Kategori: Kultur

Ufo-konsensus: foliehattar

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-07-30T04:59:03+02:00 CEST

Man brukar ofta hänvisa till «vetenskapen» som auktoritet i politiska spörsmål, vanligen med något slags föreställning om «konsensus» i den aktuella frågan, ett konsensus som man inte tvekar att dra i förlängning in absurdum. Att det finns ett trivialt konsensus om förekomsten av antropogen uppvärmning (numera «uppkokning») leder man således vidare i ett påhittat konsensus om att «forskarna» står bakom hela enchiladan av politiska åtgärder som förespråkas av enskilda organisationer, aktivister och andra aktörer.

Oaktat att vetenskapen inte är riktigt så enig som man föreställer sig, utan tvärtom karakteriseras av hårda och långvariga strider falanger och skolor emellan, finns det ändå gott om fält, teorier (≠ hypoteser) och föreställningar som inte är föremål för strid av andra än foliehattar i marginalen, det vill säga ett slags konsensus. Men sådant vetenskapligt konsensus är vanligen inte föremål för politisk debatt, eftersom politiken inte befattar sig med svarta hål eller den kosmiska bakgrundsstrålningen.

Ett sådant konsensus gäller förekomsten av farkoster, organismer och föremål från främmande civilisationer, en hypotes man slentrianmässigt avfärdar som pseudovetenskaplig. Detta nämligen för att inga som helst bevis föreligger, för att samtliga rapporterade fenomen utom ett fåtal kan förklaras med banala och naturliga orsaker, och för att studier i «ufologi» inte medger falsifierbarhet, upprepningsbarhet eller andra kriterier som präglar den vetenskapliga metoden.

Frågan huruvida utomjordiska civilisationer existerar är visserligen ett spörsmål som dryftas vetenskapligt, men den är mer filosofisk och teknisk än strikt vetenskaplig till sin natur. Knappt någon i facket föreställer sig att vi är ensamma, men å andra sidan finns det inte heller någon som förfäktar att vi står i kausalt samband med andra civilisationer.

Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis, och till dess att något sådant föreligger, bör vi fortsätta att betrakta ufologer och ufotroende som de knäppa foliehattar de är. Med bevis menas här inte suddiga foton, utan snarare någon ny legering, någon ny slags kunskap som inte är känd på jorden, någon ny biologisk form eller mekanism, någon skrift eller annan kommunikation av okänt slag, och så vidare.

Till denna skara foliehattar hör även den amerikanska regimen, som på allvar håller utfrågningar i kongressen om fenomenet, samt emellanåt tillsätter större utredningar inom militären. Forne underrättelseofficeren David Grusch vittnar således i kongressen om underliga ting, men i vanlig ordning presenteras inga handfasta bevis.

Det är en form av paranoid psykos som föreligger i den amerikanska nationen, och andra irrationella symptom av samma klass är «Havannasyndromet», i vilket amerikanska diplomater världen över tror sig vara utsatta för något slags mikrovågsstrålning, naturligtvis med misstanken att det är «ryssarna» som ligger bakom.

Europa Filosofi Kina Kultur Liberalism Politik Religion USA

Svenska vrångbilder

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-07-28T01:48:44+02:00 CEST

Moderatregimens Strömmer har en strålande plan för att komma till rätta med islamistländernas vrede mot Sverige, nämligen att «korrigera» och «temperera» bilden av Svitjod i nämnda nationer. Om mussarna bara kan förmås förstå att vårt land är godhetens paradis på jorden, så kommer man mangrant att lägga ned knivarna och bomberna samt stämma in i Du gamla, du fria.

Ambitionen måste sägas vara grannlaga, då Sverige överhuvudtaget inte äger narrativet. De uppretade massorna i Bagdad och Tehran ser nämligen inte på svensk statstelevision, och tar inte heller del av den övriga propaganda som emanerar från Sverige, utan får sin exformation från annat håll, inte minst från inrikespolitiska aktörer med en helt annan agenda.

Vidare kan man kontra upplägget genom att betrakta vad Sverige har för «bild» av andra länder, exempelvis Ungern, Polen och Kina, där de två första undantagslöst rastreras genom ett verklighetsförvrängningsfilter som sedermera har äventyrat Nato-processen. Ungern är med rätta missnöjt över hur man slentrianmässigt framställs i svensk politisk vulgärdebatt.

