Kategori: Kina

Kategorier
Kina Liberalism Politik Religion

Den verkliga fienden

Kriget mot terrorn bedarrade småningom, och «civilisationernas kamp» ebbade ut i takt med att al-Qaida, Islamiska staten och andra terrorgrupper decimerades undan för undan, samt då USA efter tjugo års ockupation lämnade såväl Irak som Afghanistan med svansen mellan benen. Men eftersom USA alltid är i behov av en «fiende», seglade Kina allt mer upp som den primära kontrahenten, så även i Sverige och andra amerikanska vasallstater.

Detta för att Kinas växande ekonomiska styrka «hotar» detronisera USA:s ställning som hegemonisk supermakt, framförallt i Asien. Det Kina, som inte har, aldrig har haft och aldrig kommer att ha några globala anspråk på att utmana Väst. Det Kina, som till skillnad från den i evigt krig stadda världsmobbaren USA inte har befunnit sig i krig sedan 1979, och som i historisk mening är den ständigt angripna parten – Storbritannien 1839, USA 1856, Storbritannien 1857, Frankrike 1860, Japan 1894, Japan 1931.

Det Kina, som inte har, aldrig har haft och aldrig kommer att ha för avsikt att exportera sin ideologi, utan blott förordar ömsesidig respekt för olika system och kulturer. Det Kina, som är en notorisk förespråkare av ickeinblandningsprincipen, och som aldrig skulle få för sig att lägga sig i andra länders enskilda angelägenheter, lagstiftning eller kulturella sedvänjor.

I kontrast har vi islam, en expansionistisk ideologi och kultur med anspråk på sanningsmonopol och överhöghet, en monoteistisk rörelse med vilken Väst intermittent har befunnit sig i krig i långt över tusen år, ett globalt kalifat som under lång tid delvis har ockuperat Europa. Det islam, som gör ständiga anspråk på att berätta för oss vilken grad av yttrandefrihet vi bör ha och vilka lagar som bör instiftas.

Det islam, som inte tvekar att i religionens namn angripa civila mål i terrorangrepp i syfte att tvinga motparten till underkastelse, i brist på mer organiserad förmåga till krigföring. Det islam, som inte i någon mening är kompatibelt med demokrati, Q-rättigheter eller ens grundläggande liberala fri- och rättigheter, och därför aldrig kan samexistera med Väst – islam lägger slutligen under sig länder där man får fäste, från Algeriet och Marocko till Pakistan, Bangladesh och Indonesien.

Detta är den verkliga fienden, vilket vi nu blir brutalt påminda om när femtiosju länder och ett antal notoriska terrororganisationer gaddar sig samman och angriper Sverige och dess lagar samt kräver underkastelse. Den fiende, som redan har ett mycket stort antal sovande celler på plats, redo att aktiveras med en fingerknäpp från någon ayatolla eller inflytelserik imam eller självutnämnd revolutionär terrorledare.

Den fiende, som på allvar får den svenska konflikträdda moderatregimen att krypa och böja sig för islam samt ta avstånd från den liberala ordningen med dess centrala yttrandefrihet, under övervägande att ytterligare inskränka demokratin för att vara till lags – tills nästa anspråk infinner sig.

Det är ett brutalt uppvaknande efter en tids törnrosasömn med inslag av paranoida drömmar, ett uppvaknande till en verklighet som aldrig har förändrats, utan blott har gått på sparlåga en tid. Den verklighet som alltid är förhandenvarande, och aldrig kommer att försvinna, den verklighet som utgör «civilisationernas kamp» in aeternum – eller kanske man hellre ska benämna det civilisationens kamp gentemot det omänskliga religiösa barbariet.

Den verklighet som inom kort kan resultera i förnyade terrorangrepp och en skärrad allmänhet som kräver aktiva åtgärder av en handlingsförlamad regering. Kanske kan man då även slutligen gnugga bort sanden ur ögonen och åter se Kinas motsvarande kamp mot terrorn i Xinjiang med större nykterhet, så som efter 2001, istället för att ta vettlöst parti för uigurisk islamism, extremism och separatism.

Kategorier
Kina Politik

Beijingologi, zhongnanhaiologi?

