Moderatregimens kassörska Svantesson har för vana att tala i tungor bland sina pingstvänner, men numera yrar hon allt oftare helt öppet med diverse dårpladder. Uppenbarligen finns där inte alla hästar i stallet och inte alla indianer i kanoten, och man undrar lite grand om vi här har begynnande demens eller någon annan diagnos bakom de tonade glasögonen.
Saken gäller att Europeiska sovjetunionen återigen har fördyrat för européerna, denna gång genom att angripa tullfriheten för varor under €150. Eftersom Kina står för 91 % av den ruljangsen, är det inte svårt se att det rör sig om ännu en fientlig handling gentemot kinesiska intressen, som komplement till strafftullar på elbilar och annan grön teknik, stål och en rad andra produkter.
Frihandel kan aldrig betyda att man får skicka giftiga produkter eller att de som tillverkar dem i princip inte får någon lön och att man konkurrerar ut schysta företag, säger Svantesson till statstelevisionen. Men tanken att det skulle röra sig om utbredd förekomst av toxiska produkter, eller att kinesiska arbetare inte får ut lön, är nidbilder som intet har med verkligheten att göra.
Däremot kan man vara säker på att kinesiska arbetare inte bara får ut mindre lön, utan även får sparken, om leveransvolymen och därmed produktionsbehovet går ned till följd av att EU straffar företag som Temu och Shein (希音, Xiyin) med slopad tullbefrielse för billigare varor. Tanken att Svantesson eller de övriga sovjetbyråkraterna i Bryssel skulle bekymra sig om kinesiska arbetare är helt enkelt löjeväckande.
Det är nämligen en given effekt att volymen minskar om priset ökar, vilket är vad EU-teknokraterna vill uppnå. Man hoppas därmed kunna gynna europeiska handlare genom dessa tariffer på kinesiska aktörer.
Men de europeiska handlarna säljer… samma produkter, inhandlade den sedvanliga grossistvägen, och den enda praktiska skillnaden är att den europeiska handlaren (mellanhanden) får mer i plånboken när priset ska ockras, och att konsumenterna får se sig snuvade på konfekten. Allt blir bara dyrare, vilket är den sedvanliga europeiska politiken, den som ytterst urgröper vår konsument- och konkurrenskraft.
Till yttermera visso innebär reformen att den ultratunga regleringen utökas ytterligare, då fyra miljarder sex hundra miljoner paket ska hanteras i systemet årligen. Exakt hur det ska gå till vet ingen, men det ska vara klart om två år.
I praktiken kan man emellertid förmoda att kinesiska intressenter helt enkelt skaffar sig lämpliga JIT-lager och andra logistikhubbar i Ungern, Slovakien och andra länder, varvid hela mekanismen sätts ur spel. Varorna fortsätter att flöda, men pengaströmmarna tar en annan riktning.
Om europeiska aktörer vill konkurrera får man göra det med kvalitet och bättre gods. Ska man bara sälja samma saker till högre mellanhandspriser är reformen naturligtvis helt meningslös. Hitta på en egen Labubu, vetja!



