Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Knähunden Kristersson

Kristerssons kabinett tycks ha publicerat ännu en «nationell säkerhetstrategi», en typ av politiska pamfletter som numera inte bara duggar tätt utan mer har antagit formen av spöregn, kanske för att flytta fokus från regimens fundamentala misslyckanden att komma tillrätta med inrikespolitiska problem som gängkriminalitet, recession, inflation och annat.

Men det som framkommer av luntan är gammal skåpmat, och med samma karaktär av tunnelseende som i tidigare rapporter. Det finns ingen viktigare uppgift för staten än att värna Sveriges frihet, fred och säkerhet, hävdar man, samtidigt som man gör sig till en allt mer aktiv part i det krig som pågår på kontinenten samt utmanar Ryssland och därmed gör Sverige till måltavla för hybridkrig och framtida konflikt med kärnvapen.

Regimens mål tycks alltså inte alls vara Sveriges frihet, fred och säkerhet, utan tvärtom att äventyra denna genom att involvera sig i geopolitiska förvecklingar och göra sig till USA:s nyttiga idiot. Åtminstone på presskonferensen betonades återigen Ukraïnas rätt att själv välja väg i fråga om säkerhetspolitisk inriktning, det vill säga att bli medlem i Nato, och att Ryssland inte äger rätt till intressesfärer i regionen.

Men därmed bekräftar man bara att man struntar i den förhandenvarande säkerhetsordningen och bejakar Natos expansion på Moskvas säkerhetspolitiska bekostnad. Man ignorerar fullständigt Moskvas röda linjer och gör sig till aktiv part i ett farligt geopolitiskt spel som ytterst handlar om att bredda Västs räckvidd istället för att respektera status quo. På så sätt värnar man näppeligen svensk fred och frihet.

Följsamheten till Washington noteras, i det att man babblar vidare om den «regelbaserade världsordningen» samt slänger sig med begrepp som «Indopacifien». USA:s fiender är per automatik också våra, varvid man räknar upp de gängse vedersakarna Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea. Hur det slutna Pyeongyang eller shiaregimen i Tehran ens avlägset skulle kunna utgöra hot mot Sverige framgår emellertid inte av rapporten, utan hör till kategorin fria fantasier.

Sverige håller koll på det «kinesiska hotet».

Angående Kina är det uppenbart att den egna snurriga ideologiproduktionen via diverse «centra» under aktivister som Jerdén har fått regeringen att gå alldeles vilse i pannkakan. Det är också viktigt att stärka vår kunskap om Kina, hävdar man visserligen, men så har man sagt i många år utan att man för den skull röra sig bort från klichéernas och propagandans värld. Den djupare förståelsen saknas.

Kinas totalitära utveckling, geopolitiska ambitioner och strävan efter att omforma den regelbaserade världsordningen innebär ett hot mot Sveriges nationella säkerhet, hävdar man således i «strategin», men vad det skulle vara för «totalitär utveckling» är inte gott att veta. Kinas riktning är i själva verket den diametralt motsatta, med allt större mått av öppenhet mot omvärlden – även om omvärlden inte riktigt tycks välkomna den öppenheten.

Kina har inte heller någon ambition att «omforma den regelbaserade världsordningen», men däremot att avveckla den unipolära ordning i vilken USA godtyckligt sätter reglerna samt vid behov struntar i dem. Den ordningen är i praktiken redan historia, men i Rosenbad lever man i en svunnen tid och i uppenbart förlegade föreställningar om världen.

Det lär bli uppenbart för var och en i sinom tid, och i det kortare perspektivet kan det komma att gestaltas i form av markanta svängningar i amerikansk inrikespolitik samt en kinesisk fred i Ukraïna, händelser som inte lär mottas med applåder i vare sig Rosenbad eller Bryssel. Kristersson får nöja sig med att vara USA:s knähund och drömma vidare i sina besynnerliga Nato-fantasier.

Sverige som amerikansk marionett.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik USA

Nästa app till rakning

Först var det Huawei och ZTE som ansågs utgöra en «nationell säkerhetsrisk» i USA, varvid man bannlyste företagen samt uppmanade allierade att göra likadant, inklusive Sverige. Därefter tog man sig an Tiktok på samma grund, av någon paranoid rädsla att företaget skulle dela med sig av de dansande barnens persondata till Kinas regering.

