Om toxiner i miljön, luften och maten vore en faktor för cancer och andra sjukdomar, skulle man se en jämn utveckling över hela befolkningen. Men det man observerar är att det främst är yngre personer under femtio år som i allt högre grad utvecklar cancer, medan incidensnivån för äldre decelererar. Trenden är global.
Alltså kan man sluta sig till att orsaken är livsstilsrelaterad, och en annan parameter som styrker den hypotesen är att cancerincidensen samvarierar med graden av fetma. Det betyder inte, som man ofta tror, att kärlekshandtag är orsak till cancer, utan att fetma, cancer, diabetes och en rad andra sjukdomar alla har en gemensam underliggande orsak, nämligen metabolt syndrom under insulinresistens och höggradig kronisk inflammation.
Särskilt tydligt är detta samband i en ny kinesisk studie. I Kina har befolkningen på enbart en eller ett par generationer gått från fattigdom till överflöd, varför förändrad livsstil får ett tydligare utslag än i Västländer, där utvecklingen har pågått under längre tid.
I vanlig ordning spekulerar man i orsakerna och nämner de gängse käpphästarna rött kött, fet mat och alkohol, men sådana resonemang leder bort från verkligheten. Varken fet mat eller rött kött orsakar inflammation, samtidigt som kineserna aldrig har lidit brist på alkohol. Det sagt föreligger ingen större ökning i konsumtionen av alkohol.
Hongkong erbjuder i kraft av sin särställning ett bra jämförelseobjekt. Man äter där mest kött i världen, har längst livslängd och lägre incidens av cancer än på fastlandet, samtidigt som andelen feta och överviktiga är i paritet.
Typiskt för feta i Kina är istället snabbmatsdiet, godis och läsk i kombination med låg grad av rörlighet. Ultraprocessade livsmedel av olika slag samt oljefriterad snabbmat ligger alltså i grunden för utvecklingen även i Kina avseende fetma och välfärdssjukdomar.
För cancer, diabetes och andra sjukdomar är den hårda genetiska andelen mindre än fem procent, och nästan hela volymen av sådana sjukdomar har alltså att göra med epigenetiska uttryck under livsstil och andra miljöfaktorer. Läkemedel kan aldrig råda bot på detta problem, varför man måste angripa de mekanismer som leder till denna farliga utveckling.
Men staten drar sig för att lägga sig i med pekpinnar om mat, trots att man har föga problem med det i andra sammanhang. Samtidigt är råd och rekommendationer från myndighetshåll belamrade med målkonflikter och föga relevanta. Livsmedelsoligarkerna och snabbmatsjättarna får därför fortsätta förgifta befolkningen med olja och socker utan vidare konsekvenser.
Med jämna mellanrum dimper forskningsrapporter ned om att kött orsakar cancer och till och med diabetes, särskilt då rött kött och alldeles speciellt processat kött. Det senare kan säkert bidra, nämligen om man spetsar skinkan med sockerlösning, men i grunden är resultatet fullständigt befängt, och allmänheten är inte behjälpt av sådan agendadriven pseudoforskning.
Att det rör sig om faktagranskad forskning publicerad i prestigefyllda Lancet bör kanske mana till viss eftertanke, men även den tidningen drivs av en klimatdriven agenda och hör till det plantbaserade lägret i den infekterade näringsvetenskapen. Man har till och med en egen diet, den så kallade «planetära hälsodieten».
Det rör sig om en metastudie, som tar ett grepp om ett antal observationsstudier, i vilka man söker eliminera samverkande faktorer. Efter omfattande p-hacking tror man sig kunna visa att den relativa risken ökar med 10 % från given baslinje med varje 100 g av rött kött, 15 % per 50 g processat rött kött samt 8 % per 100 g fågel.
Små värden, som i vänstertidningar som The Guardian genererar klatschiga rubriker som att två skivor skinka om dagen kan öka risken för diabetes typ 2 med 15 %, även om det inte är vad som påstås. Relativ risk är muliplikativ, inte additiv. Om baslinjen för den absoluta risken att utveckla diabetes är 5 %, är den förhöjda risken med ovanstående konsumtionsmönster 5.50 %, 5.75 % respektive 5.40 %. Statistiskt brus benämns sådant.
