i kemi med flera företeelser, varvid en successiv utarmning av kosten har skett.
Betrakta exempelvis det viktorianska England 1850–1880, under industrialismens akuta fas, då London var fylld av smutsiga fabriker och gatorna badade i exkrementer från de hästar som utgjorde transportmedel innan förbränningsmotorns framväxt. Trångboddhet, sanitär olägenhet, usel hygien, smittsamma sjukdomar, hög barnadödlighet och andra prekära omständigheter kännetecknade det dagliga livet, väsensskilt från vårt moderna samhälle.
Paradoxen här är att medellivslängden i det egentliga Storbritannien vid tiden var högre än i exempelvis dagens USA, rensat för barnadödlighet. Det innebär att de som överlevde den selektiva kuren av bakterier och virus under barndomen kunde räkna med en livslängd om närmare sjuttiosex år.
Detta är bara möjligt om livsföringen i övrigt är bättre i förhållande till nutida mönster, och så tycks mycket riktigt ha varit fallet. Industrialismen kännetecknades visserligen av att ersätta manuell arbetskraft med maskinell, men alltjämt fordrades omfattande fysisk ansträngning i både arbetet och det dagliga livet – tvätt- och diskmaskiner fanns inte, för att ta ett banalt exempel, inte heller kollektivtrafik.
Det dagliga kaloribehovet var därför närmare det dubbla mot dagens, som kan sägas vara på en historisk bottennivå på grund av sedentär livsstil. Fysisk ansträngning, som i sig är hälsofrämjande, krävde således ett större intag av energi genom födan, som var av nyttigare slag än dagens i ett flertal avseenden.
Bland annat fanns inga artificiella «vegetabiliska» oljor, margarin eller andra kemiskt framtagna fetter, utan man tillagade uteslutande i animaliskt fett som ister. Inte heller socker förekom i fritt tillstånd, men förvisso i säsongsbetonad konsumtion av lokalt odlad frukt.
Kolhydrater åts i stor mängd, vilket är typiskt för en arbetsintensiv population, men det rörde sig alltså inte om raffinerade kolhydrater i form av socker och finmalet mjöl eller produkter därav, utan om rotfrukter, stärkelserika potatisar, verkligt fullkorn och fibergrönsaker i mängd.
Förutom att man fick i sig mer av grönsaker än vad nutida västerländsk kost medger, var näringsinnehållet i grödorna vid den tiden betydligt högre. Industriell odling har successivt utarmat näringsinnehållet i jorden, varvid dagens grönsaker är tämligen fattiga i jämförelse. (Tips: frysta grönsaker är i allmänhet mer näringsrika än färska.)
«Köttfritt» existerade inte vid den tiden, utan brist på kött i dieten sågs som en ytterligt fattig omständighet. Man hade visserligen inte råd med någon mer omfattande konsumtion, men kött ingick alltid i kosten, samtidigt som fisk konsumerades i förhållandevis rikliga mängder. Källan till sådana animaliska produkter utfodrades inte heller med industrioljor, utan betade gräs i det fria.
En sådan riklig omnivor kost ger all erforderlig näring, och kan liknas vid paleolitisk diet eller medelhavskost. Till yttermera visso finns andra likheter med medelhavsmönstret, nämligen i måttligt bruk av såväl alkohol som tobak – det senare industriella tobaksmissbruket går inte att jämföra med en enstaka dos nikotin.
En konsekvens av livsföringen är att incidensen av cancer och hjärt- och kärlsjukdom var avsevärt lägre än i dag, och det som tog kål på människor vid den tiden var främst kommunikativa sjukdomar, förgiftning, olyckor med mera. De smutsiga viktorianerna var metabolt fullt friska, till skillnad från dagens sjukliga västerländska befolkning.
Rapporten i fråga, samt videon nedan, berättar vidare hur detta mönster småningom avvecklades genom ökad produktion och import av processad mat, stigande konsumtion av socker, urlakning av näringsämnen i födan och så vidare, vilket gav omfattande avtryck på den brittiska befolkningen efter 1880, omfattande minskad kroppslängd, deformering, drastiskt minskad livslängd med mera.
