Tydligen inte stor nog att ha en egen wikisida, men terränglöperskan Emilia Brangefält hade ändå ett VM-brons och ett par SM-guld på meritlistan. Synbarligen en stor talang, som emellertid valde att ända sitt liv vid blott tjugoett års ålder. Varför då?
Ryktescirkusen åsido föreligger en given ledtråd i Brangefälts egna ord på sociala medier, där hon beskriver ett ovanligt tillstånd av takykardi, det vill säga hög puls, här omfattande fullständigt horribla 120–150 slag per minut efter att bara ha ställt sig upp från sängliggande.
Diagnosen skulle således kunna vara Posturalt ortostatiskt takykardisyndrom, men tillståndet är egentligen inte kompatibelt med elitidrott. Brangefält talar här om ett tjugotal medicinska undersökningar med normala blod- och EKG-värden, varför takykardin måste härledas till någon annan mekanism.
Frågan är emellertid hur omfattande blodproverna har varit, enkannerligen avseende serumnivåer av magnesium och andra mineraler, samt förstås vitamin D med flera essentiella ämnen. Elitidrottare med så smal konstitution som Brangefält ligger i ett gränsland mellan optimal funktion och sjuklighet, och vid näringsbrist bryter kroppen mycket riktigt samman på det sätt som hon beskrev.
Av yttre omständigheter föreligger inga symptom på anorexia eller andra ätstörningar, och Brangefält förefaller av foton att döma normalt vara vid tämligen god hälsa. Några videoklipp visar till och med Brangefält i färd med att bedriva veritabel mukbang med semlor, snabbmat, bakverk, chips med mera, omfattande tiotusen kalorier eller mer.
Om detta är en representativ skräpmatsdiet för Brangefält, stärks emellertid hypotesen om näringsbrist betänkligt. Det skulle då kunna röra sig om elektrolytisk obalans, med alldeles för låga nivåer av framförallt magnesium och kalium, som då ger upphov till såväl hög hjärtfrekvens som andra elektriska rubbningar. Elitidrottare av Brangefälts snitt har därtill betydligt högre behovsnivåer av sådana elektrolyter, givet de kopiösa mängder svett man utsöndrar under maratonlånga terränglopp.
Men det förklarar emellertid inte varför Brangefält begick självmord. Förloppet tycks här ha varit snabbt, från insjuknande i sommar till att bara fyra månader senare ta det drastiska steget att ända livet. Svår fysisk smärta i kombination med krossade drömmar tycks således ha bidragit till utvecklingen, slutligen omfattande mentalt sammanbrott.
Det är ändå orimligt, varför frågan måste ställas om vårdens hantering i ärendet, särskilt om psykvården har varit inblandad alldeles innan tragiken slog till. Brangefält tycks inte ha fått adekvat hjälp, och inte heller haft förhoppning om att sådan står till buds, medan i verkligheten lösningen kanske hade varit ganska banal till sin natur.
Emilia Brangefält proppar i sig femtusen kalorier näringsfattig skräpmat.
Skojiga medieuppslaget i veckan berättar att hälsotrenden är död, nämligen för att folk i allt större utsträckning tycks ge upp den «planetära hälsodieten» med späkande veganism för att istället konsumera mer kött. Orsakerna härtill sägs vara ett flertal, bland annat förändrat kostnadsläge under sanktions- och energikrisen, mättnad på hurtbullekulturen med mera.
Men noga räknat är det nog mest begreppet hälsa som har förändrats, bort från den centralplanerade och statstevemässiga klimatförankrade synen på kött som ohälsosamt, en vetenskaplig skröna som har förfäktats sedan 1950-talets fuskstudier om mättat fett och som aldrig riktigt vill dö ut.
I verkligheten är kött det mest kompletta livsmedel vi känner, som människan är optimerad för och som vi har nyttjat som central näringskälla, inte minst vi grottmänniskor i Europa, som under den innevarande istidens senaste maximum nästan uteslutande var hänvisade till animalisk föda under tiotusentals år.
