Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik USA

Rätt frågor i värmen

Då var det slut för den här gången, det vill säga med fint och varmt väder. Redan på söndag har vi åter sossegrått ruskväder med max 14 °C under dagen, en siffra som väl ska hålla stockholmarna och miljöpartisterna på gott humör. I alla fall enligt myndighetsvänsterns väderkartor, där man sätter grön temperatur kring nollan och allt rödare på allt över det.

Faktum är att maximalt rött uppnås redan vid 25 °C, och allt ovanför det går asymptotiskt mot grått. Helt obegripligt för den som har färger, skalor och liknande som yrke, men det begripliggörs förstås av den rödgröna politiska klimatagendan, vars syfte är att försöka skrämma populasen med värme- och skogsbrandsbias. De politiska väderkartorna är en del av den skrämseltaktiken, man manipulerar kartorna medvetet med inherenta varningsfärger för detta syfte.

Under ett valår blir det dessutom extra viktigt för den rödgröna vänsterns främsta vallokomotiv – statstelevisionen – att försöka sätta denna klimatagenda, och om det inte finns några inhemska bränder (det gör det inte), så är man redo att söka upp dem varhelst de uppstår. I värsta fall repriserar man 2018 års skogsbränder i en märklig form av nyhetsförpackning.

Men den som inte håller med om agendan och dess förmenta viktighet stämplas givetvis som «klimatförnekare», och vän av ordning flikar gärna in att det inte är «normalt» för Sverige att ha temperaturer kring 30 °C, eller för den delen 40 °C i södra Europa. På vilket man enkelt kan svara att det visst är normalt, och att de svårslagna svenska värmerekorden är av gammalt datum. Däremot förelåg häromdagen ett köldrekord, men mediabiasen gör att sådant inte riktigt bubblar fram.

Färganomali i de politiska väderkartorna, en form av illa dold manipulation.

Vetenskapsförnekare!, säger då vän av ordning, och menar att the science is settled avseende klimatet, det vill säga att jorden värms upp kontinuerligt av fossila utsläpp. Men det är alltså inte det som förnekas, utan att det skulle vara något «extremt» med temperaturtoppar (och -dalar).

Temperaturförhöjningen yttrar sig alltså inte på det viset, utan i högre medeltemperatur. Framförallt sker denna ökning i en gradient mot polerna, medan ekvatorn förblir jämnvarm. Och framförallt är det nätterna som blir varmare, inte dagarna.

Det gör att människan i princip inte märker av förändringarna (annat än i mediabiasen), som blir märkbara först på flera generationers sikt. Det gäller även de eventuella konsekvenserna, och det finns så att säga inget givet i att en stad ska bestå för evigt, utan den flyttar sig organiskt efter förutsättningar i form av kustlinje, vattenstånd, flora, fauna och annat, och det sker över sådana tidsrymder att det inte påverkar det momentana livet – förmodligen måste man dra nya rörledningar, asfaltera nya vägar och bygga nya hus efter hundra år i vilket fall som helst?

Nej, det finns inte någon som egentligen «förnekar» att dessa skeenden pågår, men däremot finns olika uppfattning om vad de eventuella konsekvenserna blir, och vad man i så fall ska göra åt det, om något alls. Summerar man utvecklingen så här långt står det nämligen klart att förloppet inte går att reversera, eftersom ingen är intresserad av att bromsa in den ekonomiska utvecklingen för att bevara det nuvarande tillståndet i en värld som ändå ständigt rör sig.

Elektrostaten Kina har den mest logiska hållningen, nämligen att gasa sig ur fossilberoendet genom att bränna upp allt kol och med den energin ta fram så mycken grön teknik man bara kan. Det är av den anledningen man är världsledande på batterier, elbilar, vindsnurror och snart även nyare former av kärnenergi.

Egentligen är det bara Europa som försöker späka sig ur vad man betecknar som en «klimatkris», men det är dödfött givet att resten av världen inte har samma ambition. Konsekvensen blir bara att det redan ansträngda Europa förlorar i den ekonomiska och tekniska kapplöpningen, samtidigt som det europeiska bidraget till reduktionen blir irrelevant.

