Europa har begått ett märkligt självmord, eller i vart fall inlett ett försök därtill. Nämligen genom att besluta om tullar om upp till 35 % på kinesiska elbilar, utöver de tio procent som redan ligger. Ändå röstade bara tio länder för, medan tolv lade ner sina röster, däribland Sverige.
Man ska se det som en trevare i de förhandlingar som pågår, i syfte att sätta press på Kina. Men utgången är ändå att det blir någon form av ytterligare tullar, vilket med automatik för med sig en rad konsekvenser.
Den första är att elbilar blir dyrare, oavsett om Kina svarar eller inte. Konsumenten fråntas möjligheten att köpa billiga kinesiska elbilar, och förhoppningen är då att valet istället ska falla på en inhemsk europeisk bil när kostnadsbilden pareras. Men även de «inhemska» bilarna tillverkas till stor del i Kina, vilket ytterligare drar upp priset.
Den andra är att Kina faktiskt kommer att svara med motsvarande tullar på lämpliga varor, som italienskt vin, franska lyxprodukter, danskt fläsk med mera, men även på europeiska bilar. Kostnaden sugs upp av konsumenten, och allt blir således dyrare i en ny inflationsspiral.
Den tredje är att de patriotiska kineserna helt enkelt kommer att bojkotta europeiska märken, vilket kommer att slå oerhört hårt mot Tyskland och i förlängningen även svenska och andra underleverantörer. En tredjedel av Tysklands export finns just i Kina, och man blöder redan, om än av andra skäl. Recessionen förvärras.
Den fjärde är att EU:s megalomaniska klimatambitioner går åt pipan när européerna får än mindre råd att handla ny bil, enkannerligen elbilar. Man kommer emellertid inte att ge upp dessa, utan istället finna andra vägar att beskatta och ytterligare fördyra för europeiska konsumenter och företag. Därmed går kontinenten ned sig än mer i träsket, medan USA och Kina seglar förbi.
EU har alltså avlossat ett skott mot det egna huvudet, och nu återstår bara att se om patienten har någon möjlighet att överleva. Traumat är omfattande, och vägen tillbaka mycket svår.
Det anstår inte Europa att bedriva merkantilism och protektionism, utan frihandeln måste stå i centrum. Och om andra makter bedriver industripolitik av stora mått, omfattande subventioner och stimulanser, så bör EU göra sammalunda.
Man borde i själva verket ha gjort det för länge sedan, och följt Kina i spåren. Det är nämligen så Kina kunde lämna smoggen i städerna bakom sig, genom att med lämpliga styrmedel ge elbilsindustrin och den övriga gröna industrin incitament. För EU med dess våldsamma klimatambitioner vore det en given modell att ta efter.
Kina har 56 kärnkraftsreaktorer i drift, 31 under uppförande samt förfogar över teknik som omöjliggör härdsmälta i kärnkraftverk. Vidare är landet världsledande avseende forskning kring fusion, och man förfogar även över 500 kärnvapen sedan första sprängningen 1964.
Detta ska kontrasteras med Sverige, som förfogar över sex reaktorer efter att sju stängts ned. Kärnkraften är inte bara sedan många år stadd i avveckling, utan man införde även från politiskt håll den så kallade tankeförbudslagen mot forskning som syftar till uppförande av nya reaktorer.
Under de omständigheterna undrar vän av ordning nog vad Studsvik skulle kunna tillföra Kina och dess kärnkraftsindustri, eller än mer barockt, dess kärnvapenprogram. Det är givetvis Studsvik och Sverige som har att lära av Kina, men av pressen bibringas man en helt annan uppfattning.
Notoriska TV4 har nämligen «grävt fram» att en anställd person vid Studsvik skulle ha kopplingar till kinesiska Enhetsfronten, en organisation som främjar Kinas intressen. Reportaget illustreras effektfullt med bilder på Kinas robot Dongfang DF-5B (från 1960-talet), som om det överhuvudtaget kunde finnas någon koppling.
Studsvik har alltså ingen teknik som Kina kan stjäla, och Kina är som ledande makt på området inte heller i behov av att stjäla information som inte finns. Det är tvärtom Studsvik som har behov av Kinas kompetens på området, vilket är varför personen i fråga är anställd. Personens politiska åsikter och patriotiska hållning gentemot sitt hemland är irrelevant.
Personen är av ganska uppenbara skäl verksam som forskare vid CNNC (China National Nuclear Corporation, 中国核工业集团公司), som står för export av kinesisk reaktorteknologi, med bland annat reaktorer i Storbritannien och Frankrike på programmet. Fast i TV4:s reportage benämns det kort och gott «den kinesiska diktaturens kärnvapenbolag».
