Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kina Politik Teknik

Hejdå, Europa!

Europa har begått ett märkligt självmord, eller i vart fall inlett ett försök därtill. Nämligen genom att besluta om tullar om upp till 35 % på kinesiska elbilar, utöver de tio procent som redan ligger. Ändå röstade bara tio länder för, medan tolv lade ner sina röster, däribland Sverige.

Man ska se det som en trevare i de förhandlingar som pågår, i syfte att sätta press på Kina. Men utgången är ändå att det blir någon form av ytterligare tullar, vilket med automatik för med sig en rad konsekvenser.

Den första är att elbilar blir dyrare, oavsett om Kina svarar eller inte. Konsumenten fråntas möjligheten att köpa billiga kinesiska elbilar, och förhoppningen är då att valet istället ska falla på en inhemsk europeisk bil när kostnadsbilden pareras. Men även de «inhemska» bilarna tillverkas till stor del i Kina, vilket ytterligare drar upp priset.

Den andra är att Kina faktiskt kommer att svara med motsvarande tullar på lämpliga varor, som italienskt vin, franska lyxprodukter, danskt fläsk med mera, men även på europeiska bilar. Kostnaden sugs upp av konsumenten, och allt blir således dyrare i en ny inflationsspiral.

Den tredje är att de patriotiska kineserna helt enkelt kommer att bojkotta europeiska märken, vilket kommer att slå oerhört hårt mot Tyskland och i förlängningen även svenska och andra underleverantörer. En tredjedel av Tysklands export finns just i Kina, och man blöder redan, om än av andra skäl. Recessionen förvärras.

Den fjärde är att EU:s megalomaniska klimatambitioner går åt pipan när européerna får än mindre råd att handla ny bil, enkannerligen elbilar. Man kommer emellertid inte att ge upp dessa, utan istället finna andra vägar att beskatta och ytterligare fördyra för europeiska konsumenter och företag. Därmed går kontinenten ned sig än mer i träsket, medan USA och Kina seglar förbi.

EU har alltså avlossat ett skott mot det egna huvudet, och nu återstår bara att se om patienten har någon möjlighet att överleva. Traumat är omfattande, och vägen tillbaka mycket svår.

Det anstår inte Europa att bedriva merkantilism och protektionism, utan frihandeln måste stå i centrum. Och om andra makter bedriver industripolitik av stora mått, omfattande subventioner och stimulanser, så bör EU göra sammalunda.

Man borde i själva verket ha gjort det för länge sedan, och följt Kina i spåren. Det är nämligen så Kina kunde lämna smoggen i städerna bakom sig, genom att med lämpliga styrmedel ge elbilsindustrin och den övriga gröna industrin incitament. För EU med dess våldsamma klimatambitioner vore det en given modell att ta efter.

Kategorier
Europa Politik

Gudspartiet en hydra

Judestatens illegala bombningar av Libanon tycks ha resulterat i Hezbollahledaren Hassan Nasrallahs död, och man förkunnar segerrusigt från Tel Aviv att Nasrallah inte längre kommer att kunna «terrorisera» världen. Men att man hugger huvudet av en hydra innebär bara att ett nytt tar dess plats.

Man måste här förstå att befrielserörelser – eller terrorgrupper, beroende på synvinkel – inte uppstår i ett vakuum, utan har högst legitima bevekelsegrunder. Hezbollah är resultatet av Israels senaste invasion av Libanon, den som ägde rum 1982, och rörelsen förfogar numera över hundra tusen man.

Den armén kommer inte att skingras bara för att en formell ledarfigur avrättas, utan kommer tvärtom att i än större beslutsamhet vaska fram ett nytt språkrör. Särskilt kommer än fler att ansluta till organisationen efter att Israel utsatt Libanon för omfattande statsterrorism.

Hezbollah är Israels avkomma.

Likud och den övriga extremhögern i apartheidstaten förstår helt enkelt inte att man binder ris för egen rygg genom sin brutalitet i grannskapet, och att hatet därför kommer att flöda än mer för lång tid framöver. Judarna blir mindre säkra när man ger motståndsrörelser incitament att agera.

Det bådar också illa för det Europa som ger etnostaten Israel sitt oreserverade stöd och ser Mellanösterns enda ockupationsmakt som en «excepionell» stat. I Europa finns nämligen gott om passiva celler som kan aktiveras i islams namn, och därmed åter börja sprida terror i stor skala över kontinenten.

Den enes terrorgrupp är den andres befrielsearmé.

Den israeliska statsterrorismen kommer vidare att ge nya flyktingströmmar till Europa, och om konflikten eskalerar till ett storkrig i regionen lär miljonhövdade skaror bege sig av i nordvästlig riktning i jakten på ett nytt liv. Wir schaffen das gar nicht!

En skarp konflikt mellan Israel och Iran samtidigt som Ryssland och Ukraïna utkämpar sitt inbördeskrig lär inte stärka Europa och dess konkurrenskraft, utan göra kontinenten än svagare, med än större mått av energikris. På detta vansinne tjänar bara USA och Kina, och det är därför dags för Bryssel att sätta ned foten och hejda galningen i Tel Aviv.

