Kategori: Kultur

Kategorier
Kultur Politik

Fängsla Klimat-Greta?

Klimat-Greta är nu officiellt en kriminell brottsling, efter att i rätten ha dömts till böter för ohörsamhet mot ordningsmakten. Beloppet om femtonhundra spänn ska ställas i relation till att tösen har mottagit tiotals miljoner i donationer av universitet och privatpersoner, som ser henna som ett orakel i klimatdoktrinen.

Bötesbeloppet påverkar alltså Klimat-Greta lika lite som en P-bot bekymrar den ständigt felparkerande Jan Guillou, och man undrar därför vad syftet med denna juridiska fars är. Det enda man åstadkommer är att ge flickan mer uppmärksamhet, och inte minst incitament för fler galna miljöaktivister att följa i hennas spår.

Klimat-Greta och hennas anhang hade åtminstone vett att angripa oljebilar i en avskild hamn, snarare än att blockera allmänna vägar och hindra framfart för ambulanser och utryckningsfordon, så som andra klimatdårar har gjort vid ett antal tillfällen.

Problemet är emellertid att denna skock blir uppmuntrad av hennas upptåg, och därmed sporras att intensifiera sin ekoterror gentemot allmänheten. De löjliga bötesbeloppen blir än lägre om man finansierar med en kollektiv aktivistförsäkring.

Därmed ökar risken för att en allvarlig olycka ska inträffa i samband med en sådan aktion, exempelvis att en person avlider under transport till sjukhus. Alternativt blir någon aktivist ihjälslagen av uppretade bilister, eller möjligen ihjälkörd av misstag – det är väl i så fall ett mindre problem i sammanhanget.

I rätten angav Klimat-Greta «nöd» som motiv för dådet, med hänvisning till att det pågår en «kris som hotar liv, hälsa och egendom». Men en sådan «kris», under antagande att en sådan verkligen skulle föreligga, är i så fall inte av omedelbart slag och har vidare ingen direkt koppling till just dessa tankbilars verksamhet, varför ingen grund för ansvarsfrihet finns. Därav boten.

Mer intressant skulle vara om åklagaren hade försökt leda i bevis att Klimat-Greta i egenskap av ledarfigur inom klimataktivismen har ett mer övergripande ansvar för sådan terrorverksamhet, varvid den övre delen av straffskalan skulle kunna komma i fråga. Fast Klimat-Greta bakom galler skulle nog bara ge profetinnan efterlängtad martyrstatus.

Nåd och nöd från Klimat-Greta, som brinner på klimatkorset för våra synder.
Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik

Du ska titta bort

Ur liberal synvinkel utgjorde kampen för homosexuellas rättigheter en klockren rörelse för frihet att slippa diskriminering, även om resultatet blev en märklig kompromiss om «inkludering» i majoritetsamhället under villkor om seriemonogami och slopad promiskuitet. Inget bögsex i parkerna och inga bastuklubbar, men dock välsignelse av kyrkan!

Den tidens politiker stod knappast på barrikaderna för att infria en sådan sexliberalism, utan var tvärtom det största hindret mot «inkludering». Prideparader var så att säga inget som lockade politiska högdjur, och inte heller skyltade kommunerna med speciella flaggor och symboler i anslutning till sådana evenemang.

Småningom vann rörelsen en förkrossande seger, och homofobin förpassades i stort från samhället, inte minst det officiella. När slaget väl var över passade politiker från allsköns läger på att sola sig i glansen i pridetåg, i syfte att godhetssignalera och manifestera åsikter man inte tidigare omhuldade. Det kallas att vända kappan efter vinden.

Men sedermera har pendeln slagit över rejält åt det «inkluderande» hållet, i så måtto att man vill «inkludera» allt fler udda sexualiteter och «könsidentiteter», samtidigt som de som motsätter sig «inkluderingen» ska exkluderas på olika vis – de ska kancelleras, undertryckas och få sina bankkonton stängda då de inte tycker rätt.

