Kategori: USA

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Kultur Politik Språk USA

Engelskans status förtvinar

Dö svidish dajalect är tämligen välkänd, och av sådant slag att handflatan gärna åker upp i pannan medan den andra handen letar efter skämskudden när det uttrycks. Förvirringen är total när statsteves stjärnor krystat uttalar saker som youtyoob istället för endera youtoob (/ˈjutub/) eller youchube (/ˈjuːtʃuːb/), som är de gängse uttalen.

Ändå är det en vanlig uppfattning bland svenskar att man är något slags världsmästare i engelska som andraspråk, trots den kraftiga brytningen och oförmågan att nyttja plurala eller subjunkta verbformer och andra egenheter i tungomålet. Man slänger sig gärna med uttryck på engelska, samtidigt som kommersiella produkter och reklam för dessa nyttjar engelska termer istället för svenska, trots att resultatet inte kan uppfattas som annat än töntigt – det är en kulturell anpassning och underordning till en socioekonomiskt starkare kultur.

Noga räknat hör svenskarna faktiskt ändå till de folk som bäst förmår tala engelska som andraspråk, och man intar därmed en sjätteplats i den globala rankingen, enligt ett språkföretags återkommande mätningar. Det beror emellertid inte på bättre språkförmåga, utan är en konsekvens av att svenska likt engelska är ett germanskt språk, därtill med omfattande beröringspunkter sedan danelagen under vikingatiden.

Förmågan att bemästra engelska beror av lingvistisk och kulturell närhet eller forna status som koloni.

I topp bland länder finner man inte oväntat Nederländerna, då den västgermanska nederländskan är närmast besläktad med engelskan. Därefter följer den forna brittiska kolonin Singapore och andra germanska länder, nämligen Österrike, Danmark, Norge och Sverige – vi är alltså sämst i Skandinavien i denna mening.

Därefter finner vi Belgien, som likt Nederländerna har nederländska som tungomål, men även franska, ett annat språk som sedan normandernas erövring 1066 har haft omfattande inflytande över engelska språket. Det är nog inte helt förvånande att den forna nederländska och brittiska kolonin Sydafrika återfinns på nionde plats, följt av det germansktalande Tyskland.

Kroatien och Grekland intar jumboplatserna i det skikt som motsvarar «mycket god förmåga», och följs av mestadels europeiska länder i nivåerna «god förmåga» och «medelmåttig förmåga», jämte forna brittiska eller amerikanska kolonier som Kenya, Nigeria, Malaysia, Filippinerna och Hongkong.

I största allmänhet kan man därför hävda att engelskans ställning är starkast i germanska länder, därefter i länder vars språk hör till den indoeuropeiska språkfamiljen, eller i forna kolonier vars administrativa språk utgjordes av engelska. I andra delar av världen tunnas förmågan successivt ut, beroende på lingvistiskt och kulturellt avstånd.

«Låg förmåga» eller «mycket låg förmåga» finner man därför generellt i Afrika och Asien, med undantag för forna kolonier eller länder med starkt amerikanskt eller tidigare brittiskt inflytande, som Sydkorea, Filippinerna och Indien, men även i delar av Latinamerika inklusive Mexiko – västra USA är trots allt spansktalande.

Engelskanivån i Kina och Japan sjunker.

Både Japan och Kina hörde fordom till länder med «medelmåttig förmåga», men i Japan har förmågan successivt sjunkit under ett decennium, medan engelskan i Kina har tappat alldeles i status sedan USA inledde fientliga handlingar mot landet under Trump. Man har därför medvetet tonat ned undervisningen i engelska, och istället prioriterat de nationella språken.

Den globala trenden är också i kraftigt vikande, uttryckt av att förmågan bland 18–20-åringar faller hela åttionio punkter, motsvarande ett tapp från «medelmåttig förmåga» till «mycket låg förmåga» under perioden 2015–2023. Den amerikansk-brittiska kulturen tappar alltså i status, vilket är ytterligare ett uttryck för att en unipolär världsordning har ersatts av en flerpolig.

