Kategori: Vetenskap

Kategorier
Politik Vetenskap

Klimatkonsekvensförnekare

En förfinad studie över temperatur och klimat under fanerozoikum, det vill säga under de 541 miljoner år som avancerat liv har förelegat sedan den kambriska radieringen, ger att vi befinner oss i ett extremt ishusklimat, men att antropogen uppvärmning snabbt förändrar tillståndet. Men ger det verkligen anledning till oro av det slag som manifesteras i samtiden?

Klart står under alla omständigheter att jorden och dess liv kan uthärda mycket högre medeltemperatur än den vi känner i dag (15 °C), nämligen i ett spann mellan 11–36 °C. Ishusklimat tenderar att uppstå vid medeltemperaturer under 20 °C, och vi befinner oss för närvarande i en sådan fas sedan 33.9 miljoner år (kenozoisk istid).

Ishusklimat är inte jordens normala tillstånd, men har ändå förekommit inte mindre än tre gånger under fanerozoikum, nämligen hirnantianistiden (460–420 miljoner år sedan), senpaleozoisk istid (360–255 miljoner år sedan) samt innevarande kenozisk istid. Det är livet självt som driver klimatet mot ishusstadier, nämligen genom syreproducerande växtlighet.

Vi befinner oss i ett extremt ishusklimat under en långvarig istid, även om antropogen uppvärmning reverserar förloppet något. Drivhusklimatet är dock avlägset, även om vi släpper ut allt vi har.

Syre har en nedkylande effekt, samtidigt som växthusgaser som koldioxid konsumeras av växter. Djur konsumerar förstås syret och producerar koldioxid, men inte i samma omfattning. Nettoeffekten blir därför en nedkylning, som småningom avtar naturligt då växtligheten minskar med kallare klimat. Det finns därför en inneboende reglering i klimatväxlingarna, som dock kompliceras av astronomiska företeelser som milankovićcykler.

Noga räknat befinner vi oss i kvartär istid sedan 2.58 miljoner år tillbaka, en delmängd av den kenozoiska istiden. Tidsrymden sammanfaller med människans existens (släktet Homo), även om vår art sapiens bara räknar 300 000 år. Den civilisation vi har danat under de senaste tio tusen åren råkar sammanfalla med ovanligt stabilt klimat under en interglacialperiod, och givet allt annat lika skulle vi nu vara på väg mot en ny nedisningsfas som skulle omintetgöra sagda civilisation.

Det är alltså en tillfällighetens nyck som håller oss kvar i någorlunda tempererat tillstånd, nämligen vår förmåga att gräva upp fossilt kol och i förbränning förse atmosfären med koldioxid, som därmed ger ett värmetillskott. Utan den utvecklingen hade «lilla istiden» haft sin fortsättning i en alldeles riktig nedisningsfas under de kommande millennierna.

Istället tycks vi nu ha det omvända problemet, att uppvärmningen går alldeles för snabbt. Men inte heller det är unikt, utan har historiska paralleller. Regleringen sker oavsett hastighet, även om det kan ge olika slags konsekvenser för livet. Oron gäller därför att människan och andra livsformer inte ska hinna anpassa sig i tid då temperaturen klättrar.

Men av de fem massutdöenden som har skett under fanerozoikum, har tre ägt rum i samband med kraftig nedkylning och bara en med kraftig upphettning, men den senare (perm–trias-utdöendet) hade andra underliggande orsaker. Livet fruktar inte varmare klimat, men däremot temperaturer under fryspunkten.

Helt säkert kommer enstaka arter att påverkas negativt av antropogen uppvärmning, men något massutdöende står inte för dörren. Inte heller människan kommer att påverkas i någon nämnvärd utsträckning, dels eftersom vi i grunden är ett ekvatordjur och dels för att vi är extremt anpassningsbara.

Temperaturutveckling under fanerozoikum. Nutid är längst till höger, i en rekordkall period.

Den naiva skräcken är att varmare klimat ska innebära torka och bränder, men i själva verket kännetecknas drivhusklimat av fukt och väta, medan inget klimat är så torrt som ishuset. Rekord i öknar föreligger alltså under nedisningsperioder och vice versa.

