Kategorier
Europa Kina Politik USA

Quo vadis, EU?

Är Finland en del av Ryssland, eller i vart fall någon sorts rysk satellit? Man kan kanske skratta åt Trumps fråga, men de journalister som gör det brukar inte vara särskilt mycket mer hemmastadda i geografi och utländska förhållanden – strunt som «Wuhan-provinsen» och andra märkligheter har uttalats fler än en gång i medier detta år.

Det indikerar i vilket fall som helst att Trump saknar genuint intresse för utrikespolitik och internationella förhållanden. Han är mest intresserad av att stärka sina egna inrikesmandat för att kunna behålla makten, och i den ansatsen är allt annat umbärligt.

En mer relevant fråga är emellertid om EU är en amerikansk satellit, eller om man förmår välja en självständig väg när USA laddar för en allt större konflikt med den nygamla uppstickaren i österled. Bryssel fumlar i frågan och tycks inte kunna bestämma sig.

Föregående år betecknade man Kina som en systemisk rival, en retorik man nu gärna väljer att tona ned. Man inser att man under de senaste decennierna har vuxit fast allt mer med Kina i takt med att man ömsesidigt har nyttjat varandras marknader för ökad handel och tillväxt, och att man inte kan bryta sig ur helt enkelt. Coronapandemin har förstärkt denna insikt.

Frågan är också om man verkligen vill gå i USA:s ledband och bli en del av det krigiska imperiets agenda. Vettvillingen Trump är härvidlag bara ett tillfälligt problem, medan den amerikanska aggressionen mot Kina är långsiktig och målinriktad. EU kan inte ta USA:s parti utan att samtidigt skada sina förbindelser med Kina, och då blir man i praktiken bara en amerikansk marionett.

Europas agenda innefattar bland annat klimatfrågan, i vilken man definitivt vill söka samförstånd med både Beijing och Washington – här har den senare dragit sig ur det internationella samarbetet. Europa kan vara hur rent och koldioxidneutralt som helst, men det spelar inte så stor roll om världen i övrigt går sin egen väg, särskilt de två stora nedsmutsarna.

Europa har kulturellt och värderingsmässigt mycket mer gemensamt med USA än med Kina, och man delar den amerikanska ambitionen att bedriva MR-mission och demokratiaktivism i såväl Kina som andra länder. Man försöker således lägga sig i Kinas inre angelägenheter som omskolningsläger i Xinjiang och den labila situationen i Hongkong, utan att Kina på motsvarande sätt lägger näsan i blöt i våra affärer.

Just där ligger den stora stötestenen, denna ständiga uppfostrande anda, som särskilt i USA:s fall har en hycklande karaktär. Europa lever kvar i föreställningen att man är något slags världsomspännande imperium, medan sanningen är att vi är på väg att bli en lilleputt.

Europa måste finna en självständig tillvaro i den nya världsordning som nu växer fram, en ordning i vilken Europa inte längre spelar någon huvudroll. Vi måste värna vår egenart, vår historia och vår kultur, och i den ambitionen visa motsvarande respekt för andras egenart, historia och kultur – särskilt Kinas.

Till Kina ska vi förvisso framhålla våra ståndpunkter, men vi ska inte köra ned dem i halsen på dem och inte heller bryskt mästra landet i diverse frågor. Vi ska leda genom exempel, inte genom konfrontativ handling – USA får ensamt eller tillsammans med Five Eyes söka sådan strid, det ligger inte i Europas intresse.

Europas roll är att vara den vuxne i rummet, för att nyttja en kliché från svensk inrikespolitik. Att vara den mogna parten i det globala samtalet, att axla den roll som är vårt arv sedan antiken och framåt, nämligen den upplystes. Att likt fordom Sverige vara en diplomatisk kraft i världen som söker ena snarare än att söndra – det är ändå så EU har gestaltat sig under efterkrigstiden, som ett fredsprojekt.