Numera lockar CJK-draman och motsvarande popmusik minst lika mycket som tidigare amerikansk och brittisk kultur, inte bara i Asien utan även i USA, Brasilien med flera länder, varför behovet av och nyttan med engelska minskar. Det är strikt talat bara i Europa som man ser ett uttalat behov av att bemästra engelska, vilket kanske mest är ett beklagligt uttryck för att EU står under amerikansk suzeränitet.

Den uppväxande globala generationen dissar engelskan.
Kategorier
Politik USA

Orättfärdigt fördrag

Kristerssons marionettregim har nu undertecknat avtal med den amerikanska skurkstaten om att den senare parten får fritt träde till sjutton svenska försvarsanläggningar. Amerikansk personal verkar därtill under extraterritorialitet, med vilket menas att svenska lagar inte gäller för vederbörande.

I andra regioner där USA har baser – över åttahundra platser i världen – har sådan extraterritorialitet ofta utmynnat i konflikt med lokalbefolkningen, exempelvis på japanska Okinawa, där mängder av japanska flickor har blivit våldtagna av amerikanska kadetter, som dock bara i enstaka fall har blivit lagförda.

Avtalet är ensidigt, och ger inte Sverige motsvarande gång till amerikanska installationer. Det är därmed ett orättfärdigt fördrag, som i all praktik gör Sverige till en amerikansk vasallstat. Vi är inte längre ett självständigt land, och överbefälhavare Bydén är från och med i dag ersatt av Creepy Joe Biden.

Samtidigt har Nato-processen gått i stå,vilket har att göra med att USA alltjämt inte har gett Türkiet den flotta med F-16 som man kräver i utbyte för ratificering. Inte för att det brådskar, och i stort är förstås processen helt onödig, för att inte säga kontraproduktiv – nu har Moskva verklig anledning att rikta robotar mot svenska mål samt angripa svensk infrastruktur.

Men förr eller senare lär Ankara krypa till korset, nämligen när Washington skriver under pappret om försäljning. Det är emellertid inga goda nyheter för vårt land, utan involverar oss med automatik i det smutsiga amerikanska geopolitiska spelet, medan vi tidigare har kunnat bedriva en självständig utrikespolitik. Kristerssons regim har sålt ut Sverige som en hora till Washington.

På Expressens influencersida jublar man förstås, men man förstår då inte de vidare implikationerna av vad som nu timar. USA är inte en garant för freden i Europa och världen, utan ett aggressivt imperium som numera är hårt trängt och därmed synnerligen labilt, och som kommer att nyttja Sverige som en spelbricka på samma sätt som Ukraïna och andra nationer.

Att Moderaterna går med i Nato innebär emellertid inte att jag och andra medborgare gör det, och det kan vara värt att pröva detta underliga och icke rättsstatliga rättsförhållande närmare. Om amerikanska kadetter verkar utom svensk lagstiftning, kan dessa rimligen inte heller åtnjuta rättsligt skydd i Sverige.

Om man således tar fram sin AK-5 och skjuter ihjäl en grupp usonier bör man gå straffri, och det är då upp till Washington att begära utlämning, vilket med automatik kommer att avslås då sagda brott i USA renderar dödstraff. Mindre rafflande scenarier är mer trovärdiga, men kommer att ge svensk juridik våldsamt huvudbry.

Washingtons nickedocka.
Kategorier
Kina Liberalism Politik Ryssland USA

Kissingers arv

Forne amerikanske utrikesministern Henry Kissinger är död, 享年100岁. Symptomatiskt nog uppmärksammas saken stort i Kina, medan mediekonglomeraten i Sverige förbigår händelsen med notiser och istället lyfter en irländsk nedknarkad punksångares motsvarande hädanfärd. Man baxnar.

Man kan förstås tycka att Kissingers gärningar ligger långt tillbaka i tiden, samtidigt som många ser honom i starkt negativt ljus. Men konsekvenserna av hans realpolitik sträcker sig in i våra dagar, och har sin givna fortsättning i de konflikter vi bevittnar och omfattas av i nuet, inklusive kriget i Ukraïna och de bistra relationerna mellan USA och Kina.