Det senare sades ske i enlighet med en lag som påbjuder kinesiska företag och personer att vid behov bistå Kinas säkerhetstjänst, en skröna som valsar runt och har fått alldeles eget liv i brist på förståelse om vad lagen faktiskt säger. Och så är det med det mesta om vad som hävdas om Kina, att desinformation förmedlas som fakta även av förment seriösa medier.

Paranojan antog sedermera sådana dimensioner att man i sagda press diskuterade huruvida Volvo-bilar skulle kunna avlyssnas av den «kinesiska regimen», och motsvarande fenomen i USA gjorde gällande att lyftkranar i hamnar skulle kunna spionera sålunda för Kinas räkning.

Kinas spioner är helt enkelt överallt, i appen, i bilen, i tunnelbanan, i vindkraftsverket och så vidare, och varje kines är förstås även en potentiell «particell» redo att iscensätta industrispionage eller övervakning av dissidenter, nämligen för att kineser ju är hjärntvättade och trogna regimen.

Således har man även motarbetat konfuciusinstitut vid universiteten samt i princip pekat ut kinesiska doktorander som potentiella spioner. I USA har man gått än längre och återigen infört mccarthyistiska och sinofobiska program för att närmare granska kinesiska forskare och studenter, med resultat att denna hjärnkraft har valt att vända hem istället för att USA låter talangen nyttjas för eget vidkommande.

Nu tycks turen vara kommen till Temu, shoppingappen som skeppar billiga varor direkt från Kina utan fördyrande mellanhänder, och därmed förstås utgör en utmaning för det lokala näringslivet. Men att man kan erbjuda billiga produkter sägs vara för det dolda syftet att «komma in i din telefon» enligt paranoida amerikanska åklagare.

Om man ska förstå saken rätt vill Temu alltså inte tjäna så mycket pengar som möjligt på den amerikanska marknaden, utan vill på kort tid rasera hela marknadsandelen för att spionera på användarna? Är det verkligen en rimlig misstanke, eller är det ett i raden av svepskäl som nyttjas för att begränsa kinesiska företag och så tvivel hos allmänheten?

Det är förstås det senare, eftersom Temu inte gör något som andra appar inte gör, under noga reglering av koden bland appbutiker. Även här hänvisar man förstås till Kinas underrättelselag, som dock inte har någon bäring alls på kinesiska företag i utlandet, och inte heller enskilda personer.

En annan vanlig men lika felaktig uppfattning som torgförs som en vandringssägen är att amerikanska företag minsann är förbjudna att verka i Kina, vilket då skulle motivera västländer att införa motsvarande begränsningar. Men i verkligheten är valfritt amerikanskt eller västerländskt företag välkommet att operera i Kina, naturligtvis under förutsättning att man verkar under kinesiska lagar och regler – tämligen självklara villkor.

Kinesiska företag har anpassningsförmåga att verka på olika marknader under olika regler, vilket är varför man har förgrenat verksamheten i skilda bolag. Temu finns inte i Kina, men väl systerbolaget Pinduoduo (拼多多) med samma funktionalitet. Tiktok finns inte heller i Kina, men väl systerbolaget Douyin (抖音), återigen med samma funktionalitet.

Amerikanerna och än mindre européerna tycks inte vara förmögna att arbeta så, utan kräver att få verka i Kina under sina egna lagar och regler. Västerländska företag förefaller alltså inte vara så pigga på att tjäna pengar på den enorma kinesiska marknaden, utan vill hellre sprida sina värderingar och politiska åsikter.

Exempelvis Google verkade på den kinesiska marknaden, men drog sig småningom ur, dels för att man hade en sämre modell än Baidu (百度) och andra inhemska konkurrenter, men framförallt för att man inte ville anpassa sig till det kinesiska regelverket. Ändå har man tidigare anpassat sig efter fransk, tysk och annan märklig censur i Europa kring förintelsen, hakkors och sådana företeelser.

Kanske är det så att man misstänker kinesiska företag för att hysa samma slags frenesi att sprida den egna kulturen och politiska åskådningen i samma slags monoteistiska korsfararmentalitet som hos de västerländska företagen? I så fall är det just där man går fel, eftersom en sådan ambition inte finns bland kinesiska företag, och inte heller i Kinas regering.