Hassan Nasrallah ersätts ledigt med någon annan portalfigur.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Teknik

Grön bubbla spricker

Tidigare socialistregimens gröna dårfantasier om «grönt stål» och vindkraft som bas i elkraften kom förstås på skam, och nu är tiden kommen för det stora batteriföretaget Northvolt att konka. Grattis alla idioter som flyttade till Norrland för att uppfylla Löfvéns och Lööfs vision om den «norrländska boomen»!

Man kunde förstås ha frågat en sinolog för tio år sedan angående möjligheterna att etablera en batterifabrik i Sverige, och svaret hade blivit ett snett leende och ett bekymrat veck i ögonvrån. Det var ändå innan Kina hade sjösatt sitt Made in China med storskalig statlig industripolitik, men det stod redan då klart att landet hade övertaget på en rad områden i allt från logistik till skalfördelar.

I dag är Kina förstås en ledande teknikmakt, inte minst avseende batteriteknik, samtidigt som man står i begrepp att massexportera elbilar. Tysk och europeisk bilindustri hamnar plötsligt på efterkälken, och måste därför banta verksamheten för att försöka överleva.

Exempelvis Volkswagen, som har investerat stort i Northvolt, ligger mer eller mindre för döden när kassaflödena sinar och idétorkan infinner sig. Det betyder i sin tur att svenska och andra underleverantörer omedelbart påverkas av mindre orderingång, och det är på så sätt Kinas roll i ekonomin främst slår mot svenska intressen.

Men Northvolt har större problem än så, nämligen att man inte ens förmår producera mer än en bråkdel av den utlovade kapaciteten, att tekniken är kraftigt föråldrad och att man ändå sitter i knät på kinesiska producenter av kritiska råmaterial och nyckelkomponenter.

Någon sinolog konsulterade man förstås inte om saken, men däremot ett gäng ekonomister, som nog såg ett «möjlighetsfönster» att under den «gröna vågen» mjölka statskassan och andra intressenter medelst ett lämpligt skalbolag och yvig retorik om en ljus framtid för grön teknik i Norrland och Sverige. Kommunalpolitikerna var enklare att övertyga än Volkswagen.

Pengarna omsattes förvisso i någon sorts produktion i nybyggda gigantiska hallar, samtidigt som ett rimligt courtage plockades ut för egen snöd vinning. När handen småningom synas och visar sig vara en bluff, skyller man på omvärldsutvecklingen, kriget i Ukraïna eller någon annan lämplig omständighet. Men idén var alltså dödfödd redan från första stund.

Nog för att man måste bemöta konkurrensen från Kina, men det kan inte ske genom att pyttesmå svenska intressenter agerar frifräsare, utan snarare genom planerade nationella och europeiska reformer kring industripolitik, så som nyligen föreslaget av Mario Draghi. EU måste kontra med «Made in Europe» med lämpliga mekanismer för att stimulera (och hålla kvar) entreprenörer samt se till att svinnet blir minimalt, samtidigt som marknaden hålls vidöppen.

Kategorier
Afrika Asien Europa Indien Japan Kina Kultur Politik Religion Ryssland USA

Världsnyordning

Om den «regelbaserade världsordningen» talar man lika ofta som man struntar i den, särskilt då den «exceptionella» staten USA och för all del även den likaledes «exceptionella» staten Israel. International law? I better call my lawyer., som Dubya Bush uttryckte saken.

Sådana ständiga övertramp gör världsordningen meningslös, och i slutändan är det därför den starkes rätt som avgör. Världsordningen i sig är för övrigt danad av segrarmakterna under andra världskriget, och bara av den anledningen allt mer obsolet.

Bland de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd finns därför Storbritannien och Frankrike, två före detta kolonialmakter som numera är helt vanliga nationer utan särskilt inflytande i världen. En rättvis världsordning kan inte motiveras med fortsatt deltagande av London och Paris i denna position, med vetorätt att blockera viktiga beslut.

Istället för dessa länder bör givetvis EU ta plats i säkerhetsrådet som kollektiv representant för Europa, då det är en stabil union som företräder närmare en halv miljard människor. På samma sätt måste en plats vikas för Afrikanska unionen, som företräder 1.25 miljarder människor i stark demografisk och ekonomisk tillväxt.

FN måste reformeras.

Kina och Indien bidrar med ytterligare 1.4 miljarder människor vardera, medan USA och Ryssland kvarstår som starka militärmakter med stor landyta samt ytterligare en halv miljard människor. Därmed är fem av åtta miljarder människor representerade.

Mer knepigt är hur Sydamerika ska representeras, eller för den delen Sydöstasien. Brasilien och Indonesien är största länder i respektive region, men är kanske inte representativa i sig. Exempelvis Indonesien är muslimskt, medan övriga Sydöstasien i stort är buddistiskt eller kristet. Brasilien är en portugisisk kultur i en spansktalande del av världen, och det vore märkligt om den utbredda spansktalande befolkningen inte vore representerad.