Vad gäller Kina är bilden förvanskad bortom igenkännlighet, och har föga med verkligheten att göra. Det gäller inte bara hur landet framställs i statsteve och andra medier, utan även i hur man från officiellt håll beskriver nationen. Exempelvis Säpo framställer Kina som ett «hot» mot svenska intressen, men kan inte närmare konkretisera påståendet.

Men allra mest vanställd är kanske ändå självbilden, den märkliga uppfattningen att Sverige är en humanitär stormakt och ett demokratiskt föredöme. I muslimska länder ser man det inte riktigt så, och inte heller spelar det någon roll, då saken inte dröjer sig om sådana värden – i islam kunde man inte bry sig mindre om demokrati och Q-rättigheter.

I Riyadh och Kairo ser man snarare Sverige som en amerikansk lydstat, som utan pardon utlämnar misstänkta muslimer till CIA för luftburen tortyr, under hot om handelsblockad. Så mycket för mänskliga rättigheter, rättsstat och demokrati. Ansökan till Nato har bara intensifierat den hållningen, och Sverige betraktas inte längre som en formellt neutral aktör, utan snarare underställt Den store Satan och dess fientliga hållning gentemot Mellanöstern och den muslimska världen i stort.

Andra bilder förekommer parallellt, exempelvis att Sverige är ett bidragsparadis i vilket man kan erhålla flotta förmåner utan någon som helst motprestation, vilket har föranlett en massiv migration av muslimer till landet med åtföljande problem av groteska proportioner. Men väl i landet har man att tampas med den svenska sociala ingenjörsstatens mindre smickrande sidor, vilket har föranlett ryktena om att svensk socialtjänst «kidnappar» barn – det korrekta begreppet är «omplacera», vilket alltså är en reell företeelse.

Vad vi har är en kollision mellan två oförenliga kulturer och ideologier, och islam är helt enkelt inte kompatibelt med demokrati och västerländsk filosofi. Det spelar alltså ingen roll hur mycket man än försöker förklara liberala begrepp som yttrandefrihet, eftersom den grundläggande förståelsen saknas – vilket kanske inte är så märkligt, då inte heller svenskar riktigt begriper att yttrandefriheten existerar enkom för att uttrycka det som andra ogillar, exempelvis att bränna en koran, en bibel eller en flagga.

Dessa västerländska värden har regeringen snarare en skyldighet att försvara till sista blodsdroppen, och istället för att fippla med «sverigebilden» och «ta avstånd» från uttryck under lagstadgad yttrandefrihet, bör man drämma näven i bordet och framhålla att svensk demokrati överhuvudtaget inte är förhandlingsbar. Vi kompromissar inte med våra värden!

Islamistisk (eller för den delen amerikansk eller annan utländsk) inblandning i svensk demokrati kan aldrig tolereras, utan Sveriges suveränitet måste i varje ögonblick försvaras och upprätthållas mot varje aktör med illegitima anspråk. Men pajasen Kristersson och hans konflikträdda kabinett gör alltså tvärtom, och aviserar en vilja att gå islam till mötes och i praktiken begränsa yttrandefriheten genom att ge polisen mandat att ta hänsyn till internationell storpolitik vid beviljande av demonstrationstillstånd.

Det är en fullständigt vettlös hållning, som bara visar omvärlden att Sverige är fogligt – inte bara gentemot USA – och därmed möjligt att påverka genom hot om våld eller bojkott av olika slag. Där har vi den verkliga sverigebilden, den klassiska om en chicken Swede som darrar så fort det hettar till och genast böjer sig.

Clownen Kristersson slänger sig raklång i stoftet för kalifatet.

Kultur Politik Vetenskap

Klimateskatologi

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-07-27T03:26:17+02:00 CEST

Statstelevisionen fortsätter följa naturliga skogsbränder världen runt, efter det att förhoppningen om ett brinnande inferno i Sverige kommit alldeles på skam och istället ersatts av en veritabel köldknäpp. Man måste nämligen hålla den eskatologiska diskursen om en nära förestående klimatapokalyps levande, och det gör man genom en selektiv bias som inte har mycket med verkligheten att göra.

Nu som tidigare måste inflikas att vi verkligen har en antropogen uppvärmning, och att den kommer att få en del konsekvenser. Sådana kommer emellertid inte att vara av den art som statsteve beskriver, det vill säga de värsta möjliga i de mest osannolika av scenarier, utan betydligt mer beskedliga och framförallt hanterbara, för att inte säga positiva i tillämpliga delar.