Den rationella verkligheten har här att privata kinesiska företag tar för sig på världens marknader för att tjäna pengar, och de har inte mer koppling till Kinas regering än vad Apple har till USA:s motsvarighet (Tim Cook samtalar ibland med presidenten). I själva verket konkurrerar de inte bara med västerländska företag, utan även med sig själva, vilket inte direkt stödjer paranoikernas hypotes om dolda motiv och central dirigering under Partiet. Exempelvis Temu har tidigare stämts av konkurrenten Shein (希音, Xiyin).

För Kina som land gäller vidare att man har som allra mest att vinna på att låta företagen verka utan inblandning av något slag, eftersom intäkter från exportmarknader är det som driver Kinas vidare utveckling mot välfärd. Man skulle inte lägga krokben för sig själv genom att blanda samman underrättelseinhämtning med näringsliv.

Det västerländska paranoida beteendet bottnar alltså ytterst i att Väst är på väg att bli rejält frånåkt av kineserna, på område efter område, i allt från elbilar, batterier och vindsnurror till algoritmer och applösningar, och man söker kontra detta med metoder som inte har mycket med marknadsekonomi och västliga värderingar att göra, i allt från tariffer och sanktioner till marknadsförbud och exportkontroll. Det är så patetiskt.

Kategorier
Asien Kina Politik

Vem som helst förutom Kina

Mer eller mindre regelbundet kablas bilder ut föreställande kinesisk aggression i Sydkinesiska havet i den fortlöpande kampen om öar, atoller, rev och därmed förknippade resurser. Vattenkanonader, bordningar och andra ageranden presenteras som bevis för denna aggression, medan den andra sidan framställs som oskyldigt offer.

Den objektiva sanningen är förstås mer komplex än så, och det är nog inte bara en parts fel när flera aktörer träter om samma territorier. Att man ändå framställer saken så i bias och skevt urval beror på stegrande västerländsk antipati mot Kina, och i den mån en gränstvist föreligger mellan Kina och något annat land, tar man undantagslöst den senares parti.

Fenomenet går under benämningen Zhongguo chuwai (中国除外), eller «vem som helst förutom Kina», en doktrin som syftar till att motarbeta, begränsa och innesluta Kina så gott det går under antagandet att landets frammarsch är skadlig för fred och säkerhet samt inte minst Västs hegemoniska ställning.

Under doktrinen faller även inre territoriella tvister, som separatism i Xinjiang och Tibet, i vilka USA och delar av Väst gärna lägger sig i för att söka vidare split i Kina och därmed försvaga landet. Även Hongkong faller inom ramen för sådan intervention, samtidigt som man förstås tar Taiwans parti i den konflikt som föreligger sedan 1949. Rörande gränstvister med Indien och Bhutan tar man på samma sätt de senares parti, utan rationell grund i övrigt – meningsskiljaktigheterna har ytterst sin grund i brittisk kolonialism.

Man kan här notera att Taiwan i egenskap av Republiken Kina har exakt samma anspråk som Folkrepubliken, inte bara rörande Xinjiang, Tibet och Kashmir, utan framförallt i Syd- och Östkinesiska haven. Det är för att anspråken i fråga först ställdes upp av det forna Nationalistkina under 1940-talet, enkannerligen den elvapunktslinje som stipulerade Kinas territoriella anspråk i Sydkinesiska havet.

Men när aktivister från Taiwan i maskopi med bröder från fastlandet angör brygga på de av Japan kontrollerade Fiskeöarna i Östkinesiska havet, eller när Taiwans kustbevakning agerar kring Södra sandöarna i Sydkinesiska sjön, uteblir rubrikerna i medier, och man ser då mellan fingrarna på vad som sker. Det gjorde man tidigare även avseende Kinas ageranden, enligt en då rådande ickeinblandningsprincip, medan man numera aktivt tar ställning mot och enbart mot Kina.

Kinas tiopunktslinje och de aktuella ögrupperna i regionen.

Numera hävdas från Kinas håll en tiopunktslinje efter uppgörelse med Vietnam om anspråken i Tonkinbukten, omfattande samtliga öar, atoller och rev i området samt omgivande vatten. Innebörden är att det är Kinas förhandlingsposition i den huggsexa som föreligger kring resurserna, inte att man de jure eller de facto utövar sådan kontroll.

