Kategori: Europa

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Unipolarismens era över

Ett avtal mellan USA och Ukraïna om mineraler har undertecknats, och därmed närmar vi oss i praktiken det definitiva krigsslutet. Men samtidigt vidmakthålls krigshysterin i Europa, som fortsätter att besluta om finanisering av krigsmateriel, tydligen förvissade om att den «fullskaliga» invasionen fortsätter som om ingenting har hänt.

Några formella säkerhetsgarantier får Kiev inte, men uppgörelsen innebär att USA får incitament att försvara ekonomiska intressen i Ukraïna, vilket skulle avskräcka Moskva från att försöka norpa hela landet i ett senare skede. För Kreml är det en godtagbar ordning, eftersom man alltså ändå inte har sådana avsikter – det viktiga är att den ukraïnska rumpstaten blir neutral buffert utanför Nato-pakten.

Det ursprungliga förslaget skulle ha gjort Ukraïna till en amerikansk ekonomisk koloni, men även den nuvarande uppgörelsen gör Kiev till en amerikansk marionett. Det minner om tyskarnas nitlott i Versaillesfreden 1919, bara det att det här är den angripna parten som får pröjsa krigsskadestånd. Ukraïna lär förbli fattigt så länge man blir utsuget sålunda, men i gengäld blir man något tryggare.

Ryssland å sin sida vädrar morgonluft, och erbjuder USA ytterligare mineraler i handel efter att Trump inlett processen att normalisera förbindelserna med Moskva. Det timade innebär i praktiken att unipolarismens era är över, att Trump på bara några veckor har avvecklat den amerikanska utrikesdoktrin som har legat fast sedan Sovjetunionens fall 1991.

Det innebär vidare att USA anpassar sig politiskt till den polycentriska världsordning som de facto gäller sedan en tid tillbaka, med främsta poler i USA och Kina samt mindre centra i Europa, Ryssland och Indien. Det är ett uttryck för att Trump hör till den realpolitiska skolan, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på hans bakgrund i business.

Detta ska kontrasteras med den idealistiska europeiska skolan, den som inte beaktar det vara som gäller på slagfältet och i den geopolitiska situationen, utan istället intar ett idealistiskt böra, att Ukraïna borde stå som segrare och att Ryssland inte får vinna. Den skola som är helt uppsnurrad kring «värderingar» och mindre på medborgarnas materiella och andliga välfärd.

Under sådana omständigheter brister den «transatlantiska länken», och det är därmed inte underligt att Tysklands nyvalde kanslerkandidat Merz talar i termer av att söka «oberoende» från USA och bilda en europeisk försvarsallians. Äntligen!, frestas man säga, för det är exakt vad Europa måste göra, man måste bli ett självständigt maktcentrum med en egen federativ utrikespolitik (hur det nu ska gå till) och en egen agenda, utan att be Washington om lov eller att stödja sig på Onkel Sam.

Men Europa måste även följa USA:s omsvängning mot realism, kasta av sig russofobin och paranojan kring grannen i öster samt orientera sig mer mot Kina och Indien för att balansera intressen och logistiska kedjor. Europa måste bli mer transaktionellt, utan att peka finger mot och läxa upp omvärlden, samtidigt som man söker bli så oberoende som möjligt. Europa har en lång och smärtsam väg att gå om man vill vara ett centrum av rang i världen, och om man misslyckas väntar en era av stagnation.

Realpolitisk analys.
Kategorier
Europa Politik

Alternative für Europa

Det tröttsamma narrativet i vänsterliberala stats- och kommersmedier i huvudfåran är det gängse, att de stygga «högernationalisterna» eller rent av «extremhögern» i AfD är en «fara för demokratin», och att Tyskland därför står inför ett ödesval i dag. Det är så man nästan kan höra kängorna slå marsch på gatorna när statsmedierna med allvarsmättad stämma berättar sina fabler från hundra år sedan.

