Fåglar har typiskt ögon på huvudets båda sidor, vilket ger en monokulär syn med närmast obefintlig förmåga till avståndsbedömning. Samtidigt kan de inte rotera ögonen i dess hålor, utan vrider istället huvudet för att fokusera på objekt i omgivningen, vilket är varför duvor och andra fåglar ständigt tycks röra på skallen.
Ungefär samma slags konstruktion kan ses hos hästar, kor, harar och andra herbivora betesdjur som livnär sig på plantföda. Fåglar är inte nödvändigtvis herbivora, utan äter ofta mask och insekter och emellanåt andra djur, som råttor, men de har gemensamt med gräsätarna att de huvudsakligen är bytesdjur.
Undantag finns naturligtvis, nämligen för rovfåglar som örnar, falkar, uvar med flera. Men de har inte heller samma slags optiska konstruktion, utan har framåtriktade ögon med binokulär syn för maximal förmåga till avståndsbedömning. Det är en egenskap de delar med andra rovdjur, som kattdjur, vargar och björnar.
Frågan är nu var dina ögon är placerade på huvudskålen, och vad det i så fall har för betydelse? Inte nödvändigtvis att människan därför är ett rovdjur, eftersom det är en egenskap vi delar med schimpanser och andra primater, ursprungligen trädlevande djur som är i behov av att kunna bedöma avstånd, de flesta av vilka är frugivorer.

Men tillsammans med andra anatomiska och fysionomiska egenheter framträder ett klart mönster, nämligen att människan är karnivor till sin natur. Med karnivor menas köttätare i någon form, antingen obligat sådan som kattdjur, eller fakultativ sådan, det vill säga preferentiella köttätare.
Däremot har karnivorism inte så mycket att göra med den taxonomiska indelningen i Carnivora och Primates, som inte är närmare släkt med varandra. Djur i ordningen Carnivora omfattar exempelvis sådana arter som jättepandan, en björn som är exklusivt herbivor och livnär sig på bambu, samtidigt som det finns hundratals arter av karnivora växter.
En ledtråd kring människans status ges av hennes oförmåga att i kroppen syntetisera vitamin B₁₂, ett essentiellt ämne som måste tillföras med födan. Problemet är att vitamin B₁₂ bara har animaliska källor, utöver en del alger som människan normalt inte konsumerar. I naturen finns inte heller «tillskott», varför en slutsats är att människan måste konsumera animalisk föda för sin överlevnad.
Gräsätarna har inte detta problem, då de fibrer de tuggar i sig hanteras av mikrober i tunntarmen och andra delar av matsmältningsapparaten och där bildar vitamin B₁₂. Kor har fyra magar just för att kunna spjälka cellulosa och andra svårsmälta substanser, medan de flesta herbivorer åtminstone har tarmar av omfattande storlek och mer komplicerad natur.
Vår avlägsna kusin gorillan äter sådana fibrer dagarna i ända, men till skillnad från denna äldre apa har vi förlorat vår förmåga att livnära oss på sådan föda. Vår matsmältningsapparat har förenklats under utvecklingen, med betydligt kortare tarmar som resultat, inälvor som är gjorda för lättsmält föda som kött.
En annan faktor utgörs av människans magsyra, som varierar mellan 1.0–2.0 mätt i surhetsgrad pH. Saltsyrans roll är att spjälka protein samt skydda mot bakterieinfektioner från animalisk föda. Den surhetsgraden präglar inte frugivorer och andra primater, och inte heller gräsätare, utan är typisk för karnivorer och nekrofager (asätare).
Människan kan under sin utvecklingshistoria räknas till båda kategorierna, dels under en första fas som samlare då klimatförändringar tvang ned förfädren på marken, och senare i ett skede då vi jagade mer aktivt. Sedermera tillkom elden som ett verktyg att förbereda födan och göra den än mer lättsmält, med resultat att matsmältningsapparaten förenklades ytterligare och kognitiv förmåga via större hjärna premierades.
Denna större hjärna tillsammans med händer förmögna att gripa tag om saker har gett upphov till förmåga att tillverka redskap, med vilka kött kan bearbetas i form av krossning, malning, skärning med flera moment. Människans tandrad inbegriper redan vissa karnivora drag, men de är inte särskilt väl utvecklade, och behövs inte heller på grund av våra unika förmågor i övrigt – vi har blivit en kokinivor art.
Sammantaget ger alla dessa särdrag att människan måste betraktas som karnivor till sin natur, en toppkonsument och ett rovdjur som måste äta kött i någon utsträckning för att tillgodogöra sig erforderliga ämnen som vitamin B₁₂. Människan är därför obligat karnivor snarare än fakultativ, även om det inte hindrar att vi samtidigt kan vara omnivorer (allätare) under större delen av tiden.
Bushmen i naturen har en utpräglad preferens för kött, men äter plantföda i brist på annat, en egenskap som gör det möjligt att överleva under en längre tid utan animalisk föda. Men förr eller senare måste tillskott av sådan artriktig föda ske, i annat fall uppstår svåra bristsjukdomar med hjärnskada som följd.
Mänsklig herbivorism (veganism) existerar inte i naturen, och kan inte heller existera naturligt, utan är ett modernt påfund av stadsmänniskor som kan köpa tillskott för att kompensera för sådana brister. Det är bara under de senaste hundra åren en sådan ordning har varit möjlig, men det gör den nog inte mer lämplig.
