Kategori: Kina

Amerikanska regimens finansminister Bessent ställer sitt hopp till Kina om att man ska «pressa Iran» att öppna det sund som USA tillsammans med judarna har stängt med sitt illegitima krig, men Beijing har nog inget större intresse av att assistera amerikanska skurkregimen i dess schismer och ränker världen över, särskilt som operationerna har udden riktad mot just Kina.

Minns att amerikanska regimen påbörjade sin militära världsturné genom att angripa Venezuela och plocka dess ledare Maduro till den amerikanska «rättvisan», som håller landets president ansvarig för narkotikasmuggling och diverse andra fiktiva brott. Man ser Maduro som ledare för karteller, oaktat att Venezuelas bidrag till den amerikanska narkotikaimporten dröjer sig i enstaka procent – de stora fiskarna finns i Mexiko och Colombia.

Venezuela råkar samtidigt ha världens största reserver av råolja, och Kina råkar vara den aktör som bistår Venezuela i att raffinera den svårbehandlade oljan. Kina har även intressen av att etablera hamnverksamhet i landet, tillsammans med annan infrastruktur i en förlängning av Nya sidenvägen, en ambition som Washington vill förhindra. Härav Donroe-doktrinen, där USA åter tar kontroll över sin egen intressesfär på det västliga halvklotet.

Den illegitima aggressionen mot Iran har liknande motiv, då landet undkommer de halvsekellånga sanktionerna genom att sälja den förkrossande majoriteten av all sin olja till Kina, samtidigt som Iran numera är medlem av diskussionsklubben Brics. I bakgrunden fanns förvisso andra motiv, som att sinka Irans kärnvapenprogram och understödja judarnas ambitioner, men de är i detta fall underordnade.

Trump-regimen hoppades med sin folkrättsvidriga mordturné på iranska ledare kunna välta landets styrelse över ända och åstadkomma revolution, men i praktiken har man bara cementerat mullornas grepp över landet och gett Iran än fler argument att freda sig genom att utveckla kärnvapen, på samma sätt som tidigare Nordkorea. Man gav även Tehran möjlighet att ta kontrollen över Hormuz, vilket är den förhandenvarande situationen.

Kina har i sedvanlig ordning inte lagt sig i konflikten som sådan, men uppmanat Iran att hålla sundet öppet. Kinesiska fartyg har tillsammans med andra vänligt sinnade nationers farkoster kunnat passera sundet under konflikten, vilket är orsaken till att även USA småningom har blockerat sundet, naturligtvis i strid med internationell rätt. Man brukar tala vitt och brett om att värna navigeringsfriheten, men det tycks inte vara så viktigt just här och nu.

Genom sundet passerar emellertid inte bara Irans olja, utan även övriga Mellanösterns fossila bränslen och andra produkter, som konstgödsel, svavel och spannmål. Världsekonomin sätts därmed i brand, men det är inte i första hand Kina som drabbas, eftersom man har ett flertal andra kanaler och dessutom har förberett sig på den här typen av avbrott.

Kina är samtidigt världens ledande makt avseende grön teknik, och man får just nu ett rejält uppsving tack vare oljekrisen. Även om man vill se en normalisering har man således inte särskilt bråttom, eftersom situationen gynnar Kina och sänker USA och Europa.

På vinnarsidan finns även Ryssland, som drar stor nytta av det höjda oljepriset, och därmed får medvind i inbördeskriget i Ukraïna. Det är alltså en kontraproduktiv manöver Trump håller på med, helt i enlighet med hur irrationellt fallande imperier brukar agera.

Givet att amerikanska skurkregimen lade sanktioner även på Kina för att man handlar med iransk olja, lär Beijing inte ha särskilt bråttom att bistå Washington i sitt misslyckade krig, utan kan stå vid sidlinjen och titta på när USA gör bort sig inför hela världen. Småningom ska Donald avlägga visit i Beijing och där slå en koutou inför Xi Jinping, och möjligen fullbordas förnedringen av att Kina lägger fram det slutliga fredsavtalet och därmed blåser Trump på konfettin.

Orbán Viktor är borta, och därmed också «ryssen» i rummet då EU-byråkraterna samlas för att smida ränker. Men Orbán hade också Xi Jinpings öra, och den bilden har inte förändrats med efterträdaren Sulyok Tamás, som ser goda förbindelser med Kina som avgörande för Ungerns ekonomiska utveckling.

