Kategorier
Europa Kina Politik

EU kväver paketströmmen

Moderatregimens kassörska Svantesson har för vana att tala i tungor bland sina pingstvänner, men numera yrar hon allt oftare helt öppet med diverse dårpladder. Uppenbarligen finns där inte alla hästar i stallet och inte alla indianer i kanoten, och man undrar lite grand om vi här har begynnande demens eller någon annan diagnos bakom de tonade glasögonen.

Saken gäller att Europeiska sovjetunionen återigen har fördyrat för européerna, denna gång genom att angripa tullfriheten för varor under €150. Eftersom Kina står för 91 % av den ruljangsen, är det inte svårt se att det rör sig om ännu en fientlig handling gentemot kinesiska intressen, som komplement till strafftullar på elbilar och annan grön teknik, stål och en rad andra produkter.

Frihandel kan aldrig betyda att man får skicka giftiga produkter eller att de som tillverkar dem i princip inte får någon lön och att man konkurrerar ut schysta företag, säger Svantesson till statstelevisionen. Men tanken att det skulle röra sig om utbredd förekomst av toxiska produkter, eller att kinesiska arbetare inte får ut lön, är nidbilder som intet har med verkligheten att göra.

Däremot kan man vara säker på att kinesiska arbetare inte bara får ut mindre lön, utan även får sparken, om leveransvolymen och därmed produktionsbehovet går ned till följd av att EU straffar företag som Temu och Shein (希音, Xiyin) med slopad tullbefrielse för billigare varor. Tanken att Svantesson eller de övriga sovjetbyråkraterna i Bryssel skulle bekymra sig om kinesiska arbetare är helt enkelt löjeväckande.

Det är nämligen en given effekt att volymen minskar om priset ökar, vilket är vad EU-teknokraterna vill uppnå. Man hoppas därmed kunna gynna europeiska handlare genom dessa tariffer på kinesiska aktörer.

Men de europeiska handlarna säljer… samma produkter, inhandlade den sedvanliga grossistvägen, och den enda praktiska skillnaden är att den europeiska handlaren (mellanhanden) får mer i plånboken när priset ska ockras, och att konsumenterna får se sig snuvade på konfekten. Allt blir bara dyrare, vilket är den sedvanliga europeiska politiken, den som ytterst urgröper vår konsument- och konkurrenskraft.

Till yttermera visso innebär reformen att den ultratunga regleringen utökas ytterligare, då fyra miljarder sex hundra miljoner paket ska hanteras i systemet årligen. Exakt hur det ska gå till vet ingen, men det ska vara klart om två år.

I praktiken kan man emellertid förmoda att kinesiska intressenter helt enkelt skaffar sig lämpliga JIT-lager och andra logistikhubbar i Ungern, Slovakien och andra länder, varvid hela mekanismen sätts ur spel. Varorna fortsätter att flöda, men pengaströmmarna tar en annan riktning.

Om europeiska aktörer vill konkurrera får man göra det med kvalitet och bättre gods. Ska man bara sälja samma saker till högre mellanhandspriser är reformen naturligtvis helt meningslös. Hitta på en egen Labubu, vetja!

Metodiskt försöker man angripa kinesiska aktörer, och priset får konsumenterna betala med dyrare priser och längre leveranstider.
Kategorier
Japan Kina Politik Taiwan

Tokyo provocerar

Japanska premiärministrinnan Takaichi Sanae (高市早苗) väckte ont blod häromveckan när hon hävdade att Japan kan komma att svara militärt på en kinesisk «invasion» av det egna territoriet i Taiwan. Därmed surnade omedelbart relationerna mellan de östra och norra huvudstäderna, det vill säga Tokyo och Beijing.

Kinas generalkonsul i Osaka, Xue Jian (薛剑), skrev på X att det smutsiga huvud som sticker ut sig självt måste huggas av omedelbart (勝手に突っ込んできたその汚い首は一瞬の場階 なく斬ってやるしかない), vilket i sin tur genererade en protest från japans ambassadör i Beijing.