Bevakningen av klimatförändringar i statstelevisionen är alltså sådan att man undantagslöst rapporterar om värmeböljor, värmerekord och väderfenomen som man vill knyta till uppvärmningen, medan man aldrig ger den andra bilden av motsvarande kallperioder och köldrekord. Därtill illustrerar man vädret med suggestiva och icke ekvidistanta färgpaletter dragna åt rött.

Statsmediernas narrativ är att vi för närvarande har «extremväder» av det varmare slaget, men i den besvärliga verkligheten är så gott som större delen av Europa – alltså inte bara Sverige – kallare än normalt. «Extremen» är alltså åt andra hållet. Värmen i Sydeuropa är därvidlag en anomali, men den är inte så stor som man vill ge sken av.

Studerar man jorden i dess helhet kan man notera att värmeanomalier förekommer i amerikanska inlandet, i norra Kanada och på norra Grönland, Centralasien, Australien och fläckvis i Afrika. Motsvarande anomalier av mer kylslagen art förekommer i Europa, Sibirien, södra Kanada, Sydamerika och inte minst Afrika. Det är jämnt fördelat, som sig bör.

Värst är det emellertid i Antarktis, som har slagit nya köldrekord understigande -80 °C, det vill säga avvikelser större än tjugo grader mot det normala. Den som till äventyrs tror att klimatförändringarna ska smälta sydpolsisen får nog revidera sina farhågor, för det kommer inte att hända – man noterar snarare en ökning i omfång över tid, även om den årliga variabiliteten är stor.

Det är tveksamt om statsmedierna ska tillåtas utöva otillbörlig påverkan gentemot allmogen genom sådan selektiv bias i rapporteringen, särskilt då det sker på din bekostnad och genom tvångsprenumeration. Eskatologin bör lämnas till Klimat-Greta och andra aktivister, medan man har rätt att kräva en betydligt högre nivå av medier i allmänhetens tjänst.

Filosofi Kultur Politik

Vegan-Greta

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-07-26T01:52:52+02:00 CEST

Greta är en piffig ung kvinna i storstaden. Hon studerar till socionom, och läser genusvetenskap vid sidan av. Hjärtat ligger klart till vänster, och så även hjärnan – Greta röstar självklart på Miljöpartiet, eftersom hon vill rädda världen från en klimatkollaps.

Men Greta värnar även djurens rättigheter, och har därför deltagit i en del manifestationer för att släppa ut minkar – även om minkarna dör i det fria. Aktivismen omfattar också att stoppa bilister och kladda ned offentliga konstverk för att väcka uppmärksamhet kring klimatet, och hon planerar att småningom bryta sig in vid ett kärnkraftverk för att protestera mot den koldioxid- och utsläppsfria elen.

Självklart är Greta vegan, och hon fucking hatar alla medelålders män – särskilt vita sådana – som äter kött och spyr ut avgaser i sina bensinslukande SUV:ar. Medlidandet för djuren har hon sedan tonåren, och hon kan inte för sitt liv förstå hur man avsiktligt kan döda kännande varelser så länge det finns växter att äta.

Nämnas behövs inte att Greta med sitt vänsterradikala engagemang även är för rätten till abort, som hon vill grundlagsskydda. Två gånger har hon själv varit under skalpellen för att terminera ett mänskligt liv i vardande, men Greta tycker inte att man kan jämföra en cellklump till mänskligt foster med en fullt utvecklad kyckling.

Greta vill inte heller kännas vid något ansvar för de miljardtals möss, råttor och andra näbbdjur som stryker med till följd av det jordbruk som krävs för att odla spannmål och andra grödor, ej heller de än fler gräshoppor, bin och fåglar som får plikta med livet av belämpningsmedel, skövling av skogar samt mekaniskt åkerbruk.

Dels är det inte en «aktiv handling» av samma slag som slakt, och dels är det mer att betrakta som odjur än medvetna varelser, tycker Greta, som för övrigt fucking hatar spindlar. Man får väl börja odla organiskt tänker Greta, utan att vilja fullfölja kalkylen hur det skulle gå till i praktiken på global nivå.

Även frågan om jordens utarmning till följd av (fossilt framställt) konstgödsel och ensidigt åkerbruk undviker Greta, som inte vill kännas vid det naturliga kretsloppet med berikande boskapsgödsel – av jord är du kommen, jord skall du åter varda. Hon tänker att det vore bättre att kossorna aldrig hade fått ett liv överhuvudtaget, än att de ska sluta sina dagar genom slakt i proteinfabriken.