Kinas förre ambassadör till USA, Qin Gang, tycks ha blivit kortvarig på posten som utrikesminister, och spekulationerna är i full gång om orsaken därtill. Det hör till saken att Zhongnanhai aldrig kommunicerar utåt om sina bevekelsegrunder i fråga om skiften i ledargarnityret, och förloppet är i det avseendet helt normalt.

I svensk statsteve får Qin Gang (秦刚) naturligtvis heta «Kin Gang» med hårt k, eftersom man därstädes är renons på all kunskap om Kina och det kinesiska språket, och mer är hemmastadda i «quranens» tungomål. Det svenska ordet för «Kina» (/²ɕiːna/), likväl som andra västerländska ord för landet, stammar annars just från tecknet 秦 (Qin, /t͡ɕʰin³⁵/), som är namnet på den första dynastin 221 f.v.t. – uttalet är alltså med muljerat k som i «Kina» eller «kjol».

Nå, statstevekremlologernas – eller är det kanske kanske beijingologernas eller zhongnanhaiologernas? – taffliga försök att i kaffekasken försöka uttyda något slags schism mellan Qin och landets «diktator» Xi Jinping till trots, är den krassa sanningen förmodligen mer banal. Man kan konstatera att Qin Gang alltjämt är upptagen som medlem i statsrådet (国务院, guowuyuan), det vill säga Kinas regering under premiärminister Li Qiang (李强), vilket naturligtvis inte vore förenligt med en träta inom Zhongnanhai.

Qin försvann från rampljuset för en månad sedan, då ett möte med EU:s «utrikeschef» Josep Borrell avbokades med förklaringen att Qin «inte var tillgänglig». Utrikesdepartementet har vidare hävdat hälsoskäl för frånvaron, vilket förstås kan vara med sanningen överensstämmande, men även är ett klassiskt svepskäl.

Rykten florerar vidare om en «otrohetsaffär», men det är nu inte helt ovanligt att man i de kretsarna har både en och två «ernai» (二奶, andrafru), och det är därför vanligen inte skäl för att avpollettera någon från en politisk eller annan post. I Kina skjuter man då hellre budbäraren, exempelvis den store poeten Gui Minhai, vars saftiga lektyr om Xi Jinpings (påhittade) älskarinnor småningom fick honom fängslad.

Qin handplockades för övrigt av Xi på grund av sin erfarenhet från USA, och det är helt enkelt inte troligt att en person med en sådan bakgrund skulle försöka utmana Xi. I den mån han har uttryckt en annan linje, är det kutym att böja sig för majoriteten i rådet, och alltså inget problem i sig – diskussionerna går ofta heta i rådet.

En omständighet som skulle leda till utredning om Qins lämplighet är emellertid korruption, om han har tagit mutor av något slag eller på annat sätt otillbörligt har nyttjat sin ställning. För Xi har kampen mot korruptionen varit central, eftersom den är ett gift för en effektiv administration, och ingen går därvidlag säker.

Elaka tungor menar att Xi har nyttjat reformen som ett sätt att slå mot politiska fiender, vilket säkert äger riktighet på marginalen, men så att säga inte har någon relevans avseende den ofantliga skara på lägre nivå som har fått plikta för sina fasoner. Det är en genuin och viktig ambition.

Den egentliga bevekelsegrunden till Qin Gangs sorti får vi reda på tids nog. Tills vidare återinträder Wang Yi (王毅) på posten, veteranen som redan är Kinas «toppdiplomat» (中央外事工作委员会办公室主任, om du verkligen vill veta), ett ämbete som ligger snäppet över utrikesministerns och motsvarar «högste ledare» (最高领导人) i den allmänna politiken. Bara i Kina…

Qin Gang sitter alltjämt i statsrådet, enligt Zhongnanhais hemsida.
Kategorier
Japan Kina Kultur Språk

Hur många tecken?

Det finns ingen känd gräns för hur många kinesiska tecken som har förekommit i bruk i historien, men de mest omfattande lexika omfattar över hundra tusen. Typiska ordböcker i Kina, Japan och Sydkorea behandlar ungefär hälften, det vill säga femtio tusen, men då är huvuddelen historiska tecken, varianttecken och specialtecken av olika slag.