Kinas utrikesministerium fann emellertid ingen anledning att invända mot utsagan, även om Xue senare raderade inlägget. Huvudet i fråga syftar givetvis inte på Takaichis hals, utan är en metafor för aggressionen i fråga.

Takaichi har gjort sig känd som en revisionist som tonar ned Japans forna krigsbrott mot Kina och andra länder i regionen, och hon ansluter till tidigare Jimintō-ledare i synen på att Japans «självförsvarsarmé» måste få fria tyglar att bedriva krig. Hon har för vana att besöka Yasukuni-helgedomen, där ett flertal av de allra grövsta krigsbrottslingar har fått sin sista vila och därmed åtnjuter ett «andligt» beskydd, vilket retar såväl Kina som Korea.

Därtill har hon avlagt besök på Taiwan för att samtala med «presidenten» Lai Qingde (赖清德), visserligen innan hon blev premiärminister. Hon föreslog då att Japan och Taiwan ska upprätta en «säkerhetsallians», vilket då implicit pekar ut Kina som ett hot.

Än sen, säger kanske någon; är det inte Tokyos fria val att umgås med vem man vill och välja sina egna bundsförvanter och allianser? Nej, i vart fall inte om man vill respektera ingångna avtal, eller för den delen överhuvudtaget ha något slags relation med Kina.

I samband med att USA och Kina tinade upp relationerna under pingpongdiplomatin 1972, följde den japanska vasallstaten i samma spår. Den sinoamerikanska shanghaikommunikén har således sin sinojapanska motsvarighet, i vilken Japan dels erkänner att Folkrepubliken Kina är den enda legala företrädaren för Kina, dels att Taiwan är en oskiljaktig del av Folkrepubliken Kina.

二 日本国政府は、中華人民共和国政府が中国の唯一の合法政府であることを承認する。

三 中華人民共和国政府は、台湾が中華人民共和国の領土の不可分の一部であることを重ねて表明する。日本国政府は、この中華人民共和国政府の立場を十分理解し、尊重し、ポツダム宣言第八項に基づく立場を堅持する。

2. The Government of Japan recognizes that Government of the People’s Republic of China as the sole legal Government of China.

3. The Government of the People’s Republic of China reiterates that Taiwan is an inalienable part of the territory of the People’s Republic of China. The Government of Japan fully understands and respects this stand of the Government of the People’s Republic of China, and it firmly maintains its stand under Article 8 of the Postsdam Proclamation.

Takaichis utsaga är därför i strid med detta avtal, och Taiwan angår helt enkelt inte Tokyo. Det är extra känsligt för Beijing, eftersom Taiwan var en japansk koloni 1895–1945, ett territorium man förlorade efter kriget enligt Potsdamdeklarationen och kapitulationsvillkoren.

Japans ockupation av delar av Kina är ytterligare en orsak till de upprörda känslorna, då retoriken som emanerar från Tokyo minner om den under 1930-talet. Även då talade man om «överlevnadskris», det begrepp Takaichi brukar för att motivera försvaret av Taiwan.

Takaichi har inte tagit tillbaka uttalandet, och äventyrar därmed de fortsatta relationerna med Kina, med vilket land Japan har omfattande ekonomiskt och annat utbyte. Något diplomatiskt avbrott lär det inte bli, men en längre frostig relation gagnar inte någon av parterna, allra minst Japan.

Aggressionen kan bli det som leder till ytterligare ett fall på premiärministerposten, nämligen om ekonomiska och andra konsekvenser följer av det höga utrikespolitiska spelet mot Zhongnanhai. Vad «järnladyn» egentligen är gjord av lär vi snart få veta.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Teknik

Klimathaveriet

Klimatmöte vankas i Brasilien, men ingen person av rang är där. I bästa fall skickas någon delegation, i sämsta uteblir man helt och hållet, exempelvis gällande USA. Klimatbubblan har således brustit, och det är numera inte längre à la mode att skylta med domedagsretorik – till och med Bill Gates har ändrat ståndpunkt.