Betraktar man utnyttjandet av elektricitet i Sverige och övriga Europa, finner man att denna har legat mer eller mindre konstant i decennier. Det betyder inte att vi har haft samma utväxling under all denna tid, utan bara att förbrukningen har effektiviserats med värmepumpar, isolering, LED-lampor och så vidare.

Men den stundande framtid är elektrisk, och mer effektivisering kommer inte att lösa problemet med elslukande elbilar och artificiell intelligens. Det sistnämnda har förvisso stor potential i ytterligare effektivisering, vilket kineserna redan har visat genom Deepseek och andra modeller, men det man bör ta till sig är att AI-agenter kommer att finnas precis överallt, och att de kommer att behöva en viss grundläggande mängd energi – det är den moderna formen av glödlampan.

Det är en effekt av Jevons paradox, och den stiltje som har rått i elförbrukningen under några decennier ska snarast ses som en tillfällig platå, som en anomali. Det vi har att förvänta oss är kraftigt ökad förbrukning, som därmed motiverar kraftigt ökad produktion.

Det är alltså ingen tillfällighet att *Tjornobyl (Tjernobyl) och Fukushima (福島) redan är glömda och att kärnkraft planeras precis överallt, utan är en konsekvens av att energibehovet är ett annat än eljest. Särskilt Europa lider av kronisk energkris sedan man i en märklig form av rödgrönt industriellt självmord lade ned sin kärnkraft i Tyskland, Sverige med flera länder, samtidigt som man gjorde sig beroende av rysk gas som man nu desperat försöker göra sig av med.

Kina och USA har fattat detta, att man inte kan bromsa sig ur dilemmat, och att klimatförändringarna får hanteras, eftersom de ändå inte går att förhindra. Europa har emellertid ännu inte förstått detta, utan har fortfarande elfenbenstornsmässiga ambitioner kring klimatet, samtidigt som man paradoxalt nog lägger strafftullar på den teknik som finns på området, nämligen den från Kina. EU:s linje är inte koherent.

Vad Europa behöver är först och främst att förflytta diskursen från politiska väderkartor och allmänt tjafs om väder, och att istället börja skissa på lösningar, som samtliga fordrar enorma mängder av energi för att realisera. Varifrån ska denna energi komma, hur ska den bekostas, hur ska den främja näringlisvets konkurrens med omvärlden?

Hur ska energin utnyttjas, och hur ska EU kunna driva egen framväxt av AI-agenter och annan modern teknik snarare än att förlita sig på opålitliga parter i andra delar av världen? Mer allmänt, hur ska EU kunna ha en egen IT-industri som är fristående från USA och Kina?

Man kan glädjande notera att fransmännen och några fler för närvarande försöker bryta beroendet av amerikansk mjukvara och molntjänster, men det krävs att hela Europa gör en liknande ansträngning på alla nivåer för att främja framväxten av en sådan inhemsk IT-industri, samt för den elektricitet som behövs för ändamålet.

Det är denna typ av frågor man behöver deliberera i pressen och bland allmogen, inte skrika satan bara för att det är fyrtio grader i Paris några dagar under året. Släpp klimatbiasen och kom ut på banan, där det verkliga spelet redan pågår mellan Kina och USA, men där EU inte ens är bänkvärmare.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik

Välkomna de kinesiska överherrarna!

Volkswagen har Kina att tacka för decennier av lukrativa marknadsfördelar, där den kinesiska marknaden har stått för miljontals producerade bilar årligen. Ett resultat av att Volkswagen som första bilfabrikör öppnade filial i Shanghai under 1980-talet, då Kina just hade öppnat upp under Deng Xiaopings statskapitalistiska marknadsreformer.

Kina har lika mycket att tacka Volkswagen för att man visade vägen för den inhemska bilindustrin, genom tekniköverföring, joint venture-avtal och utbildning av kinesiska arbetare. Sådana joint venture-strukturer med Volkswagen och andra är vad som en gång fick Japan och Korea att blomstra tekniskt och ekonomiskt, och vi ser exakt samma sak hända i Kina.