Därtill har vi spelevinken i Madrid, Pedro Sánchez, som har besökt Beijing inte mindre än fyra gånger under lika många år, och som har en helt egen linje gentemot Beijing än övriga EU. Relationerna är hjärtliga, och investeringarna på båda sidor omfattande.

Spanien blir därmed en av flera kilar i vilka Kina kan ta bakvägen in i EU, då andra företrädare för unionen dissar landet i Öst på falska grunder. Exempelvis har världsledande CATL (宁德时代新能源科技, Ningde shidai xin nengyuan keji) en batterifabrik i Zaragoza under uppbyggnad, vilket i ett slag omintetgör andra lokala initiativ i Europa (typ Northvolt).

På samma vis har biltillverkaren Chery (奇瑞, Qirui) en fabrik under uppförande i Barcelona, medan energilagringsspecialisten Hithium (海辰储能, Haichen chuneng) etablerar sig i Navarra. Till skillnad från övriga EU-länder har Madrid även nobbat USA:s påbud att utestänga Huawei (华为), som följaktligen bygger Spaniens telekomnätverk.

I utbyte deltar Spanien i Kinas världsledande kvantforskning och andra projekt, samt får större åtkomst till den kinesiska marknaden genom bilaterala avtal. Detta medan EU i stort alltjämt vägrar ratificera investeringsavtalet CAI, utan väljer att sura på oklara grunder.

Faktum är att EU:s paranoida psykos nu har nått sådan nivå att man tror att hela världen är emot unionen, och att bara européerna är de goda i en ond värld. I vart fall menar fransosen Macron att USA, Kina och Ryssland är benhårt emot oss, och att EU måste bli självständigt i förhållande till dessa makter.

Det är riktigt, det måste vi bli. Men vi måste också samarbeta med alla tre, inte minst Kina, som inte riktigt är den «fiende» som Macron och andra utmålar landet som. Kina har inte den inställningen eller det tillvägagångssättet, utan söker samarbete med så många som möjligt och allianser med ingen.

Inte heller USA är «emot» Europa, men har förvisso en tillfällig svacka under Trump, då man anställer konflikt och bråkar med större delen av världen. Europa har kulturella och ideologiska band med USA som gör att vi alltid kommer att ha förutsättningar för samarbete, men för den skull kan vi inte som under efterkrigstiden lägga alla våra ägg i den amerikanska korgen, utan måste hedga, framförallt med Kina, den nya supermakten.

Sådan hedgning omfattar kinesiska digitala lösningar vid sidan av amerikanska och inte minst inhemska, som måste komma till stånd genom omfattande avreglering och massiva ekonomiska incitament. Europa behöver egna molnlösningar, egna «techjättar» och egna appar, som genom konkurrens med amerikanska och kinesiska motsvarigheter kan jämna ut förutsättningarna.

Men Europa är alldeles för litet och resurssvagt för att på egen hand bli en jämbördig aktör med Kina och USA, utan behöver likt Kina samarbeta med så många som möjligt, utan att för den skull koppla det till mission av europeiska «värderingar» kring woke och annat vänsterliberalt trams. På samma sätt som för Kina måste utbyten vara strikt affärsmässiga, utan politiska undertoner. Inte minst i Afrika, som Europa helt har förlorat till Kina på grund av det ständiga missionerandet kring demokrati, mänskliga rättigheter och woke.

Slutligen är Ryssland inte heller en «fiende», men EU gör naturligtvis landet till en sådan alldeles på egen hand när man tar parti för Ukraïna och låter den konflikten bli allenarådande för europeisk politik. Det är utomordentligt skadligt för Europa, eftersom vi då plöjer ned pengar och tid i en ren förlustaffär istället för att investera i en europeisk renässans.

Argumenten om att «vi står näst på tur» och att Ukraïna skulle vara en «demokrati» som «slåss för oss» måste avfärdas som febriga fantasier, och konflikten har istället reella och lättförståeliga faktorer och bevekelsegrunder, som Europa emellertid inte vill ta till sig. Innan man låter den verkligheten sjunka in, kan kontinenten inte heller resa sig och ta upp kampen med Kina och USA, utan blir offer för sin egen inbillningssjuka.

Tvärtom accelererar Kina när USA gör bort sig i Mellanöstern och Europa åter drabbas av energikris, vilket sammanfattas i en tillväxt om fem procent för första kvartalet, högre än prognosticerat. Kinas gröna satsning ger nu fullt resultat, tillsammans med diversifiering av basenergin, medan Europa förbereder sig för ransonering och ännu en period av inflation och recession. Det är helt och hållet självförvållat.