Samtidigt faller förtroendet för den svenska regimens klimatpolitik, enligt statskontrollerade regimmedier. Drygt sjuttio procent anser visserligen att det är viktigt att Sverige minskar utsläppen för att begränsa den globala uppvärmningen, men ungefär lika många har litet förtroende för att den ambitionen realiseras.

Orsakerna härtill är mångahanda. Dels har moderatregimen dragit in bonussystemet för försäljning av elbilar, vilket minskar incitamentet att investera i gröna fordon, och dels har man tillsammans med europeiska unionen medverkat till att hämma importen av billigare elbilar från Kina.

Man tycker alltså att det är viktigare att försöka rädda den döende europeiska bilindustrin genom merkantilistiska handelshinder än att satsa fullt ut på den «gröna omställningen». Det är emellertid inget nytt för vare sig Europa eller Sverige, utan dessvärre ett mönster som går igen.

Exempelvis pumpade svenska regimer in oändligt antal miljarder i varvsindustrin för att försöka hålla jämna steg med Japan och Sydkorea, och man gjorde samma sak i tekoindustrin. Den elektromekaniska industrin försökte man bevara på samma vis då den digitala revolutionen tog fart, och man kunde helt enkelt inte se vart världen var på väg.

Nu är det inte bara elbilar som är i fokus, utan i princip all grön teknik som emanerar från Kina. Det rör sig inte bara om handelshinder och bristande kompetens, utan om toxisk retorik från foliehattar av olika slag om att Kina skulle kunna kontrollera och ta över exempelvis vindsnurror, eller för den delen avlyssna Volvo-bilar och andra fordon, alltså helt sinnessjuka farhågor som inte har någon verklighetsanknytning och heller aldrig kommer att ha det.

Man har utsett Kina till «systemisk rival» i Europas fall och «fiende» i USA:s, men de åtgärder man tar till i form av protektionism och handelshinder kommer yttermera att stärka Kinas ledning i fråga om grön teknik, både vad avser forskning och utveckling, men framförallt produktion. I det tjugoförsta århundradet kan man inte tullstraffa sig ur en sämre konkurrensposition.

Samtidigt behåller Europa den ultratunga regleringen och dras fortsatt med så enormt höga elpriser att näringslivet inte har skuggan av en chans att hålla jämna steg med Kina. Mittens rike har korrekt noterat att energi står i proportion till utveckling och välstånd, och bygger därför ut kolkraften samtidigt som man investerar frenetiskt i sol-, vind-, vatten- och kärnenergi, i syfte att minska fossilberoendet successivt i ett senare skede.

Europa, framförallt Sverige och Tyskland, gjorde tvärtom och stängde helt sonika ned kärnkraften innan man hade stabila alternativ. Därmed lade man en effektiv bromskloss på det egna näringslivet och blottade dessutom en säkerhetspolitisk lucka, som Ryssland sedermera kom att utnyttja. Samtidigt försöker man «komma ifatt» i mogna industrier som Kina dominerar stort, som batteritillverkning och industrivitaminer (jordartsmetaller), istället för att ta täten i framtidens teknik.

För detta fullständiga haveri kan man naturligtvis inte ha förtroende, men det finns dessvärre ingenting som tyder på nyorientering eller uppvaknande. Det blir i vanlig ordning mest floskler och utredningar, medan Kina direkt sätter spaden i marken och bygger, bygger, bygger.

Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan USA

Fujian sätts in mot Taiwan

Amerikanerna namnger numera sina hangarfartyg efter forna presidenter, exempelvis Gerald R. Ford, Ronald Reagan och George W. Bush. Det kan innebära att vi i sinom tid kommer att få se Donald J. Trump sjösättas, vilket då blir ett ironiskt vittnesmål om vår knasiga samtid.