Förhoppningen ställer Greta till konstgjort kött, som väl ska tillfredsställa de vita blodtörstiga männens smak. Men, frågar jag, för att tillverka ultraprocessat «kött» genom att limma ihop sojarester med artificiella beståndsdelar från energikrävande och ineffektiva kemiska processer krävs väl stora mängder soja, vilket i sin tur fordrar att ytterligare regnskog skövlas under storskaligt massmord på den lokala biotopen?

Greta rycker på axlarna och frågar om jag någonsin har sett en kyckling nackas? Därefter tröttnar hon på den filosofiska diskussionen, och säger att hon måste iväg på ett ärende, nämligen att manifestera mot rasismen genom att gå ned på knä för den svarte mannen under ett träningspass med det lokala damlaget i fotboll. För övrigt samme svarte man vars barn hon inte vill ha, om än den kära leken.

Man måste tillstå att Greta har en koherent och logiskt sammanhängande världsbild, och de etiska vägvalen är helt enkelt klockrena. Det är bara tack vare denna unga, socialt medvetna och vetenskapligt bildade generation som världen kan räddas undan en säker kollaps.

Japan Kina Kultur Språk

Hur många tecken?

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-07-25T08:50:12+02:00 CEST

Det finns ingen känd gräns för hur många kinesiska tecken som har förekommit i bruk i historien, men de mest omfattande lexika omfattar över hundra tusen. Typiska ordböcker i Kina, Japan och Sydkorea behandlar ungefär hälften, det vill säga femtio tusen, men då är huvuddelen historiska tecken, varianttecken och specialtecken av olika slag.

Det säger sig självt att man inte kan ta in den mängden, och i praktiken behöver man några tusen tecken för att ta del av nyheter och kultur. Kinas regering har för ändamålet publicerat 8105 ofta använda tecken, fördelat på tre listor om 3500, 3000 och 1605 tecken vardera.

Den första om 3500 tecken motsvarar grundläggande läskunnighet, medan den andra om 3000 täcker en mer litterär och teknisk vokabulär. För egen del behärskar jag ett antal tusen tecken, nämligen alla i den första listan, färre i den andra, och knappt några alls i den tredje – märkligheter som 厣 (yǎn), 崧 (sōng) och 铴 (tāng). Det är typiskt även för kineser, och indikerar en sorts praktisk gräns.

Ofta förskräcker denna otympliga massa tecken den som är nyfiken på kinesiska, eller för den delen japanska, men det är knappast i tecknen svårigheten ligger. Dels finns en systematik i hur tecknen konstrueras, och dels är det förstås så att det finns en mindre mängd mer grundläggande tecken.

Om man studerar frekvens för tecken finner man att tio procent av skriftspråket representeras av blott sex (!) tecken, tjugo procent av tjugo tecken, och trettio procent av fyrtioåtta tecken. Hälften av en genomsnittlig textmassa kan representeras med hundrafemtio tecken, och man når nittio procent med drygt tusen tecken.

Teckenfrekvens för kinesiska tecken. En stor del av språket behärskas med en begränsad mängd tecken.

Nu är tecken inte alltid samma sak som ord, och man måste förstås lära sig en stor mängd ord i form av teckenkombinationer, men tecknen som sådana är inte så skrämmande som man först föreställer sig. Man kan ganska raskt tugga i sig en grundmängd, varefter det blir mindre sjå i att slå upp ju mer man läser – det skiljer sig inte från inlärning i andra språk, och i grunden kokar allt ned till ordförråd.

Å andra sidan kommer man alltid att stöta på nya tecken, oavsett hur lärd och beläst man är. Det är ekvivalent med att finna ett nytt ord i ett annat språk, som man då kanske måste slå upp. Skillnaden är att man inte kan vara säker på hur tecknet uttalas, även om utformningen kan ge en viss vägledning. Ofta kan man även härleda betydelsen genom kontext och tecknets komponenter.

Min erfarenhet är att man ledigt kan plöja en bok med ett par tusen tecken, varvid man kan jobba upp vokabulären på sedvanligt vis. Tidningsartiklar kan vara mer krävande, beroende på ämne, nämligen för att fackuttryck förekommer.

Men även om man bör och måste studera tecken i sig, är det inte där man bör lägga krutet, utan på inlärning av ord. Tecknen lär man sig samtidigt, och får då ett slags förstärkning i inlärningen. Man behöver bara ta sig över den första tröskeln.