Drivhusklimat innebär därför maximal exponering för växtlighet, odling och andra näringsresurser för mänskligheten, nämligen när permafrosten i områden som Sibirien, Kanada och Grönland släpper. Livet anpassar sig omedelbart till dessa nya förutsättningar, och så även människan.

Konsekvenser som ökad havsvattennivå, inundering av vissa kustområden och öar, stormigare väder med mera ska inte förnekas, men det är hanterbara företeelser som sker långsamt över tid. Valet mellan långsam nedkylning och ganska hastig upphettning är tämligen lätt att göra, eftersom det förra egentligen inte är hanterbart.

Klimatförändringarna kan man naturligtvis inte förneka, eftersom det är jordens normaltillstånd. Jorden rör sig ständigt, och människan har i detta fall puffat på utvecklingen en smula. Däremot förnekar jag med kraft de påstådda konsekvenserna av klimatförändringarna, särskilt de hysteriskt alarmistiska dystopierna om en «brinnande» värld som «går under» – ett scenario som helt enkelt inte kan inträffa.

Klimatförändringar sker i en latitudinell gradient mot polerna, medan ekvatorn förblir stabil.
Kategorier
Hälsa Kina Kultur Politik Vetenskap

Cancerexplosion bland yngre

Om toxiner i miljön, luften och maten vore en faktor för cancer och andra sjukdomar, skulle man se en jämn utveckling över hela befolkningen. Men det man observerar är att det främst är yngre personer under femtio år som i allt högre grad utvecklar cancer, medan incidensnivån för äldre decelererar. Trenden är global.

Alltså kan man sluta sig till att orsaken är livsstilsrelaterad, och en annan parameter som styrker den hypotesen är att cancerincidensen samvarierar med graden av fetma. Det betyder inte, som man ofta tror, att kärlekshandtag är orsak till cancer, utan att fetma, cancer, diabetes och en rad andra sjukdomar alla har en gemensam underliggande orsak, nämligen metabolt syndrom under insulinresistens och höggradig kronisk inflammation.

Särskilt tydligt är detta samband i en ny kinesisk studie. I Kina har befolkningen på enbart en eller ett par generationer gått från fattigdom till överflöd, varför förändrad livsstil får ett tydligare utslag än i Västländer, där utvecklingen har pågått under längre tid.

I vanlig ordning spekulerar man i orsakerna och nämner de gängse käpphästarna rött kött, fet mat och alkohol, men sådana resonemang leder bort från verkligheten. Varken fet mat eller rött kött orsakar inflammation, samtidigt som kineserna aldrig har lidit brist på alkohol. Det sagt föreligger ingen större ökning i konsumtionen av alkohol.

Hongkong erbjuder i kraft av sin särställning ett bra jämförelseobjekt. Man äter där mest kött i världen, har längst livslängd och lägre incidens av cancer än på fastlandet, samtidigt som andelen feta och överviktiga är i paritet.

Typiskt för feta i Kina är istället snabbmatsdiet, godis och läsk i kombination med låg grad av rörlighet. Ultraprocessade livsmedel av olika slag samt oljefriterad snabbmat ligger alltså i grunden för utvecklingen även i Kina avseende fetma och välfärdssjukdomar.

För cancer, diabetes och andra sjukdomar är den hårda genetiska andelen mindre än fem procent, och nästan hela volymen av sådana sjukdomar har alltså att göra med epigenetiska uttryck under livsstil och andra miljöfaktorer. Läkemedel kan aldrig råda bot på detta problem, varför man måste angripa de mekanismer som leder till denna farliga utveckling.

Men staten drar sig för att lägga sig i med pekpinnar om mat, trots att man har föga problem med det i andra sammanhang. Samtidigt är råd och rekommendationer från myndighetshåll belamrade med målkonflikter och föga relevanta. Livsmedelsoligarkerna och snabbmatsjättarna får därför fortsätta förgifta befolkningen med olja och socker utan vidare konsekvenser.

Kategorier
Hälsa Kultur Vetenskap

Kött ger diabetes?