Det är ett rättvist utbyte, där en tillverkare får åtkomst till billig produktionskraft, pålitliga villkor under en stabil politisk regim samt inte minst en enorm marknad. Under många år präglades den kinesiska stadsmiljön av miljontals Volkswagen Santana i form av taxibilar, men i takt med att den en gång utfattiga kinesiska befolkningen transformerades till välbärgad medelklass har den bilden förändrats påtagligt.

Numera har den tyska överkapaciteten av bilar nått en smärtgräns, och självaste Volkswagen är sedan länge i kris. Frågan är inte om hundratusentals arbeten kommer att försvinna i Tyskland eller om fabriker kommer att läggas ned, utan huruvida Volkswagen småningom blir uppköpt av kinesiska intressenter.

Den första elektrostaten – Kina – är nämligen numera överlägsen i att producera bilar, och det är istället tyska ingenjörer som vallfärdar till Kina för att lära om batteriteknik och annat, där Europa ligger långt efter. Samtidigt pratar självaste Bryssel om en omvänd ordning, där europeiska företag ingår joint venture-avtal i Europa med kinesiska intressenter, just för att komma i åtnjutande av kinesisk teknik.

Men av det lär nog inte bli något, utan det handlar istället om rena uppköp av europeiska krisföretag. Alternativet är just nedläggning och massarbetslöshet, en mardröm för politiker i demokratier, varför man inte har så mycket annat val än att välkomna de nya kinesiska överherrarna.

Det är också den naturliga följden av EU:s märkliga merkantilism, där man har infört kraftiga tullar gentemot kinesiska elbilar och annan grön teknik från Kina samtidigt som man vill «ställa om» till grön teknik i rekordfart. Förhoppningen har varit att man genom att stödja omoderna och tokdyra europeiska bilar ska kunna fortsätta stå pall i konkurrensen, men det enda man åstadkommer med sådan vaddering av det egna näringslivet är säker företagsdöd – det är detta vi ser med Folkvagnen.

Det hjälper inte heller att Europa har en energikris till följd av fullständigt hjärndöda beslut att lägga ned kärnkraft i Tyskland, Sverige med många fler länder, och inte heller att man inte längre har den ryska gasen utan istället har borrat sig fast i en meningslös konflikt i Ukraïna.

Allt mer kinesiskt ägande i Europa är den helt givna följden av denna utveckling, och vi har gubevars erfarenhet av detta i Sverige, där Volvo sedan länge ägs av kinesiska Jili (吉利). Det lokala bladet och dess kusin i huvudstaden hötter med jämna mellanrum med fingret och varnar för negativa konsekvenser av kinesiskt inflytande, men de presenterar förstås aldrig några konstruktiva alternativ.

Effekterna av kinesiskt ägande blir knappast värre än under tidigare amerikansk dominans, då Kina inte riktigt har samma politiska ambitioner som Washington. Däremot är det givetvis så att Kina har och kommer att ha inflytande i proportion till sin ekonomiska storlek, och det kan aldrig vara något fel i det.

Det är detta som brukar kallas mjuk makt, det vill säga förmågan att utöva inflytande genom rationella argument och övertalning, till skillnad från hård makt i form av sanktioner, embargon, exportkontroll och andra metoder som allt flitigare nyttjas av USA och ett allt mer trängt Europa.

I regelbundna mätningar av sådan mjuk makt hamnar typiskt Kina och de två andra östasiatiska drakarna Japan och Sydkorea i det yttersta toppskiktet, tillsammans med USA och några andra västerländska länder, och det är nu bara en tidsfråga innan Kina kniper förstaplatsen framför det dalande USA.

Mjuk makt.

Många tänker sig kanske att mjuk makt mer är K-pop och dylika kulturella faktorer, men det är ett vidare begrepp som innefattar tekniskt avancemang, akademisk framgång, företagsamhet, diplomati och mycket annat. Givet att Kina numera kraftigt dominerar patentligan och den vetenskapliga forskningen samt är den ledande teknikmakten, är det alltså tämligen givet att man befinner sig i den absoluta toppen, trots att man inte har samma kulturella cool-faktor som Japan och Korea.