Europa ska således inte välja sida mellan USA och Kina, utan istället försöka förmå de båda parterna att bilägga sin tvist på fredlig väg via förhandlingar snarare än handelskrig och skärmytslingar. Det är bara så Europa – och världen i stort – kan tjäna på saken. Vi har ingenting att vinna på att elda på denna konflikt.

Kategorier
Europa Politik USA

Krigets kontinuitet

Första september 1939 påbörjade Tyskland ett mekaniserat blixtkrig mot Polens efterblivna kavalleri, och i rask följd förklarade Europas länder krig med varandra enligt på förhand uppritade allianser. Konflikten är inte den dödligaste i relativa termer, men väl i absoluta.

Kriget var en direkt fortsättning på första världskriget, sedan segrarmakterna 1919 hade gått hårt åt Tyskland. Weimarrepubliken hade kanske klarat biffen trots allt – det glada tjugotalet indikerade att så var fallet – om inte världsekonomin hade kollapsat 1929 och tvingat in Tyskland på en auktoritär väg. Grannländernas ockupation av Ruhr hjälpte så att säga inte till.

Hitler var i högsta grad en produkt av denna utveckling, och inte tvärtom. På samma sätt var nationalsocialisternas judehat (som inte var unikt för dem) en produkt av två tusen års föregående religiös och sedermera etnisk antisemitism. Den initiala ambitionen att rena Tyskland eskalerade småningom i absolut vansinne, och hade paralleller i det japanska kejsardömet.

Kriget slutade formellt 1945 med två amerikanska nukleära laddningar mot Nagasaki och Hiroshima, men sviterna av konflikten har pågått sedan dess. Avkoloniseringen av Afrika och Mellanöstern har format nya konfliktytor med internationell förgrening i terrorism. Koreahalvön är fortfarande delad. Östeuropa befriades först 1989, då det kalla krig som följde direkt på världskriget upphörde. Japan har ännu inte kompenserat och bett om ursäkt till Kina och Korea.

Historien är kontinuerlig, och det är inte helt enkelt att avgränsa händelser i perioder. Det ena leder till det andra, och ingen företeelse sker i isolering. Efter andra världskriget sa man unisont «aldrig mer», vilket ledde till kol- och stålgemenskapen och sedermera Europeiska gemenskapen och Europeiska unionen. Genom att göra nationerna beroende av och integrerade med varandra skulle man undvika väpnade konflikter.

Hittills har det fungerat, men unionens utveckling till allt mer auktoritär federation kan småningom omintetgöra hela projektet, och Storbritanniens sorti kan vara det första i raden av utträden. Genom massinvandring från tredje världen har man lagt grunden för nya konfliktytor, som kan bryta ut i motsvarande elände om ekonomin går söderut och Europa kollapsar.

Efterkrigstiden är på många sätt den bästa Europa, i vart fall Västeuropa, känner, och få av dess invånare kan föreställa sig en ny sådan konflikt. Det förefaller vara omöjligt att historien kan upprepas och Europa åter dränkas i blod. Vi har blivit immuniserade mot själva tanken att gå i strid mot våra europeiska bröder eller mot någon annan. Men så har man ock tänkt under andra fredliga blomsterperioder i historien, och alla sådana perioder har ett givet slut. Historien tar alltid nya vändningar.

För mig har andra världskriget alltid varit något i det avlägset förflutna, och jag föreställer mig att dagens unga generationer ser konflikten som rena medeltiden. Men åttio år är faktiskt ingenting. Det var i går, i historiskt hänseende. Vi är fortfarande samma slags människor som då, och ingen utbildning eller indoktrinering i världen kan hindra oss från att låta tribalistiska och andra mer primitiva tankar ta överhanden i tider av kris.

Politikens slutstadium inträffade faktiskt inte 1989, så som en del föreställer sig, och Europas framtid är inte skriven i sten. Alla maktcentra från Egypten och Rom till Brittiska imperiet har förr eller senare upphört att existera, och detsamma kommer att gälla alla nuvarande motsvarigheter. Europeiska unionen kommer inte att existera för evigt, utan kommer en dag att sönderfalla, för att senare återuppstå i annan skepnad – när tillräckligt mycket elände har passerat.