Hundrafemtio år senare tampas vi alltjämt med processmatens fördärvliga inflytande, och medvetandet om orsakerna till ohälsan är helt ickeexisterande i den klass av politiker och byråkrater som har att reglera saken. Eller så är det alltså helt avsiktligt.
Primater är typiskt herbivorer, varav en del utpräglade frugivorer, som orangutanger, vars kost till två tredjedelar utgörs av frukt. Orangutanger bildar tillsammans med människor, schimpanser och gorillor familjen av hominider, men det är bara vårt släkte som har lämnat träden och därmed även förändrat dieten i riktning mot omnivor kost.
På marken finns nämligen inte frukt i samma utsträckning, samtidigt som kadaver utgör en riklig källa till näring av helt annat slag än frukt, inte minst fett och protein. Allt större inslag av animalisk föda i människans kost har samverkat med evolutionär utveckling mot mindre matsmältningsapparatur, mindre tänder, större kropp, större hjärna och högre kognitiv förmåga.
Släktet Homo räknar två miljoner år, och för varje iteration i en ny art (till och med Homo neanderthalensis) har volymen på hjärnan vuxit, vilket småningom har resulterat i intelligenta människor med förmåga att tillverka verktyg, tämja eld, kommunicera med språk och tänka i abstrakta termer.
Här finns en samverkan i så måtto att eld ger möjlighet att «smälta» maten i förväg genom upphettning, varvid erforderlig näring och energi snabbare kan tas upp av kroppen till en mindre metabol kostnad, vilket därmed har påskyndat den kognitiva utvecklingen. Gorillor som dagarna i ända käkar fibrer erfar inte samma slags utveckling.
Människans utbredning över alla möjliga biotoper har vidare förstärkt den omnivora flexibiliteten, varvid man har kunnat livnära sig på olika proportioner av animalisk och vegetabilisk föda. Under karga nedisningsperioder har såväl neandertal som invandrad Homo sapiens i Europa livnärt sig till 80 % på animalisk föda, vilket inte minst kommer till uttryck i de många grottmålningar med djur- och jaktmotiv som förekommer i Lasceaux, Altamira med flera paleolitiska landmärken.
Grottmålning av djur i Lasceaux, Frankrike.
Men även nutida jägare–samlare uppvisar typiskt en diet omfattande 65 % animalisk föda i termer av energi, med en sammansättning motsvarande 28–58 % fett, 19–35 % protein och 22–40 % kolhydrater. Samtidigt uppvisar sådana jägare–samlare inga som helst hjärt- och kärlsjukdomar eller andra för oss välbekanta «folksjukdomar» som fetma, diabetes, cancer med mera, vilket anses vara en paradox i ljuset av nutida kostrekommendationer.
Men den verkliga paradoxen är snarare att man trots kunskap om människans naturliga diet förespråkar drastiskt minskat intag av animaliska produkter, enkannerligen mättat fett, samtidigt som man slår ett slag för industriellt producerade «vegetabiliska» fröoljor som har funnits under blott hundra år av människans (sapiens) trehundratusen år långa existens, tillsammans med odlade gryn och ett överdrivet mått av fibrer. Hur blev det så?
Vetenskapen banade väg för massiv befolkningsökning från ungefär 1800, bland annat genom upptäckt av bakterier, hygieniska landvinningar, utveckling av vaccin, upptäckt av penicillin och annan antibiotika samt förmåga att kurera allt fler sjukdomar, synnerligen av kommunikativ art. Framförallt minskade barnadödligheten, men medellivslängden sköt i höjden även av andra skäl.
Den primära orsaken till hjärt- och kärlsjukdomar, cancer med mera är faktiskt ålder, varför man elementärt kan räkna med en högre incidens av sådana sjukdomar i en befolkning som lever längre. Men rensat för ålder noterade man i USA från 1900 ändå en stigande frekvens av hjärt- och kärlsjukdomar, från helt obetydlig incidens till mer eller mindre exponentiell tillväxt. Det fanns därmed ett givet intresse av att undersöka orsaken därtill.