Liberalkonservativa Alternative für Deutschland har nu inte mycket med den historien att göra, och om det är något som är ett «hot mot demokratin» är det alltså dessa eviga storkoalitioner som präglar Tyskland under detta århundrade. Om man ändå ska ha en «samlingsregering» och ett permanent «januariavtal» eller en evig «decemberöverenskommelse», kan man lika gärna ställa in valet, eftersom det då inte spelar någon roll hur folket röstar.

Den så kallade «brandmuren» är alltså i grunden det största hotet mot tysk demokrati, och även det största hindret för att Tyskland ska komma ur sin prekära situation med energikris, recession, avindustrialisering, försämrad konkurrenskraft, ökad fattigdom och ökade klyftor samt allt fler negativa konsekvenser av den migrationsvänliga «wir schaffen das»-politiken från Merkels dagar. AfD är svaret på dessa frågor, inte problemet.

Frågan är då om det amerikanska politiska ombytet kan rubba den tyska låsningen, särskilt efter den svidande uppläxning vicepresidenten gav framförallt tyska politiker. Merz säger sig stå fast vid att inte samarbeta med AfD, och kristunionen CDU/CSU har naturligtvis fattat ett centralt beslut i den saken – men det kan ändå upphävas, om situationen kräver det, eftersom all politik är föremål för förändring.

Förutsättningarna då? Opinionsläget är i stort sett oförändrat, med CDU/CSU på 30 %, AfD på 20 %, SPD på 16 %, de gröna på 13 % och FDP bara på 4 %. Skillnaden är att extremvänstern har avancerat till 7 % i slutspurten, medan Sarah Wagenknechts vänsterparti har 5 %. Den trafikljuskoalition som sprack hämtar bara 33 % i opinionen, och är av naturliga skäl utesluten som alternativ.

En klassisk storkoalition mellan CDU/CSU och SPD får 46 %, men skulle tvingas regera i minoritet. Det har aldrig fungerat i tysk politik, och skulle snabbt resultera i ytterligare nyval. Tar man med FDP i en svartrödgul «tysklandskoalition» når man 50 %, vilket beorende på slutresultatet skulle kunna ge knapp majoritet. Men man kan då lika gärna ingå så kallad Zimbabwe-koaliton genom att ta med de gröna i en svartrödgulgrön superkoalition för att riktigt ordentligt säkerställa att AfD inte får inflytande. Så kan man också döda demokratin och göra politiken meningslös.

Den naturliga konstellationen är dock CDU/CSU i koalition med AfD, och tillsammans har de båda partierna förutsättningar att nå majoritet – tyskarna lutar klart åt höger. Förvisso finns många meningsskiljaktigheter, men även tillräckligt många beröringspunkter för att åstadkomma ett fruktsamt och effektivt styre. Det vore det bästa för Tyskland, och därmed även för Europa, och Merz måste därför bryta med den skadliga brandväggspolitiken.

Alice Weidel ist die Antwort.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Fascismen i tyskarnas DNA

Vice US-presidenten Vance satte fingret rakt i en sårig varböld när han under Münchens säkerhetskonferens betonade att Europas största hot kommer inifrån, nämligen från den repression av det fria ordet som är så utbredd och så typisk för Europa i allmänhet och Tyskland i synnerhet. Händelsevis sände amerikanska 60 minutes ett inslag i ämnet strax efter, vilket orsakade vidare tumult.

De drakoniska tyska lagarna består i förbud mot att förolämpa andra, likväl som att uttrycka en rad förbjudna politiska åsikter eller förevisa vissa symboler, helt i överensstämmelse med den svenska hetslagstiftningen (som har tysk förlaga). Men man har dessutom differentiering i tillämpningen på en rad vis, så att uttryck på nätet eller mot politiker (!) bestraffas hårdare än eljest. Säg «Pimmel Scholz» offentligt, och du bötfälls.

Vidare tillämpar den tyska Polizei gryningsräder mot personer som sagt «neger» på nätet, varvid man beslagtar all deras elektroniska apparatur under förevändning att den skulle kunna ha nyttjats under «brottets» skeende. Personer bestraffas alltså direkt, utan föregående domstolsförhandling, samtidigt som deras möjlighet att försvara sig mot statens ingrepp begränsas genom sådana beslag. Även svensk lagstiftning har sådana paragrafer om förverkan och beslag, som åtminstone fordom tillämpades flitigt om någon påkoms med att skriva på Flashback eller lyssna på förbjuden musik.