Oftast är det externa faktorer som får imperier att falla. Klimatförändringar har i historien orsakat torka och svält och som en följd uppror, migration och kollaps. Tekniska paradigmskiften, som kavalleri, järn, krut och mekanisering, har orsakat motsvarande omvälvningar genom aggression. Vi kan i någon mån parera för vad vi lärt av historien, men kan inte se allt som döljer sig bakom kröken.

Klimatförändringar och påföljande migration är just sådana disruptiva händelser som fick Rom att kollapsa, och vän av ordning noterar att vi för närvarande har en liknande situation. Klimatförändringarna, som visserligen överdrivs, kan orsaka än mer migration när redan oländig terräng blir hetare i Mellanöstern och Nordafrika, och Europa är den hamn man kommer att söka tillflykt i, i större utsträckning än i dag.

Man leker således med elden när man genomför detta omvälvande samhällsexperiment, och man gör det mot bättre vetande. Ett fullskaligt handelskrig mellan Kina och USA och sedermera hela världen kan bli den gnista som knuffar världen in i ekonomisk depression. Åtföljande konflikthärdar kan bryta ut och sprida sig vida omkring, och därmed förvärra ett redan prekärt läge.

När det uppstår brist på basvaror lägger man grunden för nya auktoritära figurer, och politiken kan i rask takt förändras radikalt på ett sätt som få i dag skulle önska. Det kan gå söderut väldigt fort, och vi kan raskt slungas in i en ny storkonflikt när vi ställs mot dem i kamp om resurser.

Kategorier
Europa Kina Politik USA

Öst och Väst i perspektiv

Två konstanter kan skönjas under de gångna två tusen åren. Å ena sidan Rom, som i dag har sin efterföljare i Europeiska unionen, och å den andra Han, som i dag motsvaras av Folkrepubliken Kina. Öst och Väst graviterar kring dessa båda poler, även om USA har tillkommit i modern tid som en förlängning av Europa.

Rom och Han var jämnstarka, medan Tang drog ifrån då Europa gick in i en tusenårig medeltid efter Västroms fall. Song hade med sin enorma flotta kunnat erövra världen genom kolonisation, men Kina har aldrig utmärkt sig för koloniala ambitioner. Expansionen västerut skedde i självförsvar, liknande hur Rom till en början växte.

Ett Europa som vaknade ur sin religiösa dvala under renässansen, då Östrom föll och muhammedanerna skar av handelsvägarna till Öst, fick dock smak för kolonisation, och från den tiden – det viktiga årtalet 1453 – tog Väst åter ledningen över Öst. Med global kolonisation och slaveri lade man under sig världen och utvecklade den förnämsta konst, vetenskap och teknik, vilket ytterligare accelererade förloppet.

Samtidigt gick Qing in i en medeltidsliknande förpuppning, vilket småningom ledde till kollaps när västmakterna knackade på dörren. Vi ser alltjämt resterna av detta när Väst krampaktigt försöker utöva inflytande i det Hongkong man stal från Qing.

Men den huvudsakliga vågen har vänt, och Kina har återuppstått ur askan av kollaps, japansk ockupation, inbördeskrig och politiskt kaos. Tillsammans med motsvarande utveckling i andra östasiatiska tigerekonomier är det Öst som för närvarande har moment.

Väst har å andra sidan avkoloniserat och förbrukat allt krut från tidigare kolonisation och slaveri, och man måste nu spela under mer jämlika villkor. I det Afrika man koloniserade återstår i stort bara underutvecklade diktaturer, och ansträngningarna med bistånd under demokratimission har inte lett någon vart.