Detta är samtidigt en ordning som länge har varit i görningen, och vi är ganska många som har förutspått det vidare skeendet i bredare termer. Europa gör sitt bästa för att bromsa och fördröja förloppet, men det kommer förstås inte att röna framgång. Europa måste istället acceptera verkligheten som den är och börja gasa för att komma ikapp. Ett första steg är alltså att välkomna de nya kinesiska överherrarna, så tar vi det därifrån.

Typisk stadsmiljö i Kina för 15–20 år sedan, med VW Santana som dominerande bilmärke, framförallt i taxiflottan. Europa får nog börja vänja sig vid tanken att den europeiska stadsbilden på motsvarande vis kommer att präglas av kinesiska elbilar.
Kategorier
Europa Kina Liberalism USA

Självklart ryskt deltagande i OS

Den amerikanska skurkregimen invaderade Irak 2003, under den falska förevändningen att Saddam Hussein förfogade över «massförstörelsevapen». «Beviset» för detta utgjordes av en påse tvättpulver, som försvarsminister Colin Powell höll upp inför FN. Men oaktat detta deltog den amerikanska skurkregimen i olympiska spel 2004 i Aten, 2006 i Torino, 2008 i Beijing, 2010 i Vancouver, 2012 i London, 2014 i Sotji, 2016 i Rio, 2018 i Pyeongchang, 2020 i Tokyo, 2022 i Beijing, 2024 i Paris och 2026 i Cortina.

Och trots att den amerikanska skurkregimen bara känner åtta år av fred under sin tvåhundrafemtio år långa bana finns inte ett enda exempel på bojkott av denna ständigt aggressiva makt, som senast fick för sig att i strid mot folkrätten anfalla Iran och likvidera hela dess ledargarnityr. Otaliga är engagemangen i statskupper och invasioner i syfte att åstadkomma regimskifte, och oräkneliga är de flagranta brotten mot mänskliga rättigheter, som i de tjugo år långa konflikterna i Vietnam och Afghanistan.

Men för såväl Ryssland som Belarus – som inte är stridande part – anses skärmytslingarna i Ukraïna utgöra skäl nog för att bannlysa de båda länderna från den olympiska rörelsen. I den mån man kan tala om en «regelbaserad världsordning» har man uppenbart helt skilda regler för USA och många andra länder, inklusive Ryssland.

Man kan erinra sig att de olympiska spelen i Moskva 1980 bojkottades av större delen av Västvärlden, till följd av att Sovjetunionen hade skickat trupp till Afghanistan i syfte att bistå den legitima regimen mot talibanska rebeller. De senare kallades «frihetshjältar» av Ronnie Reagan, vars USA finansierade uppbyggnaden och beväpningen av al-Qaida med flera milisgrupper i syfte att kontra ryssarna under kalla kriget.

Tjugo år senare skulle det stå USA dyrt, då Osama bin Laden vräkte tvillingtornen i New York över ända samt ställde till med så mycken skada att USA under hämndlystnad invaderade Afghanistan för att störta talibanregimen, det vill säga de «frihetshjältar» som hade slagits mot de ryska styrkorna. Sedermera intog man även Irak, vilket släppte lös terrorismen på allvar världen över.

På köpet fick Europa småningom en flyktingkris som permanent förstörde kontinenten och förpassade Europa från eliten. Se där resultatat av hög svansföring och inbillad moralisk överlägsenhet!

Men den svansföringen finns dessvärre alltjämt kvar när man inte minst från svensk sida «beklagar» att internationella olympiska kommittén nu häver den ryska bannlysningen. Ryska idrottare är åter välkomna att delta i OS från och med 2028 i Los Angeles, alltså på samma sätt som USA fick delta i 2004 i Aten, 2006 i Torino, 2008 i Beijing, 2010 i Vancouver, 2012 i London, 2014 i Sotji, 2016 i Rio, 2018 i Pyeongchang, 2020 i Tokyo, 2022 i Beijing, 2024 i Paris och 2026 i Cortina, trots «fullskaliga» invasioner av länder utan någon som helst förankring i folkrätten, och trots omfattande tortyr och andra brott mot mänskligheten.