Mortalitet i hjärt- och kärlsjukdomar, USA, 1900–2006.
Här kunde man a priori föreställa sig att rökning skulle vara en bov i dramat, givet att incidensen av rökning korrelerar väl med den för hjärtsjukdomar, men tobakens konsekvenser uppenbarades först långt senare, inte minst på grund av att tobaksbolagen motarbetade forskningen genom att bedriva motforskning och smörja rätt personer med sedelbuntar. Parentetiskt finns samma mekanismer numera i livsmedelsbolagen, varom mer senare. Även transfetter i margarin och andra «moderna» fetter är en rimligare hypotes, men man kände då inte till existensen och mekanismen av sådana.
Försäljning av cigaretter 1875–2015. Månne finns här ett samband med hjärtsjukdom?
En amerikansk forskare vid namn Ancel Keys framkastade istället 1953 hypotesen att hjärtsjukdomar orsakas av halten fett i kosten, vilket han sökte visa genom en komparativ studie omfattande sex länder. Idén fick han från samtida rön kring kolesterol, som man fann i högre utsträckning bland patienter med hjärtsjukdom. Tanken var således att intaget av fett i dieten orsakade denna högre halt av kolesterol.
Förekomst av fett i kosten korrelerar med hjärt- och kärlsjukdom, enligt detta diagram.
Data över intag av fett i kosten för ett antal länder fann han i en FN-rapport, och den kurva som skissas i rapporten uppvisar mycket riktigt en övertygande korrelation. Problemet är bara att han valde ut sex länder för att anpassa data efter hypotesen, varvid punkter för övriga sexton länder förkastades. Sådan selektionsbias är inte förenlig med den vetenskapliga metoden, och går under benämningen forskningsfusk.
Men när alla punkter plottas framgår biasen med all tydlighet.
Man kan här välja sex andra länder, och få diametralt motsatt resultat. Beaktar man samtliga datapunkter kvarstår emellertid korrelationen, om än i betydligt svagare form, varför hypotesen som sådan alltjämt är värd att undersöka närmare. Keys fick vid tiden mothugg, och hans selektionsbias kritiserades av samfundet.
Men han var samtidigt påstridig, och lyckades småningom få gehör för sina rön, inte minst sedan en större sjuländersstudie (ännu pågående) initierades och efter att han fått fast fäste i akademin. Hans idé hade nu förfinats till att förkasta det mättade fettet till förmån för industriella matoljor (det «nyttiga» fettet med dagens terminologi).
Idén prövades faktiskt av Keys’ team i ett rigoröst experiment omfattande n=9423 patienter vid ett antal äldrehem och mentalsjukhus i Minnesota 1968–1973. Vanligen är näringsstudier av observationstyp, där man förlitar sig på att deltagare korrekt uppger intag av föda och andra vanor, men i denna randomiserade och dubbelblinda studie hade man fullständig kontroll givet patienternas ofria tillstånd.
Experimentet exekverades genom att byta ut mättat fett mot «vegetabilisk» linolsyra (LA), den dominerande komponenten i omega-6-baserade matoljor som rapsolja, men resultatet föll inte ut som tänkt. Visserligen såg man en kraftig reduktion i kolesterol i oljegruppen, men det avspeglade sig inte i minskad mortalitet, utan i ökad. Kontrollgruppen som åt mättat fett levde alltså längre, varför hypotesen om «vegetabilisk» fröolja som det «nyttiga» fettet omintetgjordes helt och hållet.
Minnesota coronary experiment gav «fel» resultat, och visar att linolsyra och vegetabilisk olja inte ger bättre hälsa utan tvärtom ökad mortalitet.
Ett problem i sammanhanget är att studien inte publicerades, uppenbarligen för att den inte gav avsett resultat. Den ignorerades på samma sätt som datapunkterna i tidigare korrelationsstudier, och begravdes därför i någon källare. Den återupptäcktes först långt senare, varvid resultaten publicerades 2016.
