Kategori: Europa

Kategorier
Europa Korea Politik Ryssland

Folkarmén rensar Kursk

Vladimir Vladimirovitj Putin tycks ha slagit en snillrik pakt med Gim Jeongeun om att hyra nordkoreanska legosoldater i utbyte mot teknik och pengar, nämligen då de råbarkade asiaterna sätts in för att städa upp i Kursk på ryskt territorium efter Kievs märkliga anfall mot Ryssland.

Den ukraïnska manövern var tänkt som avledning för att dränera ryska resurser, men strategin är huvudlös då Kiev saknar än mer manskap. Kreml kontrar således genom att sätta in legoknektar i området, medan ordinarie förband kan koncentrera sig på den egentliga fronten.

Utbytet blir därmed legitimt, eftersom koreanerna nyttjas för att försvara ryskt territorium snarare än att delta i annekteringen av Ukraïna. Västpakten hävdar visserligen att det rör sig om en «eskalering», men det är vulgärretorik och propaganda utan juridiskt eller annat värde.

Mer av sådan retorik hörs då man tonar ned den tolv tusen man starka truppens förmåga. Man menar att diktaturen mest förbereder soldater för militärparader och att man saknar erfarenhet av strid, eller att Gim har skickat fördömd kanonmat utan egentligt värde. De små gulingarna blir därmed ett lätt byte för den erfarna ukraïnska armén, menar man illvilligt.

Man får här nog påminna om att Kievs manfall har varit tämligen stort, och att inget är kvar av den armé som fanns då kriget inleddes. De som strider nu är äldre gubbar och yngre kvinnor utan erforderlig träning, även om den erfarenhet man har hunnit skaffa inte ska underskattas.

Nordkoreanska folkarméns bidrag till konflikten är tvärtom yngre män med lång militär utbildning och tjänstgöring, av allt att döma jägare och andra elitsoldater med erfarenhet av sabotage och ränker kring den koreanska gränsen. Därför lär Kursk rensas på ukraïnsk materia tämligen fort när motiverade krafter anländer.

Motivet i fråga är att dessa härdade soldater vid hemkomsten, om man överlever, kan räkna med att upptas i den övre medelklass som i Nordkorea lever ett tämligen hyggligt liv. För Gim är veteransoldater av stort värde, då de stärker Nordkoreas militära förmåga i den utdragna konflikten med syd, och han kan säkert tänka sig att skicka än fler om utfallet är gott.

Tankar har framförts om att koreanerna säkert kommer att «hoppa av» till Ukraïna och västmakterna, men man kan förutsätta att regimen i Pyeongyang har hållhakar på knektarna i form av familj, flickvänner och annat. Det är ändå Nordkorea vi pratar om.

Men som en säkerhetsåtgärd kommer man nog ändå att ha kvar koreanerna på ryskt territorium för att bevaka och säkra den ryska gränsen, medan ordinarie ryska förband avancerar i Ukraïna. Därmed undviker man även eventuella förvecklingar, exempelvis att Nato skulle få för sig att det nu vore legitimt med västtrupp i Ukraïna.

조선인민군 (Joseon inmingun) eller Nordkoreas folkarmé.
Kategorier
Asien Europa Kultur Matematik Politik

Sverige matematikens U-land

En morbid hobby jag har är att titta på videor om matematik på tuben, för rent nöjes skull. Svårare integraler och differentialekvationer varvas med sinnrika lösningar av algebraiska ekvationer och mer abstrakt matematik, och man får en bra kick av att själv kunna lösa problemen innan de presenteras.

Samma rus kunde jag emellanåt uppleva i studier i gymnasiet och på högskola, trots att jag egentligen hasade mig fram i gymnasiet fram till tredje årskursen. Det var då faktiskt inga som helst problem att läsa in tidigare stoff när intresset och motivationen väl fanns på plats.