Kissinger var här instrumental i att bryta dödläget med Maos Kina, i syfte att innesluta Ryssland och få en bundsförvant att nyttja mot Vietnam under de avslutande skedena, även om Mao Zedong och Zhou Enlai var de som främst sökte sådana kontakter. Och det är mycket riktigt Kina som har dragit det längsta strået av detta töväder, så till den grad att man har återuppstått som regional stormakt och global supermakt.

Av samma skäl är Kissinger aktad i Kina, men även för att han var en pragmatiker ut i fingerspetsarna, en ideologisk inriktning som delas av ledargarnityret i Zhongnanhai, även om man därstädes förstås varken är liberaler eller demokrater. Kinesisk realpolitik är i allt väsentligt funktionellt kompatibel med Kissingers.

Nyhetsbevakningen kring Kissingers hädanfärd är på en helt annan nivå i kinesisk press än i svenska stats- och kommersmedier.

Även Vladimir Putins Ryssland är en realpolitisk aktör, vid sidan av Kina och USA. Det är egentligen bara vi i EU som skiljer ut oss genom att betona värdeideologi som främsta rättesnöre, men att från höga elfenbenstorn skrocka om sin förmenta moraliska överlägsenhet har knappast varit till hjälp för vår del – Europa har kontinuerligt tappat i styrka, och brottas med svåra problem kring migration, inre spänningar, energikris med mera.

Världen är som den är, och det enda möjliga förhållningssätt man kan ha är det pragmatiska och realpolitiska. Unionen borde ta fasta på Kissingers arv och i sitt värv nyttja mer av sådan politik, om man inte vill fortsätta bli överkörd från alla håll och kanter.

Kategorier
Kina Politik USA

Kanada i nytt klavertramp

Kanadas folkmördarregim och dess ledare Trudeleau står än en gång med byxorna nere, efter att de två Michael i Meng Wanzhou-affären visat sig ha bedrivit spioneri av just det slag de anklagades för av den kinesiska staten. De tvenne har nu råkat i luven på varandra, och en av dem söker skadestånd i mångmiljonklassen av Ottawa.

Huaweis finanschef Meng Wanzhou arresterades som bekant i Vancouver i december 2018, då den amerikanska regimen hade begärt henne utlämnad för anklagelser om bedrägeri och brott mot de unilaterala amerikanska sanktionerna mot Iran. Normalt hanterar man inte företag på så sätt, och saken ska förstås som ett angrepp bland alla andra mot Kina.

Beijing kontrade ett par veckor senare genom att på motsvarande vis gripa och arrestera två kanadensiska medborgare. Den ene, Michael Spavor, hade en konsultroll i Nordkorea, omfattande intima kontakter med Gim Jeongun och det övriga ledargarnityret. Den andre, Michael Kovrig, är diplomat och underrättelseofficer, och man kan här tänka att de båda redan från början hade ögonen på sig i Kina.

Spavor underrättade Kovrig om förhållanden och omständigheter i Nordkorea, uppgifter som Kovrig därefter vidarebefordrade till Ottawa och anglosfära signalspaningsalliansen Five eyes. Spavor trodde sig ha berättat i förtrolighet, och blev först i efterhand medveten om Kovrigs agerande.

Men det är just denna omständighet som ledde till att de tvenne greps av kinesisk polis. Spavor dömdes sedermera för spioneri till elva års fängelse, medan Kovrigs dom aldrig meddelades. De båda släpptes i samband med att USA lade ner fallet mot Meng, som då hade tillbringat närmare tre år i husarrest.

Självklart rör det sig om qui pro quo från Zhongnanhais sida, men det betyder alltså inte att de båda valdes ut slumpmässigt. Man hade en anklagelseakt att nyttja vid behov, som alltså infann sig då Meng arresterades.

Ottawa förnekade då och förnekar alltjämt att Kovrig skulle ha varit spion, men det är comme il faut i sådana sammanhang. Pajasen i Ottawa anklagade för en tid sedan Indien för att på kanadensisk mark ha utfört lönnmord gentemot en sikhisk separatist. Kort därefter bjöd man in en ukraïnsk nazist att tala i parlamentet, varvid ridån gick ned igen för Trudeleau. Killen har det inte lätt, och kanadickerna är inte längre roade.