Den grasserande karnivortrenden tar möjligen saken ett steg för långt, men i valet och kvalet är den extremen avsevärt bättre för hälsan än utpräglat grön kost, där särskilt veganer dras med omfattande näringsbrist. Dra blod från en grupp karnivorer respektive veganer, och detta lär framstå med viss tydlighet.
Det är vidare klart att kött är så mycket godare, och man kan inte som statsteveveganerna vill ersätta verkligt kött med ultraprocessfärs av industriellt ihoplimmade sojabitar, oaktat att sådan skräpmat därtill saknar fullvärdigt protein. En sådan lösning skulle i full skala för övrigt vara mindre effektiv än naturens proteinfabriker (boskap) och samtidigt belasta «klimatet» betydligt mer.
Härav ser man minskat kommersiellt intresse för «vegansk» ultraprocessmat i snabbköpet, likväl som för vegansk trend i restaurangnäringen. Skräpmaten i fråga är därtill extremt dyr, prissatt i paritet med verkligt kött, trots att soja kostar en tjugondel att framställa.
Yttermera har vi «cozy cardio» som nytt begrepp, med innebörd att småjogga framför skärmen under filmtittandet, det vill säga en motionsform som inte kan sägas vara överdrivet ansträngande. Men sådan mikroträning (helst tillsammans med periodisk resistensträning) motverkar effektivt sedentär livsstil och åstadkommer just de där femton tusen dagliga stegen om man smålubbar fyrtiofem + fyrtiofem under strömningen.
Det är klart att större effekter med BDNF-frisättning och mitokondrietillväxt kräver mer intensiv träning, men för grundhälsan är sådan enklare träning helt adekvat, och är inte sämre än den långpromenad man oftast ändå inte hinner med. Människan är i grunden en gående art, vilket nutida samlare–jägare vittnar om, men moderna människor är hänvisade till att gå framför teven.
Samtidigt förekommer en mer oroväckande utveckling med ökat rökande, av såväl klassiskt som elektroniskt slag, likväl som omfattande konsumtion av «energidrycker» och annat sötat vatten. Detta torde väl då punktera myten att det har med prisbilden att göra, då dessa extravaganta produkter är stratosfäriskt prissatta eller ultrabeskattade. Det rör sig förmodligen även om ett renodlat segment av ungdomar, som söker en «identitet» eller vad det nu kan vara.
En annan förklaringsmodell är att vi för fullständig hälsa även har vissa mentala behov att spänna av och emellanåt njuta, vilket är varför vi klunkar i oss alkohol om helgerna. Mer än så och det blir problem, och det handlar således om en balansgång.
Man kan även se denna trend som en hälsosam återgång till lakto-ovo-pesce-carni-pollo-vegetarianism, det vill säga för människan adekvat omnivor kost omfattande balanserat intag av både kött och grönsaker, av sådant slag vi praktiserade fordom innan ultraprocessmat, veganism och industriella matoljor existerade som begrepp, eller för den delen «klimatångest». Människans natur kan man i grunden inte rubba.
Kött och grönt i den breda botten, frukt, godis och annat socker i den smala toppen.
Kroppspositivismens högborg i statstelevisionen berättar att gravida kvinnor upplever vikthets från offentligvårdens sida, nämligen efter att en «region» i sociala medier haft kampanj för en «ny metod» att hjälpa gravida kvinnor viktreducera. Huruvida även «gravida män» omfattas av programmet framgick emellertid inte av statsmediets rapport.
Det är allom bekant att kvinnor efter graviditeten oftast behåller en fetare profil, från något kilo upp till fem kilo, men det finns även en övre kvantil om tjugo procent som fläskar på sig mer än så. Det är väl ungefär där som äktenskapet blir strikt platonskt och mer handlar om en ekonomisk union.
Metoden – LEVA – riktar sig emellertid till kvinnor som redan innan graviditeten har utvecklat övervikt eller fetma, enligt kroppsmasseindex 27–35. Detta för att högt index riskerar komplicera graviditeten, och i största allmänhet innebär högre risk för (eller snarare samvarierar med) en lång rad folksjukdomar som diabetes, cancer, alzheimers, högt blodtryck med mera.