Öst har en annan plan, i vilken man idkar handel och skickar ingenjörer och företagare att bygga den afrikanska kontinenten, utan pekpinnar. Med diplomati och handel utvinner Kina råvaror och billig arbetskraft ur Afrika, medan ett förslappat Europa alltjämt är besatt av att sprida demokrati och mänskliga rättigheter, på samma sätt som man tidigare spred kristendom.

De koloniala ambitionerna kvarstår emellertid i Mellanöstern, eftersom Väst har gjort sig beroende av olja. All politik i Mellanöstern gror ur å ena sidan spelet om oljan, och å den andra den judiska statens existens, som en direkt förlängning av korstågen och kristen eskatologi.

Som tack för oredan dumpas migranter från regionen i Europa, som därmed försvagas socialt, kulturellt och ekonomiskt. Istället för att fokusera på konkurrensen med Öst tvingas ett djupt polariserat Europa hantera problem från medeltiden. Som om en befolkningsersättning kunde rädda Europa.

Amerika försöker å sin sida kasta grus i det kinesiska maskineriet med handelstullar, vilket i slutändan bara kan resultera i amerikansk förlust. Kina kanske åsamksas en viss skada när tillväxten sjunker under tio procent, men vem som är mest uthållig är ställt utom allt tvivel. Kinas massiva satsningar på inrikes infrastruktur och utbyggnaden av Nya sidenvägen är en garant för fortsatt kinesisk tillväxt.

Sett i detta schematiska perspektiv i tid och rum står det klart att Väst småningom kommer att stå på den förlorande sidan, att guldåldern från renässansens dagar nu är över, och att en ny världsordning är under uppsegling. Amerika har visserligen mycket kvar att ge, men ett tynande Europa försvagar Väst som helhet, och Östs dominans ligger i öppen dager.

Kategorier
Asien Europa Kina Politik

Kina är Europas framtid

Den nya sidenvägen (一带一路, yidai-yilu, eller ett bälte en väg) är ett stort nätverk av järnvägar, motorvägar och sjöfarleder som förbinder Kina med Centralasien, Mellanöstern och Europa. Initativet kommer dels att öka handeln och snabba på transporterna mellan Asien och Europa, men innebär dels även möjligheter för centralasiatiska regimer att blomstra. För den eurasiska kontinenten är detta helt enkelt mycket välkommet.

Kinas ekonomiska styrka gör även att man investerar i hamnar och andra installationer utomlands, för att kunna ha en viss kontroll över handeln och expandera sin industri. Det skiljer sig inte från hur västerländska företag har vallfärdat till Kina under de senaste trettio åren, och det är hög tid att Kina nu spelar pucken tillbaka och bereder väg för europeiska arbetstillfällen.

Europa kunde själv ha tagit initiativ till en sådan ny sidenväg, på samma sätt som man själv kunde ha utvecklat relationerna med Afrika på strikt marknadsekonomiska grunder. Men Europa har kört fast och känner inga andra medel än bistånd och uppfostran av främmande länder i den demokratiska värdegrunden. Trots en läpparnas bekännelse till frihandel är protektionism för franska bönders räkning fortfarande viktigast i praktiken.

Men bland europeiska stater – inte förvånanade bland annat protektionismens Frankrike – finns ett visst motstånd mot att låta Kina få del i infrastruktur, inte minst telekommunikation som det kommande 5G-nätet. Vi minns ju Five Eyes, Echelon, XKeyscore och andra kinesiska spionage mot Europa som den kinesiske underrättelseagenten Edward Snowden avslöjade…

Länder som Portugal och Italien har emellertid en annan inställning, och det är inte förvånande med tanke på deras femhundraåriga handelsrelationer med Kina. Portugal, Venedig och Genoa blev omåttligt rika på den handeln, som givetvis även gynnade Kina, i vart fall innan andra ostindiska kompanier påbörjade knarksmuggling och kanonbåtsdiplomati.

