Kategorier
Indien Kina Politik Ryssland USA

Brics mot Jesus

Det är kanske självklart att vi i Västvärlden håller samman och försvarar vår världsbild, kultur och politiska system, men mer tveksamt är om det försvaret även motiverar ideologisk mission, ekonomiskt tvång och andra mekanismer för att upprätthålla hegemoni i något slags fortsättningskolonialism.

Den fysiska kolonisationen och imperialismen kanske upphörde under 1900-talet, men den har under efterkrigstiden ersatts av den US-ledda «regelbaserade världsordningen», som trots namnet inte är en rättvis och neutral instans, utan en kontrollmekanism för västerländsk och framförallt amerikansk dominans.

Man inser detta enkelt genom att betrakta hur olika «reglerna» tillämpas vid likartade händelser. Kanske är det rätt och riktigt att rikta sanktioner mot Ryssland för dess invasion av Ukraïna, men i så fall vore det lika rätt och riktigt att göra sammaledes när USA invaderar Irak och andra länder, men det har aldrig någonsin hänt – USA får härja bäst man vill, och «reglerna» gäller helt enkelt inte denna «exceptionella» makt, och inte heller Israel eller andra amerikanska skyddsobjekt.

Det är av den anledningen Brics har formerats, som ett forum för att kontra vad man upplever som en orättvis ordning under Jesus – det vill säga Japan, EU, Sydkorea, USA och Singapore och kanske några till. På agendan står verkligen inte att ersätta nuvarande ordning, men däremot att formera ett alternativ för det globala syd och andra entiteter som inte vill underordna sig amerikansk tyranni.

En sådan flerpolig ordning innebär i princip att man neutraliserar sanktionsvapnet, eftersom man kan handla med varandra utan Swift och andra mekanismer som kontrolleras och allt flitigare missbrukas av USA. Man kan även instutionalisera en ny reservvaluta under den egna Utvecklingsbanken, exempelvis kinesisk renminbi, för att nullifiera de fördelar USA åtnjuter av dollarn.

Detta är inte bara lösa tankar, utan implementeras i detta nu, då Ryssland mer eller mindre är tvunget att handla med Kina och Indien i annan valuta och under andra former. Men även petrodollarn har rubbats i och med att Saudiarabien numera handlar med Kina i yuan.

Samtidigt kan man observera att sanktionerna inte riktigt biter på grund av denna omfattande handel, och Ryssland kan exportera och importera det allra mesta genom andra kanaler och mekanismer än de som kontrolleras av Väst.

Putin är alltså inte riktigt så isolerad som man vill framställa saken, vilket Brics-mötet i ryska Kazan visar. Där finns inte bara Xi Jinping och Narendra Modi, utan även Nato-landet Türkiets ledarfigur Erdogan och FN-chefen Antonio Guterres, vilket har retat upp en rad västliga potentater.

Türkiet är ännu inte medlem, men allt fler nationer visar intresse av att upptas i församlingen. Iran, Egypten, Förenade arabemiraten och Etiopien deltar för första gången under innevarande möte, och i en snar framtid kan en lång rad andra nationer ha anslutit.

Brics är inte en allians med formella åtaganden, utan likt G7 ett forum för att samordna länder med gemensamma intressen, i detta fall att dana nya institutioner vid sidan av de västkontrollerade, institutioner som inte kan nyttjas för att politiskt kontrollera eller dominera nationer att anta ett visst styrelseskick eller underkasta sig vissa västliga normer.

En sådan nyordning bejakar jag utan några som helst betänkligheter, utan att göra avkall på min västerländska identitet och hemhörighet. Västs fortsatta framskjutna position i världen måste bygga på uppfinningsrikedom, kreativitet och frihandel, medan ekonomiskt och annat tvång under nykoloniala former inte hör hemma i en sant regelbaserad världsordning.