Säg istället att vi konsumerar 1000 g rött kött per dag, och vi erhåller en förhöjd absolut risk om 5·1.10¹⁰ % = 12.97 % eller 2.6 gånger högre, enligt denna modell. Det är mer substantiellt, men modellen i fråga är samtidigt trivialt felaktig, eftersom man aldrig i verkligheten har konstaterat utveckling av diabetes för personer under karnivor diet. I själva verket används sådan exklusiv köttdiet för att bota diabetes, med goda resultat.
Detta är det ständiga problemet med observationsstudier, dels att de inte tillnärmelsevis utgör en korrekt beskrivning av intagen föda hos deltagarna, dels att det är hart när omöjligt att skilja ut vad som bidrar med vad utan omfattande antaganden, i grunden gissningar, som i sin tur beror på bias, det vill säga vad man vill bevisa i cirkelresonemang.
Exempelvis äter ingen i verkligheten – med undantag för just karnivorer – kött utan annan föda, och den vanligaste formen av köttkonsumtion i Västvärlden är hamburgare och annan snabbmat. Det är då avsevärt rimligare tro att brödet, de oljefriterade potäterna, ketchupen och läskeblasken bidrar till metabol ohälsa snarare än köttet.
Det som ger diabetes och annan metabol ohälsa här är inte det nyttiga köttet, utan sockret i läsken, brödet och friten samt oljan i den ultraprocessade friten, brödet och osten.
Man kan också göra en snabb servettskiss med statistik. Man brukar hävda att köttkonsumtionen har ökat stadigt under efterkrigstiden, men i stort sett hela ökningen är av fågel, medan nöt och fläsk har en beskedlig utveckling som inte alls motsvarar den ökade incidensen av vare sig diabetes eller cancer.
Speciellt förekom fordom inte diabetes hos barn och unga i den omfattning som nu föreligger, och inte heller den motsvarande explosion i fetma vi observerar. Rött kött kan alltså inte förklara denna utveckling, men det gör däremot den ökade konsumtionen av ultraprocessmat, omega-6-haltiga matoljor och fritt socker samt även i viss mindre mån förändrade lek- och rörelsemönster.
Kött är i själva verket en del av lösningen på de metabola problem som numera gäckar hela världen, men den krockar samtidigt med de doktrinära klimatmålen. Vi är specifikt utvecklade för att äta kött i en omnivor modell, men däremot inte för industriellt hackad processföda, och inte heller vegansk («plantbaserad») kost.
The science is far from fucking settled i näringsvetenskapen, men man skulle faktiskt på ett ganska enkelt vis kunna avgöra saken en gång för alla, nämligen genom att explicit studera karnivorer in vivo och jämföra med en kontrollgrupp utan särskilda restriktioner. Här skulle man även kunna kasta in veganer som jämförande objekt.
Så varför görs inte sådan forskning? För att man på förhand känner vilka resultaten skulle bli, och för att det därmed skulle kullkasta det paradigm som har tjänat den plantbaserade skolan så väl under så många år. De lukrativa anslagen skulle upphöra, och det medicinindustriella komplexet skulle tappa i förtjänst under minskad försäljning av Ozempic, statiner, insulin och andra läkemedel.
Ofta framförs den så kallade «medelhavsdieten» som något slags mirakel i att minska risk för olika sjukdomar, uppnå god hälsa och hålla vikten i schack. Problemet är bara att ingen kring medelhavet egentligen äter så, och att de som en gång faktiskt praktiserade dieten gjorde så av strikt ekonomiska skäl.
Dieten i fråga är rik på «plantbaserade» livsmedel som grönsaker och frukt samt gryn och korn av olika slag, samtidigt som inslaget av kött är snålt tilltaget. Modellen stammar från 1960-talets kolesterolhysteriker med Ancel Keys i spetsen, och kretsar kring den fattigare befolkningen på dåtidens Kreta och södra Italien.
Definitionen varierar, men i medeltal rör det sig om en olivoljerik kost omfattande 43 % kolhydrater, 37 % fett (9 %, 19 % resp. 5 % mättat, enkelomättat och fleromättat) samt 15 % protein. Energiintaget motsvarar i medel 2200 kilokalorier per dag. Egentligen inga konstigheter, utan en ganska vanlig makrokomposition.