Sådan handel är helt enkelt en vinn-vinnsituation som gynnar alla inblandade parter och får ekonomier att expandera. I Europa är man emellertid nu rädd för att den egna demokratin inte håller måttet, att den kinesiska dikaturens värderingar ska spridas och att Kina ska få större inflytande i Europa. Man är också rädd för att skuldtyngda länder ska hamna i en beroendesituation till Kina och därmed bli ett hinder för fortsatt europeisk demokratimission i Kina och övriga världen.

Man kan givetvis inte vifta bort sådana farhågor, men de ska inte heller överdrivas. Kina har inte rört sig en millimeter under de trettio år man har översvämmats av utländskt inflytande, och det är svårt att förstå varför en stark demokrati skulle vara mer sårbar än en diktatur. Om demokratin är så skör har vi faktiskt ingen nytta av den, utan den måste tåla påfrestningar i form av utländsk påverkan.

Att unionsstater är så ekonomiskt sköra är i sig ett problem som måste åtgärdas oavsett omständigheter i övrigt. En massiv och okontrollerad ekonomisk migration från MENA-området är inte ägnat att avhjälpa detta problem, utan lägger stor börda på i första hand sydeuropeiska länder. En skvalpande euro utan federativa inslag är som gjord för att gynna Tyskland på Sydeuropas bekostnad.

Dessa problem fordrar en långsiktig lösning, men om man fruktar att Kina ska ta kontroll över infrastruktur är det enkelt åtgärdat med en påse akuta pengar för ändamålet. Det vill säga om Italien inte förmår kontrollera majoritetsägandet, tar EU över. Svårare än så är det inte att förebygga det problemet.

Istället för att se problem ska man se möjligheter. Nya sidenvägen är en injektion som kan blåsa liv i ett döende Europa och få ekonomin att blomstra. Det omvända uppnår man då genom att ställa sig utanför och se på hur världen utanför växer, medan vi själva krymper i vår allt mer paranoida och auktoritära union. Kina är Europas framtid, och omvänt har Europa ingen framtid utan Kina.

Kategorier
Europa Kultur Vetenskap

Hjul, häst och androcid

Betraktar man västeuropéers DNA kan man härleda ursprung från tre populationer. Dels västliga samlare–jägare (WHG), väsentligen renjägare sprungna ur istidstillflykten under magdalenien och tidigare kulturer, ett homogent folk som utkristalliserades mellan -43 ka och -12 ka. Dels anatoliska jordbrukare som mer eller mindre ersatte stora delar av jägarpopulationen från -7000 och framåt. Och dels indoeuropéer från Kaspiska stäppen i nuvarande Ukraïna, pastorala nomadiska krigare som kom med häst och vagn och utrotade stora delar av det västeuropeiska manliga släktet från -3000.

Den anatoliska expansionen var jämlik och fredlig, med familjer som drog norrut i jakt på nya marker. Men resultatet blev ändå befolkningsersättning på den manliga sidan, då jordbrukarna kunde försörja tio gånger fler än jägarna och därmed även fick högre status bland lokala kvinnor. Jägarna hade i längden inte kunnat försvara sig mot en sådan numerär, och scenariot minner om hur amerikaner trängde undan indianer under den västliga expansionen.

Det var en teknisk, kulturell och socioekonomisk erövring av Västeuropa. De blåögda istidsmännen nära nog utraderades under loppet av några tusen år, och istidens arv bevarades främst av kvinnor och i fickor i mindre jordbruksvänliga trakter som Norden. Mycket riktigt kan man spåra mest DNA från WHG bland skandinaver, med minskande andel längre söderut. Omvänt finner man nästan rent anatoliskt DNA bland Sardiniens isolerade befolkning. Det är en syd-nordlig gradient som är helt förväntad.

Kulturen Jamna (ofta benämnd Yamnaya på engelska) utgjorde en gränsyta mot Anatolien vid Svarta havet, och påverkades inte av den anatoliska expansionen. Istället för jordbruk bedrev man boskapsuppfödning, och man blev därmed väl förtrogna med djuren och utvecklade den laktospersistens som västeuropéer i dag präglas av. Man tämjde hästen och om inte uppfann så i vart fall tillämpade hjulet för hästdragen transport.

