Kategori: Kina

Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik

🇨🇳 Folkrepubliken Kina 75 år

Det är faktiskt inte så länge sedan Mao Zedong stod där på Himmelsfrid och proklamerade Folkrepubliken Kina den första oktober 1949. Det motsvarar blott en mänsklig livslängd, och i förhållande till hela Kinas historia bara ett par enstaka procentenheter.

Då hade Kina gått från att vara världens ledande makt under början av 1800-talet till ett av världens fattigaste länder, under vad man kallar förnedringens århundrade. Kina tog inte till sig av de nya idéerna från Väst, särskilt inte industrialismen, och hamnade på efterkälken.

Det korrupta och efterblivna Qing-styret kunde småningom inte stå emot trycket från västliga kolonialmakter, utan föll offer för opiumkrig, orättfärdiga fördrag och vissa landöverträdelser, som Hongkong och koncessioner i hamnstäder som Shanghai och Tianjin.

Japan anammade dock snabbt den västliga modellen under hot om amerikanskt krig, och man lärde så bra att man till och med tog till sig den imperialistiska ådran. Krig anställdes därför mot Kina 1894–1895, varvid Taiwan fick avträdas till Tokyo. Men japanerna skulle återkomma med annektering av Manchuriet 1931, och sedermera invasion av övriga Kina 1937–1945.

Landet låg i ruiner, samtidigt som ett inbördeskrig rasade om vem som skulle ta makten och leda moderniseringen av Kina. Dynastin Qing hade fallit 1911 och ersatts av en modern republik under halvdemokratiska former, men landet imploderade snart i en rad «självständiga» provinser under lokala krigsherrar, samtidigt som nationalister och kommunister utkristalliserades som de dominerande politiska partierna.

Inbördeskriget rasade under tjugoett år, med intermission under japanernas invasion, men slutligen kunde kommunisterna driva nationalisterna till dess sista utpost på Taiwan, där man än i dag håller ställningarna, numera som en autonom demokrati. Mao Zedong och hans bondearmé vann trots amerikanskt stöd till nationalisterna, nämligen för att generalissimo Jiang Jieshi var en usel härförare och för att folket hade tröttnat på inflationsekonomin.

Men om Mao var en genial fältherre, var han inte av det rätta virket för att leda landet. Man hade förvisso att konsolidera makten med ganska hårda tag, bland annat genom att trycka ned godsadeln och kollektivisera jordbruket, men snart gick politiken överstyr med den ena vansinniga reformen efter den andra, från Stora språnget till Kulturrevolutionen.

Ändå puttrade utvecklingen på med massiva insatser för att skola en agrar analfabetisk befolkning och utveckla institutioner av olika slag, förberedande instrument för en senare industrialiseringsfas. Den kom 1978, då Mao hade avlidit och Deng Xiaoping tagit befälet över utvecklingen.

Med ekonomiska reformer och öppnande mot omvärlden påbörjades en resa som slutligen tog Kina från ett av världens fattigaste länder till det allra rikaste, åtminstone i termer av köpkraft, på blott en generation. Man kopierade i princip Japans koncept med kunskapsinhämtning via joint venture-företag och tekniköverföring i utbyte mot stabila villkor och låga kostnader, en mekanism som gav upphov till utlokalisering av Västs industri till Kina.

Kina är sedan 2010 världens största ekonomi, räknat med justering för köpkraft. I nominella termer passerar man USA omkring 2033, men under alla omständigheter är det Asien som tonar fram som ett nytt centrum, medan Väst krymper.

I dag känner man sig på sina håll grundlurad av att Kina kammade hem all kunskap och genom utlokaliseringen har kunnat bli världens logistiska tillverkningscentrum, men det rör sig inte om ett nollsummespel. Tvärtom har Väst vunnit minst lika mycket i termer av ekonomisk utveckling.

Icke desto mindre har Kina nu nått status av supermakt, i paritet med USA på allt fler områden, inte minst avseende teknik, forskning och utveckling. Den stora frågan är därför vad framtiden har i sitt sköte, nämligen om samma trend kommer att fortsätta, eller om ett krig resulterar då Kina utmanar USA:s globala hegemoni.

Allt är möjligt, men även jänkarna inser nog att man inte har något alls att vinna på ett krig med Kina. Man kan i bästa fall fördröja utvecklingen ett tag, men till priset av att man själv går ned i träsket. Därför är den fredliga tidslinjen den mer troliga.

I en sådan går Kina från klarhet till klarhet i allt från rymdprogram till teknikutveckling, och det är inte svårt föreställa sig att landet blir dominerande i de allra flesta fält. Även med en lägre tillväxttakt kommer Kinas ekonomi fortsätta att växa snabbare än Väst, samtidigt som Indien och småningom Afrika blir nya tillväxtlokomotiv. Asien kommer att dominera stort, samtidigt som Väst krymper i relativ storlek.