Med jämna mellanrum dimper forskningsrapporter ned om att kött orsakar cancer och till och med diabetes, särskilt då rött kött och alldeles speciellt processat kött. Det senare kan säkert bidra, nämligen om man spetsar skinkan med sockerlösning, men i grunden är resultatet fullständigt befängt, och allmänheten är inte behjälpt av sådan agendadriven pseudoforskning.

Att det rör sig om faktagranskad forskning publicerad i prestigefyllda Lancet bör kanske mana till viss eftertanke, men även den tidningen drivs av en klimatdriven agenda och hör till det plantbaserade lägret i den infekterade näringsvetenskapen. Man har till och med en egen diet, den så kallade «planetära hälsodieten».

Det rör sig om en metastudie, som tar ett grepp om ett antal observationsstudier, i vilka man söker eliminera samverkande faktorer. Efter omfattande p-hacking tror man sig kunna visa att den relativa risken ökar med 10 % från given baslinje med varje 100 g av rött kött, 15 % per 50 g processat rött kött samt 8 % per 100 g fågel.

Små värden, som i vänstertidningar som The Guardian genererar klatschiga rubriker som att två skivor skinka om dagen kan öka risken för diabetes typ 2 med 15 %, även om det inte är vad som påstås. Relativ risk är muliplikativ, inte additiv. Om baslinjen för den absoluta risken att utveckla diabetes är 5 %, är den förhöjda risken med ovanstående konsumtionsmönster 5.50 %, 5.75 % respektive 5.40 %. Statistiskt brus benämns sådant.

Säg istället att vi konsumerar 1000 g rött kött per dag, och vi erhåller en förhöjd absolut risk om 5·1.10¹⁰ % = 12.97 % eller 2.6 gånger högre, enligt denna modell. Det är mer substantiellt, men modellen i fråga är samtidigt trivialt felaktig, eftersom man aldrig i verkligheten har konstaterat utveckling av diabetes för personer under karnivor diet. I själva verket används sådan exklusiv köttdiet för att bota diabetes, med goda resultat.

Detta är det ständiga problemet med observationsstudier, dels att de inte tillnärmelsevis utgör en korrekt beskrivning av intagen föda hos deltagarna, dels att det är hart när omöjligt att skilja ut vad som bidrar med vad utan omfattande antaganden, i grunden gissningar, som i sin tur beror på bias, det vill säga vad man vill bevisa i cirkelresonemang.

Exempelvis äter ingen i verkligheten – med undantag för just karnivorer – kött utan annan föda, och den vanligaste formen av köttkonsumtion i Västvärlden är hamburgare och annan snabbmat. Det är då avsevärt rimligare tro att brödet, de oljefriterade potäterna, ketchupen och läskeblasken bidrar till metabol ohälsa snarare än köttet.

Det som ger diabetes och annan metabol ohälsa här är inte det nyttiga köttet, utan sockret i läsken, brödet och friten samt oljan i den ultraprocessade friten, brödet och osten.

Man kan också göra en snabb servettskiss med statistik. Man brukar hävda att köttkonsumtionen har ökat stadigt under efterkrigstiden, men i stort sett hela ökningen är av fågel, medan nöt och fläsk har en beskedlig utveckling som inte alls motsvarar den ökade incidensen av vare sig diabetes eller cancer.

Speciellt förekom fordom inte diabetes hos barn och unga i den omfattning som nu föreligger, och inte heller den motsvarande explosion i fetma vi observerar. Rött kött kan alltså inte förklara denna utveckling, men det gör däremot den ökade konsumtionen av ultraprocessmat, omega-6-haltiga matoljor och fritt socker samt även i viss mindre mån förändrade lek- och rörelsemönster.

Kött är i själva verket en del av lösningen på de metabola problem som numera gäckar hela världen, men den krockar samtidigt med de doktrinära klimatmålen. Vi är specifikt utvecklade för att äta kött i en omnivor modell, men däremot inte för industriellt hackad processföda, och inte heller vegansk («plantbaserad») kost.