Vi som då stod på sexliberalismens sida gentemot kyrkan, staten och det allmänna hade aldrig en tanke på att ge upp hävdvunna liberala friheter som yttrandefrihet mot socialliberala rättigheter, och «inkluderingen» innebar inte att byta en diskriminering mot en annan. Ändå är en sådan ordning det praktiska resultatet av fortsättningskampen, och frågan är hur en sådan militant och aggressiv rörelse har kunnat formeras och vinna insteg.

Frågar man bögarna (till vilka de bisexuella inräknas, det behövs ingen extra bokstav) får man uppgivna svar om att man inte alls står bakom denna fortsättning med inkludering av transsexuella och könsdysforiska, och allra minst den psykiskt störda politiska rörelse som driver pronomentvång i offentliga institutioner som skolan. Man menar tvärtom att en sådan utveckling innebär en backlash, och att det skadar den genuina rörelsen.

Noga räknat har sexuella preferenser – homo- och bisexualitet – absolut ingenting med könsdysfori och åtföljande «könskorrigerande» ingrepp att göra, utan det är helt ortogonala företeelser. Den förra är en naturlig variation, medan den senare är en psykisk sjukdom, som av någon anledning uppmuntras officiellt.

Frågan är därför hur denna extremt udda grupp – och andra – har upphöjts till prekariat av sådant slag att det föranleder sådana drastiska åtgärder, vem som ligger bakom och i vilket syfte. Den vidare rörelsen emanerar alltså inte från bögarna, utan snarare från den politiska extremvänstern, som här har sett en möjlig hävstång för andra syften.

Den stora allmänheten förstår säkert saken som försvar av självklara rättigheter, utan att för den skull vara helt införstådd med vad saken egentligen dröjer sig om. Det är alltså inte «homofobi» att ifrågasätta «könskorrigerande» behandling av barn och tonåringar eller bruket av särskilda «pronomen», utan detta är företeelser som ligger helt utanför den diskursen.

Men genom att stigmatisera meningsmotståndare som «homofober» eller «transfober» kan man rikta uppmärksamheten åt annat håll och initiera ett meningslöst «kulturkrig», på vilket alla krafter koncentreras, under fullständigt vettlösa drabbningar om «pronomen» och annan vänsterextrem dårskap.

Slutsatsen måste bli att man vill få dig att rikta ditt fokus på absoluta meningslösheter, allt under det att man kan genomdriva andra politiska reformer med mindre motstånd, samt inte minst sko sig själv. Man vill få dig att titta bort, medan man gör annat mer i skymundan – för övrigt ett klassiskt politiskt knep, men här i ny tappning.

Q-fri. H inklusive B har inget alls med T och Q eller A, I och P att göra, och du är under ingen som helst omständighet förpliktigad att i namn av «inkludering» godta «könskorrigering» av barn, sagostunder med dragdrottningar, eller smått sinnessjuka påbud om bruk av särskilda «pronomen».
Kategorier
Kultur Politik

Varannan krona damkronornas?

Kommunistwebben beklagar sig över att damerna inte ens tjänar hälften så mycket som herrarna under det pågående mästerskapet i fotboll för det täcka könet. Tanken här är att lika arbete ska rendera lika lön, vilket förstås är rimligt, men är det verkligen fråga om «lika arbete»?

Tveklöst uträttar man samma slags värv i princip genom att sparka på en boll enligt en viss regeluppsättning, och kanske lägger man även ned lika mycket tid på att uppnå erforderlig nivå av skicklighet.

Men i en marknadsekonomi är ersättningen given av hur mycket arbetet genererar i form av intäkter, och den tragiska sanningen här är att damerna inte drar in pengar i samma ordning som herrarna. Publiken är avsevärt mindre, särskilt i strömning, vilket avspeglar ett betydligt svalare intresse bland allmänheten.

Det beror på att damernas turnering ses som ett slags handikappvariant av herrarnas, och om man ställde damer mot herrar skulle det kvinnliga landslaget inte ha en chans mot valfritt herrlag i division sju. I meritokratins och rättvisans namn undrar man varför mer meriterade spelare med snopp ska förfördelas gentemot mindre bemedlade spelare med snippa?