Kategorier
Indien Kina Politik

Ridån går ned för Kanada

Sikhiska separatisten Hardeep Singh Nijjar mördades för drygt ett år sedan i British Columbia, vilket föranledde den kanadensiska folkmördarstatens liberale diktator Justin Trudeleau att peka ut Indiens regering för attentatet. Ottawa och Naī Dillī spelade även diplomatisk pingpong genom att kasta ut varsin diplomat.

Debaclet resulterade i strandade frihandelsförhandlingar, samtidigt som Bharat vägrade ge visum åt kanandensiska medborgare. Kanada svarade med att plocka hem fyrtioen diplomater, och det är uppenbart att det nu förelåg en allvarlig diplomatisk kris mellan de två länderna.

Ett år senare fortsätter emellertid farsen, efter att ridande polisen arresterat tre personer för inblandning i mordet och pajasen i Ottawa kastat ut inte mindre än sex indiska diplomater ur landet, med reciprok vedergällning från Indiens sida. Man hävdar att det finns oantastliga bevis för att Narendra Modis regering ligger bakom mordet på såväl Nijjar som en annan separatist under 2023.

Kanada har sedan tidigare en liknande fnurra på tråden med Kina efter att på amerikansk order ha hållit Huaweis finanschef Meng Wanzhou arresteard i närmare tre år, och nu ger man sig på Asiens andra gigant på motsvarande vis.

Problemet här är att Kanada hör till såväl Nato som Five eyes och därmed har en geopolitisk roll att spela. I det spelet är Kina den primära måltavlan, varför man tenderar att se mellan fingrarna på Indiens snedsteg och missföhållanden. Man vill engagera Naī Dillī som en strategisk «vän» mot ärkefienden i Beijing, i vart fall för stunden.

Eftersom Kina och Indien i sin tur är i ständiga bråk kunde man tro att det skulle passa Modi ganska bra, men den egentliga relationen mellan Kina och Indien är den mellan bror och syster. De båda Brics-länderna har mer positiva förehavanden med varandra än negativa, trots att ytan är stormig.

Indien hedgar därtill friskt med såväl Ryssland som andra för Väst förhatliga stater, och man förbehåller sig rätten att ha handel och relationer med vem man vill. Man samarbetar gärna med Väst, men har knappast glömt sitt koloniala förflutna och vad västmakterna egentligen står för. Något uttalat block vill man inte ingå i.

Geopolitiken ger att övriga Five eyes och Nato har hållit ganska tyst om saken för att inte yttermera slänga ved i brasan, även om man på senare tid har uppmanat Indien att samarbeta med ridande polisen. Australiens regim vägrar dock alltjämt att uttala sig om saken.

Indien delar med Kina ett problem gällande extremister och separatister, en fråga som anses vara viktigare än relationer med Väst. Man anklagar såväl Kanada som andra västländer för att hysa dessa terrorister och därmed ge dem en fristad från vilken man kan smida ränker mot Indien.

Den renläriga kanadensiska liberalistdiktaturen vill dock inte lyssna på detta öra eller vara pragmatiskt till lags i geopolitiska allianser, utan anlägger en rättshaveristisk ådra som mest är ägnad att ytterligare skada landet. Sedan en rad år går den kanadensiska ekonomin knackigt, vilket får sägas vara en naturlig effekt av att bråka med en tredjedel av världen – Kina och Indien – och ridån går därför ned för Kanada.

Kategorier
Asien Japan Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Krigsscenarier

Om Trump vinner valet skulle han effektivt kunna stifta fred i Ukraïna genom att helt enkelt avveckla det amerikanska stödet till Kiev samt uppmana parterna till förhandling, naturligtvis huvudsakligen på Rysslands villkor. Snopna EU och Nato får därmed slicka såren och gå vidare, när Ryssland vinner kriget man «inte får» vinna.

En kanske troligare utveckling är emellertid att konflikten inte bara fortsätter, utan eskalerar. Detta är trots allt det svåra tjugotalet, och vi går obönhörligt mot storkrig, kanske det totala kriget om dumheterna får fortsätta.