För all del kan det finnas skäl att förkasta studier och resultat, och man har försökt motivera sådan selektionsbias utan att för den skull övertyga, särskilt som man inte kan redovisa kvalitetsstudier som talar för den egna hypotesen. Beläggen är in i denna dag svaga, och har i stora drag överbevisats genom att andra mekanismer och orsaker har föreslagits och visat sig stämma med god precision (insulin–kolhydrat-modellen, och i själva verket korrelerar Keys’ ursprungliga data om hjärtsjukdomar bäst med dietärt intag av socker).
Frågan är således varför detta lågfettsparadigm alltjämt är förhärskande, och gång efter annan återkommer i näringsrekommendationer från myndigheter världen över. Inte kan väl hela världen vara inbegripen i en konspiration? Nej, i vart fall inte medvetet.
Men den prestige som har ansamlats i paradigmet kan man inte överge över en natt, ty om man erkänner att man har haft fel i femtio år kommer man att förlora all trovärdighet, vilket inte går för sig. Utöver prestige förekommer inte obetydliga pekuniära motiv för att upprätthålla paradigmet, inte minst genom stöd från livsmedelsbranschen, som har stora vinster att hämta i att billiga matoljor och raffinerade kolhydrater som flingor och bröd upphöjs som hälsosamma produkter.
Det är inte bara så att livsmedelskonglomerat bedriver egen «forskning» för medel som vida överstiger nationella anslag, utan man finansierar även annan forskning och verksamhet i fältet, på samma sätt som tidigare tobaksbolagen. Beslutsföra personer i myndigheter och andra organisationer erhåller vidlyftiga courtage av branschen för att upprätthålla paradigmet, och det är slutligen detta korrupta prästerskap som slussar rätt manskap in och ut i systemet.
Lyfter vi blicken och ser det i än större sammanhang, kan man notera att överheten sedan civilisationens begynnelse har kontrollerat allmogens diet på olika vis, mer eller mindre av nödvändighet. När vi lämnade jägare–samlare-stadiet och blev bofasta för att odla jorden med grödor blev vi kortare, sattare och sjukare (och fick mindre hjärnor), med ej tidigare skådad förekomst av karies och en rad andra sjukdomar.
Men den fattiga dieten på sädesslag till trots kunde man få stor befolkningstillväxt, vilket gav upphov till ytterligare stratifiering i samhället och framväxten av en elit, vars livsbetingelser alltid har skilt sig från den som omfattas av allmogen.
Den moderna tidens elit har oftast sökt styra populasen mot högre energiintag, inte minst då resurserna var mer skrala, som under svältperioder då skördar slog fel. Den importerade potatisen gav svensken stärkelse nog för att bli en energisk kugge i produktiviteten, och senare myndighetskampanjer lade just kolhydrater i botten av den pyramid man ansåg utgöra för ändamålet korrekt kost – med benäget bistånd av brödinstitutet och andra aktörer inom livsmedelsindustrin.
I politisk mening rör det sig alltså inte enbart om folkhälsa och näringsriktig kost, utan även om tryggad matförsörjning (vilket är varför vi har ett Livsmedelsverk som kombinerar branschvård med dietära riktlinjer). Numera är problemet dock närmast det omvända, i så måtto att vi äter för mycket och blir alldeles för feta och sjuka. Men vid närmare eftertanke är det kanske inte ett problem (ur politisk synvinkel), i vart fall inte om man tar hänsyn till andra variabler.
Politiken har nämligen även att trygga förhållandena på arbetsmarknaden, inte minst den allt större vårdapparat som behöver en kontinuerlig ström av patienter för att kunna motiveras. Ingen frågar sig här varför vi blir sjukare, och det är inte heller vårdens uppgift att göra och hålla dig frisk – man vill istället ha dig som abonnent för återkommande behandling och förskrivning av läkemedel.
Samma tanke finns förstås hos läkemedelsbolagen och i den medicinska forskningen, som i grund och botten är en kommersiell historia i syfte att plocka fram produkter som kan generera vinst. Inte vill man bota diabetes och fetma genom kostnadsfria åtgärder som diet och motion när man istället kan ge en livslång prenumeration på insulin och ozempic?