Hade kineserna gjort sammalunda, hade vi kanske sett hangarfartygen Mao Zedong (毛泽东), Deng Xiaoping (邓小平) och Sun Yixian (Yatsen, 孙逸仙), men det är en ganska begränsad mängd som i slutändan kanske inte räcker till. Därför får provinserna tjäna som modellnamn, med Liaoning (辽宁) som första och Shandong (山东) som andra.

Det tredje hangarfartyget har namn efter Fujian (福建), som ligger närmast utbrytarprovinsen Taiwan (台湾). Det är nog ingen tillfällighet, eftersom Kina behöver en sådan enhet för att hantera rebellerna och plocka hem ön.

Fujian sjösattes 2022, och har efter några års utvärdering alldeles nyligen tagits i bruk. Om ytterligare något år beräknas det vara fullt operationellt, och fartyget kan då härbärgera ett femtiotal flygplan för strid i Sydkinesiska sjön med omnejd.

Samtliga Kinas tre hangarfartyg är konventionellt drivna, i kontrast till USA:s flotta med elva atomdrivna skepp. En kärnreaktor som motor ger betydligt längre räckvidd, då en «tank» räcker i några års tid. En sådan räckvidd behövs om man har globala ambitioner att förflytta stridskrafter varhelst de behövs i världen, vilket råkar vara den amerikanska målsättningen.

Kinas ambitioner är mer regionala, och man har ingen avsikt att försöka ersätta eller detronisera USA som världens hegemon. Befrielsearméns flotta syftar istället till regional kontroll i förhållande till Japan, Indien, Filippinerna med flera makter. Icke desto mindre kommer Kinas fjärde hangarfartyg att drivas med kärnenergi, vilket ger en större projektionsyta (Australien ska passa sig!).

Överhuvudtaget har Kinas militära förmåga vässats betänkligt de senaste tio åren, med fördubblad kärnvapenarsenal, hypersoniska missiler, ett flertal flygplan i femte generationen och en prototyp i den sjätte, tre hangarfartyg samt uppbyggnad av världens nu största flotta, i vart fall räknat i numerär. Fregatter, jagare och ubåtar behövs som komplement för att försvara och vidga hangarfartygens operationer.

USA har med sina elva hangarfartyg ett större totalt tonnage, men står sig slätt i övrigt. Dess flotta är utspridd över hela världen, medan Kinas är koncentrerad till det egna territoriet. Till yttermera visso har Kina en nära trehundra gånger större kapacitet att bygga skepp, vilket skulle bli avgörande i en utdragen konflikt i Sydkinesiska sjön.

Blir det strid om Taiwan lär USA därför få se sig besegrat och utsparkat ur regionen, då man varken har uthållighet eller teknisk fördel. Amerikanska hangarfartyg kommer att sänkas med skurar av hypersoniska robotar, mot vilka man inte har något försvar, samtidigt som man ännu inte förfogar över egna hypersoniska pjäser.

På samma sätt kommer amerikanska baser att tas ut med robotar av olika slag, så till den grad att den amerikanska kapaciteten decimeras kraftigt. Det är här hemmaplan ger fördel i Kinas favör, då man har all sin kraft koncentrerad samt ypperlig förmåga till snabb nyproduktion.

Med Taiwan faller första ökedjan, och Kina får därmed en kraftigt vidgad projektionsyta och fri väg mot Filippinerhavet och Atlanten. USA:s dominans bryts, och man får dra sig tillbaka till sitt maritima imperium med Guam i andra ökedjan och Hawaii i tredje. Det är egentligen allt Kina syftar till med sin militära utbyggnad, att freda sig mot den västliga imperialism som ännu är förhandenvarande efter ett par sekler.

Teatern.
Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Hål i Europas huvud

Amerikanska vasallstaten Nederländerna beslöt i slutet av september, på Washingtons order, att medelst lagar från kalla krigets dagar ta kontroll över företaget Nexperia, som tillverkar ultrabilliga chips för bruk i främst bilindustrin. Anledningen sades vara oro över ospecificerade missförhållanden i ägarstrukturen, främst gällande kinesiska VD:n Zhang Xuezheng (张学政).