Kanadas diktator, Justin Trudeau, här renderad som Harley Quinn med Meng Wanzhou upphängd i bakgrunden.
Kategorier
Kina Politik USA

Bländverk i San Francisco

Några större förväntningar kring toppmötet Xi–Biden i San Francisco (kinesiska: 旧金山, Jiujinshan, gamla guldberget) hade väl knappast någon, och det primära syftet tycks ha varit att stabilisera en lågpunkt i relationen, bland annat genom att högre militära funktionärer nu ska lär ska börja tala med varandra i händelse av skärmytslingar i Sydkinesiska sjön och annorstädes.

Att sådan kommunikation har uteblivit beror delvis på att Washington har riktat sanktioner mot tidigare försvarsministern Li Shangfu, numera avpolletterad. Det är alltså en sällsynt usel idé att visa sådana aggressioner mot en part med vilken man säger sig vilja kommunicera.

Men en annan orsak är att Zhongnanhai ser med viss avsmak på de ständiga amerikanska och andra västliga intrången i farvatten med vilka Väst inte har något överhuvudtaget att skaffa. Syftet sägs vara att upprätthålla «navigeringsfriheten», men det finns naturligtvis ingen som vill inskränka den, allra minst det Kina som är motorn i regionens ekonomi. Hur skulle det se ut med kinesiska hangarfartyg och jagare utanför San Diego, San Francisco och Los Angeles?

Parterna har vidare kommit överens om ett antal mekanismer för utbyten kring AI, klimat med mera, det vill säga mer funktionella aspekter i bilaterala och globala relationer, sådant allmängods som lägre tjänstemän utverkat under en längre tid inför mötet.

Till formalian hör även ett antal utfästelser, som att USA inte söker Taiwans självständighet eller konflikt med Kina (哈!); att man inte har regimskifte och systemförändring på agendan (哈!); och att man inte har för avsikt att bedriva ett nytt kallt krig (哈!). Sådant bludder är inte värt pappret det är skrivet på, utan är mer ett slags dekoration och inramning i syfte att framstå som någorlunda civiliserad.

Den enda konkreta punkten, i vart fall med offentlig spridning, rör den amerikanska fentanylkrisen, varvid Kina utfäster sig att kontrollera tillverkning och export av ett femtiotal prekursorer till drogen i fråga, kemikalier som vanligen skeppas till Mexiko för vidare hantering, men som även kan beställas per postorder.

Prekursorerna är redan olagliga att hantera i Kina, men Beijing har valt att titta bort under den amerikanska floden av sanktioner, tariffer och exportkontroll. Formellt har man hävdat att det är ett amerikanskt problem, som Kina inte har något med att göra, men i realiteten är det förstås ett tjuvnyp med viss hämndkänsla.

Dekret har således utgått från Beijing om att göra halt i produktion och hantering av kemikalierna, mer under hot om utländska (amerikanska) juridiska konsekvenser snarare än inre straffutmätning. Det återstår således att se hur hårt man avser implementera föresatsen.

Märkligt här är nämligen den pyttelilla gest man fick i utbyte, att USA avskaffar Xinjiang-relaterade sanktioner gentemot den kinesiska polisens forensiska avdelning (som kan vara av viss nytta i att bekämpa droghantering). Det är en fullständigt genomusel deal, vilket antyder att det förmodligen finns mer hemliga aspekter kring arrangemanget, eller att det mest är en pappersprodukt.

En tredje möjlighet är att det är en gest och eftergift från Beijings sida i syfte att blidka hökarna i Washington och söka bättre relationer, men det är nog ingen bra strategi för att hantera jänkarna. Ge USA fingret, och man tar hela armen. Det räcker med att ge Biden fingret på annat vis.

Bitarna hänger alltså inte ihop, och detta bondeoffer kring fentanyl är svårförståeligt utan mer information, allrahelst som Beijing formellt kommunicerar att en ny världsordning har befästs och att en ny historisk period mellan USA och Kina har inletts. Det enda konkreta utfallet tycks emellertid vara att Zhongnanhai har köpt sig en smula tid.