Den som redan innan graviditeten har lagt på sig väldeliga, riskerar alltså att yttermera dryga ut berget av fläsk, vilket därmed ytterligare komplicerar den egna metabolismen. Ur hälsosynpunkt är vårdens initiativ därmed motiverat och erkännansvärt, och man bör stå på sig istället för att retirera för fettaktivismens skräniga knektar.
Vårdens primära uppgift torde vara just att förebygga sjukdom genom att angripa fetma, och om det innebär ett visst mått av fettskammande och vikthets, så må så vara. Men det förutsätter samtidigt att man har en fungerande metod att erbjuda.
LEVA-metoden tycks emellertid inte vara särskilt ny (2012), och den har inte heller ett omfattande underlag (n=68, bortfall m=11 eller 16 %). Det är en observationsstudie (det vill säga inte en mer gedigen randomiserad kontrollstudie) som initialt omfattar tolv veckor, med uppföljning efter ett år.
Givet fyra grupper – kost, motion, kost + motion samt kontroll – erhålls fjorton försöksobjekt per grupp, efter bortfall. I medel tappar samtliga grupper vikt under tolv veckor, och den bibehålls eller sjunker ytterligare för samtliga grupper.
I medel minskar kostgruppen mest, nämligen -8.3±4.2 kg efter tolv veckor och -10.2±5.7 kg efter 52 veckor. För kost- och motionsgruppen är motsvarande data (-6.9±3.0, -7.3±6.3); för motionsgruppen (-2.4±3.2, -2.7±5.9); och för kontrollgruppen (-0.8±3.0, -0.9±6.6).
Men osäkerheterna i data är omfattande, så stora att de överlappar helt och hållet. Det finns därför objekt i kontrollgruppen som tappar mer i vikt än något objekt i samtliga andra grupper. Medeltal för blott fjorton personer i en observationsstudie har således tämligen begränsat värde.
Slutsatser man ändå kan dra är emellertid att motion inte är en gynnsam metod för att reducera vikt, vilket vi känner sedan tidigare. Men å andra sidan vet vi även att motion i kombination med kost i regel är mer effektivt än enbart kost, vilket emellertid inte är fallet i denna studie. Ska mammorna därvid dra slutsatsen att det är bättre att inte röra på sig?
Kostinterventionen består i 500 kcal reduktion i energi, omfattande de «Nordiska näringsrekommendationerna» för 2012, en kolhydrattung kost som här förordar lågfettsalternativ i kombination med reduktion av socker. Det rör sig i princip om praktisk «bantning» enligt 1950-talsstuk, med reduktion av portionsstorlek och omfattande intag av energifattiga grönsaker. Det torde röra sig om hungriga mammor, särskilt som de är under en amningsregim.
Motionsingreppet omfattar enbart promenader med barnvagn fyra gånger per vecka à fyrtiofem minuter, tydligen med 60–70 % maximal puls. Det är tveksamt om gång kan ge en sådan grad av ansträngning, men det är kanske möjligt för otränade objekt med omfattande övervikt eller rent av fetma.
Huruvida ett sådant klientel är förmöget att efterleva regimen är emellertid en annan fråga, och här har vi förmodligen orsaken till det paradoxala resultat i observationsstudien. Uppgiven omfattning motsvarar 83 % av regimen, eller 150 minuter gång per vecka – detta är WHO:s minimumnivå för fysisk aktivitet, och kan knappast räknas som «motion» i vedertagen bemärkelse.
Det man kan ta till sig av den begränsade observationsstudien är att det är fullt möjligt att med omläggning av kosten hantera vikt och därmed avsevärt förbättra hälsan, men att man nog inte har funnit en optimal metod. En större studie (n > 1000) är således påkallad, i vilken man även undersöker olika former av dieter och motionsformer.
Särskilt bör man studera vilken effekt ketogen regim har efter (men absolut inte under) graviditeten, givet en sådan kosts betydelse för adekvat tillförsel av näringsämnen för barnet under amning, omfattande vitaminer AEDK och B₁₂ samt fettsyror DHA och EPA som inte erhålls i tillräcklig mängd med de statliga «nordiska näringsrekommendationerna».