Den så kallade säkehetspolitiska debattören Patrik Oksanen (vid «tankesmedjan» Frispel) är «chockad», medan sossarnas Peter Hultqvist kräver en utredning av «Kinas spionage mot universitet och näringsliv». Det är vidare «en systematisk infiltration från Kinas sida», enligt samme talesperson, som sätter det våta fingret i luften.
Det finns emellertid inget särskilt märkligt med Enhetsfronten, utan det är en typ av nätverk som varje land i världen håller sig med för att odla kontakter, utbyta erfarenheter och inte minst lägga fram den egna världsbilden. TV4 verkar vara av uppfattningen att medlemsantalet i Sverige skulle uppgå till sjutton personer, men det är i själva verket långt fler än så.
Den paranoja om Kina som ständigt och jämt kommer till uttryck i pajasmedia och i politiken är skadlig av ett flertal skäl, men framförallt för att den sätter käppar i hjulet för helt normala samarbeten som vi är i stort behov av, inte minst avseende återuppförandet av kärnkraft.
Kina har inget att lära av efterblivna Sverige i fråga om kärnteknologi. Men vi kan lära av Kina.
Det är faktiskt inte så länge sedan Mao Zedong stod där på Himmelsfrid och proklamerade Folkrepubliken Kina den första oktober 1949. Det motsvarar blott en mänsklig livslängd, och i förhållande till hela Kinas historia bara ett par enstaka procentenheter.
Då hade Kina gått från att vara världens ledande makt under början av 1800-talet till ett av världens fattigaste länder, under vad man kallar förnedringens århundrade. Kina tog inte till sig av de nya idéerna från Väst, särskilt inte industrialismen, och hamnade på efterkälken.
Det korrupta och efterblivna Qing-styret kunde småningom inte stå emot trycket från västliga kolonialmakter, utan föll offer för opiumkrig, orättfärdiga fördrag och vissa landöverträdelser, som Hongkong och koncessioner i hamnstäder som Shanghai och Tianjin.
Japan anammade dock snabbt den västliga modellen under hot om amerikanskt krig, och man lärde så bra att man till och med tog till sig den imperialistiska ådran. Krig anställdes därför mot Kina 1894–1895, varvid Taiwan fick avträdas till Tokyo. Men japanerna skulle återkomma med annektering av Manchuriet 1931, och sedermera invasion av övriga Kina 1937–1945.
Landet låg i ruiner, samtidigt som ett inbördeskrig rasade om vem som skulle ta makten och leda moderniseringen av Kina. Dynastin Qing hade fallit 1911 och ersatts av en modern republik under halvdemokratiska former, men landet imploderade snart i en rad «självständiga» provinser under lokala krigsherrar, samtidigt som nationalister och kommunister utkristalliserades som de dominerande politiska partierna.
Inbördeskriget rasade under tjugoett år, med intermission under japanernas invasion, men slutligen kunde kommunisterna driva nationalisterna till dess sista utpost på Taiwan, där man än i dag håller ställningarna, numera som en autonom demokrati. Mao Zedong och hans bondearmé vann trots amerikanskt stöd till nationalisterna, nämligen för att generalissimo Jiang Jieshi var en usel härförare och för att folket hade tröttnat på inflationsekonomin.
Men om Mao var en genial fältherre, var han inte av det rätta virket för att leda landet. Man hade förvisso att konsolidera makten med ganska hårda tag, bland annat genom att trycka ned godsadeln och kollektivisera jordbruket, men snart gick politiken överstyr med den ena vansinniga reformen efter den andra, från Stora språnget till Kulturrevolutionen.
Ändå puttrade utvecklingen på med massiva insatser för att skola en agrar analfabetisk befolkning och utveckla institutioner av olika slag, förberedande instrument för en senare industrialiseringsfas. Den kom 1978, då Mao hade avlidit och Deng Xiaoping tagit befälet över utvecklingen.
Med ekonomiska reformer och öppnande mot omvärlden påbörjades en resa som slutligen tog Kina från ett av världens fattigaste länder till det allra rikaste, åtminstone i termer av köpkraft, på blott en generation. Man kopierade i princip Japans koncept med kunskapsinhämtning via joint venture-företag och tekniköverföring i utbyte mot stabila villkor och låga kostnader, en mekanism som gav upphov till utlokalisering av Västs industri till Kina.