Så länge man kan godta detta och i samma andetag kräva att Ryssland bojkottas, är man inget annat än en hycklare, så som samtliga medlemmar i den svenska olympiska kommittén, som den amerikanske stavhopparen Armand Duplantis, och förstås som samtliga svenska stats- och kommersmedier, som inte känner begreppen objektivitet eller konsekvensneutralitet.

Det är helt rätt att Ryssland får delta i OS och andra internationella mästerskap, dels för att idrotten är och ska vara skild från politikens smutsiga sfär, dels för att idrotten är en arena för kontakt och utbyten just då det råder internationell kris. Det har alltid varit så, sedan de första olympiska spelen i det klassiska Grekland – det var själva tanken, att ständigt stridande stater skulle samlas för en stunds fredlig idrottsutövning.

Den tanken lever emellertid inte i det svårt ukraïnapsykotiska etablissemanget i Väst, som tvärtom nyttjar OS som ännu ett vapen mot Ryssland, och därmed som resultat gör olympiska spelen allt mer urvattnade och meningslösa. Om inte de bästa får delta, vad är då en medalj egentligen värd?

«Freedom fighters» ur Mujaheddin besöker Washington.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik USA

Folkmördarstat firar 250 år

Brittiska Amerika byggdes på kolonisationens, slaveriets och folkmordets grund, då det brittiska imperiet med kronan, kanonen och kyrkan i harmoni vräkte ursprungsbefolkningen för att ta dess jaktmarker i besittning. Den nativa populationen av så kallade indianer föll med nittio procent i detta bestialiska genocid, enligt samstämmiga beräkningar.

Dess arvtagare i Amerikas förenta stater tog inte bara denna grund för sin nya amerikanska nation, utan vidareutvecklade temat. När man väl hade sparkat ut den brittiske monarken, vidtog en våldsam expansion av de ursprungligen tretton kolonierna tills man nådde kontinentens västra landgräns i Kalifornien, som man norpade från Mexiko. Indianerna som blev kvar placerade man i trånga reservat.

Rikedomarna från kolonisationen tillsammans med negerslaveriet utgjorde grunden för den växande amerikanska ekonomin, fram till dess att man kopierade England och dess industriella revolution. När man väl hade maskiner som kunde utföra arbete behövdes inte längre negrerna, förutom i de fattigare sydstaterna där man odlade bomull och inte hade ekonomi nog att industrialisera verksamheten. Slaveriet avskaffades ändå långt om länge efter ett infernaliskt inbördeskrig.

Men motsvarande ekonomiska slaveri fortsatte under andra former, exempelvis då man nyttjade stora skaror kineser för att bygga den transkontinentala järnvägen. Kina hade just förnedrats av England och USA under opiumkrigen genom att tvingas upprätta handelsstäder under västerländsk kontroll samt handla med opium från Indien. Omfattande social misär och ekonomisk nedgång i Kina genererade en emigrationsvåg till det nya landet i Öster (ur kinesisk geografisk synvinkel), främst för att leta guld.

Sådana så kallade kuli (苦力, bittert arbete) arbetade under usla villkor, samtidigt som den lokala arbetskraften trängdes undan. Detta fick politiska följder i form av en lång rad lagar som diskriminerade mot kineser och andra asiater, med tillämpning ända in i nutid (det så kallade China initiative).

På den egna bakgården i Latinamerika härjade man vilt för att kontrollera utan att kolonisera. En lång rad interventioner och krig danade den ordningen, som även den har sin tillämpning in i nutid med den nygamla Donroe-doktrinen, som stipulerar att USA ska verka för att hålla tredje part borta från västra halvklotet. Med tredje part menades ursprungligen Europa, men betyder i dag Kina och Ryssland.

Angreppet mot Venezuela härförleden handlade således om att hålla Kina borta från världens största oljereserver, som man själv vill bearbeta under överhöghet gentemot landet. USA:s långvariga engagemang i Mellanöstern har haft samma syfte, att kontrollera den olja man är så beroende av för sin industri, även om man numera är storproducent.