Man kunde lika gärna slå fast att ungdomarna i Gothiacupen skulle ha samma slags ersättning, eftersom man ju utför samma slags arbete? Eller varför inte ge deltagarna i bögspelen i Hongkong samma slags kompensation som de verkliga proffsen?

Kompensation efter prestation är den enda bärbara principen i meritokratins namn. Om damerna vill tjäna mer pengar får de göra sig mer attraktiva på marknaden. Förslagsvis kan man sluta gå ned på knä och utöva annan woke-aktivism, och kanske istället visa tuttarna?

Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik Taiwan USA

Baerbocks knasiga «kinastrategi»

Tyskland under stridslystna ekofascisten Annalena Baerbocks utrikespolitiska ledning tycks ha skaffat sig en «kinastrategi», med vilken man avser omdefiniera de fortsatta relationerna med Beijing. Man konstaterar att Kina har «förändrats», och att Tyskland därför måste förändra sin hållning.

Men njä, Kina har faktiskt inte förändrats i nämnvärd grad, i vart fall inte i ideologisk mening, utan bibehåller sedan länge hävdvunna principer, exempelvis om frihandel, Taiwan med mera. Det som har förändrats är tvärtom Väst, som under amerikansk ledning har intagit en allt mer fientlig hållning till Kina, med allt fler handelsrestriktioner och exportkontrollmekanismer. Tyskland ansluter således till den linjen, i likhet med många andra väststater.

Syftet är givetvis att upprätthålla västerländsk överhöghet, under den amerikanska «regelbaserade världsordningen». Kina har inget emot sådana internationella regler, men den nuvarande världsordningen är alltså dikterad av världskrigets segrarmakter, som i hög grad gynnas av denna pax americana. Beijing ifrågasätter och utmanar således denna ordning i tillämpliga stycken.

Kina har inte heller något emot mänskliga rättigheter, men frågan är och har alltid varit hur de ska uttolkas och av vem. Frågar man Tyskland blir svaret att förbundsregeringen är såväl polis och åklagare som domare och bödel i sådana spörsmål, och ungefär samma inställning finner man i varje västland, som därför tar sig friheten att «sanktionera» länder, organisationer och personer när man så finner påkallat. Sanktionsinstrumentet är annars förbehållet FN, och är i övriga fall olagligt enligt internationell rätt – så mycket för den «regelbaserade världsordningen».

Omvänt blir man upprörd när man själv utsätts för reciproka sanktioner, eftersom de då förstås är «orättvisa». Det är bara Tyskland och andra västländer som har de rätta värderingarna för att kunna nyttja sanktionsinstrumentet, det vill säga tanken att vi är de goda och de är de onda. Och något ondare än Kina finns inte, om man får tro den tyska och västerländska retoriken.

Vor diesem Hintergrund ist China für die Bundesregierung gleichzeitig Partner, Wettbewerber und systemischer Rivale. Unsere China-Strategie steht fest auf dem Boden der gemeinsamen Chinapolitik der EU.

Hm, jag tror att jag måste «riskminimera» med min fru, som jag hädanefter ska betrakta som såväl partner som konkurrent och «systemisk rival»…

Den enes terrorism är den andres frihetskamp, med snarlik retorik. Enligt Scholz-regimen är Kina således allt mer «aggressivt» i Sydkinesiska havet, medan Kina självt inte har eller har haft någon annan avsikt än att försvara sitt territorium och sina intressen. Anspråken i Sydkinesiska havet föreligger sedan 1935, under den tidigare nationalistregeringen, och vidmakthålls även av det «goda Kina» på Taiwan – men om det talar man aldrig.

Anspråk och intentioner har således inte förändrats, men däremot har regionen allt mer militariserats, inte minst till följd av amerikansk inblandning och närvaro. Det är så att säga inte Kina som har inlett upptrappningen. Det hjälper nog inte heller att Tyskland avser skicka allt fler kanonbåtar till «Indopacifien», utan det är just sådant som bidrar till vidare militarisering.

En konkret förändring föreligger faktiskt, nämligen att Kinas militära förmåga har ökat kraftigt i omfång. Men det är ett naturligt resultat av den ekonomiska utvecklingen, och i termer av budget har man genom åren konstant lagt två procent av BNI på försvarsutgifter. Det är knappast en orimlig siffra.

