Kategori: Vetenskap

Kategorier
Filosofi Hälsa Japan Kultur Politik Vetenskap

Livselixiret socker?

Stjärnskotten på Aftonbladets ledarsida upphör aldrig att förvåna med sin vänsterblivna okunskap. Senast är det någon tranny femcel Fanny som hävdar att man lever längre av att äta socker, i vart fall om man undviker mobilen och ingår i någon social gemenskap. Inspiration för detta horribla påstående hämtar skribenten i det japanska begreppet ikigai (生き甲斐), som i princip betyder livsmening.

Flummiga filosofiska koncept i all ära, men människokroppen är och förblir en kemisk fabrik, vars reaktioner är föremål för vetenskaplig analys. Och för denna kemiska fabrik är socker – eller rättare hög glukoshalt i blodet – en avgörande biomarkör för åldrande, alldeles oavsett omständigheter i övrigt.

Socker (glukos, fruktos, stärkelse) är alltså det mest bombsäkra sättet att skynda på såväl åldrandet som utveckling av i stort sett samtliga välfärdssjukdomar, från diabetes och högt blodtryck till cancer och demens. Hög konsumtion av socker och snabba kolhydrater i allmänhet ger fenomenet glykering, som leder till plackbildning i artärer och hjärna, med senare följder.

I kombination med inflammatoriska omega-6-rika oljor, som de vänsterblivna mupparna menar är «nyttiga fetter», får man dessutom en fin turboeffekt på åldrandet och sjukdomsutvecklingen.

Social gemenskap är å andra sidan inte en mätbar parameter i sammanhanget, och givet att många personer faktiskt föredrar stora mått av enskildhet snarare än tvångsgemenskap, är det svårt att förlika med begreppet ikigai. Bara den enskilda individen kan avgöra den egna livsmeningen, den kan inte bestämmas av andra.

Här brukar man åberopa befolkningen på Okinawa med flera så kallade blå zoner, varvid man försöker sammanställa likande faktorer för grupperna i fråga. Det visar sig då att dieten är vitt skiftande, men att inslag av kalorirestriktion och tidsbegränsat ätande är den enda gemensamma nämnaren.

Den som fastar under en större del av dygnet, med vilje eller på grund av fattiga omständigheter, har helt naturligt en lägre halt av blodsocker, och är därmed mindre benägen att utveckla sjukdomar eller avancerade glykerade slutprodukter, vars effekt är åldrande. Den som följer ett sådant mönster lever både längre och friskare.

Hundraåringarna på Okinawa har främst varit utsatt för ofrivillig fasta under krigsåren, medan moderna okinawabor tenderar att äta mer likt andra japaner. En speciell ingrediens i den så kallade okinawadieten är för övrigt sötpotatis, som konsumerades i riklig mängd. Men sötpotatis innehåller speciellt en α-glukosidasinhibitor som reglerar blodsockerupptaget, och därmed bidrar till den observerade effekten.

Det är inte som (för)ledarskribenten hävdar att det här dröjer sig om en konflikt mellan väster- och österlanden, utan man är i Japan ledande på just denna medicinska front. Inte minst den renande effekten av autofagi avtäcktes av en japan, samtidigt som den socker- och kalorisnåla, fiskrika japanska dieten framställs som föredömlig (till skillnad från vissa andra skräpkulturer).

Kategorier
Indien Kina Politik Teknik Vetenskap

Rymdlilleputten Indien

Om medier händelsevis slår ned i rymdteknikens värld sker det med sedvanlig selektiv bias. Exempelvis skriver man gärna att ryssarnas sond kraschade mot månens yta, samtidigt som det blev stor nyhet av att den indiska Chandrayaan-3 härförleden äntligen lyckades (till skillnad från föregångarna) landa på vår satellit. Nu följer man upp med nyheter om någon solsond, vilket man förstås måste gratulera till.

Samtidigt skjuter Kina upp fler raketer än någon annan, undantaget amerikanska kommersiella företag, men eftersom alla sådana missioner är av det lyckade slaget och eftersom medier inte gärna vill berätta något som helst positivt om Kina, blir landet helt osynligt i mediebevakningen. Ja, med undantag för när något raketsteg faller ned i atmosfären, förstås.