Det så kallade Manifest destiny, det vill säga tanken att USA hade något slags gudagiven ambition att sprida den amerikanska civilisationen västerut över kontinenten, har sedermera fått en global vidgning. Då Europa begick självmord under två världskrig under 1900-talet, klev USA fram som hegemon och supermakt, i syfte att domptera, kontrollera och transformera, inte minst genom en kulturimperialistisk ansats av att verka med mjuk makt.

Allmogens uppfattning om USA beror således i inte ringa utsträckning på den populärkultur som landet producerar, ofta tangerande propaganda då man i sina filmrullar demoniserar motståndare och höjer sig själv till hjältar och världens goda riddare. Icke desto mindre är amerikansk film och musik av hög kvalitet, och är således en verklig merit landet kan ståta med.

En annan är den politiska filosofin, som man visserligen ärvde från den europeiska upplysningen, men som man ändå har trimmat för egna syften. USA är i praktiken världens första moderna demokrati, med ett politiskt system som manar till efterföljd – men som ändå inte har fått några arvtagare i Europa och annorstädes, där man inte riktigt vill släppa makten.

USA som idé betraktad är således en förnämlig konstruktion, även om idén i praktisk mening har smutsats ned av rasism, kolonialism, krig och andra företeelser. Och så är det än i dag, då den bufflige Donald J. Trump går bärsärkagång världen över med globalt handelskrig och militära erövringskrig i Venezuela och Iran.

Den inre maktbalans som kännetecknar USA som nation existerar nämligen inte på global nivå, där den starkes rätt alltid gäller. Det fanns länge en förhoppning om att USA under pax americana skulle vara den hegemon och världspolis som kan upprätthålla «den regelbaserade ordningen», men i samma ögonblick hegemonen frångick denna ordning och missbrukade den för egna syften, visade sig förhoppningen vara en illusion.

USA har således förändrats föga från sin ursprungliga skepnad, utan bara paketerat den i attraktivt lullull. Nu när omvärlden har insett detta är landets hegemoniska ställning till ända, och därmed alla de fördelar man har åtnjutit. Nu stundar en framtid med hård konkurrens om världsherraväldet, inte minst med Kina, som återtar sin rättmätiga plats i världen, efter att ha förödmjukats av den nya amerikanska nationen för snart två hundra år sedan.

Med historiska mått mätt är USA ännu ett barn, och kan inte mäta sig med flertusenåriga riken som det kinesiska. Det amerikanska imperiet faller samtidigt samman mycket fortare än motsvarande konstruktioner i den kända historien, även om man helt säkert kommer att vara en betydande regional makt även framgent.

Om USA åter ska bli en ledande stjärna i världen har man att en gång för alla banta sin militära överkapacitet, dra hem sina trupper och leda med mjuk makt snarare än ekonomiska tvångsmedel, krig, sanktioner och andra uttryck för hård makt. Man har då att i konkurrens med Kina och andra uppfinna och utveckla de smartaste lösningarna, utan att obstruera eller på annat vis missgynna konkurrenter.

I annat fall blir det nog mest pyspunka, som med det brittiska imperium som nu har omvandlats till en mindre regional makt utan större betydelse. I värsta fall blir det istället krig med Kina, vilket då i praktiken blir ett nytt världskrig, i ett desperat försök att vidmakthålla sin ställning som global hegemon. USA är under alla omständigheter på fallrepet, och inget kan hindra dess fortsatta kräftgång.

USA i ett nötskal.
Kategorier
Kina Kultur Politik Religion Språk Tibet Xinjiang

Etnisk enhetslag

Kina har gjort det igen, det vill säga visat vägen för övriga världen hur man ska hantera etniska spänningar i samhället. Konceptet med etnisk enhet som grund för samhällsbygget bygger vidare på de framgångsrika sociala reformerna i Xinjiang som fick slut på den islamistiska terrorvågen i landet.

Det betyder inte att minoriteter «förtrycks» så som belackarna har det, men däremot att en grundkultur premieras som samhälleligt kitt. Var och en är i första hand kines, i andra hand hui, uigur, tibetan eller vad det nu kan vara. Det är den diametralt motsatta hållningen till den svenska, där invandrare har kommit till Sverige inte för att bli svenskar utan för att kunna fortsätta vara kurder och så vidare.