Av det kan man dra vissa slutsatser, bland annat att Sveriges problem med kontinuerligt sämre kunskaper i matematik bland elever och befolkningen i stort nog inte bottnar i bristfälliga läroböcker eller andra teknikaliteter, så som hävdas i debatten. Det har nämligen aldrig funnits så goda möjligheter som nu att finna studiematerial och pedagogisk expertis vid sidan av skolundervisningen, och en kass lärare eller bok kan enkelt ersättas av eller kompletteras med en uppsjö av videoresurser, en veritabel guldgruva som fordom helt enkelt inte fanns.

Man kan jämföra med förhållandevis bättre kunskaper i engelska bland yngre generationer, en förmåga som nog inte kan tillskrivas skolan, utan snarare den omgivande kulturen. Inte heller det är nytt, utan även förr lärde man mer av film och musik än i formell undervisning, men utbudet är så mycket större numera, och därtill av mer interaktivt slag.

Konkurrens från det allt ymnigare kulturella smörgåsbordet är samtidigt en given delförklaring till att vi observerar ett kontinuerligt fall i kunskaper i matematik, hela vägen från 1960-talet, då man började mäta förkunskaper vid universitet och högskola. Att döma av än tidigare entréprov har den trenden varit ihållande under hela 1900-talet, och det är alltså inget man specifikt kan klandra regimerna Persson eler Reinfeldt för.

Det är inte heller unikt för Sverige, utan en trend som observeras i hela Västvärlden. Saken gäller dessutom inte bara matematik, utan även basala språkkunskaper och andra färdigheter. Ungdomarna kanske är lite bättre på engelska, men samtidigt är kunskaperna i modersmålet avgjort sämre, samtidigt som man inte längre läser böcker.

Med massiv invandring har analfabetismen återkommit till Sverige, tillsammans med utrotade sjukdomar, förlegade beteenden och annat misshagligt elände, omfattande inte mindre än tio procent av befolkningen. Eftersom detta klientel blandas med det inhemska, försämras studiemiljön omedelbart som en given konsekvens, när «alla ska med» i minsta gemensamma nämnarens takt.

Generation zombies mobilberoende och ointresse för böcker hjälper inte den utvecklingen, och med bristfälliga språkkunskaper blir inlärning av såväl matematik som annat stoff lidande. Vi talar alltså om ett större systemfel snarare än enskilda brister i just matematikundervisningen.

Motsvarande defekter finns inte bland de östasiatiska nationerna, som år efter år tronar i ensamt majestät i Pisa-undersökningarna i matematik. Kina, Japan, Sydkorea och Singapore har vitt skilda politiska system, men en gemensam bildningskultur med fond i meritokrati och konfucianism, en kultur som förmår motstå moderna inslag som sociala medier, spel och annat.

Det är också i dessa östasiatiska länder dagens och morgondagens teknik danas, eftersom det finns ett givet incitament att förkovra sig i dessa ämnen och en kultur som premierar meritokrati mer än politisk korrekthet, kontakter och annat irrelevant stoff.

Man behöver i denna kultur inte tampas med frågor kring *2SHBTQIAP++ eller utforska sin «könsidentitet», och inte heller har man att bekymra sig om stök och bråk i klassrummet eftersom läraren har erforderlig auktoritet. Samma kultur ger tigermammor med hårda krav om resultat i skolan, vilket borgar för flit och småningom resultat.

Men detta flit brukar man härstädes fnysa åt som gammalmodig preussisk undervisning av repetitiv form, som sägs resultera i robotar utan förmåga till självständigt tänkande, medan vi i Väst är så oerhört «kreativa» enbart i kraft av vår förmenta frihet (hur den nu skiljer sig från motsvarande frihet i Sydkorea eller Japan).

Matematik är dock elementärt av påbyggnadskaraktär, där tusentals och åter tusentals element bygger en större helhet. Behärskar man inte de underliggande grunderna, förmår man inte heller ta till sig mer avancerade begrepp. Och byggstenarna lär man med repetition, repetition, repetition. Repetition är grunden i allt lärande, och en direkt förutsättning för kreativt tänkande med utgångspunkt i befintlig kunskap.