Bättre vore då att viga en plats i säkerhetsrådet åt Sydöstasiatiska nationers förbund (Asean), som representerar 600 miljoner människor. Unasur, eller Sydamerikanska nationernas union, kan på samma sätt representera Sydamerika i rådet, omfattande 400 miljoner människor.

Därmed täcks sex av åtta miljarder människor med åtta medlemmar, men vi vill helst ha ett udda antal för att kunna åstadkomma avgörande utslag inom den permanenta skaran. Japan eller möjligen en association mellan Japan och Korea kunde då bli den nionde medlemmen, som balans till Kina i regionen och som en representant för en stark ekonomisk och kulturell makt.

Vetorätten måste naturligtvis avskaffas, varvid enbart kvalificerad majoritet om tre femtedelar gäller. Skaran av tio växlande medlemmar kvarstår, och hela rådet består därmed av nitton medlemmar. Det vore en balanserad och rättvis ordning.

Men det har aldrig hänt i världshistorien att en hegemon frivilligt har avhänt sig makten, och därför måste det nog till ett nytt världskrig innan vi får en sådan rättvis och verkligt regelbaserad världsordning. I detta världskrig måste således USA besegras innan en sådan ordning formellt kan danas. Till dess gäller alltjämt den starkes rätt.

EU, USA, Ryssland, Kina, Japan, Indien, AU, Asean och Unasur är nya permanenta medlemmar i ett reformerat säkerhetsråd.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland USA

Äntligen europeisk industripolitik?

Ingen kan höra dig skrika i rymden, och inte heller i källaren eller garaget. Men det som här har skrikits länge, har förstås även yttrats av många andra, personer med inflytande. Och nu har ropen äntligen nått Bryssel, då Mario Draghi har levererat en rapport om Europas konkurrenskraft. Han har rätt i allt, och borde ha blivit EU-kommissionens president istället för skatan Uschela.

Draghi berättar i klartext att EU kontinuerligt tappar mot både Kina och USA i konkurrenskraft, produktivitet och ekonomisk tillväxt. Utan en radikal förändring kan Europa i längden inte upprätthålla sin välfärd och européerna inte sin livsstil.

Han pekar särskilt på att Europa inte har sådana teknikbolag som präglar Kina och USA, utan förlitar sig på gamla industrier. Europa tappade helt i den digitala revolutionen, och orsakerna står att finna i alldeles för stor reglering och oförmåga att frambringa och framförallt kvarhålla talang – framgångsrika entrepenörer sjappar till USA.

Technological change is accelerating rapidly. Europe largely missed out on the digital revolution led by the internet and the productivity gains it brought: in fact, the productivity gap between the EU and the US is largely explained by the tech sector. The EU is weak in the emerging technologies that will drive future growth. Only four of the world’s top 50 tech companies are European.

För att råda bot på den allt större innovationsklyftan föreslår Draghi en industripolitik under EU, omfattande inte mindre än fem procent av den samlade bruttonationalprodukten. Det är nivåer som aldrig tidigare har setts, men det är i paritet med Kinas satsningar.

Problemet är emellertid hur det ska omsättas i praktiken, eftersom förslagen innebär en större federalisering, vilket många länder motsätter sig. Pengarna ska även lånas, vilket även det lär bli föremål för dispyt. Slutligen innebär en mer dynamisk arbetsmarknad att socialistiska partier kommer att sätta sig på tvären för att värna arbetarnas villkor – men å andra sidan lär det inte gynna arbetarna att hela Europa går under, industri efter industri.

Draghi pekar även på skyhöga energipriser som en strukturell nackdel för Europa, samtidigt som han förordar fortsatt satsning på grön teknik. Energipriserna i sin tur beror på den politiska ambitionen att ställa om, samt på huvudlösa nationella beslut om att avveckla kärnkraft. Kriget i Ukraïna har påverkat utvecklingen på senare tid. Detta är åsnan mellan hötapparna, och man kan inte uppfylla båda villkoren samtidigt. Energipriserna måste ned, punkt slut.

Ett annat dilemma är att Europas befolkning kommer att minska, men invandring är inte längre en möjlig strategi för att tackla det problemet. Invandringens många negativa effekter måste istället lösas, samtidigt som ökad produktivitet får ordnas med högre effektivitet, mer innovation och lättad byråkrati. En EU-gemensam industripolitik kan inte heller ha tonvikt på protektionism som medel, utan på liberalisering – man får möta Kinas subventioner med samma mynt.

Huruvida denna plan någonsin sjösätts återstår att se, men ett omedelbart krav för att Europa ska kunna tillfriskna är att man ordnar fred med Ryssland och kommer överens om en säkerhetsdoktrin. EU kan inte vara en geopolitisk aktör som låter Nato expandera på Rysslands bekostnad, och man kan inte få ned energipriserna så länge man betalar fem gånger mer för naturgasen av jänkarna. Det är dags att ge upp högmodet och ta fram pragmatismen.