Anspråken på vattnet inom linjen har slagits ned av Förenta nationernas havsrättskonvention (Unclos), men avseende de territoriella tvisterna om upphöjningar i området föreligger en mer komplicerad situation. Konventionen medger inte att vissa typer av rev och barriärer räknas som territorium i egentlig bemärkelse, medan konstgjorda öar bara kan utgöra territorium på öppet hav bortom ett lands exklusiva ekonomiska zon.

Alltså bygger man sådana konstgjorda öar för att pinka in sina revir, och det sker framförallt i den södra delen av havet, kring Södra sandöarna. Samtliga makter i regionen gör anspråk på öarna, och i praktiken kontrolleras de flesta av Vietnam och Filippinerna, nämligen för att dessa länder tidigt påbörjade exploatering. Kina har enbart kontroll av något tiotal rev och Taiwan några enstaka, nämligen för att Kina kom in sent i matchen.

Man kunde tro att den relativa närheten till Filippinerna, Vietnam och Malaysia skulle diskvalificera Kinas och Taiwans anspråk, men havsrättskonventionen fungerar inte så. Det står vem som helst fritt att på öppet hav muta in och bygga ut ett område, och därmed komma i besittning av dess omliggande resurser.

Saken rör alltså i grunden fiskerättigheter, men även exploatering av gas- och oljefyndigheter samt möjligheten att kontrollera farlederna och upprätta militärbaser. Det är egentligen det senare som oroar USA, eftersom man inte vill förlora det egna privilegiet av att kontrollera första ökedjan och förmågan att vid behov strypa Kinas import. Därför tar man ensidigt parti mot Kina, med stöd av sina allierade.

Officiell kinesisk karta över Sydkinesiska sjön. I praktiken kontrollerar Kina Västra och Centrala sandöarna, Taiwan Östra sandöarna, medan huggsexa råder kring Södra sandöarna. Vietnam och Filippinerna kontrollerar flest objekt.

Kivet i övrigt är mest banalt bråk mellan grannländer, ofta på absurd nivå. Exempelvis föreligger sedan en tid en strid mellan Kina och Filippinerna kring atollen Ren’ai jiao (仁爱礁), som enligt Havsrättskonventionen inte utgör naturligt territorium på grund av tidvattenströmmar som översköljer upphöjningen. Ingen äger alltså ön, och Kina märker inte heller ut den på sina kartor, även om ett flertal länder gör anspråk på den.

Filippinerna lät med avsikt ett tankfartyg gå på grund på atollen 1999 för att kunna göra ett fastare anspråk, men enligt internationell lag finns ingen sådan grund. Man har ändå haft en permanent besättning på pråmen, och därför regelbundet levererat proviant och förnödenheter. Dock har man under sådan täckmantel även försökt fortifiera ön för att kunna göra legala anspråk, vilket Kina har motsatt sig.

Sedan 2017 föreligger ett avtal mellan Kina och Filippinerna om att upprätthålla status quo i Södra sandöarna, varvid Manila har åtagit sig att inte bygga ut fästningen. Men sedan 2022 är en ny regim under Bongbong Marcos installerad, varvid Filippinerna har närmat sig USA och antagit en tuffare hållning gentemot Kina.

Härav har man inte bara låtit USA installera baser i landet för att kunna bistå Taiwan, utan även återupptagit expolateringen kring Sandöarna, inklusive att besätta Ren’ai jiao. Detta är således den egentliga förklaringen till att Kinas kustbevakning sprutar vatten för att förhindra filippinska fartyg att närma sig atollen, för att det utgör ett avtalsbrott. Även om just den aspekten inte närmare presenteras i den västerländska rapporteringen, eftersom det i ett slag skulle kullkasta narrativet om det förment aggressiva Kina.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Bättre värld med Trump

Donald Trump är affärsman, och i de kretsarna brukar man fimpa verksamheter som är olönsamma i någon mening. Som Nato, eller europeiska allierade. I don’t give a shit about Nato, som han själv uttrycker saken, och han vill inte punga ut med skattepengar på konflikter som inte angår USA.