I vidare mening har man alltså att balansera en rad intressen, som att underhålla livsmedels- och läkemedelsindustrierna, trygga matförsörjningen, smörja den ofantliga vårdapparaten och numera även ta hänsyn till «klimatet» och dylika parametrar. Det vore inte möjligt om allmogen lever som friska jägare–samlare, med en huvudsakligen animalisk diet och ett adekvat rörelsemönster.
Istället är det helt ändamålsenligt att hålla befolkningen lagom sjuk genom att utfodra arbetarklassen med samma slags biobränsle som används i stadsbussarna, eftersom man ju kan behandla åkommorna med statiner och insulinsprutor.
Den nedärvda indoeuropeiska matkulturen med stora mått av animalisk föda är inte möjlig att upprätthålla under nuvarande villkor och begränsningar, varför man söker ersätta den traditionella födan av kött, ägg och ost med billiga industriella fröoljor och kanske småningom insekter, det vill säga samma slags foder man ger kycklingar och svin för att få dem extra feta.
Rapsolja är utmärkt för att driva bussar och smörja maskiner, men är inget naturligt livsmedel.
Konsumenter har ringa vägledning av nuvarande utformning av näringsdeklarationer för livsmedel, eftersom märkningen inte tar fasta på alla relevanta aspekter och inte tar hänsyn till moderna forskningsrön. Därtill är dispositionen ett virrvarr som kunde komma i åtnjutande av betydande förenkling.
Exempelvis anges energi i både kilojoule (kJ) och kilokalorier (kcal), vilket bara är ägnat att förvirra. I fysiken använder vi naturligtvis undantagslöst SI-enheten joule, men i konsumentsammanhang finns inte en enda person utanför Livsmedelsverkets byråkrati som använder något annat än den mer praktiska enheten kcal. En första förbättring består således i att ange energi i enbart kcal.
För makronutrienter kunde en finare indelning vara önskvärd. För fett finns för närvarande en underrubrik «mättat fett», under det felaktiga antagandet – den seglivade myten – att sådant fett skulle vara hälsovådligt. Det är i själva verket neutralt och att betrakta som ren energi.
Det ska naturligtvis anges, men viktigare är att uppge förekomst av nyttiga strukturella ω−3-syror DHA, EPA, DPA och ALA (förenklat till «omega-3»), motsvarande inflammatoriska ω−6-syror LA, AA och DPA-n6 (förenklat till «omega-6») samt neutrala ω−9-syror som oljesyra (förenklat till «omega-9»). Även förhållandet ω−6:ω−3 bör anges, om relevant för produkten i fråga. Förekomst av transfett ska anges, även spårmängder.
Lämpligen använder man i detta avseende en färgskala, med ω−3 i vit text på mörkgrön botten, ω−6 i vit text på röd botten samt enkelomättad ω−9 och mättat fett i neutral utformning med svart text på vit botten (eller inverterat). Kvoten ω−6:ω−3 markeras grön om den understiger 1, neutral om den understiger 4, och i övriga fall röd.
För kolhydrater behålls underavdelningen «sockerarter», men görs finare med kategorier för tillsatt respektive fritt socker. Vid minsta mängd tillsatt eller fritt socker färgas fältet rött och märkningen förses med en varningssymbol ⚠️. Överstiger mängden fritt eller tillsatt socker fem procent, märks produkten med en dödskalle ☠️, och är då att betraktas som hälsovådlig.
Motsvarande nyckelhålsmärkning raffineras, dels genom att utesluta ultraprocessade produkter som flingor, hydrogeniserade fröoljor, lågfettsmejeri med flera höggradigt bearbetade livsmedel. Man ska inte kunna kringgå regler genom att «berika» redan konstgjorda produkter som ihoplimmade majsflingor med D-vitamin (därtill av fel sort) och andra kemikalier.
Exempel på förfinad näringsdeklaration.
Nyckelhålsmärkningen reserveras således för naturliga livsmedel med eller utan minimal bearbetning i form av saltning, rökning, ystning med mera. Omvänt förses ultraprocessade produkter med ny obligatorisk märkning av något slag – omfattande tre fjärdedelar av sortimentet i butiker på det att konsumenter ska få erforderlig vägledning i onyttans enorma utbud.