Den verkliga orsaken är emellertid att USA utvidgade sin «entity list» över företag under exportkontroll med underleverantörer till berörda företag, vilket fick Nexperia att hamna i fokus. Företaget ägs nämligen av kinesiska Wingtech (闻泰, Wentai), efter ett uppköp 2018.

Samma Wingtech beordrades nyligen av den brittiska vasallregimen att sälja sin majoritetsandel i ett brittiskt halvledarföretag, och vad man kan skönja i denna utveckling är en systematisk utrensning av kinesiskt ägande i sektorn. I vanlig ordning sker det under täckmantel av «nationell säkerhet», men de chips som saken gäller är inte spetsteknologi, utan mer en form av baskomponenter i fordonsindustrin.

Kinas svar? Man stoppade all export från Nexperias fabriker i Kina, med resultat att den just-in-time-styrda bilindustrin i Europa direkt fick komponentbrist och med nöd och näppe undvek att stänga de löpande banden. Beijing har sedermera lättat en smula på restriktionerna, efter mötet mellan Xi och Trump, men grundproblematiken kvarstår.

Debaclet visar än en gång hur Väst ideligen skjuter sig själv i foten med tuffa tag som bara kommer i retur från mottagaren, likt en pingpongboll smashad av Fan Zhendong själv. Exportkontrollerna kring halvledarteknik härrör från Sleepy Joe Bidens tid, och innebär att Kina bara får handla avancerade halvledarprodukter på licens från amerikanska och andra tillverkare som innehåller den allra minsta patenterade amerikanska teknik.

Det uttryckliga syftet är även här «nationell säkerhet», och man vill inte att Kinas «militär» ska kunna bruka de mest avancerade GPU:erna för exempelvis AI, men i praktiken rör det sig om att strypa den kinesiska utvecklingen av helt civila produkter i telekomsektorn, nämligen för att man inte kan konkurrera med Kinas produkter på annat vis.

Sedermera och långt om länge svarade Kina med exakt samma mynt, genom exakt samma slags exportkontroll medelst exakt samma licensförfarande med exakt samma argument kring «nationell säkerhet», avseende exporten av sällsynta jordartsmetaller. Det fick de amerikanska politrukerna att yra om «economic coercion» och att man ju behöver metallerna för sin «militär» (!!). Pingpongbollen träffade mitt i ögat, och Taco-Trump fick backa.

Metallerna används mycket riktigt för militärt bruk, inte minst för egenskaper som magnetism och värrmeresistens. Bara ett stridsflygplan kräver ett halvt ton av sådana metaller, som Kina mer eller mindre har monopol på. Det skulle ta Väst tre decennier att återuppbygga en sådan industri, och till dess att det eventuellt sker har Kina ett formidabelt trumfkort på hand för att handskas med de amerikanska (och europeiska) aggressionerna med handelstullar, exportkontroller och andra former av «economic coercion».

Det ger Kina den tid man behöver för att utveckla den egna halvledartekniken utan att behöva utsättas för ett fullständigt embargo. Numera nobbar Kina även amerikanska chips, då man har tillräckligt bra inhemska lösningar samt vill ge incitament till den egna industrin att vidareutveckla metoder.

Europa talar om «riskminimering» och USA till och med om «frånkoppling», men det visar sig att Kina har störst resiliens och förmåga till självförsörjning, givet att man kontrollerar produktionen och logistiken för nästan allt. Men även Kina dras därmed in i denna juche-liknande ideologi av att vara «självförsörjande» när globalismen rullas tillbaka, vilket bara är ägnat att göra världen mer oberäknelig och produkter så mycket dyrare.

Det är också dåliga nyheter för oss i Europa, för vi har inte tillstymmelse till chans att bli självförsörjande, utan är brutalt beroende av omvärlden för leveranser av råmaterial, komponenter och annat gods, för att inte tala om tjänster i framförallt techsektorn. Desto märkligare då att vi ständigt ska tuffa till oss mot Kina, och Europa har helt enkelt hål i huvudet just nu.