Kanske skulle han på inrådan av andra inte gå riktigt så långt, men han skulle definitivt sätta punkt för kriget i Ukraïna genom att dra in vidare amerikanskt stöd, varvid Europa inte har så mycket annat val än att följa i dennes fotspår. EU tvingas därmed inse att man inte kan förlita sig på USA och att pax americana därmed är över.

Det är i grunden bra, eftersom Europa då måste stå på egna ben istället för att utgöra vasall åt Washington, och man kan inte heller stå under amerikanskt beskydd i utbyte mot att ständigt blunda för amerikanska övergrepp. Europa måste bli självständigt, ett tredje centrum jämte Washington och Beijing, samtidigt som man måste ha ett realistiskt förhållande till Moskva.

Onkel Sam drar sig tillbaka till en fredligare tillvaro.

Trumps aversion mot Nato innebär vidare att planerna på att bygga en motsvarande organisation i Asien lär skrotas. Därmed avbryts den skadliga upprustning som för närvarande pågår, med ett allt mer militariserat Japan i färd med att överge sin pacifistiska konstitution och under övervägande att blanda sig i frågan kring Taiwan. Asien har haft nog med japanskt vapenskrammel under det gångna århundradet.

En logisk följd av en sådan utveckling är att USA:s våldsamma militära överkapacitet kan bantas, varvid pengarna bättre kan användas för civil upprustning, inte minst av landets förfallna infrastruktur. Det är helt enkelt en bättre värld när länder investerar i den egna nationen hellre än att söka konflikt med andra.

Onkel Sam spelar högt mot Kina.

Handelskriget och trätorna med Kina lär dock fortsätta och kanske intensifieras, men Zhongnanhai ser ändå långsiktiga fördelar med Trump vid rodret, bland annat sagda avspänning i Asien och förändrade geopolitiska förutsättningar genom försvagade allianser. Hellre hård ekonomisk konkurrens med fulspel än risk för storkrig, och oddsen är betydligt högre för att Trump skulle komma till Taibeis försvar – därmed är även risken för en invasion automatiskt lägre.

Avspänning i världen kompenseras emellertid med hårdare stridigheter internt när USA sluter sig inåt, och Trump lär ha långt skridna planer på att angripa monarkin och adeln i Washington samt mer radikalt bearbeta den djupa staten. Även det kan vara till global båtnad, då den vänsterextrema exporten av woke kan komma att begränsas kraftigt när den amerikanska nationen återfår sansen en smula.

I kombination med ett Europa som vrider sig åt höger kan det vara början på slutet av det svåra tjugotalet, och ljuset av en mindre renässans kan kanske börja skönjas i slutet av tunneln. Ja, jag ska hejaTrump.

Den fortsatta kampen mellan USA och Kina blir mindre krigisk och mer strategisk under Trump.
Kategorier
Buddism Indien Kina Kultur Politik Religion Tibet USA

Sista chansen spela tibetkortet

För ett par år sedan orsakade Nancy Pelosi (D) en diplomatisk kris genom att i egenskap av amerikansk talman besöka Taibei. Beijing slog som svar på stora krigstrumman och anställde en gigantisk övning runt ön, ett skådespel som därefter har fortsatt periodiskt i syfte att inskärpa den egna hållningen i frågan och dämpa eventuella försök till secessionism.

Den ålderstigna (84 år) ladyn är inte längre talman, men väl ledamot i representanthuset. Tillsammans med andra lagstiftare har hon i dagarna besökt Indien, bland annat för att träffa tibetlaman Dainzin Gyaco (丹增嘉措) i Dharamsala. Orsaken härför är att lamans tid är på upphällningen, varvid en av Washingtons traditionella murbräckor gentemot Kina riskerar att försvinna.

Tibetlaman Dainzin Gyacos tid är utmätt.

Kongressen har för ändamålet lämnat ett lagförslag i vilket man lägger ut texten om Tibet, en akt som nu bara inväntar Genocide Joes signatur innan det träder i kraft. Det är ett slags tillägg till den redan förefintliga tibetpolicy man drog upp 2002, i akt och mening att söka lösa den förhandenvarande dispyten mellan Beijing och lamaämbetet.