Om Kinas rymdstation Tiangong har man således inte hört ett knyst i svenska eller västerländska medier, ej heller angående den vetenskapliga utbyggnaden med modulen Mengtian, eller för den delen om landets många månsonder i Chang’e-serien och därmed relaterade företeelser.

Publikum får sig därför till livs en fullständigt falsk bild av vad som faktiskt försiggår i rymden, och om vilka de primära ledarna är. Indien hör inte till dem, och kommer inte på flera årtionden att kunna utmana USA, Kina och Ryssland om herraväldet eller den tekniska överlägsenheten, utan kommer att förbli en mindre aktör i likhet med ESA och Japan under lång tid framöver.

Detta för att Indien som land och ekonomi alltjämt är synnerligen outvecklat. Man ligger kanske tjugo år efter Kina i det mesta, men allrahelst i fråga om teknisk utveckling, forskning och utbildning överlag.

Indien kommer i själva verket aldrig ikapp, om man inte först förmår lösa de grundläggande hindren, framförallt det avskyvärda kastsystemet och de ständiga religiösa striderna. Medan Kina undertrycker religionen för allas bästa och sätter den nationella gemenskapen först, är det religiösa kaoset i Indien en ständig grogrund för extremism.

President Modi själv har ju här varit föremål för västerländska sanktioner efter att ha varit inblandad i hindunationalistiska kravaller 2002, då han företrädde Gujarat. Det beskrevs då som ett «folkmord» och «etnisk rensning», och Modi förbjöds resa in i USA och Europa. Numera välkomnas han emellertid med öppna armar, i egenskap av en möjlig kil för att slå hål på Kina, en potentiell allierad i Quad och andra mekanismer.

Men Indien borde tvärtom ta rygg på Kina, och veta vilken sfär man egentligen tillhör. Tiden som kolonial undersåte under Brittiska ostindiska kompaniet borde ha lärt landet att västmakterna inte kunde bry sig mindre om Indien i sig, utan alltid har mer pragmatiska och själviska motiv för sin låtsade vänskap.

Gränsdispyterna med Kina kan enkelt lösas om viljan finns, och det finns ingen naturlig fiendskap de två jättenationerna emellan. De har en naturlig barriär emellan sig i Himalaya, och har därtill en gemensam dharmisk grundkultur. Som primära aktörer i Brics har de betydligt mer att vinna på att samarbeta, allrahelst i rymden.

Kategorier
Japan Politik Vetenskap

Gojira återuppstår

Gorillavalen ゴジラ – eller oftare Godzilla – är förstås det populära japanska monstret (怪獣kaijū), en ödleliknande best som har blivit en kulturell följetong världen över sedan 1950-talet. Havsmonstret sägs ha muterat av strålning från ett amerikanskt atombombsprov, med grotesk tillväxt som en av flera följder.

Verkligheten kanske inte alltid överträffar dikten, men Japan har från och med idag börjat pumpa ut radioaktivt vatten från katastrofdrabbade kärnkraftverket 福島Fukushima (Lyckoön). Det rör sig om en miljon ton förorenat vatten, som går rakt ut i Stilla havet, med okända konsekvenser.

Kina har länge protesterat mot de planerade utsläppen, och har som en konsekvens stoppat importen av fisk och skaldjur från Japan. Även Sydkorea och andra nationer i regionen har vissa tvivel kring hanteringen, så ock en rad miljöorganisationer.

Bland isotoperna finns ³H, ¹⁴C, ⁹⁰Sr och ¹²⁹I, radioaktiva element vars konsekvenser för det marina livet inte är klarlagda. Särskilt strontium är ett problem, då det har samma slags kemiska egenskaper som kalcium. Strontium lagras således i ben, där betastrålningen orsakar bencancer och leukemi.

Vi känner strontium sedan olyckan i ukraïnska Tjernobyl 1986, då vinden förde hit isotopen, som lagrades i svampar och andra organismer och småningom överfördes till älgar och renar. Halveringstiden är 28.8 år, varför elementet finns i omlopp under lång tid. Havet kan tyckas vara stort, men det ansamlas alltså i organismer, med högre koncentration ju högre upp i näringskedjan man kommer, med människor i den yttersta toppen.