Men den ringa graden konsumtion av kött var inte valfri, utan en konsekvens av sämre ekonomi, det vill säga fattigdom. Det är ekvivalent med att dagens indier äter ringa mängder kött av strikt ekonomiska skäl, eller att köttkonsumtionen tidigare var låg i länder som Kina, Japan och Korea. Kreta är inte heller idealt för att hålla boskapsnäring.
Det hälsosamma i livsföringen ligger inte så mycket i vad man stoppade i sig som i den ringa mängden energi i förhållande till ett aktivt leverne i övrigt. Kalorirestriktion är oavsett diet i övrigt en fundamental nyckel i att bibehålla hälsa och undvika övervikt och andra konsekvenser. Det är samma mönster som man ser på andra håll, som fordom på Okinawa, där tillgången på föda var begränsad. Cucina povera, som man säger i Italien.
Motion i sig är en annan nyckelfaktor i att upprätthålla hälsa, likväl som att bada i solens sken för att erhålla D-vitamin, kväveoxid och en rad andra ämnen. Om det är något livsmedel av särskild vikt i dieten är det i så fall fisk, vars konsumtion korrelererar tämligen väl med god hälsa och lång livslängd – nyckeln heter DHA, en omega-3-fettsyra som utgör en fundamental beståndsdel i hjärna, ögon och en rad andra organ.
Japansk kost: fisk och skaldjur, ägg, salt och grönsaker.
Eliminerar man fisk och ägg ur dieten, tar bort den aktiva livsstilen samt ökar energiintaget under bättre ekonomi, försvinner genast alla goda effekter. Istället uppträder höggradig patologi av samma snitt som är typisk för hela diabetesbältet kring Medelhavet, särskilt i de gryn- och korndominerade Mena-länderna. För all del är även ultraprocessade livsmedel en bov i sammanhanget, men i grunden är det den höga kolhydratkonsumtionen i kombination med olja som orsakar diabetes och andra metabola sjukdomar.
Härav förstår man också att dieten är svår att upprätthålla över tid i det moderna samhället. Det som en gång var nödtorft på Kreta blir olidligt i nutidens överflödiga utbud av lockande föda, och man är då bättre betjänt av en mättande diet som stimulerar hormonell balans och därmed automatisk kontroll av energiintaget – ketogen kost är ett exempel, proteinrik en annan, japansk fiskrik en tredje.
I den moderna samtiden är det också typiskt greker och spanjorer som är fetast i Europa (27 % 2016), medan de fettglufsande fransmännen bättre håller ställningarna i fråga om hälsa och vikt. Minst fetma i Europa finner man i Bosnien, som en konsekvens av fattigdom, i likhet med dåtidens Kreta.
Hur viktigt är det att journalister bevakar och granskar vad som händer med klimatet? Ungefär lika viktigt som att journalister bevakar och granskar nya rön i matematik, fysik och kemi, händelser som sällan ges utrymme i pressen, nämligen för att journalister i allmänhet inte begriper vetenskapliga frågeställningar, och för att det finns särskilda publikationer för sådant.
I den mån mediehusen ägnar särskilt intresse åt en vetenskaplig fråga, är det således för att den har politiska konnotationer, och för att man vill utöva påverkan gentemot allmänheten. Det kan gälla så kallad genusteori, som strikt talat inte ligger inom ramen för det vetenskapliga definitionsfältet, men som ändå behandlas som sådant i syfte att motivera politiska reformer.
Det kan gälla samhällsvetenskapliga discipliner som «kritiska vithetsstudier« (critical race theory i avrasifierad skepnad), «kritiska fettstudier» och annan pseudovetenskap som ligger extremvänstern varmt om hjärtat. Och det kan förstås gälla klimatet, en angelägenhet som öppnar upp en pandoras ask av socialistiska verktyg att implementera för att rädda världen.