Om Kina hade haft motsvarande arroganta attityd till USA och hade haft för vana att lägga sig i andra länders interna angelägenheter, skulle man kanske ha stiftat dussintals motsvarande lagar om att lösa dispyter mellan Washington och de många indianstammar som har förtryckts under lång tid och vars land helt sonika har stulits från dem under former av folkmord och kulturell utplåning. Zhongnanhai ser det således som absurt att USA lägger sig i frågan om Tibet.

För en utomstående betraktare kunde det för all del tänkas vara uppbyggligt att någon extern aktör söker medla i den frusna konflikten. Förhandlingarna har gått i stå sedan 2010, och parternas respektive anspråk går inte att jämka. Aktstycket är följaktligen betitlat Promoting a resolution to the Tibet-China dispute act, med innebörd att uppmuntra till fortsatt dialog.

Men dokumentet går så mycket längre i det att det tar ensidig ställning för den ena parten, bland annat genom att ifrågasätta huruvida Tibet har hört till Kina sedan «evinnerliga tider» (ancient times), en högst luddig fras som inte har någon egentlig bäring på saken.

I Tibet styr Kina, inte amerikanska kongressen.

Historien är här dock väldokumenterad. Tibet inlemmades först i det kinesiska imperiet under Yuan-dynastin (1271–1368), då mongolerna lade under sig både Kina och Tibet i ett nytt rike. Efter Yuans fall blev Tibet åter nominellt självständigt, om än med täta kulturella och politiska band till Kina.

Från 1720 blev Tibet emellertid definitivt inlemmat i dynastin Qing, efter att ha begärt hjälp mot ständiga attacker från mongoliska khanat. Det är drygt tre hundra år sedan, en tid som borde räcka för att fastställa en ny gränsdragning, och under alla omständigheter en företeelse som ägde rum innan det ens fanns något USA.

Tibets «självständighet» efter den dynastiska erans fall 1911 fram till 1951 är lika ogiltig som motsvarande «självständighet» för övriga provinser i Kina som bröt sig loss vid tiden, och har aldrig erkänts av världssamfundet, och allra minst av den då styrande Republiken Kina under nationalistiskt styre. Men det är ändå ett av många halmstrån man söker greppa.

Dokumentet berättar vidare att man avser «motarbeta desinformation» som emanerar från Beijing kring Tibets historia, lamaämbetet med mera, utan att närmare precisera vad det skulle röra sig om för missförhållanden. Slutligen har man en «definition» av Tibet som råkar linjera helt och hållet med lamans anspråk, omfattande såväl den autonoma regionen Tibet som tibetkulturella områden i provinserna Gansu, Qinghai, Sichuan och Yunnan, områden som aldrig har befunnit sig under tibetansk kontroll.

Ny lama vaskas fram genom lottdragning från gyllene urnan, eller genom dekret från Beijing. Och så har det varit sedan 1793.

Pelosi et al har under sin sejour i Dharamsala därtill förkunnat att USA minsann inte tänker låta Beijing utse lamans efterträdare på posten, utan menar att det är ett val laman har att göra själv. We will not let that happen, säger man, tydligen okunniga om att det är lag och tradition sedan 1793, då kejsar Qianlong införde lottdragning från gyllene urnan (金瓶掣签, jinping cheqian) som medel att utse ny lama och undvika korruption. Det har aldrig varit lamans privilegium att utse efterträdare.

I regeringskomplexet Zhongnanhai skakar man förstås på huvudet, rycker på axlarna och mumlar upprört att amerikanerna denna gång alldeles har tappat det, och under alla omständigheter har utspelet ingen förutsättning att leda till några konkreta förhandlingsresultat. Tvärtom är det bara avsett att ytterligare försämra de redan ansträngda relationerna och fjärma parterna än mer.

Ur Washingtons synvinkel drar man dock tibetkortet av helt andra skäl, och vill naturligtvis inte alls ha någon upplösning på dramat. Man vill kunna fortsätta nyttja den tibetanska diasporan i Dharamsala som ett instrument mot Beijing, men det förutsätter då att Dainzin Gyacos efterträdare på posten är under amerikansk kontroll. I annat fall upphör «exilregeringens» och diasporans roll som aktörer i frågan, och Tibet får politisk ro under en tibetansk överstepräst trogen nationen.

Onkel Sam riskerar att förlora ett av sina antikinakort då laman går ur tiden.