The science is far from fucking settled i näringsvetenskapen, men man skulle faktiskt på ett ganska enkelt vis kunna avgöra saken en gång för alla, nämligen genom att explicit studera karnivorer in vivo och jämföra med en kontrollgrupp utan särskilda restriktioner. Här skulle man även kunna kasta in veganer som jämförande objekt.

Så varför görs inte sådan forskning? För att man på förhand känner vilka resultaten skulle bli, och för att det därmed skulle kullkasta det paradigm som har tjänat den plantbaserade skolan så väl under så många år. De lukrativa anslagen skulle upphöra, och det medicinindustriella komplexet skulle tappa i förtjänst under minskad försäljning av Ozempic, statiner, insulin och andra läkemedel.

Kategorier
Europa Hälsa Kultur Vetenskap

Medelhavsmyten

Ofta framförs den så kallade «medelhavsdieten» som något slags mirakel i att minska risk för olika sjukdomar, uppnå god hälsa och hålla vikten i schack. Problemet är bara att ingen kring medelhavet egentligen äter så, och att de som en gång faktiskt praktiserade dieten gjorde så av strikt ekonomiska skäl.

Dieten i fråga är rik på «plantbaserade» livsmedel som grönsaker och frukt samt gryn och korn av olika slag, samtidigt som inslaget av kött är snålt tilltaget. Modellen stammar från 1960-talets kolesterolhysteriker med Ancel Keys i spetsen, och kretsar kring den fattigare befolkningen på dåtidens Kreta och södra Italien.

Definitionen varierar, men i medeltal rör det sig om en olivoljerik kost omfattande 43 % kolhydrater, 37 % fett (9 %, 19 % resp. 5 % mättat, enkelomättat och fleromättat) samt 15 % protein. Energiintaget motsvarar i medel 2200 kilokalorier per dag. Egentligen inga konstigheter, utan en ganska vanlig makrokomposition.

Grekisk medelhavskost: frukt, grönsaker, korn, gryn, olivolja.

Men den ringa graden konsumtion av kött var inte valfri, utan en konsekvens av sämre ekonomi, det vill säga fattigdom. Det är ekvivalent med att dagens indier äter ringa mängder kött av strikt ekonomiska skäl, eller att köttkonsumtionen tidigare var låg i länder som Kina, Japan och Korea. Kreta är inte heller idealt för att hålla boskapsnäring.

Det hälsosamma i livsföringen ligger inte så mycket i vad man stoppade i sig som i den ringa mängden energi i förhållande till ett aktivt leverne i övrigt. Kalorirestriktion är oavsett diet i övrigt en fundamental nyckel i att bibehålla hälsa och undvika övervikt och andra konsekvenser. Det är samma mönster som man ser på andra håll, som fordom på Okinawa, där tillgången på föda var begränsad. Cucina povera, som man säger i Italien.

Motion i sig är en annan nyckelfaktor i att upprätthålla hälsa, likväl som att bada i solens sken för att erhålla D-vitamin, kväveoxid och en rad andra ämnen. Om det är något livsmedel av särskild vikt i dieten är det i så fall fisk, vars konsumtion korrelererar tämligen väl med god hälsa och lång livslängd – nyckeln heter DHA, en omega-3-fettsyra som utgör en fundamental beståndsdel i hjärna, ögon och en rad andra organ.

Japansk kost: fisk och skaldjur, ägg, salt och grönsaker.

Eliminerar man fisk och ägg ur dieten, tar bort den aktiva livsstilen samt ökar energiintaget under bättre ekonomi, försvinner genast alla goda effekter. Istället uppträder höggradig patologi av samma snitt som är typisk för hela diabetesbältet kring Medelhavet, särskilt i de gryn- och korndominerade Mena-länderna. För all del är även ultraprocessade livsmedel en bov i sammanhanget, men i grunden är det den höga kolhydratkonsumtionen i kombination med olja som orsakar diabetes och andra metabola sjukdomar.

Härav förstår man också att dieten är svår att upprätthålla över tid i det moderna samhället. Det som en gång var nödtorft på Kreta blir olidligt i nutidens överflödiga utbud av lockande föda, och man är då bättre betjänt av en mättande diet som stimulerar hormonell balans och därmed automatisk kontroll av energiintaget – ketogen kost är ett exempel, proteinrik en annan, japansk fiskrik en tredje.