Mammor i övrigt har här ingen anledning vänta på den sirapssega forskningen, utan kan redan nu göra slag i saken. Under en regim av keto återfår man tämligen enkelt normal vikt och platt mage, varvid både hälsan och äktenskapet eller relationen i fråga kan bevaras intakta.
Emma Kavouras berättar i statsteve att man bara borde rikta sig till personer med «farlig övervikt», utan att förstå att hon själv lider av just farlig övervikt.
Det finns ett enkelt svar på hur man går ner i vikt och det är att få i sig mindre energi än vad man gör av med. Ungefär så lyder standardsvaret från läkare och andra, men det berättar förstås inte något om hur man bäst går tillväga för att uppfylla balansekvationen. Den synnerligen förenklade modellen tar inte heller hänsyn till homeostas, hormonella processer och andra egenskaper som påverkar förloppet.
Läkare har en given funktion att fylla vid tillstånd som benbrott, infektion och en lång rad sjukdomar, för vilka det finns beprövad och effektiv behandling. Däremot har de i allmänhet inget alls att erbjuda i fråga om diet eller kostråd, och utbildningen i fråga – motsvarande en halv poäng eller så – ger bara en översikt av hopplöst föråldrade rön.
På motsvarande sätt har man ingen större nytta av expertmyndigheternas kostråd, eftersom de är marinerade i ideologi med omfattande målkonflikter kring klimat, jämställdhet, jordbrukspolitik, livsmedelsförsörjning och andra parametrar. De «rekommendationer» som emanerar från det hållet är därför kontraproduktiva för den som söker hälsa eller avser uppnå ett bättre viktförhållande, vilket elementärt avspeglar sig i en ständigt fetare och sjukare befolkning (som just strävar efter att följa de knasiga råden om mer industriolja, fruktos och gryn).
Med det menas inte att man istället bör ty sig till den efterblivna flashbackmobben eller de kommersiella eller statliga skräpmedierna för råd, eller för den skull till bloggare, influerare och annat löst folk, utan att den relevanta vetenskapliga diskussionen förs i ett smalare spektrum utanför de gängse ideologiska och kommersiella arenorna.
Vetenskap i sig är förstås behäftad med svåra problem av samma art, och den mesta forskning som bedrivs kring näring och diet är företagssponsrat skräp eller irreproducerbar smörja. Av det skälet är det svårt, för att inte säga omöjligt, för allmogen i stort att skilja information från brus, och härav har vi också rasande krig kring diet i sociala medier och andra sammanhang.
Icke förty existerar kunskapen, och den vilar på en betydligt fastare biokemisk grund än de observationsstudier som vanligen brukar åberopas av Harvard-falangen och andra, den klick som har kommersiella intressen av att utveckla läkemedel och behandling mer än att ge profylaktisk rådgivning och söka pur kunskap.
Den kunskapen kretsar kring kolhydrat–insulin-modellen och besläktade ämnen kring ketogen diet, fasta, motion med mera, och förefaller allt mer vinna insteg i det allmänna medvetandet som en pålitlig metod för att inte bara viktreducera, utan som en allmän källa till god mitokondrisk (och därmed all annan) hälsa.
Avseende viktreducering gäller att lipolys (vid fettförbränning) bara kan ske då nivån av insulin är tillräckligt låg, vilket i sig förutsätter en låg blodsockernivå. Elementärt gäller att blodsockret sjunker då intaget av föda, enkannerligen kolhydrater, upphör. Så långt tycks läkaren ha rätt i att det bara gäller att konsumera mindre än vad man gör av med, så rasar vikten.
Men den logiken tar inte hänsyn till att en stor del av befolkningen lider (utan att veta det) av insulinresistens, varvid insulinnivåerna förblir högre än normalt. Därmed förvåras lipolysen, samtidigt som tillförseln av energi till mitokondrierna hämmas. En metabol störning föreligger, som yttrar sig i ständig hunger.