Problemet är inte missbildade fiskar – och eventuella jätteödlor – utan det fiktiva monster som strålningsskador utgör för människan. Det japanska experimentet kommer med matematisk precision leda till att människor drabbas av strålningsskador, till skillnad från själva olyckan 2011. På bojkottlistan bör således sashimi, sushi och andra sorters fisk och skaldjur från Japan nu placeras.

ゴジラ. Japan har släppt lös ett havsmonster.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik Vetenskap

Skadlig kroppspositivism

Ännu en pseudodebatt har brutit ut i slaskpressen, nämligen angående hur någon «influencer» i förskingringen sägs påverka tjejer och unga kvinnor negativt med ett smalt kroppsideal – så kallad «pro-ana», där «ana» avser anorexi. Ty om man kan se ryggrad eller höftknotor, anses det i vissa kretsar vara ett «sjukligt» ideal.

Visst, så kan det ju vara, nämligen om personen i fråga verkligen lider av någon ätstörning eller inte tillgodoser näringsbehovet. Men allt annat lika är ett smalt ideal inte riktigt ett problem som kännetecknar Sverige eller Västvärlden, eftersom över hälften av medborgarna tvärtom är överviktiga eller feta.

Anorexi, bulimi och andra ätstörningar är alltså psykiska störningar, omfattande en skev självbild. Den uppkommer inte genom förment skeva ideal eller andras påverkan, utan har ett vidare spektrum av orsaker. Syndromet samvarierar typiskt med andra psykiatriska åkommor.

Diagnosen samvarierar även med god precision över tid med utvecklingen av övervikt och fetma, och har garanterat en del gemensamma faktorer i störd hormonbalans och ämnesomsättning till följd av så kallad västerländsk diet med hög konsumtion av socker och n-6-baserade «vegetabiliska» oljor.

Man kunde annars tro att det «nya normala» i länder som USA, nämligen kraftig övervikt och fetma, skulle mildra prevalensen av ätstörningar, men de förblir höga och ökar på de flesta håll. Vidare kunde man tro att ätstörningar skulle vara mer utbredda i länder där smalt ideal verkligen förmedlas genom hela samhällskroppen, emellanåt genom mobbning, som i Sydkorea och Japan, men förekomsten är alltså betydligt lägre där och i övriga Asien.

Korrigering: kalorier in, kalorier ut (förbrända) är givetvis en korrekt fysiskalisk jämviktsbalans, men den är bara möjlig med intakt ämnesomsättning och hormonbalans, och förutsätter således hälsosam, allsidig kost i kombination med rörelse.

Den ökning som ändå registreras där har sannolikt mer att göra med större inflöde av västerländsk skräpmat än de ideal som har förelegat sedan 1990-talet och förmedlas genom K-pop och annan kultur. Både Japan och Sydkorea är för övrigt framstående matkulturer, med sund och näringsriktig mat som grund.

En snabb sökning ger vid handen att knappt två procent av svenskar lider av någon ätstörning, vilket är hälften så många som andelen med morbid fetma. Sexton procent har fetma i någon grad, medan drygt hälften är överviktiga.

Det råder ingen tvekan om vad det större problemet är, och här har påverkan faktiskt betydelse. Inte minst wokevänsterns doktriner om «kroppspositivism» utgör en mycket skadlig företeelse, nämligen tanken att man «duger» som man är, oavsett storlek på kroppshydda.

Man bortser då helt och hållet från de hälsorisker och det lidande som fetma med närmast automatik medför, vilket är varför även läkare opponerar sig mot begreppet. Det finns inget sunt i att vara fetlagd, utan det bör motarbetas med alla krafter. Det är hög tid att börja fettskamma!

Naturligtvis måste sådant socialt tryck bygga på hälsomässiga metoder att hålla sig frisk och vid god vigör genom rätt slags kost och motion, även om det blir så mycket svårare med en press som bedriver kommersiell hets med felaktiga för att inte säga fullständigt vansinniga råd.

Även myndigheter ger som bekant felaktiga rekommendationer därvidlag, råd som med säkerhet har del i utvecklingen av såväl fetma som ätstörningar (exempelvis att reducera fett, och särskilt mättat fett).

