Kategori: Vetenskap

Kategorier
Kina Kultur Politik Vetenskap

Att larma om Kina är psykbryt

Att «larma» om Kina är möjligen inte rasism, så som foliehattarna på Expressen uttrycker saken, men det är definitivt paranoja. I vanlig ordning motiverar man ett påstått fenomen med anekdoter, som en «ledande forskare» kring kinesiskt «tvångsarbete» som av universitetsledningen blev uppmanad att avsluta sin forskning på området för att strömmen av kinesiska utbytesstudenter var för svag.

Väl att märka är då att det var den brittiska ledningen som utövade påtryckningar, inte Kina. Men enligt Expressen är sinologer en «fokusgrupp» för Zhongnanhai, just i syfte att utöva påverkan. Till stöd för sin märkliga tes åberopar man en märklig «rapport» från det ännu märkligare «Kinacentrum», som i princip är ett kotteri för aktivister i kinarelaterade frågor.

Förvisso förekommer påverkan, men man ska nog inte utgå från att sådan enbart emanerar från Kina. För egen del har jag blivit kontaktad av Taiwans «kulturattaché» (med «ambassadörs» status), som ville komma till «mitt kontor» för en pratstund. Självfallet tackade jag nej, det är så att säga inte svårt att förutse vad ämnet skulle kunna tänkas dröja sig om.

En annan gång bevistade jag en kinesisk studentdemonstration i Malmö, varvid en av Washingtons gubbar med en orolig min plötsligt förhörde sig om vad detta kunde tänkas vara för manifestation, som om han ville pejla sentimentet bland åhörare. We call it freedom of speech, you should try it in your own fucking retarded country, blev svaret den gången. Han blev ganska häpen.

Den andra sidan har aldrig hört av sig, och varför skulle den det? Kinas intresse ligger knappast i att påverka normal akademisk verksamhet, men däremot att på olika vis stävja sådan «forskning» som saknar verklighetsanknytning, exempelvis angående «tvångsarbete» och «folkmord» bland uigurer, eftersom sådan aktivism skadar Kinas anseende och därmed dess relationer med andra nationer.

Man kan annars forska tämligen fritt även om «känsliga» ämnen, förutsatt att man saknar en politisk agenda eller på annat sätt avser bedriva aktivistisk verksamhet med udd mot Beijing. Det är när filurer som Adrian Zenz, Björn Jerdén med flera aktivister under täckmantel av forskning besudlar Kina som man reagerar, och varför skulle man inte det?

Den givna frågan är då vad det är för «forskning» som bedrivs av svenska sinologer som kan tänkas reta upp Beijing. Enligt rapporten i fråga utmärker sig Sverige i Europa i detta avseende, vilket förmodligen kan relateras till det svenska etablissemangets starkt negativa sentiment kring Kina. Den höggradigt politiserade forskningen i Sverige följer vanligen dessa sentiment, då anslagen beslutas politiskt och under politiska trender. Vanligt är även att man inte har någon egentlig forskning kring Kina, utan snarare verkar som demokratiaktivist i syfte att sprida det heliga demokratievangelium.

Rapporten berättar annars att det mest rör sig om kinesiska studenter i Sverige som säger sig utsättas för påverkan, och att de allra flesta i övrigt är mycket nöjda med samarbetet med kinesiska akademiska institutioner. Man är faktiskt mer oroad över att foliehattarna på Säpo har börjat stryka i korridorerna och utsätta kinesiska utbytesstudenter för någon svensk form av McCarthyism eller «China initiative», vilket man menar är en form av rasism. Vilket det förstås är.

Men framförallt är det en form av paranoja, som till yttermera visso är skadlig för Sveriges vidkommande. Kina är världens ledande forskningsnation och teknikmakt, och med den ska man hålla sig väl. Den beskedliga volym av «hemligheter» som lilla Sverige kan tänkas ha får man skydda mot alla möjliga intressenter, inte bara kinesiska, och under alla omständigheter lär sådan känslig forskning knappast bedrivas vidöppet vid universiteten.

Man har förstås alldeles fel fokus, och borde istället söka fördelar med relationerna med Kina. Varför har vi ingen gubbe i Tiangong med forskning i materialfysik eller botanik i gravitationsfritt tillstånd? Har vi fått del av de sällsynta mineraler som Kina tog hem från månens skuggsida? Har svenska forskare i Kina månne något att lära i de kinesiska akademierna? Forskning handlar om internationellt utbyte, inte att slå vakt om «hemligheter», särskilt inte mot en tekniskt överlägsen nation.