Sådan prediabetes är huvudorsaken till att människor lägger på sig och därefter har svårt att reglera vikten. I övriga djurriket förekommer inte fetma (undantaget tamdjur, som äter mänsklig föda i form av vegetabilisk olja och raffinerade kolhydrater), eftersom regleringen är – och måste vara – helt automatisk vid god metabol hälsa.
Även människor har sådan automatisk reglering, vilket enkelt leds i bevis genom att studera nutida jägare–samlare (med riklig tillgång på föda) och att betrakta tidigare generationer. Fetma, likväl som diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och de flesta så kallade folksjukdomar har exploderat i modern tid i takt med att kosten har förändrats till industriellt framtagen skräpmat som substitut för verklig föda.
Man kan se sådan metabol ohälsa även bland elitidrottare, som utan att förstå det lider av prediabetes på grund av alldeles för omfattande intag av kolhydrater och skräpföda. Det avslöjas vanligen först senare i livet, men ett givet symptom är hur löpare emellanåt går «in i väggen» och lallar runt som yra höns då hjärnan inte längre tillförs adekvat mängd energi. Man har då förbrukat allt tillgängligt glykogen, men misslyckats växla över till fettförbränning för att insulinnivån är för hög och lipolys därför inte inträder i erforderlig skala.
För att övervinna denna metabola obalans och bli bättre anpassad till fettförbränning, måste insulinnivån reduceras. Det kan åstadkommas tillfälligt med diabetesmedicin, men det är givetvis ingen hållbar lösning, och det undanröjer inte heller grundorsakerna med felaktig kost. Det råder inte heller bot på andra konsekvenser av ohälsan, som oxidativ stress, inflammation med mera.
Naturlig reduktion av insulin erhålls genom att drastiskt minska det slags föda som ger upphov till produktion av insulin, nämligen kolhydrater, allra främst socker. Även protein ger en viss mindre mängd insulin, medan fett knappt registerar på radarn. Härav följer Atkins, LCHF och allt annat det brukar benämnas, men som kan reduceras till begreppet ketogen diet.
Med fett som huvudsaklig (70–80 %E) föda hålls insulinet på en jämn och stabilt låg nivå, varvid slussarna till fettlagren står ständigt vidöppna, nämligen för att motsvarande lager av glyokogen (kroppsegen stärkelse) i muskler har sinat. Därmed är cellerna benägna att nyttja lipolys som energikälla vid behov, vilket ger den viktminskning som präglar dieten.
Även här gäller principiellt termodynamisk balans, det vill säga att man inte kan äta godtyckligt stora mängder av fett utan att lägga på sig, men en konsekvens av ketos är att den basala metabola hastigheten bibehålls intakt, medan den som söker angripa problemet enbart medelst kalorirestriktion eller omfattande motion erfar en reduktion i metabol hastighet – kroppen spinner ned energibehovet, vilket gör att man måste pressa ned kaloriintaget än mer eller ytterligare öka takten i spåret, vilket i längden är ohållbart.
Ketogen kost ger även längre mättnad, då hormonerna insulin, ghrelin och leptin hålls stabila. Eftersom kroppen tillförs energi genom antingen kroppseget eller tillfört fett, förnimmer cellerna energitillförseln som stabil och adekvat, och därmed upprätthålls den metabola hastigheten.
Kostformen har vederfarits en del kritik, bland annat gällande farhågan att så hög fetthalt påverkar blodfetter i negativ riktning, och att det inte finns några långsiktiga studier. Men i själva verket ger ketogen kost lägre nivåer av triglycerider i blodet, en av alla dessa «paradoxer» som omgärdar ämnesområdet, samtidigt som det numera finns gott om långtidsstudier.
Ketogen diet har härvidlag belagts ha en lång rad hälsomässiga fördelar, utöver viktreglering. Bland annat nedregleras inflammation och oxidativ stress under mitohormes, en komplicerad process som omfattar mitokondrisk biogenes (tillväxt av mitokondrier).