Det säger sig självt att man inte kan ta in den mängden, och i praktiken behöver man några tusen tecken för att ta del av nyheter och kultur. Kinas regering har för ändamålet publicerat 8105 ofta använda tecken, fördelat på tre listor om 3500, 3000 och 1605 tecken vardera.

Den första om 3500 tecken motsvarar grundläggande läskunnighet, medan den andra om 3000 täcker en mer litterär och teknisk vokabulär. För egen del behärskar jag ett antal tusen tecken, nämligen alla i den första listan, färre i den andra, och knappt några alls i den tredje – märkligheter som 厣 (yǎn), 崧 (sōng) och 铴 (tāng). Det är typiskt även för kineser, och indikerar en sorts praktisk gräns.

Ofta förskräcker denna otympliga massa tecken den som är nyfiken på kinesiska, eller för den delen japanska, men det är knappast i tecknen svårigheten ligger. Dels finns en systematik i hur tecknen konstrueras, och dels är det förstås så att det finns en mindre mängd mer grundläggande tecken.

Om man studerar frekvens för tecken finner man att tio procent av skriftspråket representeras av blott sex (!) tecken, tjugo procent av tjugo tecken, och trettio procent av fyrtioåtta tecken. Hälften av en genomsnittlig textmassa kan representeras med hundrafemtio tecken, och man når nittio procent med drygt tusen tecken.

Teckenfrekvens för kinesiska tecken. En stor del av språket behärskas med en begränsad mängd tecken.

Nu är tecken inte alltid samma sak som ord, och man måste förstås lära sig en stor mängd ord i form av teckenkombinationer, men tecknen som sådana är inte så skrämmande som man först föreställer sig. Man kan ganska raskt tugga i sig en grundmängd, varefter det blir mindre sjå i att slå upp ju mer man läser – det skiljer sig inte från inlärning i andra språk, och i grunden kokar allt ned till ordförråd.

Å andra sidan kommer man alltid att stöta på nya tecken, oavsett hur lärd och beläst man är. Det är ekvivalent med att finna ett nytt ord i ett annat språk, som man då kanske måste slå upp. Skillnaden är att man inte kan vara säker på hur tecknet uttalas, även om utformningen kan ge en viss vägledning. Ofta kan man även härleda betydelsen genom kontext och tecknets komponenter.

Min erfarenhet är att man ledigt kan plöja en bok med ett par tusen tecken, varvid man kan jobba upp vokabulären på sedvanligt vis. Tidningsartiklar kan vara mer krävande, beroende på ämne, nämligen för att fackuttryck förekommer.

Men även om man bör och måste studera tecken i sig, är det inte där man bör lägga krutet, utan på inlärning av ord. Tecknen lär man sig samtidigt, och får då ett slags förstärkning i inlärningen. Man behöver bara ta sig över den första tröskeln.

Tecken i en tidningsartikel. Gul markering motsvarar tio procent eller blott sex tecken; orange tjugo procent eller tjugo tecken; röd trettio procent och 48 tecken; grön fyrtio procent och 90 tecken; blå femtio procent eller 149 tecken; violett sextio procent eller 239 tecken; och slutligen brun upp till sjuttio procent med 373 tecken. Kvarvarande tecken är inte ovanliga, och befinner sig bara snäppet högre upp i rang.
Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik Taiwan USA

Baerbocks knasiga «kinastrategi»

Tyskland under stridslystna ekofascisten Annalena Baerbocks utrikespolitiska ledning tycks ha skaffat sig en «kinastrategi», med vilken man avser omdefiniera de fortsatta relationerna med Beijing. Man konstaterar att Kina har «förändrats», och att Tyskland därför måste förändra sin hållning.

Men njä, Kina har faktiskt inte förändrats i nämnvärd grad, i vart fall inte i ideologisk mening, utan bibehåller sedan länge hävdvunna principer, exempelvis om frihandel, Taiwan med mera. Det som har förändrats är tvärtom Väst, som under amerikansk ledning har intagit en allt mer fientlig hållning till Kina, med allt fler handelsrestriktioner och exportkontrollmekanismer. Tyskland ansluter således till den linjen, i likhet med många andra väststater.