Vi vet alla varifrån detta «säkerhetstänk» kommer.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik USA Vetenskap

Amerikansk vetenskaplig renässans

Ozempic-Marteus på Expressen är i farten igen, denna gång i syfte att demonisera amerikanske hälsoministern Robert Kennedy. Tydligen en person som inte bara är en idiot, utan en livsfarlig idiot, som personifierar den amerikanska administrationens «krig mot förnuft och vetenskap».

Tesen driver hon med en anekdot om någon cancersjuk kvinna som sägs ha hamnat i kläm när nya reformer genomdrivs, som att vissa forskare inte längre får stanna kvar i sin tjänst och att statliga anslag till annan forskning om mRNA-vaccin slopas.

Angående det sistnämnda är den spontana tanken att det läkemedelsindustriella komplexet har tjänat fantasiljoner dollar på sådana vaccin under pandemin, och att medel för forskning därför så att säga inte saknas. Varför skulle det vara statens ansvar under sådana förhållanden?

Anekdoter är för övrigt inte godtagbara i vetenskapliga sammanhang, och knappt ens i vinklad debatt i opinionsstick. Man får nog lyfta blicken en aning och anlägga ett bredare perspektiv, och när man gör sålunda framträder istället en annan bild på näthinnan, den om en amerikansk vetenskaplig renässans.

Marteus borde fråga sig själv varför hon har just det metabola tillstånd som är förhandenvarande, och om allt fler mediciner är svaret på det problemet för såväl Marteus som en kontinuerligt stigande andel av befolkningar världen över. När samtliga kurvor kring välfärdssjukdomar skjuter i höjden över lång tid, är den förhärskande «vetenskapen» nog inte riktigt den korrekta, och inte heller den politik som säger sig baseras på denna.

Det fanns en tid då läkare rekommenderade vissa cigarettmärken, samtidigt som man hävdade att rökning är ofarligt. Det gjorde man dessutom långt efter det att medicinsk vetenskap hade synnerligen starka belägg för att tobaksrökning utgör en mycket stor risk för utveckling av cancer och hjärt- och kärlsjukdomar.

De pekuniära intressen som orsakade den korruptionen i det medicinindustriella komplexet kvarstår än i denna dag, men är numera kopplade till livsmedelsindustrin, som nyttjar samma slags metoder som en gång tobaksindustrin för att utveckla «produkter» som är beroendeframkallande i någon mening och därmed kan ge upphov till maximal profit. Once you pop, you can’t stop, är vad man vill uppnå.

Korruptionen framstår i öppen dager, då ledande personer i styrelser och expertkommittéer med uppdrag att vaska fram dietära riktlinjer och annat ofta har en fot i livsmedelsindustrin eller andra märkliga kopplingar till finansiella intressen. Det är därför ultraprocessade substanser rekommenderas av myndigheter, för att det är ett direkt krav från livsmedelsindustrin.

Rekommendationerna spelar stor roll när andra myndigheter ska komponera måltider eller ge ersättning av olika slag. Mat i skola, sjukvård, kriminalvård och annan omsorg bestäms således av riktlinjerna, och i USA kan matkuponger bara användas för vissa livsmedel, av vilka läskedryck och flingor hör till de godkända kategorierna.

RFK avser bryta detta mönster och sparka ut livsmedelsoligarkerna och det läkemedelsindustriella komplexet från den politiska processen. Den besudlade «vetenskap» som har varit förhärskande i över ett halvsekel, enkannerligen kring rön om mättade fetter, får därmed äntligen maka på sig för verklig vetenskap omfattande slumpade kontrollstudier snarare än epidemiologisk skräpvetenskap med oerhört stora inslag av bias.

Under Kennedys vakt fråntas livsmedelsindustrin sitt forna privilegium att själv (!) få avgöra om tillsatser och annat anses vara «generally safe» utan godkännande av myndigheter, samtidigt som en lång rad giftiga ämnen förbjuds. Under Kennedys mandat angrips ultraprocessad skräpmat med den största frenesi, samtidigt som riktig mat med naturliga ingredienser premieras. Ut med industriellt raffinerade oljor och spetsade sockerarter, in med smör och animaliska produkter som vi har ätit problemfritt i tiotusentals år.