Men till skillnad från Tyskland och andra västmakter projicerar Kina inte sin militära förmåga på andra sidan jordklotet, och vi ser således inga kinesiska hangarfartyg och jagare i Medelhavet eller Kattegatt. Vem som är mest aggressiv är således fullständigt givet av Västs ambition att fortsätta sin hundraåriga militära närvaro i de kinesiska haven samt tankarna på en vidgning i ett «globalt Nato».

Wir werden unsere sicherheitspolitische und militärische Zusammenarbeit zu engen Partnern im Indo-Pazifik ausbauen. Den Einsatz für die Wahrung der regelbasierten internationalen Ordnung unterstreicht Deutschland auch durch zeitweise militärische Präsenz in der Region u.a. mit Fahrten der deutschen Marine und teilstreitkräfteübergreifender Teilnahme an multinationalen Militärübungen.

Låt oss skicka krigsfartyg för att motverka militariseringen! Klart att Kiels ubåtar ska operera i Sydkinesiska havet! Men helst inga kinesiska ubåtar i Nordsjön?

Tyskland, USA med flera anser förstås att man «rekognoscerar», medan Kinas motsvarande manövrar slentrianmässigt går under benämningen «spioneri». Samma sak gäller tankarna på att skydda inhemsk «kritisk» infrastruktur som 5G-nät, hamnar med mera, vilket motiveras med «nationella säkerhetsintressen» för Tysklands vidkommande, medan Kinas motsvarande protektionism benämns som orättvisa handelshinder.

Det är förstås ingen tillfällighet att man åberopar «nationell säkerhet» för allt fler företeelser som Kina – helt av en händelse! – råkar dominera, utan är riktade merkantilistiska angrepp. Det var aldrig tanken att Kina skulle dominera västerländska marknader, utan att Väst skulle bygga Kina och dra nytta av dess jättemarknad. När denna verklighet har kommit på skam agerar man för att begränsa Kinas inflytande, i allt från telekommunikation till harmlösa appar som Tiktok, på samma sätt som man förfor mot Japan under 1980-talet.

Det är inte heller någon tillfällighet att man tillämpar exportkontroll för halvledare och andra produkter i samma «nationella säkerhetsintresse» eller med åberopande av «mänskliga rättigheter», utan avsikten är givetvis att sakta ned Kinas utveckling. När Kina reciprokt inför exportkontroll av mineraler och annat som Tyskland och västmakter är beroende av, ses det emellertid som «illegitimt». Väst har alltid talat med så kluven tunga.

Die Exportkontrolle der Bundesregierung dient der nationalen und internationalen Sicherheit sowie dem Schutz von Menschenrechten weltweit. Das seit 1989 bestehende Waffenembargo der EU gegenüber China legt die Bundesregierung auch in Zukunft eng aus. Gegenstand der Exportkontrolle in Bezug auf China sind in erster Linie Ausfuhren von Dual-Use-Gütern.

Nämn en enda produkt som inte har «dual use» i civila och militära tillämpningar…

Nå, Tyskland och EU har givetvis rätt i att vi måste diversifiera och inte lägga alla ägg i en och samma korg, som med rysk gas. Det finns också legitima klagomål på obalanser mellan de båda marknaderna och en rad andra företeelser, men det finns ingen anledning tro att de inte kan åtgärdas i förhandlingar – Kina tokliberaliserade inför inträdet i WTO 2001, för att ta ett exempel.

Däremot finns inget skäl för Europa att ansluta till den amerikanska fientliga hållningen och se Kina som en «systemisk rival», eftersom Kina inte har några som helst anspråk på att ersätta USA och Väst som globala maktfaktorer. Det finns heller inga skäl att söka begränsa Kinas utveckling, men det är alltså exakt vad man gör, om än med fluffiga omskrivningar.