Kina är sedan 2010 världens största ekonomi, räknat med justering för köpkraft. I nominella termer passerar man USA omkring 2033, men under alla omständigheter är det Asien som tonar fram som ett nytt centrum, medan Väst krymper.
I dag känner man sig på sina håll grundlurad av att Kina kammade hem all kunskap och genom utlokaliseringen har kunnat bli världens logistiska tillverkningscentrum, men det rör sig inte om ett nollsummespel. Tvärtom har Väst vunnit minst lika mycket i termer av ekonomisk utveckling.
Icke desto mindre har Kina nu nått status av supermakt, i paritet med USA på allt fler områden, inte minst avseende teknik, forskning och utveckling. Den stora frågan är därför vad framtiden har i sitt sköte, nämligen om samma trend kommer att fortsätta, eller om ett krig resulterar då Kina utmanar USA:s globala hegemoni.
Allt är möjligt, men även jänkarna inser nog att man inte har något alls att vinna på ett krig med Kina. Man kan i bästa fall fördröja utvecklingen ett tag, men till priset av att man själv går ned i träsket. Därför är den fredliga tidslinjen den mer troliga.
I en sådan går Kina från klarhet till klarhet i allt från rymdprogram till teknikutveckling, och det är inte svårt föreställa sig att landet blir dominerande i de allra flesta fält. Även med en lägre tillväxttakt kommer Kinas ekonomi fortsätta att växa snabbare än Väst, samtidigt som Indien och småningom Afrika blir nya tillväxtlokomotiv. Asien kommer att dominera stort, samtidigt som Väst krymper i relativ storlek.
Den politiska utvecklingen är svårare att förutse, men rimligtvis innebär en utveckling mot större välstånd och sofistikering att medelklassens krav på mer inflytande leder till någon form av demokrati. Under sådana omständigheter blir det även lättare att övertyga Taiwan om att låta sig införlivas med fastlandet, vilket kommer att ske förr eller senare.
Kinesisk kultur lär få svårare att spridas globalt, men man har ändå stor mjuk makt genom teknikutveckling och ekonomisk dominans. Nobelpristagare av alla slag kommer allt mer att stamma från Kina, samtidigt som vi främst nyttjar kinesiska prylar och tjänster. Vid det laget lär skräcken för den «gula faran» ha bedarrat, och man lär se på Kina i ett mer positivt raster.
Om en typisk kinesisk dynasti varar i några hundra år, är det inte orimligt att den politiska dynastin under Folkrepubliken Kina kommer att toppa 2049 och därefter behålla dominansen under ytterligare något sekel, innan det åter bär nedför, i den cykel som alltid har präglat kinesiska dynastier. Med den karakteristiken är det inte fel att tala om 2000-talet som Kinas sekel.
Mycket har hänt under Folkrepubliken Kinas korta historia, och mycket mer är att vänta.
Den japanska enpartistaten fortsätter att växla ledarfigurer som andra byter underkläder. Abe Shinzō (安倍晋三) ersattes sålunda 2020 av Suga Yoshihide (菅義偉), som i sin tur steg ned året därpå för att släppa fram Kishida Fumio (岸田文雄), som nu efter en korruptionshärva ger plats åt Ishiba Shigeru (石破茂), som med en hårsmån slog ut Takaichi Sanae (高市早苗) i ledarstriden, där den senare annars hade kunnat bli Japans första kvinnliga premiärminister.
Takaichi kan dock säkert återkomma när det blir nytt tronskifte, på samma sätt som Ishiba har varit aktuell tidigare. Mer intressant är att de fem personerna har en gemensam plattform i Nippon kaigi (日本会議) eller Japanska kongressen, en gruppering som benämns som ultranationalistisk och tillhörande extremhögern.
Den japanska enpartistaten, där Jiminto (自民党) eller Liberaldemokraterna regerar som tidigare sossarna i Sverige, har nämligen sedan Abes tid vid rodret antagit en nyfascistisk inriktning, i vilken man tonar ned eller rent av förnekar forna krigsbrott, ändrar innehållet i skolans läroböcker i historia i revisionistisk riktning samt förordar vördnad av forna krigshjältar inklusive krigsförbrytare.
De allt tätare besöken av japanska politiker till Yasukunihelgedomen, där krigsförbrytare har begravts, retar därför föga förvånande gallfeber på Sydkorea och Kina, som var primära offer för det japanska imperiets aggressioner uner första halvan av 1900-talet. Japanska kongressen förnekar såväl dessa aggressioner som missbruket av kinesiska och koreanska «tröstekvinnor» åt japanska soldater.