Under Kennedys regim angrips även det läkemedelsindustriella komplexet, som länge har profiterat på allmänheten och skattemedel med helt onödiga medikamenter, som exempelvis Ozempic. Under Kennedys översyn angrips rotproblemen för den enorma metabola ohälsa som präglar USA, och för all del även stora delar av övriga världen, istället för fortsatt inkrementell forskning för att komma till rätta med ett problem som stammar från ett alldeles skogstokigt paradigm kring hälsa.

Säkert finns en och annan detalj i reformen som kan ifrågasättas, men den övergripande angreppsvinkeln är absolut den korrekta. Detta är vad man borde ha gjort för decennier sedan, men det är samtidigt svårt att bryta sönder så starka kopplingar med så enorma finansiella intressen på spel.

RFK är emellertid radikal och oberoende nog för att lyckas med det uppdraget, särskilt i sällskap av en likaledes radikal administration i övrigt. Till Trumpadministrationens många frågetecken läggs här ett solklart utropstecken, detta är definitivt en positiv utveckling, som småningom kan komma att spridas till resten av världen som ringar på vatten.

Då cigaretter, i dag vegetabilisk olja och ultraprocess. Kommersiella intressen besudlar såväl vetenskapen som «förnuftet», och det är först i efterhand man förstår hur grundlurad man blev.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik Vetenskap

Diabetesparadoxen

Diabetes uppmärksammades i statsteve häromdagen, då gällande typ 1, som är en autoimmun sjukdom snarare än den livsstilsrelaterade typ 2. Emellertid finns gemensamma drag hos båda typerna, bland annat avseende kost, med syfte att kontrollera blodsockret och därmed det åtföljande insulinbehovet.

Den brutala verkligheten är här att myndigheterna sedan länge, på amerikansk förlaga, rekommenderar det gift som orsakar insulinbehovet, det vill säga kolhydrater i stor mängd. Läkemedelskonglomeraten måste ju få kränga sitt insulin, det är huvudaspekten i den så kallade vården av diabetessjuka.

Mycket riktigt ser man i statsteves reportage den fulltatuerade morsan «räkna kolhydrater» samtidigt som hon ordnar frukost åt sin lilla diabetessjuka telning. Frukosten består av «jubileumskakor», vars näringsdeklaration uppger 46 % snabba kolhydrater avsedda att snabbt sätta sprätt på blodsockernivån och därmed motivera ett uppskjut insulin.

Läser man Socialstyrelsens «riktlinjer» är detta faktiskt den rekommenderade approachen, med mycket kolhydrater. Samtidigt upprepas mantrat att man ska undvika rött kött (som man regelmässigt buntar samman med processat kött), som inte innehåller några som helst kolhydrater.

Det är här fettskräcken som kommer till uttryck, särskilt skräcken för det förment farliga mättade fettet (kött innehåller annars mest omättade fetter). Istället rekommenderas margariner och fettreducerade mejeriprodukter. Man ska därför inte bli förvånad över att den stackars killen får Bregott på sina vetekakor, tillsammans med ett glas lättmjölk. Nyttig mat, enligt myndigheterna!

Betraktar man den betydligt mer vanliga diabetes typ 2 ser man som gemensam faktor fetma, vilket åskådliggör att det rör sig om en livsstilsrelaterad sjukdom. Den betraktas som kronisk, men är egentligen ett allmänt symptom snarare än en sjukdom i sig. Man kan bli fri från åkomman.

Problemet här är att den rekommenderade kolhydratrika kosten permanentar fetman, och tar man även insulin stimulerar man vidare viktuppgång. Det läkemedelsindustriella komplexet har kommit på denna fiffiga idé för att kunna behålla sin guldklimp till kundkrets, den som är beroende av läkemedel livet ut för sina besvär, den som dessutom växer år för år.

Någon annan orsak till dessa hjärndöda rekommendationer kan man annars inte se, samtidigt som myndigheter och experter i fältet oftast inte vill höra talas om ketogen kost, fasta och andra företeelser som skulle kunna beröva dem deras inkomst. De vill gärna hjälpa, men bara genom att sälja mediciner och erbjuda kontinuerlig vård, inte genom att angripa rotproblemet eller visa vägen till självhjälp.