Syftet är givetvis att upprätthålla västerländsk överhöghet, under den amerikanska «regelbaserade världsordningen». Kina har inget emot sådana internationella regler, men den nuvarande världsordningen är alltså dikterad av världskrigets segrarmakter, som i hög grad gynnas av denna pax americana. Beijing ifrågasätter och utmanar således denna ordning i tillämpliga stycken.

Kina har inte heller något emot mänskliga rättigheter, men frågan är och har alltid varit hur de ska uttolkas och av vem. Frågar man Tyskland blir svaret att förbundsregeringen är såväl polis och åklagare som domare och bödel i sådana spörsmål, och ungefär samma inställning finner man i varje västland, som därför tar sig friheten att «sanktionera» länder, organisationer och personer när man så finner påkallat. Sanktionsinstrumentet är annars förbehållet FN, och är i övriga fall olagligt enligt internationell rätt – så mycket för den «regelbaserade världsordningen».

Omvänt blir man upprörd när man själv utsätts för reciproka sanktioner, eftersom de då förstås är «orättvisa». Det är bara Tyskland och andra västländer som har de rätta värderingarna för att kunna nyttja sanktionsinstrumentet, det vill säga tanken att vi är de goda och de är de onda. Och något ondare än Kina finns inte, om man får tro den tyska och västerländska retoriken.

Vor diesem Hintergrund ist China für die Bundesregierung gleichzeitig Partner, Wettbewerber und systemischer Rivale. Unsere China-Strategie steht fest auf dem Boden der gemeinsamen Chinapolitik der EU.

Hm, jag tror att jag måste «riskminimera» med min fru, som jag hädanefter ska betrakta som såväl partner som konkurrent och «systemisk rival»…

Den enes terrorism är den andres frihetskamp, med snarlik retorik. Enligt Scholz-regimen är Kina således allt mer «aggressivt» i Sydkinesiska havet, medan Kina självt inte har eller har haft någon annan avsikt än att försvara sitt territorium och sina intressen. Anspråken i Sydkinesiska havet föreligger sedan 1935, under den tidigare nationalistregeringen, och vidmakthålls även av det «goda Kina» på Taiwan – men om det talar man aldrig.

Anspråk och intentioner har således inte förändrats, men däremot har regionen allt mer militariserats, inte minst till följd av amerikansk inblandning och närvaro. Det är så att säga inte Kina som har inlett upptrappningen. Det hjälper nog inte heller att Tyskland avser skicka allt fler kanonbåtar till «Indopacifien», utan det är just sådant som bidrar till vidare militarisering.

En konkret förändring föreligger faktiskt, nämligen att Kinas militära förmåga har ökat kraftigt i omfång. Men det är ett naturligt resultat av den ekonomiska utvecklingen, och i termer av budget har man genom åren konstant lagt två procent av BNI på försvarsutgifter. Det är knappast en orimlig siffra.

Men till skillnad från Tyskland och andra västmakter projicerar Kina inte sin militära förmåga på andra sidan jordklotet, och vi ser således inga kinesiska hangarfartyg och jagare i Medelhavet eller Kattegatt. Vem som är mest aggressiv är således fullständigt givet av Västs ambition att fortsätta sin hundraåriga militära närvaro i de kinesiska haven samt tankarna på en vidgning i ett «globalt Nato».

Wir werden unsere sicherheitspolitische und militärische Zusammenarbeit zu engen Partnern im Indo-Pazifik ausbauen. Den Einsatz für die Wahrung der regelbasierten internationalen Ordnung unterstreicht Deutschland auch durch zeitweise militärische Präsenz in der Region u.a. mit Fahrten der deutschen Marine und teilstreitkräfteübergreifender Teilnahme an multinationalen Militärübungen.

Låt oss skicka krigsfartyg för att motverka militariseringen! Klart att Kiels ubåtar ska operera i Sydkinesiska havet! Men helst inga kinesiska ubåtar i Nordsjön?

Tyskland, USA med flera anser förstås att man «rekognoscerar», medan Kinas motsvarande manövrar slentrianmässigt går under benämningen «spioneri». Samma sak gäller tankarna på att skydda inhemsk «kritisk» infrastruktur som 5G-nät, hamnar med mera, vilket motiveras med «nationella säkerhetsintressen» för Tysklands vidkommande, medan Kinas motsvarande protektionism benämns som orättvisa handelshinder.