Nordkorea förser redan Ryssland med ammunition, men kan nu även komma att skicka soldater till fronten. Nordkoreas folkarmé råkar vara störst i världen, med drygt sju miljoner soldater, varför man har råd att avsätta ganska många trupper, hårt drillade dödsmaskiner som inte fruktar något.

Samtidigt har man klippt förbindelserna med grannen i syd, och de båda kombattanterna roar sig hjärtligt med drönare, avföringsballonger, propaganda medelst k-pop och k-drama samt symboliska sprängningar av olika slag. Exempelvis sprängde Pyeongyang häromdagen sina egna småvägar mot gränsen för att markera.

Världens näst största armé hittar man för övrigt i Sydkorea, och det inbördeskrig som rasade 1950–1953 fick aldrig något egentligt avslut. Sannolikheten är låg, men konflikten kan ändå blossa upp igen, särskilt om spänningarna fortsätter att öka, eller om Sydkorea och Japan skaffar kärnvapen.

Ännu äldre är konflikten mellan kinesiska fastlandet och avfällingsön Taiwan, ett inbördeskrig som rasade 1923–1949 innan nationalisterna sjappade till sin sista utpost. Även här har det hettat till sedan främst Framstegspartiet på ön gått i riktning mot självständighet, underblåst av USA och EU.

Senast i går iscensatte Beijing en blixtblockad av ön för att markera mot öpresidenten Lai Qingde (赖清德) och dennes secessionistiska tal på öns «nationaldag», omfattande bland annat ett hangarfartyg och 125 jaktplan. En mindre markering och övning, som visar att elden kan ta fart vid minsta gnista.

Till denna krutdurk har Västvärlden fått för sig att skicka kanonbåtar av olika slag, som om det skulle minska spänningen på något sätt. Ja, till och med lilla Sverige har numera för avsikt att under sin, eh… «indopacifiska strategi» skicka schabrak till Taiwansundet för att… förmodligen sänkas om man inte passar sig.

Även Japan har aviserat vilja att lägga sig i en konflikt om Taiwan, samtidigt som man återmilitariserar för fullt. Filippinerna bistår på motsvarande vis USA med baser på norra delen av ön, och även Australien har fått för sig att man har något att skaffa med saken.

En konflikt om Taiwan kan alltså utlösa en kedjereaktion där inte bara USA och Kina för ett begränsat krig, utan där hela regionen blir inblandad och småningom hela världen. Om Japan griper in kan både Nordkorea och Ryssland angripa Japan, och även Kina lär slå hårt mot varje entitet som väljer att lägga sig i. Sydkorea dras in av bara farten om Nordkorea agerar.

Detta lär i sin tur engagera USA fullt ut, och därmed även EU och kanske Nato. Under sådana omständigheter ökar risken betänkligt för eskalering även vid den europeiska fronten, och Putins nordkoreanska soldater kan då skickas mot Baltikum eller Polen, samtidigt som man gör slut på Ukraïna. Kärnvapenhotet hänger då i luften.

Som alla simuleringar visar blir det inte mycket kvar av Taiwan vid en sådan konflikt, och särskilt försvinner allt vad demokrati heter. Frågan är då varför man faktiskt söker denna konflikt, om man säger sig vilja bevara demokratin och autonomin. Och varför man ständigt lägger näsan i blöt på andra sidan jorden.

I verkligheten bryr man sig inte ett smack om vare sig demokratin eller kineserna på Taiwan, utan det är en i raden av geopolitiska pjäser som nyttjas helt instrumentalt under flummig retorik. Saken gäller amerikansk och därmed västlig hegemoni, inget annat, och det är därför man är beredd att anställa ett armageddon för att bevara ordningen.

Lösningen är annars busenkel, nämligen att Taiwan formellt återansluts till fastlandet med höggradig politisk autonomi för evigt, medan Beijing kontrollerar utrikespolitik och territoriets försvar. Man brukar här hänvisa till förment negativt utfall medl Hongkong, men man har där ett annat avtal.