Den som saknar biokemisk bakgrund bör veta att mitokondrier är A och O vad gäller hälsa, och det finns knappt någon sjukdom som inte har sin grund i mitokondrisk dysfunktion. Mitokondriernas vigör är helt avgörande för såväl livs- som hälsospann.
Keto är förstås inte den enda vägen till sådan metabol hälsa, utan har sällskap av motion, fasta och allmänna dieter som medelhavskost. Man kan även tänka sig «plantbaserad» kost (för vuxna), om den är noga genomtänkt och korrekt exekverad.
Men för den som har en svårt sargad ämnesomsättning eller är i behov av att gå ned ordentligt i vikt, torde keto vara den allra enklaste och mest effektiva metoden att återfå hälsa och normalvikt. Än mer effektivt är kombinationen av keto, periodisk fasta och motion under bibevarande av normalt intag av energi (säg 2000–2500 kcal), vilket inte är möjligt under så kallade bantningsdieter och inte heller kompatibelt med allmänläkarnas barnsliga «termodynamiska» synsätt om «kalorier in, kalorier ut».
Även kalorirestriktion kan tillämpas, antingen konstant eller genom varannandagsfasta, vilket är avgjort lättare att tillämpa om man redan befinner sig i ett tillstånd av ketos. Faktum är att man sömlöst kan gå in i en längre vattenfasta om man redan befinner sig i ketos, och när man väl avbryter riskerar man inga obehagliga följdeffekter på grund av intag av kolhydrater och plötsliga insulinförhöjningar.
Frågan är bara hur man får allmänläkare och dietister utanför specialistfacket att omfattas av denna kunskapsmassa, på det att allmogen kan erhålla adekvat information och effektiva metoder i att uppnå och upprätthålla god metabol hälsa? En än svårare nöt att knäcka är att därefter propagera korrekt information i stats- och kommersmedier, givet sådana entiteters ideologiska eller kommersiella intressen.
Den som prövar vattenfasta under några dagar kommer småningom märka en sorts eufori eller ett slags högenergetiskt tillstånd, gränsande till raseri utan att vara arg, kanske med en fysisk förnimmelse av att hjärnan är utsatt för kemisk påverkan av något slag. Det är då ett säkert tecken på att ketos har inträffat, det vill säga energiväxling från glukos som primärt bränsle till ketoner.
Ketoner är egentligen fel namn, eftersom den primära molekylen snarare är en karboxylsyra, en så kallad beta-hydroxisyra med kemiskt namn β-hydroxibutansyra (C₄H₈O₃, alternativt benämnt β-hydroxibutyrat). β-hydroxibutansyra – eller kortare BHB – är en restprodukt av diättiksyra (acetoacetat), även det en karboxylsyra, eller en beta-ketonsyra som bildas genom betaoxidation av fettsyror eller syntes från acetyl-CoA.
Både acetoacetat och BHB kan nyttjas som bränsle av kroppen i frånvaro av glukos, och det är för många organ (särskilt hjärtat) det föredragna bränslet. Men hjärnan behöver alltid en viss mängd glukos, varför kroppen i glukoneogenes förser kroppen med en lägsta blodsockernivå.
β-hydroxibutansyra (BHB)
Ytterligare en restprodukt av acetoacetat är den verkliga ketonkroppen aceton, som man mycket riktigt känner lukten av vid fasta, intensiv träning eller högfettsdiet. Aceton är ett kroppseget ämne, men det förekommer i betydligt högre dos under ketos. Även alkoholister producerar aceton i hög mängd, varför man riskerar att tas för en alkis om man tillämpar dessa hälsobringande rutiner!
BHB har en kusin i GHB (γ-hydroxibutansyra) med samma kemiska formel, varvid den enda skillnaden består i placeringen av en syreatom. GHB känner vi som en narkotikaklassad partydrog, vars egenskaper är närmast identiska med dem för BHB. Problemet med GHB ligger inte så mycket i ämnet i sig, som i svårigheten att dosera, och i för hög mängd är ämnet livsfarligt.