Den politiska utvecklingen är svårare att förutse, men rimligtvis innebär en utveckling mot större välstånd och sofistikering att medelklassens krav på mer inflytande leder till någon form av demokrati. Under sådana omständigheter blir det även lättare att övertyga Taiwan om att låta sig införlivas med fastlandet, vilket kommer att ske förr eller senare.

Kinesisk kultur lär få svårare att spridas globalt, men man har ändå stor mjuk makt genom teknikutveckling och ekonomisk dominans. Nobelpristagare av alla slag kommer allt mer att stamma från Kina, samtidigt som vi främst nyttjar kinesiska prylar och tjänster. Vid det laget lär skräcken för den «gula faran» ha bedarrat, och man lär se på Kina i ett mer positivt raster.

Om en typisk kinesisk dynasti varar i några hundra år, är det inte orimligt att den politiska dynastin under Folkrepubliken Kina kommer att toppa 2049 och därefter behålla dominansen under ytterligare något sekel, innan det åter bär nedför, i den cykel som alltid har präglat kinesiska dynastier. Med den karakteristiken är det inte fel att tala om 2000-talet som Kinas sekel.

Mycket har hänt under Folkrepubliken Kinas korta historia, och mycket mer är att vänta.
Kategorier
Asien Japan Kina Korea Politik

Ishiba ny ultranationalistisk shōgun

Den japanska enpartistaten fortsätter att växla ledarfigurer som andra byter underkläder. Abe Shinzō (安倍晋三) ersattes sålunda 2020 av Suga Yoshihide (菅義偉), som i sin tur steg ned året därpå för att släppa fram Kishida Fumio (岸田文雄), som nu efter en korruptionshärva ger plats åt Ishiba Shigeru (石破茂), som med en hårsmån slog ut Takaichi Sanae (高市早苗) i ledarstriden, där den senare annars hade kunnat bli Japans första kvinnliga premiärminister.

Takaichi kan dock säkert återkomma när det blir nytt tronskifte, på samma sätt som Ishiba har varit aktuell tidigare. Mer intressant är att de fem personerna har en gemensam plattform i Nippon kaigi (日本会議) eller Japanska kongressen, en gruppering som benämns som ultranationalistisk och tillhörande extremhögern.

Den japanska enpartistaten, där Jiminto (自民党) eller Liberaldemokraterna regerar som tidigare sossarna i Sverige, har nämligen sedan Abes tid vid rodret antagit en nyfascistisk inriktning, i vilken man tonar ned eller rent av förnekar forna krigsbrott, ändrar innehållet i skolans läroböcker i historia i revisionistisk riktning samt förordar vördnad av forna krigshjältar inklusive krigsförbrytare.

De allt tätare besöken av japanska politiker till Yasukunihelgedomen, där krigsförbrytare har begravts, retar därför föga förvånande gallfeber på Sydkorea och Kina, som var primära offer för det japanska imperiets aggressioner uner första halvan av 1900-talet. Japanska kongressen förnekar såväl dessa aggressioner som missbruket av kinesiska och koreanska «tröstekvinnor» åt japanska soldater.

Sammankopplat med den utvecklingen är en ambition att återmilitarisera Japan, dels genom att avveckla den pacifistiska konstitution som USA tvang på landet efter kapitulationen 1945, dels genom kraftig upprustning av flottan och armén.

Programmet har mindre med Liberaldemokraterna att göra än med Japanska kongressen, ty det är på pricken denna organisations program man implementerar. Det primära syftet är att återupprätta Japans forna «stotlhet», avskaffa det sekulära styret samt stärka försvaret för att kontra Kina och Ryssland.

Det är intressant såtillvida att man aldrig i svensk eller västerländsk press hör talas om denna högerextrema inriktning, som även omfattar motstånd gentemot såväl *2SHBTQIAP++ som feminism. Man ser istället Japan instrumentalt som en faktor att nyttja mot det Kina man hatar mest av allt, och ser därför mellan fingrarna avseende annat. Så förfar man givetvis även med hindunationalistiska Indien och andra makter i regionen.

Under Ishiba Shigeru kommer Japan därför att sträva efter starkare militära band till Väst, och man är osedvanligt kåt på tanken att upprätta ett «globalt» eller «asiatiskt» Nato, enkom i syfte att återupprätta den forna japanska «glansen», den som jänkarna dåtilldags tvangs släcka med tvenne atombomber. Nu vill man alltså släppa lös samma fascistiska krafter som man då underkuvade, som en ettrig hund att nyttja mot Kina.