Det skulle visa sig att denna tekniska och kulturella komponent än en gång transformerade Europa, och den blev sedermera dominerande i tidens stormakters militära kampanjer fram till kavalleriets intåg. Jamna spred sig både västerut mot Centraleuropa och sydöst mot Indien och Persien, och i båda fallen transformerade man såväl gener som kultur. Det indoeuropeiska språk man talade kom att bli dominerande i de trakter man erövrade, och tog sig småningom uttryck i olika distinkta varianter.

Detta var inte en lika fredlig expansion, och inte heller lika jämlik. Bara var tionde migrant var kvinna, och kulturen var starkt hierarkisk till skillnad från de mer egalitära samhällen som WHG och anatoliskt jordbruk uppvisade. Detta var beridna män med vapen av brons, tränade i snabb och effektiv krigföring mot vilken jordbrukare inte kunde försvara sig. Det bör inte uppfattas som en medveten militär invasionskampanj av modernt snitt, utan snarare en migration i jakt på nya marker där man vid behov slaktade och tog i beslag det som kom i vägen.

Överallt i Europa finner man spår av indoeuropéernas framfart, senast i Spanien, vars manliga befolkning utraderades fullständigt. Den iberiska ursprungspopulationens arvsmassa hade femhundra år efter den initiala kontakten ersatts till 40 % med indoeuropeisk, men till 100 % på den manliga sidan. Detta var en patrilinjär kultur som dödade männen och tog de lokala kvinnorna i ett fullskaligt androcid.

Även för indoeuropeiskt DNA finner man en geografisk gradient, med störst arv i Nordeuropa och Skandinavien, som också präglas av mest laktospersistens, och minst på Sardinien. Skandinaver stammar mest av alla från dessa indoeuropeiska krigare, men även mest av alla från WHG. Det är ett tilltalande arv.

Förloppet visar att människan har genocidet i sig och står beredd att såväl försvara sin etniska grupp och kultur som att expandera gränslöst om möjligheten uppenbarar sig, exempelvis med överlägsen teknik. Det är det historien visar gång efter annan, även om det i modern tid är osannolikt att något liknande skulle kunna inträffa i samma skala.

En smula indoeuropeisk etymologi får avsluta denna betraktelse. Vem som egentligen uppfann hjulet är inte klarlagt, och det fanns hjulkonstruktioner av annat slag som föregick indoeuropéernas. Men de senare utvecklade tekniken så till den grad att deras benämningar emellanåt kom att spridas även utanför indoeuropeiska språk.

*kʷékʷlos (hjul, cirkel) är det rekonstruerade urindoeuropeiska ordet för hjul, som sedermera genom ljudtransformationer har avletts i urgermanska *hwehwlą och dess ättlingar wheel, hjul och wiel. På antik grekiska skrev man κῠ́κλος (kúklos), som har gett upphov till latinets cyclus och senare avledningar. Urindoiranska *čakrám har på samma sätt gett upphov till hindis चक्र (cakra) och persiska چرخ‎ (čarx).

*ḱr̥sós (fordon) i urindoeuropeiskan har lett till ord som carrus, carro, chariot, cart, kärra och car, det vill säga en vagn. Även det kinesiska tecknet 車 (chē) stammar från denna urindoeuropeiska bas, och tecknet visar två hjul med en axel. Men också ord som horse och russ, det vill säga häst, är avlett från *ḱr̥sós.

*h₁éḱwos är ett egentligt indoeuropeiskt ord för häst, och härav följer italiskans *ekwos, latinets equus och senare avledningar. De svenska orden häst respektive hingst har en annan härledning från urgermanskans *hangistaz via urindoeuropeiskans *ḱanḱest-. Det är inte ägnat förvåna att det fanns flera ord för häst i en sådan kultur.