Tyskarna försvarar sig med att yttrandefriheten «behöver gränser», särskilt i ett land som har präglats av auktoritära krafter och förföljelse av minoriteter. Men å ena sidan har yttrandefriheten definitionsmässigt inga gränser, utan upphör i samma ögonblick gränser etableras. I annat fall existerar yttrandefrihet överallt, till och med i Nordkorea – det är då bara gränsernas natur som skiljer sig.

Och å den andra sidan tycks tyskarna och européerna aldrig dra rätt slags lärdom av historiens skeenden. Då nationalsocialisterna kom till makten förelåg i den tyska Weimar-republiken en hetslagstiftning som är tämligen lik den nuvarande svenska, och den tillämpades flitigt mot främst nazister, som därvid blev syndabockar och martyrer som kunde nyttja statens repression för egen vinning i den politiska debatten.

Man kan kontrastera detta mot det yttrandefria USA, där nazism och andra kollektivistiska eller antidemokratiska rörelser aldrig har förekommit annat än i den yttersta marginalen. Detta för att man i en sådan yttrandefri miljö dels inte kan skylla på att man blir tystad, och dels per omgående får svar på tal från andra som inte är rädda att yttra sin mening.

Detta är kärnan i yttrandefri debatt, att utan inre eller yttre censur eller andra hinder kunna uttala sin mening, alldeles oavsett innehåll eller form. Yttrandefriheten är alldeles särskilt till för uttryck som väcker anstöt, medan de snälla uttrycken så att säga inte är i behov av sådant skydd. Yttrandefriheten fordrar att dårar får skrika Sieg heil! och att man är fri att förolämpa vem som helst – straffet får bli socialt, inte juridiskt.

Tyskarna fattar inte detta, utan beter sig just så som nazisterna, fascisterna och kommunisterna, de kollektivistiska rörelser som är för «yttrandefrihet» så länge det som utrycks är i överensstämmelse med de egna gränserna. Fascismen tycks ligga i tyskarnas DNA, även om det nu är en vänsterliberal variant av fascism.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Ukraïnas diktator

Den politiska festen fortsätter med ständigt nya spektakulära uttalanden från den nyinstallerade US-presidenten Trump. Färskt för gårdagen är synpunkten att Ukraïna är den part som påbörjade kriget, att Voldemort Zelenskyj är en diktator och att den senare blott har fyra procent i förtroende bland populasen. Världen rämnar för européerna!

Men man kan vända på saken och studera det befängda narrativ som EU och den tidigare US-administrationen under Sleepy Joe Biden har spunnit under tre års tid, med benäget bistånd av den vänsterliberala pressen, nämligen att Ukraïna är en «demokrati» som oförhappandes och oprovocerat har invaderats av stora stygga Ryssland, vars ledare Putin bara är i början av en allmänt expansiv imperialistisk fas att återupprätta Sovjetunionen och likt Hitler ta sig an hela Europa. Vi står näst på tur, hävdar man!

Något vedertaget demokratibegrepp finns inte, men för debattens skull behövs någon lämplig gemensam referenspunkt, som man kan finna i demokratiindex av olika slag. Två sådana är V-Dem respektive Economist democracy index, som båda betecknar Ukraïna som en hybridregim.

Ukraïna är inte en demokrati, utan en valautokrati och en hybridregim, enligt statsvetenskapliga kriterier.

Enligt V-Dem är Ukraïna att betrakta som en valautokrati av samma snitt som Ryssland och Belarus, länder vi vanligen inte betraktar som demokratier i vedertagen mening. Om Ukraïna är en demokrati, så är rimligen även Ryssland och Belarus demokratier, och om Putin och Lukasjenka är diktatorer, så är även Zelenskyj diktator – man kan inte plocka sina körsbär fritt i självsvådlig bias.