Bättre att fettskamma omegasexkärringarna än att glorifiera sjuklig fetma.
Kategorier
Hälsa Vetenskap

Hundra timmar utan mat

Några gånger per år bör man utsätta sig för en längre vattenfasta för att rensa upp i kroppens cellulära maskineri, vässa immunförsvaret och i övrigt optimera hälsan. Och i övrigt bör man även tillämpa tidsbegränsat ätande – säg 4–8 timmars ätfönster och 16–20 timmars periodisk fasta – för att vidmakthålla sagda hälsa.

I praktiken händer det emellertid lätt att man frångår sådana mönster, och mer närmar sig 12/12 och liknande, särskilt under sommaren. Det är i sin ordning, förutsatt att man småningom hittar tillbaka till en mer sträng regim.

I själva verket är det till och med bra med omväxlande ämnesomsättning, på det att kroppen inte ska kunna vänja sig allt för mycket. Glupska perioder går därför an, och en metabolt frisk organism har inga problem att hantera sådana, förutsatt att man äter någorlunda nyttigt, och håller igen på ω-6-oljor och socker.

Omvänt, om man inte fastar och om man mest äter skräp, har kroppen ingen möjlighet att rensa undan defekta organeller. Plack och annat cellulärt skräp ansamlas då som sopor i allt högre utsträckning, varvid risken för att utveckla sjukdom ökar. I en del fall är placket i sig sjukdomen i fråga, exempelvis i fråga om alzheimers, en åkomma man förknippar med hög ålder – men den byggs successivt från unga år.

Fasta handlar således om att inte bara leva längre, utan även friskare. Processen i fråga kallas autofagi (självätning), med innebörd att så kallade autofagosomer bryter ned skadade celldelar i syfte att nyttja beståndsdelarna i återvinning.

Det är en oundviklig process, eftersom ämnesomsättningen inte kan stanna av med mindre än att livet upphör. Och om ingen föda tillförs, måste kroppen nyttja befintliga resurser, vilket sker med strikt prioritering. Först angrips således skadade organeller i cellerna, tillsammans med främmande organismer som virus och bakterier – som alltid finns i mängd i omlopp.

Sedermera angrips även muskelvävnad i syfte att erhålla nödvändiga aminosyror, men samtidigt bildas tillväxthormon i stor volym för att återställa förluster när föda åter föreligger. Det är ekvivalent med att träning förstör muskelmassa, som sedan återbyggs i samma eller större kvantitet.

Fasta bygger även om immunförsvaret från grunden, vilket har iögonenfallande konsekvenser. Det beror på att autofagin även nyttjar vita blodkroppar, som således måste ersättas, vilket sker genom regenerering från stamceller.

För egen del var det något halvår sedan jag utsatte mig för en fasta, varför det nu är dags att åter leva på vatten i fyra dagar – måndag till fredag. Jag skriver «utsätta», för att det inte är en helt enkel resa, utan kräver viss träning och förståelse för förloppet. Hungern kan ganska enkelt hanteras, men den finns där i bakgrunden som ett irriterande moment.

Optimal längd på vattenfasta är individuell, men i regel runt fyra dagar.

Å andra sidan fylls man efter ett tag av energi, vilket kan tyckas paradoxalt, men även det har sin givna förklaring – kroppen vet inte att du fastar medvetet, utan signalerar att organismen behöver hitta föda, vilket vässar kroppens funktioner, inklusive sinnesförnimmelse och kognitiv skärpa.

Effekterna börjar framträda efter ett par dygn, vid samma tid som autofagi och ketonbildning spinner upp. Full autofagi når man vid 72–96 timmar (3–4 dygn), och det finns inte så mycket mening med att fortsätta fasta efter det. Bättre då att upprepa några gånger per år. För mycket fasta tenderar att ge (tillfälliga) störningar i ämnesomsättningen, som sänkt metabolisk hastighet.

Vattenfasta under fyra dagar ger visserligen viktminskning, förstås en massa vatten men även runt ett kilogram fett, men det återtas snabbt efter fastan. Det är därför ingen bra metod för den som vill reducera vikt, men däremot ett gott instrument för god hälsa och metabol flexibilitet, inte minst förmåga till ketogen förbränning.