Salthalten kan man förstås ange, men viktigare vore att uppge förekomst av relevanta joner Na, K och Mg, samt speciellt förhållandet K:Na. Om det senare överstiger 2 grönfärgas fältet, och om det understiger 1 bör röd botten användas. Totalmängden «salt» är härvidlag ointressant ur hälsosynpunkt, men kanske av kulinarisk vikt.
Ovanstående förändringar kring fett, socker och salt täcker de viktigaste företeelserna, men man kan även tillfoga några mindre justeringar i övrig märkning. Mineraler (utöver salt) och vitaminer är fortsatt frivillig information, som lämpligen anges av seriösa producenter, men nomenklaturen lämnar mycket i övrigt att önska.
Det finns nämligen få personer utanför Livsmedelsverkets byråkrati som nyttjar eller förstår facktermerna tiamin, riboflavin, niacin, pantotensyra, biotin och folsyra, och konsumenter har lättare att memorera beteckningarna B1, B2, B3, B5, B7 och B9. Naturligtvis är man även här inkonsekvent, och uppger B6 och B12 snarare än pyridoxin och kobalamin. Man kan för all del behålla strukturnamnet, men låt det i sådana fall föregås med vitaminbeteckningen: B9 folsyra.
Märkningen måste även skärpas med avseende på relevant form för vitaminer av olika slag. Så kallade retinolekvivalenter (β-karoten) är inte ett substitut för vitamin A, och man får inte adekvat mängd vitamin A genom att äta morötter eller andra betakarotenrika livsmedel. Detta för att konverteringen är ringa (1/12) och högst varierande bland olika individer.
På samma sätt föreligger vitamin D i fem varianter, varvid vegetabiliskt D2 inte är tillnärmelsevis lika effektivt som animaliskt D3, varför enbart halten av D3 är av relevans i märkningen. Vitamin D3 är samtidigt en av få mikronutrienter som svenskar i allmänhet lider brist på (jämte vitaminer A, B9 och B12 samt kalium), varför man kunde överväga obligatorium i märkningen.
En sådan reform ligger dessvärre inte nära i tiden, givet att gryn- och lågfettsparadigmet kommer att härska så länge vegan- och klimatfalangen dominerar byråkratin. Men småningom kommer man nog att betrakta en sådan förfinad märkning som självskriven, kanske inom en generation, definitivt inom två.
Genom adekvat märkning görs föräldrar uppmärksamma på vilken toxisk smörja man ger sina barn, otjänlig föda som grundlägger metabol ohälsa och åtföljande sjukdomar för livet. Här «choko flakes», en omåttligt sockrad skräpprodukt som saluförs av Axfood.
Du skall inte runka bulle till herren jesus krist, utan ska hålla händerna på täcket! Den kristna frireligiösa sektens neurotiska förhållande till sexualitet är numera en relikt, men dess andemening lever ändå kvar i de mest sekulära av företeelser, som i dietära rekommendationer och livsmedelsindustrin.
I fonden finns den amerikanska sekten Sjundedagsadventisterna, vars puritanistiska syn inte likt andra kristna grupperingar bara omfattar själen, utan även människans lekamen. Med den ansatsen följer religiösa dietära påbud, här med grund i vegetarianism.
Förvisso kan man knappast invända mot de sedvanliga förbuden mot tobak och alkohol, eller för den delen socker, men bland bannlysta företeelser ingår framförallt kött och fett. Orsaken är att konsumtion av animaliska produkter stimulerar produktion av testosteron och därmed graden av libido, vilket är ett problem för en neurotisk kristen sekt vars syn är att sexualitetens roll begränsas till fortplantning.
Den kristna huvudfåran saknar sådana underliga påbud om sexualitet, med undantag för celibatets roll i det katolska prästerskapet, men framförallt har man inte likt judendom och islam hårda regler kring kosher, halal och haram, utan instrueras av profeten att äta vad som bjuds. Den fundamentalistiska gammaltestamentliga synen omhuldas enbart av moderna frikyrkor.