Härav förstår vi att det inte är läroböckernas fel att eleverna presterar allt sämre i matematik, utan en lång rad faktorer som samverkar i riktning mot bildningsförfall: konkurrens om uppmärksamheten, stök i skolan, fokus på politisk korrekthet, kravlöshet från både hem och skola, massinvandring, misslyckad integration, usla incitament, ständigt politiskt pillande i skolan med betygsreformer och annat.

Hur man ska tackla det problemet är inte gott att veta, men man måste nog vända på var och en av dessa stenar för att få rätsida på problemet. Hur danar man en stabil bildningkultur ur detta moras? En meritokratisk ordning? Incitament för att lära matematik? Nej, lösningen ligger nog inte i att avskaffa «mängdlära» eller andra flashbackmässiga stolligheter…

Kategorier
Europa Kina Politik

Kinas fall kommer inte

Expressen ansluter sig inte helt oväntat till den paranoida kinakollapshypotesen, som i olika versioner har framförts sedan sekelskiftets början, men aldrig varit i närheten av att infrias. Denna gång stödjer man sig på årets ekonomiska nobelpristagare, som dock aldrig har uttalat något annat än en villkorlig utsaga om Kinas framtid.

Det är dummern Wetterberg som levererar profetian å penisstorleksavisens ledarsida, under ett förvirrat resonemang om kolonialism och institutioner. Å ena sidan har koloniala foster som USA, Australien och Nya Zeeland rönt framgångar på grund av att man har kunnat utnyttja orörda tillgångar, nyttja slavar och utveckla europeiska institutioner, och å den andra har sekundära länder som Sverige och Japan åkt snålskjuts på denna utveckling.

Tätbefolkade områden som utsatts för kolonialism har dock bara plundrats, och därför inte vederfarits en transformation enligt detta synsätt, nämligen för att relevanta institutioner saknas. Man kan ta Indien som exempel, som våldtogs av brittiska företag och den brittiska staten, och därefter lämnades vind för våg. Eller hela Afrika, för den delen.

Problemet med den utsagan är dock att den förbiser den egentliga orsaken till Västvärldens framgång, nämligen industrialism i kombination med kolonialism, en utveckling som gav västmakterna ett tillfälligt övertag, men som inte längre äger någon giltighet. Tvärtom ser vi ett avindustrialiserat Europa kämpa för sin överlevnad när Kina övertar rollen som teknologisk gigant och världens produktionscentrum.

Samtidigt är det Indien som jämte Kina och övriga Sydöstasien agerar ekonomiskt lokomotiv när Tyskland är i recession och Europa kämpar med svag tillväxt, krig och förlamande byråkrati. Det är alltså inte Kina som faller, utan Europa. Och det i detta nu.

Kina må ha sina tillfälliga problem med obalans i bostadsnäringen och annat, men har i stort sett alla parametrar på sin sida, trots den fientliga och aggressiva anstormningen från Västs sida. Man saknar inte institutioner, men de är annorlunda än de västliga, och de har tjänat Kina väl i närmare tre tusen år, framförallt den meritokratiska traditionen.

Argumentet är att bristen på politiskt deltagande skulle hämma uppfinningsrikedomen, men Kina ståtar alltså med överlägset flest patent i världen, och är den ledande teknikmakten på de allra flesta kritiska områden, en utveckling som bara kommer att accentueras under kommande år.

Jag vet inte vad det är för «deltagande» Wetterberg syftar på, men det inskränker sig i Väst till att lägga sin röst på något parti vart fjärde år, med undantag för mönsterstaten Schweiz. Det är en högst marginell skillnad gentemot Kina, där demokratin är mer lokal. Det har ingen bäring på egentligt deltagande, och KKP är i själva verket lyhört för befolkningens krav och önskemål, på en mer indirekt fason.