Europa är här kluvet, med Frankrike och Sydeuropa som mer positivt inställda aktörer, medan Tyskland och Nordeuropa lutar åt den amerikanska fientliga hållningen. Även det är förstås typiskt Europa, som inte har förmåga att agera enat. Resultatet blir att vi reduceras till en amerikansk vasall, och det ligger faktiskt inte i vårt intresse.

Som europé ser jag hellre att Macrons falang segrar, tanken att Europa och Kina är två poler i den nya världsordning som seglar upp vare sig vi vill eller inte, tillsammans med USA. Den andra falangen, omfattande Tyskland, vill inte att detta ska förverkligas, utan motsätter sig en flerpolig ordning medelst åtgärder av olika slag i allt från sanktioner och exportkontroll till militarisering och inblandning i Kinas interna angelägenheter under förevändning av att skydda mänskliga rättigheter (i europeisk tolkning).

Den förra falangen representerar den realpolitiska skolan, medan den senare tyska, amerikanska och svenska är en mer idealistisk och naiv – vi vill si och så, men det är inte den förhandenvarande verkligheten. Kinas utveckling kan skenbart fördröjas med sådana åtgärder, men på längre sikt sporrar man bara Kinas oberoende – och cementerar fientligheten. Det finns här anledning rekapitulera varför vi egentligen har en Europeisk union med ömsesidiga beroenden länderna emellan.

«Kinastrategin» i tysk tappning avslutas med konstaterandet att man har stort underskott av kinakännare och annan expertis om Kina, vilket kanske inte är så underligt om man aktivt motarbetar konfuciusinstitut och kinesisk kultur i allmänhet? Så förstås även i Sverige, som på kort tid har blivit det mest antikinesiska fästet på jordens yta.

Ingen sinolog värd namnet skulle emellertid skriva under på den beskrivning om Kina som emanerar från förbundsregeringen eller andra västmakter, eller för den delen den erbarmligt undermåliga rapporteringen (aktivismen) i medier. Vill man ha «experter» som likt papegojor ekar den förhandenvarande uppfattningen, eller vill man ha oberoende analytiker som kan förmedla en mer objektiv syn?

Kategorier
Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik Religion

Islam ska lära av oss

Svensk statstelevision ger av någon anledning en plattform till shiitiske milisledaren Muqtada al-Sadr att breda ut sig om sina krav på internationellt förbud mot koranbränning, medan man till dags dato ännu inte har intervjuat den irakiske medborgaren Salwan Momika om dennes motiv till koranbränningarna – till synes en självklar journalistisk ambition?

Det är så för att svensk statstelevision undantagslöst tar parti för islam och mot klassiskt liberal yttrandefrihet, i syfte att vara den «goda» motpolen gentemot Sverigedemokraterna och andra «högerextrema» krafter. Man står på barrikaderna när det gäller att inskränka det fria ordet, och försöker indoktrinera barn i att man får säga vad man vill så länge man inte «kränker» någon annan.

Men yttrandefriheten existerar enbart för att kränka, såra och yttra det andra inte vill höra. Allt det andra, det goda, det harmlösa och så vidare, kräver uppenbarligen inte något särskilt skydd i lagen. Det är ett uttryck för att idéer kan vara värdefulla, även om de kränker religion eller något förment «heligt», exempelvis den biblicistiska uppfattningen att solen snurrar runt universums medelpunkt jorden, eller att människan inte blott är en apa i evolutionär utveckling från ett tidigare stadium av amöba, utan skapad av en «gud».

De mer aggressiva uttrycken, exempelvis att påven eller Muhammad är pedofiler, måste av samma skäl anses vara skyddsvärda, inte minst med tanke på att pedofili verkligen är ett utbrett fenomen i den religiösa världen, bland såväl kristna som muslimer och för den delen tibetanska buddister. Säkerligen «kränker» det utövarna av sagda religioner, men det är även till gagn för de som drabbas av dessa religioners udda form av «kärlek».

Man kan alltså inte a priori avgöra huruvida ett yttrande är «gott» eller «nyttigt», utan det måste ges av den vidare diskursen. Därför måste yttrandefriheten vara mer eller mindre absolut för att vara meningsfull, med inskränkning endast då omedelbar fara för liv eller annans säkerhet föreligger – det är så den amerikanska (och japanska) yttrandefriheten uttolkas.