Någon tillfällighet är det därför inte att vänsterlutande medier har omfattande rapportering om klimatet, i vad som närmast får betecknas som agendajournalistik. Mer anmärkningsvärt är att statsmedier som den svenska statstelevisionen och dess europeiska motsvarigheter har samma agenda, eftersom man på sådana allmänfinansierade konglomerat kan ställa större krav om opartiskhet och objektivitet.
Det är samtidigt kriterier som man inte är i närheten av att uppfylla på ett antal områden, från kriget i Ukraïna till den vitt skilda framställningen av Trump och Kamala i den amerikanska politiken. Men biasen ligger även i urvalet av nyheter, och vilka «experter» man väljer för att framföra en åsikt i externaliserad form. Till och med intervjuer med allmogen sker ofta i förtäckt form, då man låter vänsterpolitiker agera «personen på gatan».
Regimtelevisionens fixering vid skogsbränder, Klimat-Greta och andra fenomen utgör bevis för denna bias, tillsammans med förekomsten av en särskild «klimatreporter», som sig bör hämtad från Miljöpartiets sfär. Det förekommer knappt en nyhetssändning utan att man har någon klimatrelaterad notis eller reportage, och det är uppenbart att man vill utöva påverkan genom denna rapportering snarare än att ge upplysning och information.
Det är en sak att privata medier som Aftonbladet anser att klimatet är vår tids största ödesfråga, en annan att statens skattefinansierade mediehus gör det. SVT representerar hela folket, inte bara socialister, kommunister och klimatfascister, och måste därför ha en mer neutral hållning. Huruvida en «klimatkris» råder är en politisk åsikt, inte ett vetenskapligt faktum.
Det är oklart om man har tagit åt sig av kritiken, men under alla omständigheter kommer man inte att ersätta Erika Bjerström när denna avslutar sin anställning som «klimatreporter» vid statstelevisionen. Tidigare har även statsradion dragit ned på klimatagendan, vilket i grunden är bra. Den statliga klimatporren upphör äntligen.
Men säkert består åsiktsfloran i stort i det anställda klientel som dryper av vänsterns ideologi och världsåskådning, och man lär därför knappast ändra på biasen i sig. Statsmedierna skulle behöva raseras i grunden och byggas upp på nytt, med fräscht persongalleri i ledningen och med en enda agenda, nämligen att informera om världen som den faktiskt är, och med objektivitet och neutralitet som främsta kriterier.
Labbkött framställt i kemiska fabriker sägs vara framtidens livsmedel, tillsammans med insekter och «plantbaserade» rätter. De som hävdar detta är de sedvanliga stofilerna i veganrörelsen och klimatindustrin samt dess propagandister som statstelevisionen och andra vänsterliberala mediekonglomerat.
Odlat «kött» kan av elementära skäl aldrig framställas lika effektivt som i naturen, helt enkelt för att evolutionen har frambringat den energi- och resursmässigt mest optimala processen för att producera muskel- och annan vävnad. Det är ekvivalent med att människan aldrig kan överträffa fotosyntesens effektivitet i industriell produktion.
Att man ändå försöker lansera fabrikskött beror på att livsmedelsindustrin ser en möjlighet att kapitalisera på ännu en form av ultraprocessföda. Petriskålskött har inget med verkligt kött att göra, men liknar originalet i textur och smak. Här är ett vanligt argument att om det bara «smakar» väl och ser aptitligt ut, så är labbkött, insekter och andra produkter värdiga ersättare till traditionell föda.
I princip skulle man kunna framställa näringsrik ultraprocessmat av hög kvalitet, omfattande fullvärdigt protein, naturliga former av vitaminer och fetter samt korrekt dosering av mineraler. Men bara i princip, eftersom naturen alltså är vida överlägsen i att framställa sådan vävnad som vi är utvecklade för att konsumera.
I den ekonomiska kompromissen kommer sådan ultraprocessföda därför alltid att vara höggradigt undermålig, med substitut av olika slag för att göra produkten så billig som möjlig att framställa, samtidigt som man naturligtvis försöker lansera den till ett högre pris under motiv av att vara mer «hälsosam». Den kommer också att spetsas på samma sätt som annan ultraprocessföda med smakförstärkare och andra element för att odla ett beroende av produkten.