Därför finns inte heller någon omfattande forskning kring ketogen eller rent av karnivor kost som behandlingsalternativ vid diabetes, för att det är pengarna som styr, inte patientens hälsa. Det finns också en uppenbar politisk målkonflikt kring «klimatet» och animaliska produkter, verkligt nyttiga livsmedel som man regelmässigt plockar ut ur rekommendationerna för att ersätta med konstprodukter.

Den stackars killen som tvingas leva på vetekakor, Bregott, lättmjölk och insulin skulle ha betydligt mindre behov av stick i fingret och insulinsprutor med en ketogen diet omfattande ägg, kött och fisk, och alldeles särskilt skulle de livsstilssjuka fettona på så vis kunna göra sig kvitt sina besvär helt och hållet.

Så berätta nu en gång till, ni kommunistveganer på Socialstyrelsen et al, varför bedriver ni inte egen, eller finansierar annan, forskning om dessa behandlingsalternativ, och varför håller ni benhårt fast vid förlegade och direkt skadliga rekommendationer som permanentar sjukdom snarare än att avhjälpa den? Är ni rädda för vad resultatet skulle visa?

Någon brist på försökskaniner för en RCT lär knappast finnas, då många i keto- och karnivorlägret är ytterligt villiga att slå ett slag för sin kost, ofta uppbackat med egna blodanalyser med resultat som i sig borde få den gängse expertisen att haja till. Men man slår dövörat till, och det utpräglade tunnelseendet är inte heller avsett att hjälpa. Här finns ju inga pengar att tjäna.

Den myndighetsrekommenderade frukosten för diabetiker och allmogen i övrigt: bröd och margarin.
Kategorier
Kultur Matematik Vetenskap

Strategi för Oddset

Att satsa pengar på oddsspel är en vansklig historia och man har helt enkelt oddsen emot sig. Icke desto mindre kan man få en fördelaktig utveckling om man dels kan hitta odds med en mindre edge gentemot spelbolaget (det svåra), och dels kan sprida sina risker på ett lämpligt vis (det lätta).

Antag nämligen att du har en tusenlapp och sätter hela beloppet på Newcastle som vinnare hemma mot Athletic Bilbao, givet oddsen 1.43, 4.75 och 8.00 för 1, x och 2. Oddset 1.43 uttryckt som sannolikhet är 68 %, och i historiskt avseende är det till och med än mer sannolikt (79 %) att spelet går hem.

Okej, du tar hem spelet den här gången. Du har nu 1430 kronor att spela för, och du gör om proceduren på nytt, och går all-in i nästa match. Kanske vinner du igen, och igen och så vidare. Men det är matematiskt givet att man förr eller senare går på pumpen, och man förlorar då hela beloppet. Man går bankrutt genom att lägga alla ägg i en korg.

Således måste man spela för en viss fraktion av det totala saldot, och frågan är då vilken fraktion som maximerar vinsten i långa loppet. Att lägga en viss fast bråkdel av saldot är inte optimalt, och kan visas leda till bankrutt genom simuleringar. Insatsen måste därför stå i proportion till oddset på något vis.

Kalla denna fraktion för f, och beteckna oddset (på decimalform) med o. Låt vidare b = 1 – o vara den andel man tar hem vid eventuell vinst, och beteckna sannolikheten för vinst med p > 1 / o. Sannolikheten är din edge, och den måste därför vara större än spelbolagets.

Då är q = 1 – p sannolikheten för förlust. Vid vinst erhåller man 1 + fb gånger saldot, och vid förlust minskar saldot med faktorn 1 – f. Vid upprepat spel med samma odds får man då tillväxten r = (1 + fb)p·(1 – f)q.

Ta logaritmen för att få ned potenserna: E = ln r = p·ln (1 + fb) + q·(1 – f), och beräkna därefter derivatan dE/df = pb / (1 + fb) – q / (1 – f) = 0. Omflyttning ger f = p – q/b, som går under beteckningen Kellys kriterium.

I idealfallet erhåller man exponentiell tillväxt för odds med edge gentemot spelbolaget, och man vinner med statistisk säkerhet i långa loppet, även om det kan svänga upp och ned ganska ordentligt. Av det skälet är det vanligt att använda reducerad Kelly, med hälften eller en fjärdedel eller någon annan godtycklig fraktion.