Men det är just sådan bias som är så typisk för västliga politiker och medier, när man å ena sidan betraktar demokratin Thailand som en militärdiktatur, och å den andra den korrupta Kievstaten som en demokrati. Man avfärdar också blankt Hongkong som demokrati, trots att denna är helt i paritet med Ukraïnas, eller snarare i allt väsentligt långt mer utvecklad. Det kokar oftast ned till något högre syfte att stödja eller avfärda den ena eller den andra entiteten.

The Economist democracy index betecknar Ukraïna som en hybridregim. Landet betraktades som en ofullständig demokrati 2006–2010.

Det högre syftet med Ukraïna gäller Västs expansion, civilt via EU och militärt via Nato, på Rysslands bekostnad. USA och EU har investerat kraftigt i att transformera Ukraïna till en demokrati av västligt snitt, och man har i den gärningen inte dragit sig för att infiltrera politiken, småningom med statskupp som följd under Euromaidan 2014.

Naturligtvis avfärdas den historieskrivningen, men det är så att säga inte en slump att skeendena då fick Ryssland att ingripa i Donbass och att annektera Krim. Man såg den förhandenvarande säkerhetsordningen rubbas, och hade då att agera för att bevara denna. Den «fullskaliga» invasionen är en direkt fortsättning på dessa händelser, sedan Kiev tagit ytterligare steg mot medlemskap i Nato.

Vem som startade kriget är därmed en mer komplex fråga än vad som framgår av det naiva narrativet i propagandistiska medier. Ryssland upplever Västs expansion som ett hot och ett löftesbrott, och har dragit sina röda linjer. Zelenskyj hade möjlighet att förhandla innan invasionen var ett faktum, men avråddes av Boris Johnson och andra västliga potentater.

Donald Trump skiter dock i allt detta, och hans enda mål är att seal the deal och avsluta kriget, så att han kan ha fullt fokus på Kina. Han ser en affärsidé i att suga ut Ukraïna i utbyte mot beskydd, samtidigt som Ryssland kan hållas på mattan genom att ha en undanskymd plats i G8 – man får komma in i stugvärmen, men får stanna i farstun. Putin domesticeras.

Därför ger han också Ryssland segern, för att det är den enda framkomliga vägen i denna ambition. Kreml har inte för avsikt att ge upp sina landvinningar, och man dominerar på slagfältet. Ukraïna blir slutligen en marionett åt endera USA eller Ryssland, det kan kvitta.

Hur som helst är det segraren som skriver historien, och det är i detta fall USA och Ryssland. Ni andra kan ta av er era löjliga ukraïnaflaggor och istället börja arbeta för ert eget folk och er egen nation istället för denna idealistiska kamp om ingenting alls i diktator Zelenskyjs korrupta rumpstat. Kriget är nu nämligen i praktiken över, och slaget definitivt förlorat för EU:s vidkommande.

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland USA

Europa förnedras

Som sagt, en ny världsordning formeras inför våra ögon efter att US-presidenten Trump tillrätt, och det går så fort att det blir svårt att hänga med i svängarna. Primadonnorna i Europa blev häromdagen utskällda efter noter av vicepresident Vance för att upprätthålla «brandväggar» mot oppositionen, tysta kritiska röster och allmänt avlägsna sig demokratiska kärnvärden och därmed även USA.

Än mer satte man nog punschen i halsen när försvarsminister Hegseth slog fast att det inte är realistiskt tro att Ukraïna kan återfå sina forna gränser, eller för den delen bli medlem i Nato. Européerna menar därmed att USA kastar Ukraïna under bussen och bedriver ren eftergiftspolitik gentemot Putin när man redan innan förhandlingar har påbörjats ger Putin segern.

Men dråpslaget kom nog under gårdagen, då speciella sändebudet för Ukraïna och Ryssland, Keith Kellogg, under en paneldebatt hävdade att Europa inte kommer att sitta vid förhandlingsbordet då freden underhandlas. Faktum är att inte heller Ukraïna får plats vid den första rundan i Saudiarabien, då USA och Ryssland ämnar dra upp de huvudsakliga riktlinjerna.