Den ideologiska klick som driver syntetkött som idé har inte som målsättning att för egen del hitta derivat till det goda köttet, eftersom man i sådana kretsar typiskt redan konsumerar «plantbaserat». Nej, ambitionen är istället att utfodra arbetarklassen med sådan provrörsföda, på samma sätt som man i dag förordar toxiska fabriksoljor som rapsolja istället för naturliga fetter som smör.
De doktrinära motiven skiftar något, men kretsar typiskt kring «klimatet», etiska betänkligheter kring djurhållning samt en religiöst färgad föreställning om köttets fördärvlighet, med förgreningar in i den pseudovetenskapliga och pekuniärt drivna näringsforskningen.
Klimatargumenten är lättast att avfärda, eftersom det rör sig om ett kretslopp, även avseende den metan som kor släpper ut. Boskapshållning nyttjar icke odlingsbar mark och regnvatten för att framställa höggradigt protein, samt ger naturligt gödsel till skillnad från fossilframställt konstgödsel. Boskap upprätthåller viktiga ekosystem, i såväl fångenskap som vilt tillstånd.
Föreställningen att konstkött skulle kunna göras mer «hälsosamt» än riktigt kött är svårare att angripa, då industrin enkelt kan lobba för sina produkter i relevanta maktkretsar. Om man kan förmå Livsmedelsverket och andra organ att kleta på ett «nyckelhål» på den höggradigt processade produkten är saken så att säga biff, på samma sätt som för de «nyttiga» maskinoljor man rekommenderar men som i verkligheten oxiderar sönder och samman våra mitokondrier och orsakar sjukdom.
Myndigheter av den sorten har nämligen inte i första hand din hälsa för ögonen, utan dras med svåra målkonflikter kring övergripande klimatpolitik, livsmedelstrygghet, näringspolitik med mera, varvid man landar i kompromisser av det mer tveksamma slaget. Allmänheten kan emellertid inte bortse från den auktoritet sådana organisationer har, och faller därför in i fällan och fållan.
Livsmedelsindustrins dröm: fabricerat kött.
Etiken är å andra sidan en personlig övertygelse som är svår att rå på. Djurrättsförespråkare och andra förment «bättre människor» med «medkänsla» för våra «medvarelser» är fullständigt övertygade om den egna hållningen, och kan inte helt enkelt förmås att med rationella argument ompröva sina ståndpunkter.
Men man kan i vart fall framföra sådana argument, som motbild. Ett sådant är att jordbruk på totalen innebär betydligt mer lidande för djur än boskapshållning med slakt, i vart fall om man tillmäter gnagare, fåglar och insekter något värde. Mer biomassa stryker alltså med under mänskligt inflytande i odling än i boskapshållning.
Möjligen ser man här boskap som högre organismer med större potential till lidande, men även den ståndpunkten kan vändas i sin motsats, nämligen under den elementära observationen att färre djur skulle ha existerat överhuvudtaget utan vår uppfödning. Den mjölk- eller köttko som får en tid på jorden är uppenbarligen lyckligare än den ko som aldrig blev till.
Människan kan inte heller bortse från sin plats i näringskedjan. Även om vi i egenskap av omnivorer kan placera oss som primära konsumenter av plantföda (veganism), är vi i praktiken toppkonsumenter eller apexpredatorer högst upp i kedjan. Vi äter allt i naturen, medan naturen inte äter oss annat än i undantagsfall.
Och om inte vi äter naturen, kommer någon annan organism att ta vår plats och därmed orsaka betydligt svårare lidande, vilket alla som har sett en rovfågel kalasa på en levande fågelunges hjärna vet. Stor förbättringspotential finns förvisso angående människans djurhållning, men i jämförelse med naturens grymhet står vi oss ändå rätt bra även i disneyfierad tolkning av djurriket.
Slutligen är vi som européer en produkt av en långvarig kultur med rötter i boskapshållning och konsumtion av kött, och det ska mycket till innan vi överger vår traditionella kultur för exempelvis insekter och annan främmande föda. Frankenkött är helt enkelt ett politiskt och kommersiellt projekt i syfte att puffa oss bort från denna starka kultur genom att anamma ett undermåligt substitut som «smakar» ungefär likadant, som om smakupplevelse vore det enda som betyder något.