Utan edge förlorar man även med Kelly-spridning. Även med edge är det riskfullt att gå full Kelly, eftersom volatiliteten är stor. Bäst resultat fås med fraktionell Kelly.

Det svåra är som sagt att hitta en edge, och marknaden är vanligtvis optimal. Här kan man lägga tid på att jämföra odds från en rad olika källor, men man kan även nyttja historiskt utfall som hävstång. Det är en smula vanskligt, men ändå sunt i statistisk mening. Man får komplettera med att betrakta tabellposition, inbördes möten och så vidare för att se om oddset är rimligt satt.

Av historiska utfall kan man även dra slutsatsen att man aldrig ska spela på annat än hemmavinst, eftersom ungefär hälften av resultaten är sådana. Skrällar är oftast hemmavinst till stora odds. I annat fall kan man lika gärna spela Lotto, för man blir i längden bankrutt av att chansa.

I verkligheten är oddsen olika i olika matcher, men formeln ovan fungerar bra som approximation även för multipla insatser av olika storlek, eftersom de ändå ligger i ungefär samma härad. I annat fall får man först bestämma alla matcher och därefter lösa ett ekvationssystem numeriskt. Det är vidare sunt att inte spela för mer än 2.5 % av saldot på en enskild match, vilket då ger ett tak.

Det svåra är som sagt att välja rätt matcher, och särskilt viktigt att inte välja uppenbara kalkoner. Man måste här utveckla lämpliga parametrar för att bedöma rimligheten för ett odds. Huruvida man vill spela på låga eller höga odds är en smaksak, så länge man kan motivera det statistiskt. För låga odds måste man ta hem fler än hälften av spelen, och det kan vara rimligt att ligga i snitt kring 2.0 i odds (1 mot 1).

Inledande spelomgång i ett pilotprojekt, med bayesisk tillämpning av historiska oddsutfall. Vinsten var här 20.4 % över 44 matcher, men man kan alltså tappa lika mycket åt andra hållet, särskilt om man slarvar i urvalet. Det är utvecklingen över tid som är det intressanta.
Kategorier
Politik Teknik Vetenskap

Vänsterliberalt klimatavhopp

Nyheten nämns inte i statstelevisionens nyhetsflöde, trots att man har en utpräglad klimatagenda och vanligen redogör för den svenska klimatflickans minsta lilla inlägg på X. Det är nästan så man kunde tro att mediehuset har bias i sin rapportering?

Det kunde i så fall bero på att ingen mindre än Bill Gates står för ett veritabelt avhopp från klimatreligionen, när han i ett utspel kommer ut som klimatrealist. Sådant gillar man inte i klimatindustrin, som buar unisont.

Gates är nu inte vem som helst, utan har ett utpräglat intresse för hälsofrågor. Han har inte det tunnelseende som vanligen utmärker klimataktivister, utan har en bredare utblick och kan därför göra en samlad analys. I en artikel redogör han för denna.

Det är inte så att han plötsligt blir «klimatförnekare», men han konstaterar icke desto mindre att jorden inte kommer att «gå under», och att domedagskvacksalvarna därmed har fel. Människor kommer att leva gott på de allra flesta platser även framgent, och i kompensation till områden som drabbas frigörs nya ytor då tundran grönas.

Gates menar att man bör fokusera mindre på temperatur och utsläpp, och mer på att utrusta fattigare länder att hantera förändringarna. Teknikutveckling måste prioriteras, och han konstaterar att grön teknik redan har förändrat läget i positiv riktning. Energi är en ställföreträdande parameter för välstånd och utveckling, och världen måste därför nyttja allt mer energi, främst i form av elektricitet.

Klimatförändringar kommer inte att vara den främsta orsaken till lidande, utan i vanlig ordning fattigdom och sjukdom. Därför är det viktigare att bekämpa fattigdom genom tillväxt, teknikutveckling och nyttjande av mer energi, reformer som i sin tur kräver mer stål och betong och med dem associerade utsläpp.

Det är den klimatrealistiska skolan som här kommer till uttryck, i motsats till den hysteriska, och om Gates kan bli en motor i den rörelsen vore mycket vunnet. Felaktiga investeringar ger sämre avkastning eller ingen alls, och den principen gäller även på klimatområdet.