Skillnaden är emellertid att Kina numera är militärt överlägset, och att Japans militära ambitioner inte går att förverkliga utan konflikt. Det finns ingen makt som hotar Japan, men däremot har Japan en lång historia av att hota och invadera sina grannar. Det vore bäst för alla att Japan fortsätter att odla sin sköna kultur under fredliga former, istället för att skramla med vapen.

Kategorier
Japan Kina Politik Taiwan USA

Beijing skickar en varning

Kina avfyrade häromdagen en interkontinental ballistisk robot över havet, med nedslag någonstans i Franska polynesien, tio tusen kilometer bort från avfyrningsrampen på Hainan. Det rör sig om en Dongfeng DF-41 med kapacitet att skicka ett dussin stridsspetsar femton tusen kilometer bort, det vill säga till det amerikanska fastlandet.

Sprängkraften motsvarar tio nagasakibomber, och de avfyras typiskt från mobila enheter som inte enkelt kan elimineras i förebyggande syfte. Kina har några hundra sådana enheter, och sammanlagt fler avfyrningsplatser för interkontinetala robotar än USA, även om man har betydligt färre stridsspetsar.

Normalt skickar man sådana pjäser över eget territorium i syfte att utvärdera förmåga, och Kina har inte avfyrat någon pjäs över havet sedan 1980, då en DF-5 med motsvarande räckvidd men mindre sprängkraft. Det är för att grannarna tenderar att bli oroliga, som när Gim Jeongun skjuter av sina smällare över Japan.

Därför ska man också tolka avfyrningen som ett politiskt utspel, som en varning till berörda parter i regionen samt förstås även makter som USA och Australien, att man ska hålla sig borta från Taiwan och Kinas närområde. Särskilt lät man pjäsen snudda Luzon i Filippinernas nordligaste del, ett utspel som inte kan missförstås givet att Bongbong Marcos har tvärvänt i hållningen till Kina och bjudit in USA till ytterligare baser.

DF-41.

För att göra Filippinerna till en grushög behöver man dock inte DF-41, utan det räcker med medeldistansrobotar som DF-26 (guamexpressen) eller DF-17 med förmåga att aptera hypersoniska robotar. Däremot skulle man behöva mer långräckviddiga pjäser för att kunna nå hela Australien, där USA för närvarande bygger upp kapacitet för att kunna slå mot Kina.

Zhongnanhais meddelande är således riktat till såväl Filippinerna som USA och Australien, och implicit även Japan, att man har såväl förmåga som vilja att slå vakt om Taiwan och andra intressen, och att både vilja och förmåga sannolikt är långt större än motståndarnas. Beijings röda linje kring Taiwan ska inte ifrågasättas eller utmanas, är budskapet.

Formellt hävdar man givetvis att testflygningen inte är riktad mot något enskilt land, utan en rutinåtgärd. För det har man visst fog, då DF-41 sjösattes först 2017 och nu har kommit ur den sista testfasen. Men det är en sekundär aspekt, även om man säkert vill se att den fungerar felfritt hela vägen. Den politiska dimensionen är given, och budskapet kan inte missförstås.

Den bana pjäsen tog från Hainan till Franska polynesien.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Teknik

Grön bubbla spricker

Tidigare socialistregimens gröna dårfantasier om «grönt stål» och vindkraft som bas i elkraften kom förstås på skam, och nu är tiden kommen för det stora batteriföretaget Northvolt att konka. Grattis alla idioter som flyttade till Norrland för att uppfylla Löfvéns och Lööfs vision om den «norrländska boomen»!

Man kunde förstås ha frågat en sinolog för tio år sedan angående möjligheterna att etablera en batterifabrik i Sverige, och svaret hade blivit ett snett leende och ett bekymrat veck i ögonvrån. Det var ändå innan Kina hade sjösatt sitt Made in China med storskalig statlig industripolitik, men det stod redan då klart att landet hade övertaget på en rad områden i allt från logistik till skalfördelar.

I dag är Kina förstås en ledande teknikmakt, inte minst avseende batteriteknik, samtidigt som man står i begrepp att massexportera elbilar. Tysk och europeisk bilindustri hamnar plötsligt på efterkälken, och måste därför banta verksamheten för att försöka överleva.

Exempelvis Volkswagen, som har investerat stort i Northvolt, ligger mer eller mindre för döden när kassaflödena sinar och idétorkan infinner sig. Det betyder i sin tur att svenska och andra underleverantörer omedelbart påverkas av mindre orderingång, och det är på så sätt Kinas roll i ekonomin främst slår mot svenska intressen.

Men Northvolt har större problem än så, nämligen att man inte ens förmår producera mer än en bråkdel av den utlovade kapaciteten, att tekniken är kraftigt föråldrad och att man ändå sitter i knät på kinesiska producenter av kritiska råmaterial och nyckelkomponenter.