Det är förstås ingen tillfällighet att man åberopar «nationell säkerhet» för allt fler företeelser som Kina – helt av en händelse! – råkar dominera, utan är riktade merkantilistiska angrepp. Det var aldrig tanken att Kina skulle dominera västerländska marknader, utan att Väst skulle bygga Kina och dra nytta av dess jättemarknad. När denna verklighet har kommit på skam agerar man för att begränsa Kinas inflytande, i allt från telekommunikation till harmlösa appar som Tiktok, på samma sätt som man förfor mot Japan under 1980-talet.

Det är inte heller någon tillfällighet att man tillämpar exportkontroll för halvledare och andra produkter i samma «nationella säkerhetsintresse» eller med åberopande av «mänskliga rättigheter», utan avsikten är givetvis att sakta ned Kinas utveckling. När Kina reciprokt inför exportkontroll av mineraler och annat som Tyskland och västmakter är beroende av, ses det emellertid som «illegitimt». Väst har alltid talat med så kluven tunga.

Die Exportkontrolle der Bundesregierung dient der nationalen und internationalen Sicherheit sowie dem Schutz von Menschenrechten weltweit. Das seit 1989 bestehende Waffenembargo der EU gegenüber China legt die Bundesregierung auch in Zukunft eng aus. Gegenstand der Exportkontrolle in Bezug auf China sind in erster Linie Ausfuhren von Dual-Use-Gütern.

Nämn en enda produkt som inte har «dual use» i civila och militära tillämpningar…

Nå, Tyskland och EU har givetvis rätt i att vi måste diversifiera och inte lägga alla ägg i en och samma korg, som med rysk gas. Det finns också legitima klagomål på obalanser mellan de båda marknaderna och en rad andra företeelser, men det finns ingen anledning tro att de inte kan åtgärdas i förhandlingar – Kina tokliberaliserade inför inträdet i WTO 2001, för att ta ett exempel.

Däremot finns inget skäl för Europa att ansluta till den amerikanska fientliga hållningen och se Kina som en «systemisk rival», eftersom Kina inte har några som helst anspråk på att ersätta USA och Väst som globala maktfaktorer. Det finns heller inga skäl att söka begränsa Kinas utveckling, men det är alltså exakt vad man gör, om än med fluffiga omskrivningar.

Europa är här kluvet, med Frankrike och Sydeuropa som mer positivt inställda aktörer, medan Tyskland och Nordeuropa lutar åt den amerikanska fientliga hållningen. Även det är förstås typiskt Europa, som inte har förmåga att agera enat. Resultatet blir att vi reduceras till en amerikansk vasall, och det ligger faktiskt inte i vårt intresse.

Som europé ser jag hellre att Macrons falang segrar, tanken att Europa och Kina är två poler i den nya världsordning som seglar upp vare sig vi vill eller inte, tillsammans med USA. Den andra falangen, omfattande Tyskland, vill inte att detta ska förverkligas, utan motsätter sig en flerpolig ordning medelst åtgärder av olika slag i allt från sanktioner och exportkontroll till militarisering och inblandning i Kinas interna angelägenheter under förevändning av att skydda mänskliga rättigheter (i europeisk tolkning).

Den förra falangen representerar den realpolitiska skolan, medan den senare tyska, amerikanska och svenska är en mer idealistisk och naiv – vi vill si och så, men det är inte den förhandenvarande verkligheten. Kinas utveckling kan skenbart fördröjas med sådana åtgärder, men på längre sikt sporrar man bara Kinas oberoende – och cementerar fientligheten. Det finns här anledning rekapitulera varför vi egentligen har en Europeisk union med ömsesidiga beroenden länderna emellan.

«Kinastrategin» i tysk tappning avslutas med konstaterandet att man har stort underskott av kinakännare och annan expertis om Kina, vilket kanske inte är så underligt om man aktivt motarbetar konfuciusinstitut och kinesisk kultur i allmänhet? Så förstås även i Sverige, som på kort tid har blivit det mest antikinesiska fästet på jordens yta.