Wetterberg förstår alltså inte Kina, i likhet med 99.99 % av kommentatorer som uttalar sig om landet utan att ha den blekaste aning om dess språk, kultur och historia, allra minst i förhållande till Västerlandet. Det är så tröttsamt, men det påverkar förstås inte verkligheten att någon idiot tycker si och så.

Däremot påverkar sådan hybris och verklighetsfjärmande tankeverksamhet vår egen förmåga att tackla de problem som vi i Europa står inför. Det är alltså önsketänkande att Kina ska kollapsa, eller snarare en våt feberdröm som inte kommer att infrias, samtidigt som vi själva står inför just en sådan kollaps. Se problemen för vad de är. Öppna ögonen någon gång.

Den egentliga orsaken till Västs tillfälliga övertag: industrialism och kolonialism.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik Taiwan USA

Svensk «indopacifisk strategi»

Den kristborgerliga skräpregimen under Kristersson får inte mycket uträttat. Gängbrottsligheten är alltjämt stor och i fortsatt stigande; ekonomin går trögt; arbetslösheten är rekordstor; inflationen har gröpt ur svenskarnas sparkapital och köpkraft; tågen går fortfarande långsamt, om alls, och definitivt inte i tid; och massinvandringen fortsätter medan integrationen uteblir.

Men en sak är man bra på, nämligen att författa «strategier», särskilt på säkerhetspolitikens område, som om man vore involverad i något slags strategispel snarare än att styra ett land. Från ett «situationsrum» beläget i någon bunker under Rosenbad söker man i jänkeriets fotspår upprätta ett slags global kommandocentral, från vilken lilla Sverige ämnar delta i de stora pojkarnas geopolitiska spel.

När Sverige upptogs i det amerikanska imperiet vid Nato-inträdet fruktade jag halvt på skämt att Sverige snart nog skulle skaffa sig en «indopacifisk strategi» i likhet med uppstudsiga lilla Litauen för att visa sig på styva linan och visa sin underdånighet gentemot de amerikanska klerkerna. Man anpassar nämligen «fiendebilden», retoriken och «strategin» helt efter Washingtons narrativ.

Sverige upptas i imperiet.

Och gissa vad? Sverige har nu antagit en sådan «indopacifisk strategi», formellt sedan 30 september i en rapport som föll under radarn, men informellt redan 4 juli. «Strategin» är utformad under formell ledning av den lille sojamannen Pål Jonsson, med mål som att «förstå USA:s militära resursprioriteringar avseende den euroatlantiska och indopacifiska regionen» och att «bidra till fred och stabilitet i den indopacifiska regionen».

Nu är det ju inte i den «indopacifiska» regionen det råder krig och instabilitet, utan i Europa, men tanken att Sverige skulle kunna verka för avspänning genom att «bidra med militär förmåga för att motverka att aktörer med vapenmakt söker underminera den regelbaserade världsordningen och bryta internationella regler och normer» är i sig en absurd tankegång.

I «strategin» ingår således att bidra med «militär närvaro» och att skydda «viktiga sjötransportleder» (från vad?), vilket i praktiken kokar ned till högst symboliskt stöd för amerikansk aggression i Sydkinesiska sjön och Taiwansundet, kanske genom att likt britterna och tyskarna skicka ett plåtschabrak längs Kinas kust för att mopsa upp sig mot Beijing.

Kristersson springer mer än gärna Onkel Sams ärenden.

Nu är Sverige en så liten spelare att Zhongnanhai knappt orkar bry sig om den irriterande myggan, men det är ändå ett vågspel som andas inkompetens och idioti, eftersom Beijing tidigare har satt andra lilleputtnationer på plats när så har krävts, exempelvis Norge och Litauen. Det är ingen god idé att bråka med stormakter som inte är verkliga fiender, utan tvärtom en fullständigt usel strategi.

Men moderatregimen tycks nu, med sossarnas benägna bistånd, lägga alla sina ägg i den amerikanska korgen när man överger traditionell neutral hållning. Det borgar för större utsatthet och försämrad säkerhet för svenskarnas vidkommande, och äventyrar i förlängningen den svenska välfärden.