Förutom att tillämpa könsstympning av såväl pojkar som flickor för att förhindra självbefläckelse, förespråkade man således en kost bestående av grönsaker, frukt och gryn av olika slag, samtidigt som man gick hårt åt kött och fett. Det där med att sojapojkar inte kan få upp den är alltså ursprungligen avsiktligt, att med dietens hjälp få både barn och vuxna att hålla händerna på täcket.
Men man nöjde sig inte med att hålla den strikta dieten inom sekten, utan ville med mission sprida den till övriga samhället, varför man bedrev hälsohem och liknande institutioner. Sedermera instiftade man även institut av olika slag för att bedriva vård och forskning, som Loma Linda University i Kalifornien.
Därmed har man även haft omfattande inflytande [Loma Linda] på diet och officiella kostrekommendationer, framförallt i USA och övriga anglosfären, men med sedvanlig spridningseffekt till övriga världen. Den «plantbaserade» och köttfientliga hållning som allt mer kommer i dagen är således främst ett resultat av adventisters massiva inflytande mer än verkliga förhållanden kring hälsa, och numera förstås accentuerat av påstådda klimatskäl, som även de har en del rötter i sekten.
Kutym inom forskningen är att redogöra för eventuella kopplingar till näringslivet, medan motsvarande bindningar till religiösa intressen går under radarn. En stor andel av forskning kring diet och hälsa emanerar därför från adventister och kringliggande intressen, med given bias, utan att det framgår i självdeklarationen eller på annat sätt. En majoritet av dietister och nutritionister i USA är knutna till rörelsen, vilket sätter sina tydliga avtryck.
Sjundedagsadventisterna uppfann genom John Harvey Kellogg även den konstgjorda och höggradigt bearbetade maten i form av frukostflingor, nämligen i syfte att «förbättra» den vegetariska dieten vid en av sina institutioner. Småningom kommersialiserades flingorna av brodern Will Keith, och framgången var ett faktum tack vare den enkelhet med vilken man kunde förbereda frukost och det sötsug man åstadkom bland barn med de sockrade flingorna.
Sedermera har företaget expanderat långt bortom de ursprungliga domänerna, och är i dag en av de ledande producenterna av processad skräpmat, och därmed en av de ansvariga aktörerna för den amerikanska och världsomspännande fetmaepidemin och allmänna hälsokrisen.
Kellogg’s är emellertid inte det enda livsmedelsföretag sprunget ur adventiströrelsen, utan omfattar ett flertal konglomerat, samtidigt som enskilda adventister har sina tentakler i större delen av processindustrin. Man samarbetar vidare med WHO, på den senares initiativ (!), vilket ger avtryck även i dess rekommendationer.
Tanken att producera «vegetabiliskt» kött genom att limma ihop sojarester med emulsifieringsämnen och andra kemiska komponenter i ultraprocess är helt i linje med produktionen av konstgjorda frukostflingor, och härrör naturligtvis från adventisterna. Ingen annan skulle komma på en sådan befängd idé, samtidigt som det mest är klimataktivister som hyllar initativet utanför sekten.
Det står visserligen vem som helst fritt att förespråka en viss diet, men allmänheten hålls samtidigt ovetande om vad det är för intressen som styr och idkar inflytande bakom kulisserna, och att det inte nödvändigtvis sker i allmänhetens och folkhälsans intresse, utan mer har religiösa, doktrinära, ideologiska och pekuniära syften.
Fetman «kryper ned i åldrarna», och ökar dessutom kontinuerligt, särskilt i socioekonomiskt utsatta områden, enligt en rapport från Göteborgs universitet. Talen är visserligen inte på amerikansk nivå, men omfattar ändå 3–4 % av årskullen, samtidigt som en än högre andel lider av övervikt.
Här kan man tycka att mulliga barn inte är ett problem, och att rörelsemönster senare i utvecklingen ska råda bot. Dessvärre rör det sig här inte om naturligt rultiga ungar, utan är istället en effekt av skadlig kost. Därmed grundläggs både felaktiga matvanor och metabol obalans i ett mycket tidigt skede i livet, ett mönster som är svårt – eller omöjligt – att ändra i vuxen ålder.