Ingen sinolog värd namnet skulle emellertid skriva under på den beskrivning om Kina som emanerar från förbundsregeringen eller andra västmakter, eller för den delen den erbarmligt undermåliga rapporteringen (aktivismen) i medier. Vill man ha «experter» som likt papegojor ekar den förhandenvarande uppfattningen, eller vill man ha oberoende analytiker som kan förmedla en mer objektiv syn?

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Religion Xinjiang

Följ Kinas exempel

Någon efterbliven kverulant i en kvällstidning undrar varför islamisterna kritiserar Sverige men inte Kina, givet att det i det senare landet sägs pågå ett «folkmord» gentemot muslimer av den sort som går under benämningen uigurer. Skälet är enkelt, nämligen att det i verkligheten inte pågår något «folkmord» och för att Kina och muslimska länder har ett gemensamt problem i att bekämpa islamistisk terrorism.

Det som benämns «folkmord» av den amerikanska skurkregimen, på initiativ av en dårkristen pseudoforskare utanför den gängse akademin, är mer en klassisk kinesisk social reform i syfte att integrera ett segment av befolkningen som allt mer har hamnat i utanförskap. Genom att lära ut mandarin, tillhandahålla praktik och rycka upp skadlig religiös praktik med rötterna, får man en passiv befolkning i arbete, till nytta för dem själva och samhället i stort.

Framförallt eliminerar man den terror som för något årtionde sedan började sprida sig allt mer från Xinjiang till hela Kina, dåd utförda av uiguriska terrorister påhejade av Washingtons lakejer i syfte att skapa osäkerhet i den autonoma regionen och Kina överlag. Det är samma slags geopolitiska spel som försiggår kring Tibet, Hongkong och Taiwan, allt i syfte att destabilisera Kina.

Kritiken mot de tidigare omskolningslägren kommer enbart från Väst, som en del i en pågående geopolitisk strävan, medan övriga världen rycker på axlarna och ser saken i ett mer realistiskt raster. Kina har inte problem med islam i sig – det är en av fem erkända religioner som praktiseras problemfritt av hui och andra folkgrupper – utan med just terror, separatism och extremism med rötter i en särskild folkgrupp.

Den problematiken förstår man erfarenhetsmässigt i Mellanöstern, Centralasien och Sydöstasien, och ser därför ingen anledning kritisera Kina för reformerna, eftersom de inte är riktade mot islam, utan syftar till att upprätthålla ordning och gemenskap i samhället. Självklart har Kina starka ekonomiska band till muslimska länder, men det har även EU och USA, utan att det har hindrat vare sig kritik eller mer aggressiv jihadism och terror.

Istället för att kritisera reformerna och förvränga innebörden med aggressiva och tämligen meningslösa termer som «folkmord», borde Sverige och EU följa det framgångsrika kinesiska exemplet för att stävja de egna oroligheterna bland den huvudsakligen muslimska diasporan. Horder av uppretade massor som länsar butiker, bränner bilar, kastar sten och skapar otrygghet bland allmänheten gynnar så att säga inte Europa, utan riskerar tvärtom att ytterligare sänka kontinenten.

Sveriges massiva problem med invandrarrelaterad gängbrottslighet och utanförskap i muslimska enklaver, samt förstås med muslimer som inte godtar svensk kultur, lagstiftning eller svenska fri- och rättigheter, kan lösas med motsvarande sociala reformer, nämligen att ställa hårda krav på dem det berör att studera svenska, godta anvisad arbetspraktik samt i övrigt anpassa sig till svensk kultur, under hot om indraget försörjningsstöd eller förvisning.

Den hårdare varianten med läger behövs således inte, men det är klart att för ett mer kriminellt klientel behövs även sådana institutioner, då i form av fängelse. En massiv utbyggnad är redan planerad, vilket visar att vi trots allt är på rätt väg.

Det handlar om att i Sverige gäller svenska normer, svensk kultur, svenska seder, svenskt bruk, svenskt språk och svensk lagstiftning, som har företräde i allt i relation till islam, sharia, främmande språk och utländska sedvänjor. Detta motsvarar tämligen exakt den fullständigt självklara ordning man strävar efter i Kina – majoritetskulturen har alltid företräde, och alla andra kulturella uttryck måste underordnas och integreras i denna.