Halvt på skämt utfärdar jag därför en ny förutseelse om att Sverige i den nära framtiden kommer att göra ännu en Litauen genom att närma sig Taiwan allt för mycket, exempelvis genom att låta öns kulturattaché i Sverige formellt bli något slags diplomat i namn av «Taiwan», med reciprok hantering av konsulatet i Taibei. Halvt på allvar fruktar jag som konsekvens att Kristerssons regim gräver en allt större grop för sig själv och för svenskarna.

Nu ska Sverige bidra i uppgiften att betvinga Kina…
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Zegerplanen

Kokainisten från Kiev är på tiggarturné för att säkra vidare stöd inför den kommande vintern. Detta efter att ett möte mellan Ukraïna och allierade i Rammstein ställts in, på grund av att Sleepy Joe hade att hantera oväder på hemmaplan. America first, särskilt med val om mindre än en månad.

Tanken var att Voldemort Zelenskyj under detta möte skulle presentera en «segerplan», i vilken man ämnar «tvinga» Ryssland till fred på «Ukraïnas villkor». Detta samtidigt som ryska styrkor fortsätter att avancera i by efter by, och det ser inte riktigt ut som att Kiev har förmåga att tvinga Moskva till något alls.

Turnén gick således till Biden i Washington, Macron i Frankrike, Melloni i Italien, Starmer i Lillbritannien och Scholz i Tyskland, vilka samtliga har initierats i den hemliga «segerplanen». Innehållet är alltså okänt, men man försäkrar att detta kommer att avsluta kriget kommande år, på Ukraïnas villkor.

Mottagandet har dock hittills varit svalt, samtidigt som allt fler röster höjs i Europa om att sätta punkt för kriget genom förhandlingar. Orbán Viktor är numera inte ensam om att förfäkta den tanken, utan har allt större stöd för sin realpolitiska fredslinje. Sedan kan europaparlamentet sjunga kumbaya hur mycket man vill.

Till yttermera visso växer europeiska partier med en mer ryssvänlig agenda, som AfD i Tyskland och RN i Frankrike, medan vänstern tar stryk. Tyskland är inne på ett andra år av negativ tillväxt, och folket är allt mindre roat av att skicka pengar till ett meningslöst krig samtidigt som det egna landet blöder.

Slutligen har vi snart val i USA, och vid en eventuell vinst för Trump ligger krigsslutet bara månader bort, oavsett omständigheter i övrigt. Då har Zelenskyj inte längre något att förhandla med, vilket förklarar varför det är så bråttom nu.

Vad «Ukraïnas villkor» innebär är förstås flyktigt, och kan nu omfatta vilja till formella landöverträdelser av redan annekterade områden. Men givet den svala reaktionen tycks Zelenskyj inte ha en realistisk uppfattning om vad som krävs för att Moskva ska godta förslaget.

Även Ryssland vill ha fred och småningom normaliserade relationer, men så länge man har övertaget kommer man inte utan vidare att släppa annekterade oblast. Under alla omständigheter kommer Putin kräva internationellt erkännande för Krim, Donbass och Donetsk. För att släppa övriga områden till Kiev vill man ha försäkringar om en neutral ukraïnsk stat samt en plan för att avveckla sanktionerna.

Detta är den egentliga zegerplanen, och den är helt på Rysslands villkor. Kriget tar slut i samma ögonblick som Zelenskyj infinner sig i Kreml för att skriva på fredsfördraget och därefter ställa sig på alla fyra för att emotta Putins välsignelse.

Likaledes förnedrade blir då även krigshetsarna i Väst, som ju lovade att stödet saknar bortre gräns i tid och hävdade att Ryssland «inte får» vinna, från enskilda politiker till propagandagrenar i stats- och kommersmedier i huvdfåran, som får stå med brallorna nedhasade i skam.