Sammankopplat med den utvecklingen är en ambition att återmilitarisera Japan, dels genom att avveckla den pacifistiska konstitution som USA tvang på landet efter kapitulationen 1945, dels genom kraftig upprustning av flottan och armén.
Programmet har mindre med Liberaldemokraterna att göra än med Japanska kongressen, ty det är på pricken denna organisations program man implementerar. Det primära syftet är att återupprätta Japans forna «stotlhet», avskaffa det sekulära styret samt stärka försvaret för att kontra Kina och Ryssland.
Det är intressant såtillvida att man aldrig i svensk eller västerländsk press hör talas om denna högerextrema inriktning, som även omfattar motstånd gentemot såväl *2SHBTQIAP++ som feminism. Man ser istället Japan instrumentalt som en faktor att nyttja mot det Kina man hatar mest av allt, och ser därför mellan fingrarna avseende annat. Så förfar man givetvis även med hindunationalistiska Indien och andra makter i regionen.
Under Ishiba Shigeru kommer Japan därför att sträva efter starkare militära band till Väst, och man är osedvanligt kåt på tanken att upprätta ett «globalt» eller «asiatiskt» Nato, enkom i syfte att återupprätta den forna japanska «glansen», den som jänkarna dåtilldags tvangs släcka med tvenne atombomber. Nu vill man alltså släppa lös samma fascistiska krafter som man då underkuvade, som en ettrig hund att nyttja mot Kina.
Skillnaden är emellertid att Kina numera är militärt överlägset, och att Japans militära ambitioner inte går att förverkliga utan konflikt. Det finns ingen makt som hotar Japan, men däremot har Japan en lång historia av att hota och invadera sina grannar. Det vore bäst för alla att Japan fortsätter att odla sin sköna kultur under fredliga former, istället för att skramla med vapen.
Kina avfyrade häromdagen en interkontinental ballistisk robot över havet, med nedslag någonstans i Franska polynesien, tio tusen kilometer bort från avfyrningsrampen på Hainan. Det rör sig om en Dongfeng DF-41 med kapacitet att skicka ett dussin stridsspetsar femton tusen kilometer bort, det vill säga till det amerikanska fastlandet.
Sprängkraften motsvarar tio nagasakibomber, och de avfyras typiskt från mobila enheter som inte enkelt kan elimineras i förebyggande syfte. Kina har några hundra sådana enheter, och sammanlagt fler avfyrningsplatser för interkontinetala robotar än USA, även om man har betydligt färre stridsspetsar.
Normalt skickar man sådana pjäser över eget territorium i syfte att utvärdera förmåga, och Kina har inte avfyrat någon pjäs över havet sedan 1980, då en DF-5 med motsvarande räckvidd men mindre sprängkraft. Det är för att grannarna tenderar att bli oroliga, som när Gim Jeongun skjuter av sina smällare över Japan.
Därför ska man också tolka avfyrningen som ett politiskt utspel, som en varning till berörda parter i regionen samt förstås även makter som USA och Australien, att man ska hålla sig borta från Taiwan och Kinas närområde. Särskilt lät man pjäsen snudda Luzon i Filippinernas nordligaste del, ett utspel som inte kan missförstås givet att Bongbong Marcos har tvärvänt i hållningen till Kina och bjudit in USA till ytterligare baser.
DF-41.
För att göra Filippinerna till en grushög behöver man dock inte DF-41, utan det räcker med medeldistansrobotar som DF-26 (guamexpressen) eller DF-17 med förmåga att aptera hypersoniska robotar. Däremot skulle man behöva mer långräckviddiga pjäser för att kunna nå hela Australien, där USA för närvarande bygger upp kapacitet för att kunna slå mot Kina.
Zhongnanhais meddelande är således riktat till såväl Filippinerna som USA och Australien, och implicit även Japan, att man har såväl förmåga som vilja att slå vakt om Taiwan och andra intressen, och att både vilja och förmåga sannolikt är långt större än motståndarnas. Beijings röda linje kring Taiwan ska inte ifrågasättas eller utmanas, är budskapet.
Formellt hävdar man givetvis att testflygningen inte är riktad mot något enskilt land, utan en rutinåtgärd. För det har man visst fog, då DF-41 sjösattes först 2017 och nu har kommit ur den sista testfasen. Men det är en sekundär aspekt, även om man säkert vill se att den fungerar felfritt hela vägen. Den politiska dimensionen är given, och budskapet kan inte missförstås.
Den bana pjäsen tog från Hainan till Franska polynesien.