I den moderna samtiden är det också typiskt greker och spanjorer som är fetast i Europa (27 % 2016), medan de fettglufsande fransmännen bättre håller ställningarna i fråga om hälsa och vikt. Minst fetma i Europa finner man i Bosnien, som en konsekvens av fattigdom, i likhet med dåtidens Kreta.

Fransk kost: kött, dessert, bakelser och vin.
Kategorier
Kultur Politik Vetenskap

Statsmedierna klimatbantar

Hur viktigt är det att journalister bevakar och granskar vad som händer med klimatet? Ungefär lika viktigt som att journalister bevakar och granskar nya rön i matematik, fysik och kemi, händelser som sällan ges utrymme i pressen, nämligen för att journalister i allmänhet inte begriper vetenskapliga frågeställningar, och för att det finns särskilda publikationer för sådant.

I den mån mediehusen ägnar särskilt intresse åt en vetenskaplig fråga, är det således för att den har politiska konnotationer, och för att man vill utöva påverkan gentemot allmänheten. Det kan gälla så kallad genusteori, som strikt talat inte ligger inom ramen för det vetenskapliga definitionsfältet, men som ändå behandlas som sådant i syfte att motivera politiska reformer.

Det kan gälla samhällsvetenskapliga discipliner som «kritiska vithetsstudier« (critical race theory i avrasifierad skepnad), «kritiska fettstudier» och annan pseudovetenskap som ligger extremvänstern varmt om hjärtat. Och det kan förstås gälla klimatet, en angelägenhet som öppnar upp en pandoras ask av socialistiska verktyg att implementera för att rädda världen.

Någon tillfällighet är det därför inte att vänsterlutande medier har omfattande rapportering om klimatet, i vad som närmast får betecknas som agendajournalistik. Mer anmärkningsvärt är att statsmedier som den svenska statstelevisionen och dess europeiska motsvarigheter har samma agenda, eftersom man på sådana allmänfinansierade konglomerat kan ställa större krav om opartiskhet och objektivitet.

Det är samtidigt kriterier som man inte är i närheten av att uppfylla på ett antal områden, från kriget i Ukraïna till den vitt skilda framställningen av Trump och Kamala i den amerikanska politiken. Men biasen ligger även i urvalet av nyheter, och vilka «experter» man väljer för att framföra en åsikt i externaliserad form. Till och med intervjuer med allmogen sker ofta i förtäckt form, då man låter vänsterpolitiker agera «personen på gatan».

Regimtelevisionens fixering vid skogsbränder, Klimat-Greta och andra fenomen utgör bevis för denna bias, tillsammans med förekomsten av en särskild «klimatreporter», som sig bör hämtad från Miljöpartiets sfär. Det förekommer knappt en nyhetssändning utan att man har någon klimatrelaterad notis eller reportage, och det är uppenbart att man vill utöva påverkan genom denna rapportering snarare än att ge upplysning och information.

Det är en sak att privata medier som Aftonbladet anser att klimatet är vår tids största ödesfråga, en annan att statens skattefinansierade mediehus gör det. SVT representerar hela folket, inte bara socialister, kommunister och klimatfascister, och måste därför ha en mer neutral hållning. Huruvida en «klimatkris» råder är en politisk åsikt, inte ett vetenskapligt faktum.

Det är oklart om man har tagit åt sig av kritiken, men under alla omständigheter kommer man inte att ersätta Erika Bjerström när denna avslutar sin anställning som «klimatreporter» vid statstelevisionen. Tidigare har även statsradion dragit ned på klimatagendan, vilket i grunden är bra. Den statliga klimatporren upphör äntligen.

Men säkert består åsiktsfloran i stort i det anställda klientel som dryper av vänsterns ideologi och världsåskådning, och man lär därför knappast ändra på biasen i sig. Statsmedierna skulle behöva raseras i grunden och byggas upp på nytt, med fräscht persongalleri i ledningen och med en enda agenda, nämligen att informera om världen som den faktiskt är, och med objektivitet och neutralitet som främsta kriterier.