Konsekvenser av sådan barnfetma är individuell tragedi och sjuklighet, men på makronivå även en dyrbar historia för samhället i stort. Dels för att detta allt mer omfattande klientel kommer att ge svår belastning på vårdsystemet, och dels för att gruppens produktivitet kommer att vara kraftigt nedsatt.
Statsmedier frågar med anledning av detta statsrådet Forssmed (KD) vad regeringen kan göra för att avhjälpa situationen och reversera utvecklingen. Kan man exempelvis ta bort moms på ett antal varuslag, så som en dietist föreslår?
Nej, hävdar Forssmed, eftersom det dels blir dyrt, och dels har osäkra effekter. I det har han delvis rätt, men bortser alltså från att den kostnad som effekterna av skräpmat orsakar vida överstiger intäkter från moms på grönsaker och fisk.
Forssmed vill hellre satsa på «fritidskortet», så att fler ska kunna gå med i en idrottsförening. Treåringarna ska således förmås att röra på fläsket, enligt ministern, som därmed blottar en monumental okunskap om problemets natur. Usel kost och dess effekter kan inte avhjälpas med motion, på samma sätt som bruk av tobak eller heroin inte kan kompenseras med motion.
Socialministern skjuter vidare över ansvaret på «branschen som producerar de här varorna», men även här visar kristdemokraten att regeringen inte förstår det grundläggande problemet, nämligen just det faktum att livsmedelsoligarkin producerar höggradigt bearbetad mat med högt innehåll av socker och fröoljor, sådan skräpmat som är roten till metabol ohälsa: flingor, färdigmat, läsk, chips, godis, bakverk med mera.
Hälsosam mat produceras inte, utan odlas, fångas eller föds upp, med enbart mindre bearbetning i form av rökning, saltning, ystning och förpackning. Det är sådan mat som måste premieras, medan den höggradigt bearbetade skräpmaten på samma sätt beivras med höga straffskatter.
Istället för att bara ta bort moms bör således en skatteväxling genomföras, lämpligen genom att belasta varor med en krona i skatt per viktprocent fritt eller tillsatt socker, likväl som en krona per viktprocent linolsyra eller annan omega-6-ekvivalent. Ekonomiska styrmedel kan även nyttjas för att förmå branschen att nyttja kalium och magnesium framför natrium i saltning av produkter. Detta täcker de tre mest skadliga företeelserna i livsmedelsutbudet, och effekten på folkhälsan torde bli enorm.
Forssmed kan dock glömma att industrin själv skulle «ta ansvar», eftersom dess enda mål och mening är att maximera profiten, varvid man nyttjar billig solros- och rapsolja framför smör och andra kvalitetsfetter; billig natriumklorid framför mer balanserade salter; samt billigt socker framför mättande fett och protein.
Inte heller kan man lägga över ansvaret på den egna individen eller föräldrar, eftersom dessa inte har den erforderliga informationen, enkannerligen då staten själv inte förmår ge korrekt sådan. Staten rekommenderar alltså via märkning med «nyckelhål» sådana fröoljor som orsakar metabol ohälsa, och staten rekommenderar ett högre intag av kolhydrater (= socker) framför fett i helt missriktade råd till allmänheten.
Det man typiskt ser i socioekonomiskt utsatta områden är kvinnor med invandrarbakgrund som släpar hem femlitersdunkar med fröolja, som man sedan nyttjar i matlagningen, med effekt att kroppen blir fullproppad med olja oxiderad till transfetter, därtill i kombination med insulindrivande mjölprodukter. Hälsoproblemen följer med automatik.
Det är inte troligt att detta klientel överhuvudtaget nås av information, ens om den skulle vara korrekt och uppbygglig, medan var och en har omedelbar förståelse av praktiska ekonomiska incitament. Det är så staten måste se på saken om man till äventyrs skulle vilja häva utvecklingen och prioritera folkhälsa framför livsmedelsindustrins intressen.