I Europa har vi aldrig haft verklig yttrandefrihet utan den har alltid varit hårt kringskuren. Hetslagar är inte ett nytt påfund, utan tillämpades flitigt av Weimar-republiken, med resultat att den tidens nazister blev martyrer och därmed kunde dra fördel av förtrycket. Man har inte lärt av det, utan fortsätter i samma anda att lägga sordin på yttrandefriheten i tron att det skulle skydda något förment prekariat.

Det är ändå en europeisk idé som stammar från upplysningstidens filosofiska ideal, och som har haft viss inverkan även i Europa. Man kan alltid hävda att friheten har varit större i Europa än på andra håll att smäda överheten i allt från majestäter till religiösa potentater, även om allt i slutändan kokar ned till att friheten är lika godtyckligt begränsad här som annorstädes.

Nå, givet den filosofiska idén om yttrandefrihet ska vi här ta fasta på vad Muqtada al-Sadr egentligen hävdar i det uttalande svensk statstelevision så gärna vidarepropagerar (för att man håller med), och argumentera för varför han inte förstår vad saken dröjer sig om.

Han uppmanar alltså världens länder «att anta en lag som kriminaliserar koranbränningar och att det görs till ett terroristbrott», och menar att koranbränning måste anses vara en brottslig handling, eftersom antisemitism och «angrepp på Q-organisationer anses vara brott».

Pro primo är al-Sadr förstås inte lagstiftare i Sverige, och han är inte vald av det svenska folk att företräda detta. Han ska alltså överhuvudtaget inte yttra sig om svenska lagar eller förehavanden, utan har att engagera sig i det egna landets politik – som parentetiskt har en hel del att röja upp i vad gäller mänskliga rättigheter, frihet med mera. Detta är ickeinblandningsprincipen, folkrättens uttryck för suveräna nationers självbestämmanderätt.

Pro secundo jämför al-Sadr äpplen med päron, då koranen inte är en «organisation» utan en bok, en filosofisk traktat, en doktrin, en politisk idé. Det är i Sverige exakt lika lagligt att bränna prideflaggan som koranen, eller för den delen den svenska flaggan eller ett porträtt av majestätet eller Kristersson. Man kan vidare utan svårighet angripa Q-rörelsen som fenomen – jag gör det ständigt här – men däremot naturligtvis inte i fysisk mening hota eller trakassera företrädare för denna.

Pro tertio gäller samma sak för antisemitism, då det är helt i sin ordning att angripa den judiska apartheidstaten Israel eller barbariska judiska sedvänjor som könsstympning, men däremot inte judar som folk eller enskilda judar. Det senare är invandrade palestinier och andra araber inte helt införstådda med, då man har antisemitismen med bröstmjölken och utan vidare skanderar att «judarna ska dö» under demonstrationer i Sverige.

Pro ultimo är det alltså i liberal tradition fullständigt i sin ordning att bränna valfri flagga, inklusive pridevarianten, likväl som valfritt porträtt av någon politisk eller religiös potentat, likväl som valfri bok av religiös, filosofisk eller politisk art, inklusive toran, koranen, bibeln, Mein Kampf, Das Kapital, Maastrichtfördraget eller Lolita (så länge man själv äger sagda stycken), det vill säga att angripa idéer, symboler för ideologi och så vidare.

Däremot medger inte denna liberala tradition att man angriper motståndare fysiskt bara för att denne anses ha tryckt på någons «knapp» och «provocerat» fram en handling. Detta till skillnad från sharia, en tradition i vilken man har för vana att stena, kasta från tak eller balkong eller på annat sätt ta av daga personer som anses misshaga någons tro eller annan uppfattning, eller för den delen angripa random snubbes egendom medelst stenkastning eller bränning.

Vad gäller moral, filosofi och rättsuppfattning befinner sig islam alltjämt i ett tämligen primitivt stadium, och vi har därför ingen anledning att lyssna till vad dess företrädare gaggar om. Vi har kommit betydligt längre, och det är därför islam som ska lära av oss.