Men resultatet av den «öppna hjärtan»-politiken är just sådant som massiv tillväxt av utanförskapsghetton, kriminalitet i orten, kulturell slitning och mycket annat som eroderar det samhälleliga kittet och gör landet otryggt. Sverige har misslyckats gång efter annan och kommer att fortsätta misslyckas med integreringen så länge man inte tar fasta på detta koncept med en obligatorisk gemensam grundkultur.

Ansatser har förvisso funnits under mandatperioden, men i vanlig ordning har de brutits ned, urholkats och kompromissats bort på olika vis. Så länge myndighetsvänstern lever sitt eget liv bortanför regeringens kontroll, kommer problemen att kvarstå.

Lagen, officiellt benämnd Folkrepubliken Kinas lag om att främja etnisk enhet och framsteg (中华人民共和国民族团结进步促进法, Zhonghua renmin gongheguo minzu tuanjie jinbu cujinfa), tar fasta på att Kinas femtiofem officiellt erkända minoriteter – och hundratals fler – är bundna av ett gemensamt öde som vilar på nationen och dess välfärd.

Inre stridigheter, splittring och osämja är det som i historisk mening har söndrat Kina och därigenom gjort alla parter svaga, medan Kina och dess enskilda beståndsdelar i tider av enighet har vunnit enorma fördelar. Syftet är därför att förhindra ännu ett sådant förfall genom att angripa problemet vid dess rötter.

Problematiken i Xinjiang har varit belysande. Dels har den muslimska befolkningen därstädes anammat radikala idéer från angränsande Afghanistan, inte minst sedan den islamiska revolutionen i slutet av 1970-talet, samtidigt som Kina öppnade upp mot omvärlden. Och dels har de västra regionerna i Xinjiang länge släpat efter ekonomiskt, vilket har skapat ett utanförskap, den främsta grogrunden till radikalism, secessionism och terrorism.

Zhongnanhai löste det dilemmat genom att angripa källarmoskéerna, radikalismen och symbolerna för utanförskap, samtidigt som man skolade prekariatet för att kunna passa in i majoritetssamhället med arbete, inkomst och självständighet, en fullständigt självklar reform som dessvärre maldes sönder och samman i västliga lögner om «folkmord».

Samma idéer ska nu tillämpas nationellt varhelst det är nödvändigt, och omfattar bland annat obligatorisk undervisning på mandarin. Det är i och för sig inget nytt, utan har länge varit en strävan för att alla medborgare ska samsas under samma språk och grundkultur, utöver de myriader lokala språk och regiolekter som pratas. Samtliga länder i Väst har identiska program, men det brukar inte kallas «folkmord» här eller i övrigt anklagas för att erodera minoriteters kultur.

I Sverige är vi ju numera vana vid att myndigheterna skyltar på arabiska och andra främmande språk, då det är si och så med kunnigheten i svenska språket bland nysvenskar. I Kina gör man tvärtom och mandaterar att kinesiska tecken har företräde, återigen under ansatsen att andra språk och kulturer kan och bör bidra men inte får dominera. Det är klassisk kinesisk politik sedan två tusen år tillbaka, att dana en homogen grundkultur på vilken en nationell meritokrati kan byggas.

Den egentliga kontroversen, åtminstone utomlands, är den utomrättsliga tillämpningen, att dissidenter och andra bråkmakare som söker kinesisk splittring ska angripas, motarbetas och lagföras varhelst de befinner sig. Beijing tolererar således inte längre att Europa upplåter fristäder åt splittister, secessionister och terrorister som ges utrymme och resurser att söndra Kina under beskydd av annan stat.

Väst har länge gett näring åt sådana element just i syfte att försvaga Kina, inte för att man skulle bry sig om själva sakfrågan, men Kina säger nu rakt ut att man kommer att plocka dissidenter som man behagar om de anses hota den nationella säkerheten. Kan USA så kan Kina, det är så man ska tolka den senaste tidens utveckling, där Washington har gett just sådana incitament.