Europa förnedras därmed storligen då man reduceras till en NPC, som visserligen kan konsulteras vid behov och sedermera få en polisiär roll att upprätthålla freden i Ukraïna. Ryssland kammar hem segern, medan européerna står snopna och gråtande med byxorna nere, redo att åter få smisk av Onkel Sam.

Där har du slutresultatet av alla de miljarder som har pumpats in i Ukraïna, till ingen som helst nytta, annat än att ha bidragit till omfattande materiell förstörelse, slakt av människor och allmänt lidande. Uffe och Pålle har fått leka statsmän och geostrateger under en tid, men kan nu återgå till att bevista prideparader och utföra andra för dem lämpliga göromål av samma karaktär, efter att yttermera ha förskingrat medborgarnas skattemedel.

Frågan man ställer sig på sina håll är varför Trump agerar så här, men hans rational är känd sedan tidigare. Han vill ha tillbaka en tidigare ordning där Ryssland är klient till Väst snarare än fiende, nämligen för att ett fientligt Ryssland drivs mot Kina och därmed bildar en pakt som inte går att betvinga. För Trump och USA är det Kina som är huvudmotståndare, inte Ryssland.

Trump anser således att det var ett stort misstag av USA att infiltrera Kiev och mer eller mindre iscensätta en statskupp för att försöka genomföra «färgrevolution» i landet, eftersom det genast fick Moskva att agera preventivt genom att inta Krim och engagera sig i Donbass. Det är den ordningen han nu avser åtgärda, med konsekvens att Ryssland avgår med segern.

Bekräftar denna analys gör det faktum att Elon Musk under Doge i princip har lagt ned National endowment for democracy (NED), en kongressfinansierad organisation med syfte att åstadkomma regimskifte i och på annat sätt infiltrera andra länder. NEDs signatur finns bland annat i Xinjiang, Hongkong och Tibet.

Trump drar den korrekta slutsatsen att sådan infiltration har små förutsättningar att nå framgång, och arbetssättet passar inte in i hans isolationistiska program. Han föredrar öppen konfrontation, vilket han har visat med eftertryck under sina första rasande veckor i ämbetet, först genom att ta Kanadas Trudeleau och Mexikos Sheinbaum i örat, sedan genom att göra anspråk på Grönland och hota hela världen med tullar.

För att kunna konfrontera Kina behöver han dock först neutralisera Ryssland, nämligen genom att slänga ett lämpligt köttben till byrackan i Moskva och fånga in den rabiata vovven i fållan. Trump drar ett streck i debatten och tvingar fram ett avslut i konflikten, välkomnar Ryssland in i G8 samt uppmanar Europa att anamma denna nya ordning.

Observera att detta är den omvända ordningen till hur USA vann det första kalla kriget mot Sovjetunionen, nämligen genom att tina upp relationerna med Kina och engagera Beijing i världshandeln. Nu vill USA ha Ryssland vid sin sida när man försöker innesluta eller i vart fall motverka Kina på motsvarande vis. Analysen har alltid varit att det inte är möjligt att bekämpa både Ryssland och Kina på en och samma gång, men det är ändå den ordning som har rått under Biden.

Detta är i vart fall strategin, men huruvida den har förutsättning att lyckas återstår att se. Förhandlingarna får ge klarhet i hur Trump ämnar spela det vidare spelet, exempelvis om han vill sätta press på Ryssland att avlägsna sig från Kina i utbyte mot en plats i värmen i Väst.

Om Trump hade tänkt sig att få med Europa i den ambitionen lär han dock få tänka om, dels för att Europa är djupt och ömsesidigt beroende av Kina i handel, och dels för att USA med sin aggressivitet just högg av den «transatlantiska länken» för gott. Den bestående insikten för Europas vidkommande är – eller borde vara – att vi står ensamma, och att vi måste agera därefter.

Återstår också att se om ryssarna går i fällan än en gång. Spelet är som sagt vidöppet, och Putin är trots den propagandistiska medieretoriken ingen idiot. Kortsiktiga vinster kan kanske locka, men långsiktigt är det troligare att Kina avgår med segern. Det är Öst som har vind i seglen när Västs stjärna dalar, och till det måste Kreml förhålla sig.