Zhongnanhai är i själva verket berett till stora eftergifter för en fredlig lösning, och fredspresidenten Trump skulle därför även här kunna göra skillnad genom insikten att man inte har något att vinna på ett krig om Taiwan, och att man inte har riktigt samma motivation som Kina.

Kategorier
Europa Kina Politik

Kinas fall kommer inte

Expressen ansluter sig inte helt oväntat till den paranoida kinakollapshypotesen, som i olika versioner har framförts sedan sekelskiftets början, men aldrig varit i närheten av att infrias. Denna gång stödjer man sig på årets ekonomiska nobelpristagare, som dock aldrig har uttalat något annat än en villkorlig utsaga om Kinas framtid.

Det är dummern Wetterberg som levererar profetian å penisstorleksavisens ledarsida, under ett förvirrat resonemang om kolonialism och institutioner. Å ena sidan har koloniala foster som USA, Australien och Nya Zeeland rönt framgångar på grund av att man har kunnat utnyttja orörda tillgångar, nyttja slavar och utveckla europeiska institutioner, och å den andra har sekundära länder som Sverige och Japan åkt snålskjuts på denna utveckling.

Tätbefolkade områden som utsatts för kolonialism har dock bara plundrats, och därför inte vederfarits en transformation enligt detta synsätt, nämligen för att relevanta institutioner saknas. Man kan ta Indien som exempel, som våldtogs av brittiska företag och den brittiska staten, och därefter lämnades vind för våg. Eller hela Afrika, för den delen.

Problemet med den utsagan är dock att den förbiser den egentliga orsaken till Västvärldens framgång, nämligen industrialism i kombination med kolonialism, en utveckling som gav västmakterna ett tillfälligt övertag, men som inte längre äger någon giltighet. Tvärtom ser vi ett avindustrialiserat Europa kämpa för sin överlevnad när Kina övertar rollen som teknologisk gigant och världens produktionscentrum.

Samtidigt är det Indien som jämte Kina och övriga Sydöstasien agerar ekonomiskt lokomotiv när Tyskland är i recession och Europa kämpar med svag tillväxt, krig och förlamande byråkrati. Det är alltså inte Kina som faller, utan Europa. Och det i detta nu.

Kina må ha sina tillfälliga problem med obalans i bostadsnäringen och annat, men har i stort sett alla parametrar på sin sida, trots den fientliga och aggressiva anstormningen från Västs sida. Man saknar inte institutioner, men de är annorlunda än de västliga, och de har tjänat Kina väl i närmare tre tusen år, framförallt den meritokratiska traditionen.

Argumentet är att bristen på politiskt deltagande skulle hämma uppfinningsrikedomen, men Kina ståtar alltså med överlägset flest patent i världen, och är den ledande teknikmakten på de allra flesta kritiska områden, en utveckling som bara kommer att accentueras under kommande år.

Jag vet inte vad det är för «deltagande» Wetterberg syftar på, men det inskränker sig i Väst till att lägga sin röst på något parti vart fjärde år, med undantag för mönsterstaten Schweiz. Det är en högst marginell skillnad gentemot Kina, där demokratin är mer lokal. Det har ingen bäring på egentligt deltagande, och KKP är i själva verket lyhört för befolkningens krav och önskemål, på en mer indirekt fason.

Wetterberg förstår alltså inte Kina, i likhet med 99.99 % av kommentatorer som uttalar sig om landet utan att ha den blekaste aning om dess språk, kultur och historia, allra minst i förhållande till Västerlandet. Det är så tröttsamt, men det påverkar förstås inte verkligheten att någon idiot tycker si och så.

Däremot påverkar sådan hybris och verklighetsfjärmande tankeverksamhet vår egen förmåga att tackla de problem som vi i Europa står inför. Det är alltså önsketänkande att Kina ska kollapsa, eller snarare en våt feberdröm som inte kommer att infrias, samtidigt som vi själva står inför just en sådan kollaps. Se problemen för vad de är. Öppna ögonen någon gång.

