Är Finland en del av Ryssland, eller i vart fall någon sorts rysk satellit? Man kan kanske skratta åt Trumps fråga, men de journalister som gör det brukar inte vara särskilt mycket mer hemmastadda i geografi och utländska förhållanden – strunt som «Wuhan-provinsen» och andra märkligheter har uttalats fler än en gång i medier detta år.
Det indikerar i vilket fall som helst att Trump saknar genuint intresse för utrikespolitik och internationella förhållanden. Han är mest intresserad av att stärka sina egna inrikesmandat för att kunna behålla makten, och i den ansatsen är allt annat umbärligt.
En mer relevant fråga är emellertid om EU är en amerikansk satellit, eller om man förmår välja en självständig väg när USA laddar för en allt större konflikt med den nygamla uppstickaren i österled. Bryssel fumlar i frågan och tycks inte kunna bestämma sig.
Föregående år betecknade man Kina som en systemisk rival, en retorik man nu gärna väljer att tona ned. Man inser att man under de senaste decennierna har vuxit fast allt mer med Kina i takt med att man ömsesidigt har nyttjat varandras marknader för ökad handel och tillväxt, och att man inte kan bryta sig ur helt enkelt. Coronapandemin har förstärkt denna insikt.
Frågan är också om man verkligen vill gå i USA:s ledband och bli en del av det krigiska imperiets agenda. Vettvillingen Trump är härvidlag bara ett tillfälligt problem, medan den amerikanska aggressionen mot Kina är långsiktig och målinriktad. EU kan inte ta USA:s parti utan att samtidigt skada sina förbindelser med Kina, och då blir man i praktiken bara en amerikansk marionett.
Europas agenda innefattar bland annat klimatfrågan, i vilken man definitivt vill söka samförstånd med både Beijing och Washington – här har den senare dragit sig ur det internationella samarbetet. Europa kan vara hur rent och koldioxidneutralt som helst, men det spelar inte så stor roll om världen i övrigt går sin egen väg, särskilt de två stora nedsmutsarna.
Europa har kulturellt och värderingsmässigt mycket mer gemensamt med USA än med Kina, och man delar den amerikanska ambitionen att bedriva MR-mission och demokratiaktivism i såväl Kina som andra länder. Man försöker således lägga sig i Kinas inre angelägenheter som omskolningsläger i Xinjiang och den labila situationen i Hongkong, utan att Kina på motsvarande sätt lägger näsan i blöt i våra affärer.
Just där ligger den stora stötestenen, denna ständiga uppfostrande anda, som särskilt i USA:s fall har en hycklande karaktär. Europa lever kvar i föreställningen att man är något slags världsomspännande imperium, medan sanningen är att vi är på väg att bli en lilleputt.
Europa måste finna en självständig tillvaro i den nya världsordning som nu växer fram, en ordning i vilken Europa inte längre spelar någon huvudroll. Vi måste värna vår egenart, vår historia och vår kultur, och i den ambitionen visa motsvarande respekt för andras egenart, historia och kultur – särskilt Kinas.
Till Kina ska vi förvisso framhålla våra ståndpunkter, men vi ska inte köra ned dem i halsen på dem och inte heller bryskt mästra landet i diverse frågor. Vi ska leda genom exempel, inte genom konfrontativ handling – USA får ensamt eller tillsammans med Five Eyes söka sådan strid, det ligger inte i Europas intresse.
Europas roll är att vara den vuxne i rummet, för att nyttja en kliché från svensk inrikespolitik. Att vara den mogna parten i det globala samtalet, att axla den roll som är vårt arv sedan antiken och framåt, nämligen den upplystes. Att likt fordom Sverige vara en diplomatisk kraft i världen som söker ena snarare än att söndra – det är ändå så EU har gestaltat sig under efterkrigstiden, som ett fredsprojekt.
Europa ska således inte välja sida mellan USA och Kina, utan istället försöka förmå de båda parterna att bilägga sin tvist på fredlig väg via förhandlingar snarare än handelskrig och skärmytslingar. Det är bara så Europa – och världen i stort – kan tjäna på saken. Vi har ingenting att vinna på att elda på denna konflikt.