Kategori: Kina

Narrativet bland medier och politiker är numera att Kina utgör ett «hot», varvid man knipsar av relationen så gott det går på allt fler områden. Det är inte bara harmlösa appar som Tiktok som anses kunna «spionera», utan även bilar, lyftkranar och snart sagt varje kinesisk produkt som inte är en renodlad plastleksak. Men mineraler kan tydligen vara farliga.

I verkligheten är det naturligtvis så att det är USA som har stått för och alltjämt står för spionaget, men eftersom amrisarna är en av oss och vi inte kan avvara dem, så rycker vi på axlarna och inbillar oss istället ett fiktivt hot någon annanstans. Vi lägger äppelluren i mikron och pekar finger mot Huawei.

Retoriken är också sådan att Kina framställs som «allt mer framfusigt» («increasingly assertive» är en fras som nyttjas helt papegojlikt av journalister), medan verkligheten är att Kina inte nämnvärt har förändrats i fråga om ideologi eller långsiktiga mål. Beijing bedriver inte kvartalspolitik, utan har siktet inställt betydligt längre fram, och man är mån om att kommunicera sin kurs – exempelvis den om Taiwan gäller orubbat sedan 1949.

Om det verkligen vore så att man ser Kina som ett «hot» i detta avseende, skulle man förstås långt tidigare ha slagit larm. Tiden för tekniköverföring och behovet av industrispionage ligger betydligt längre tillbaka, medan dagens Kina är en ledande makt i fråga om vetenskap och teknikutveckling.

Det är snarare så att Väst är allt mer beroende av Kina än tvärtom, vilket är en av orsakerna till paniken, ty den som kontrollerar logistiken och har huvuddelen av handeln och produktionen har potentiell makt. Den utvecklingen vill man stävja genom att skära av just de områden där Kina alltjämt är beroende av Väst, vilket per automatik leder till motåtgärder.

Mannaminnet är kort, men det som nu sker har en given parallell i hur uppstickaren Japan behandlades under 1980-talet, även då med skräckretorik om att den nationella säkerheten stod på spel. Japan var då ändå en «allierad», medan Kina ses som en «kommunistisk» fiende.

Men egentligen måste man lyfta blicken betydligt högre för att se de större linjerna. Indien och Kina är i det historiska normalfallet de primära ekonomiska makterna, i kraft av sin respektive befolkningsstorlek. I ett tidigare skede utgjorde en man en given ekonomisk enhet, men genom fossildriven industrialism kunde den ekvationen omintetgöras med besked. En enstaka maskin kunde i ett slag ersätta ett flertal män.

En annan mekanism utgörs av kolonialism, i vilken västmakterna inte bara fann nya resurser på terra incognita, utan även lade under sig civilisationer, som exempelvis Indien och mindre brottstycken av Kina. Rekonstruerade grafer över den ekonomiska historien visar med all tydlighet hur kolonialisering och industrialisering gav ett våldsamt övertag.

Det är inte hela bilden, ty ett land som Kina var så förpuppat i sin egen högfärdighet att man nobbade den kunskap som ändå erbjöds från västhåll, och likt Japan stängde man in sig själv. Japan öppnades under hot om amerikansk invasion, medan Kina lirkades upp genom orättfärdiga fördrag efter de opiumkrig som västmakterna bedrev – det var den tidens «regelbaserade världsordning» som förkunnade att Väst hade rätt att kränga opium och bedriva kristen mission i Kina.

Men graferna visar också att den utvecklingen är en historisk parentes. När kolonialismen och förtrycket väl hade upphört i sina huvuddrag efter andra världskriget, tog utvecklingen en annan riktning. Momentet i den utvecklingen är sådan att den knappast går att förhindra med mindre än en väpnad konflikt. Men Kina 2023 är alltså inte riktigt samma sak som Kina 1839, och utgången skulle bli en helt annan.

Det är den insikten som USA och övriga Väst sedermera har kommit till, och det är den utvecklingen som är det egentliga «hotet», nämligen mot det flerhundraåriga västliga privilegiet att dominera övriga världen. Man vill behålla den USA-ledda världsordningen, utan att behöva rätta sig efter andra, särskilt inte Kina eller andra främmande kulturer.

I den meningen har kolonialismen aldrig upphört, utan har bara tagit sig nya uttryck och former, nu genom instrument som sanktioner, exportkontroll, handelstariffer med flera former av «economic coercion», i syfte att tvinga en motpart till underkastelse. Men det är ändå ett mer trubbigt instrument, som dessutom träffar avsändaren mer än den det berör – USA:s konsumenter har fått betala för handelskriget.

Momentet i utvecklingen är emellertid obönhörligt, och Kina kommer att fortsätta sin resa mot toppen, om än kanske i saktare mak, tätt följt av Indien, som bara har påbörjat motsvarande resa. Sydöstasien följer med av bara farten, varvid Västs andel av världsekonomin krymper ytterligare, och med den dess hegemoni.

En enda blick på den längre utvecklingen ger att tankarna om en flerpolig världsordning inte är en febrig fantasi, utan redan en realitet. Det betyder inte att vi i Väst får det sämre eller att Kina «tar över» världen, utan bara att Väst inte längre är världens diktator och att makter som Kina och Indien kommer att ha ett ord med i laget. Bör man verkligen frukta detta?

Även italienska donnan Giorgia Meloni kan nu hänföras till skaran av Washingtons nickedockor. Efter ett besök hos husse Sleepy Joe Biden, har Melonis kabinett plötsligt – som av en händelse – fått kalla fötter avseende Ett bälte, en väg (一带一路yidai-yilu, nya sidenvägen), det gigantiska infrastrukturprojekt man valde att ingå i 2019.

Italien är det enda av så kallade G7-länder som medverkar i projektet, medan det traditionella Väst inklusive Quad-länderna USA, Japan, Australien och Indien har valt att stå utanför. Detta för att man ser Kina som en strategisk rival, samtidigt som man sent omsider har lanserat halvkvädna ambitioner på egna infrastrukturprojekt.

Creepy Joe orerade häromdagen att USA aldrig kan leda världen genom att inta en förnedrande fjortonde plats i fråga om infrastruktursatsningar, samtidigt som Kina är ohotad etta. Men å andra sidan kan Washington inte ensam utmana Kina, utan behöver EU och andra partner. USA har helt enkelt inte de ekonomiska musklerna.

Men EU är splittrat, och östeuropeiska länder som Polen och Ungern är självskrivna medlemmar i bältesprojektet – och samtidigt Melonis traditionella anförvanter i europeisk politik. Italien har vidare långvariga och goda relationer med Kina, ända sedan Marco Polos tid, om man så vill.

Som svepskäl anger Meloni att Kinas export till Italien har gynnats, medan motsvarande inte har skett för den italienska exporten. I verkligheten har den italienska exporten gynnats i den utsträckning man kan förvänta efter så kort tid – trettio procent på tre år –, samtidigt som den kinesiska är en effekt av pandemin och efterföljande utveckling. Vinsterna av Ett bälte, en väg ligger längre fram i tiden.

I realiteten ansluter Italien till Västs ambition att knoppa av Kina så långt det går – eller «riskminimera», som man hellre uttrycker det – och det är uppenbart att Melonis regim agerar under amerikanskt hot om sanktioner eller andra åtgärder.

Handeln med Kina är visserligen inte särskilt stor, men Gucci och andra italienska lyxmärken är höggradigt beroende av den kinesiska marknaden. Man kan utgå från att kinesiska konsumenter kommer att reagera negativt på ett italienskt utträde, och därmed välja andra märken – eller möjligen låta plagiaten flöda fritt.