Någon sinolog konsulterade man förstås inte om saken, men däremot ett gäng ekonomister, som nog såg ett «möjlighetsfönster» att under den «gröna vågen» mjölka statskassan och andra intressenter medelst ett lämpligt skalbolag och yvig retorik om en ljus framtid för grön teknik i Norrland och Sverige. Kommunalpolitikerna var enklare att övertyga än Volkswagen.

Pengarna omsattes förvisso i någon sorts produktion i nybyggda gigantiska hallar, samtidigt som ett rimligt courtage plockades ut för egen snöd vinning. När handen småningom synas och visar sig vara en bluff, skyller man på omvärldsutvecklingen, kriget i Ukraïna eller någon annan lämplig omständighet. Men idén var alltså dödfödd redan från första stund.

Nog för att man måste bemöta konkurrensen från Kina, men det kan inte ske genom att pyttesmå svenska intressenter agerar frifräsare, utan snarare genom planerade nationella och europeiska reformer kring industripolitik, så som nyligen föreslaget av Mario Draghi. EU måste kontra med «Made in Europe» med lämpliga mekanismer för att stimulera (och hålla kvar) entreprenörer samt se till att svinnet blir minimalt, samtidigt som marknaden hålls vidöppen.

Kategorier
Afrika Asien Europa Indien Japan Kina Kultur Politik Religion Ryssland USA

Världsnyordning

Om den «regelbaserade världsordningen» talar man lika ofta som man struntar i den, särskilt då den «exceptionella» staten USA och för all del även den likaledes «exceptionella» staten Israel. International law? I better call my lawyer., som Dubya Bush uttryckte saken.

Sådana ständiga övertramp gör världsordningen meningslös, och i slutändan är det därför den starkes rätt som avgör. Världsordningen i sig är för övrigt danad av segrarmakterna under andra världskriget, och bara av den anledningen allt mer obsolet.

Bland de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd finns därför Storbritannien och Frankrike, två före detta kolonialmakter som numera är helt vanliga nationer utan särskilt inflytande i världen. En rättvis världsordning kan inte motiveras med fortsatt deltagande av London och Paris i denna position, med vetorätt att blockera viktiga beslut.

Istället för dessa länder bör givetvis EU ta plats i säkerhetsrådet som kollektiv representant för Europa, då det är en stabil union som företräder närmare en halv miljard människor. På samma sätt måste en plats vikas för Afrikanska unionen, som företräder 1.25 miljarder människor i stark demografisk och ekonomisk tillväxt.

FN måste reformeras.

Kina och Indien bidrar med ytterligare 1.4 miljarder människor vardera, medan USA och Ryssland kvarstår som starka militärmakter med stor landyta samt ytterligare en halv miljard människor. Därmed är fem av åtta miljarder människor representerade.

Mer knepigt är hur Sydamerika ska representeras, eller för den delen Sydöstasien. Brasilien och Indonesien är största länder i respektive region, men är kanske inte representativa i sig. Exempelvis Indonesien är muslimskt, medan övriga Sydöstasien i stort är buddistiskt eller kristet. Brasilien är en portugisisk kultur i en spansktalande del av världen, och det vore märkligt om den utbredda spansktalande befolkningen inte vore representerad.

Bättre vore då att viga en plats i säkerhetsrådet åt Sydöstasiatiska nationers förbund (Asean), som representerar 600 miljoner människor. Unasur, eller Sydamerikanska nationernas union, kan på samma sätt representera Sydamerika i rådet, omfattande 400 miljoner människor.

Därmed täcks sex av åtta miljarder människor med åtta medlemmar, men vi vill helst ha ett udda antal för att kunna åstadkomma avgörande utslag inom den permanenta skaran. Japan eller möjligen en association mellan Japan och Korea kunde då bli den nionde medlemmen, som balans till Kina i regionen och som en representant för en stark ekonomisk och kulturell makt.

Vetorätten måste naturligtvis avskaffas, varvid enbart kvalificerad majoritet om tre femtedelar gäller. Skaran av tio växlande medlemmar kvarstår, och hela rådet består därmed av nitton medlemmar. Det vore en balanserad och rättvis ordning.

Men det har aldrig hänt i världshistorien att en hegemon frivilligt har avhänt sig makten, och därför måste det nog till ett nytt världskrig innan vi får en sådan rättvis och verkligt regelbaserad världsordning. I detta världskrig måste således USA besegras innan en sådan ordning formellt kan danas. Till dess gäller alltjämt den starkes rätt.

EU, USA, Ryssland, Kina, Japan, Indien, AU, Asean och Unasur är nya permanenta medlemmar i ett reformerat säkerhetsråd.