Den egentliga orsaken till Västs tillfälliga övertag: industrialism och kolonialism.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik Taiwan USA

Svensk «indopacifisk strategi»

Den kristborgerliga skräpregimen under Kristersson får inte mycket uträttat. Gängbrottsligheten är alltjämt stor och i fortsatt stigande; ekonomin går trögt; arbetslösheten är rekordstor; inflationen har gröpt ur svenskarnas sparkapital och köpkraft; tågen går fortfarande långsamt, om alls, och definitivt inte i tid; och massinvandringen fortsätter medan integrationen uteblir.

Men en sak är man bra på, nämligen att författa «strategier», särskilt på säkerhetspolitikens område, som om man vore involverad i något slags strategispel snarare än att styra ett land. Från ett «situationsrum» beläget i någon bunker under Rosenbad söker man i jänkeriets fotspår upprätta ett slags global kommandocentral, från vilken lilla Sverige ämnar delta i de stora pojkarnas geopolitiska spel.

När Sverige upptogs i det amerikanska imperiet vid Nato-inträdet fruktade jag halvt på skämt att Sverige snart nog skulle skaffa sig en «indopacifisk strategi» i likhet med uppstudsiga lilla Litauen för att visa sig på styva linan och visa sin underdånighet gentemot de amerikanska klerkerna. Man anpassar nämligen «fiendebilden», retoriken och «strategin» helt efter Washingtons narrativ.

Sverige upptas i imperiet.

Och gissa vad? Sverige har nu antagit en sådan «indopacifisk strategi», formellt sedan 30 september i en rapport som föll under radarn, men informellt redan 4 juli. «Strategin» är utformad under formell ledning av den lille sojamannen Pål Jonsson, med mål som att «förstå USA:s militära resursprioriteringar avseende den euroatlantiska och indopacifiska regionen» och att «bidra till fred och stabilitet i den indopacifiska regionen».

Nu är det ju inte i den «indopacifiska» regionen det råder krig och instabilitet, utan i Europa, men tanken att Sverige skulle kunna verka för avspänning genom att «bidra med militär förmåga för att motverka att aktörer med vapenmakt söker underminera den regelbaserade världsordningen och bryta internationella regler och normer» är i sig en absurd tankegång.

I «strategin» ingår således att bidra med «militär närvaro» och att skydda «viktiga sjötransportleder» (från vad?), vilket i praktiken kokar ned till högst symboliskt stöd för amerikansk aggression i Sydkinesiska sjön och Taiwansundet, kanske genom att likt britterna och tyskarna skicka ett plåtschabrak längs Kinas kust för att mopsa upp sig mot Beijing.

Kristersson springer mer än gärna Onkel Sams ärenden.

Nu är Sverige en så liten spelare att Zhongnanhai knappt orkar bry sig om den irriterande myggan, men det är ändå ett vågspel som andas inkompetens och idioti, eftersom Beijing tidigare har satt andra lilleputtnationer på plats när så har krävts, exempelvis Norge och Litauen. Det är ingen god idé att bråka med stormakter som inte är verkliga fiender, utan tvärtom en fullständigt usel strategi.

Men moderatregimen tycks nu, med sossarnas benägna bistånd, lägga alla sina ägg i den amerikanska korgen när man överger traditionell neutral hållning. Det borgar för större utsatthet och försämrad säkerhet för svenskarnas vidkommande, och äventyrar i förlängningen den svenska välfärden.

Halvt på skämt utfärdar jag därför en ny förutseelse om att Sverige i den nära framtiden kommer att göra ännu en Litauen genom att närma sig Taiwan allt för mycket, exempelvis genom att låta öns kulturattaché i Sverige formellt bli något slags diplomat i namn av «Taiwan», med reciprok hantering av konsulatet i Taibei. Halvt på allvar fruktar jag som konsekvens att Kristerssons regim gräver en allt större grop för sig själv och för svenskarna.

Nu ska Sverige bidra i uppgiften att betvinga Kina…