γ-hydroxibutansyra (GHB)
Det är ekvivalent med att kroppen producerar opioider som endorfin, smärtstillande medel som man kan bli rejält hög av under ett omfattande aerobiskt motionspass. Extern tillförsel av opioider som morfin kapar då samma system, vilket ger ickekontextuell eufori i för hög dos och därmed småningom ett beroende.
Kroppseget BHB eller endorfin kan inte överdoseras, och är därtill nyttiga ämnen. BHB ökar bland annat halten av BDNF, en nervtillväxtfaktor som stimulerar nybildning och differentiering av hjärnceller samtidigt som plack rensas undan. Ketos är således ett ypperligt tillstånd för att stimulera och underhålla hjärnan.
Men ketos är också det tillstånd under vilket slussarna till kroppens fettvävnader öppnas maximalt, varvid det kroppsegna fettet sönderdelas i triglycerider (lipolys), som i sin tur bryts ned i levern under bildande av ovan nämnda ketonkroppar samt en viss mängd glukos. Härav är ketos optimalt för att frigöra kroppseget fett, vilket kan ske på en rad olika vis.
Under vattenfasta nyttjas främst kvarvarande glykogen i muskler tills depåerna av kolhydrater börjar sina, varvid det metabola skiftet till ketos gradvis sker, med full effekt efter några dygn. För den som är metabolt flexibel och van vid att bränsleskifta, kan processen gå snabbare.
Det är inte ett binärt tillstånd, utan ett analogt, varvid en viss mängd ketoner alltid nyttjas i blandning med glukos. Men ju mer man dränerar glykogendepåer, desto snabbare sker ketonbildningen från kroppsegna fettsyror, eller från fettsyror som tillförs via kosten.
En annan metod är således ketogen diet bestående av mest fett (sextio procent eller mer, naturligtvis mättat, enkelomättat eller omega-3 men inte omega-6), en del protein (högst trettio procent) och mindre än tio procent kolhydrater (i form av fibergrönsaker som grönkål, tomater med mera), varvid fullständig påfyllnad av glykogen aldrig hinner ske. Det är som att köra på reservtank av kolhydrater, varvid mer eller mindre permanent ketos infinner sig.
Utöver viktreglering, BDNF-produktion, autofagi, lågt blodsocker och en viss eufori, tillkommer även lägre halt av triglycerider i blodet. Det kan låta som en paradox att mer fett i kosten skulle ge mindre halt av blodfetter, men kosten avspeglar sig alltså inte omedelbart i blodets komposition, utan har en längre nedbrytningskedja efter passage i mage och tarmar.
Det är främst högt intag av kolhydrater som ger hög halt i blodet av triglycerider, som skyfflas till fettvävnad för lagring av insulin i den omvända processen (fettbildning). Här finns en äldre hypotes om kolesterolets fördärvliga inverkan, men kolesterol är alldeles fel markör i sammanhanget, och den viktigare är just halten av triglycerider.
Ketogen kost ses alltjämt av många som en form av modediet, men allt fler studier visar att det inte bara är helt ofarligt under flera års tid, utan även metabolt fördelaktigt. Detta för att blodsockerhalten hålls permanent låg och stabil, samt för att BHB har goda effekter för muskler och kognition.
Sedan är det inte säkert att man vill befinna sig i ständig mild eufori, men det är ändå avgjort bättre än i motsatsen av depression, ångest och hjärndimma, sådana åkommor som lätt följer av en kost rik på socker och matoljor. Det är också en fråga om huruvida man förmår upprätthålla ketogen kost under längre tid, eftersom man kan få ett ordentligt sug efter kolhydrater efter en tid.
För egen del experimenterar jag just nu med cyklisk keto 5:2/18:6, nämligen fem dagar av ketokost i kombination med periodisk fasta omfattande 18 timmars metabol vila och sex timmars ätfönster med främst fisk, kött, ägg, ost, smör och fibergrönsaker, samt två dagars «helgvila» för att fylla på glykogenreserverna med mer kolhydratrik kost samt en skvätt vin. På så sätt kan man vara hög hela veckan utan att riskera hälsan!