Tio tusen containrar med ammunition har redan forslats från Nordkorea till Ryssland, och många fler lär det bli. Den slutna juchediktaturen har plötsligt fått användning för sina enorma lager av konventionella vapen, samtidigt som man i utbyte kommer i åtnjutande av modern teknik av olika slag.
Gim Jeongeuns tidigare besök i Ryssland återgäldas nu med ett formellt statsbesök av Vladimir Putin, det första på två decennier. Den förhärskande internationella doktrinen har länge varit att försöka kyla ned Gim och hålla landet på mattan, men i ljuset av ett förnyat kallt krig mellan Öst och Väst förändras denna dynamik undan för undan.
Det kan vara svårt att föreställa sig, men Nordkorea var länge den ekonomiskt mer framgångsrika av de två koreanska staterna. Den sydkoreanska kapitalismen bar frukt först under 1980-talet, då man fick bukt med korruptionen och påbörjade en demokratisering. Omvänt kollapsade Nordkorea i samband med Sovjetunionens fall 1991, eftersom man då blev av med stöd och marknader.
Den kommunistiska världen under Sovjetunionen isolerades som bekant av Väst medelst sanktioner och bojkotter, men man kunde ändå hålla ekonomin på en anständig nivå. Numera är det i princip bara Nordkorea som finns kvar i den kategorin av system, medan övriga världen verkar i den globala kedjan.
Det sistnämnda är också orsaken till att man inte kan nyttja samma metoder mot exempelvis Kina, eftersom landet är största handelspartner med större delen av världens länder och därmed tätt integrerat i världsekonomin. Av samma skäl kan man inte sanktionera Ryssland till stenåldern, eftersom landet på motsvarande vis har flitiga handelsförbindelser med omvärlden.
Under det första kalla kriget dominerade Väst världsekonomin på ett helt annat vis än i dag, och man kunde då sätta kraft bakom orden. Numera är dock Kina en ekonomisk supermakt, med Indien i släptåg. Därmed har den globala ordningen allt mer förskjutits i östlig riktning.
Den så kallade «fredskonferensen» om Ukraïna häromdagen utgör ett gott exempel på denna nya ordning. Mötet var ett försök av Ukraïna och västmakterna att sätta dagordningen kring en framtida fred, men övriga världen valde att skicka representanter på lägre nivå eller att inte närvara alls. I slutändan skrev man inte heller på dokumentet, varför konferensen utmynnade i fullständigt fiasko.
Det är inte så att omvärlden bortanför den «gyllene miljarden» av finare människor i Väst inte bryr sig om fred eller om Ukraïna, bara det att man uppfattar Väst som en stridförande part. En fredskonferens under deltagande av bara den ena parten och dess allierade betraktas som löjlig och meningslös.
Man hade förstås liknande konferenser under andra världskriget, under vilka de kommande segrarmakterna diskuterade den framtida ordningen. Hitler var då inte inbjuden, men det var inte heller Frankrikes de Gaulle eller Kinas Jiang Jieshi. USA, Storbritannien och Sovjetunionen drog enväldigt upp ramarna för efterkrigstiden.
En viktig skillnad är här dock att det inte är segrarmakterna som konfererar om Ukraïna, även om man gärna vill inbilla sig det. Omvärlden utanför Väst inser detta, och låter därför inte låna sig till spektakel av detta slag.
Vad som är rätt och riktigt eller rättvist med mera spelar härvidlag ingen roll, utan verkligheten är vad den är, oavsett vad man har för känslomässig inställning till kriget och dess kontrahenter. Ryssland har kopplat greppet, och inget alls tyder på att man kommer att förlora. Därför är det också Moskva som kan ställa de huvudsakliga villkoren för fred. Sådan är realpolitiken.
Väst vägrar att förlika sig med denna nesa, och är därför fast beslutet att forsätta kampen i förhoppning om att man kan nöta ut Ryssland med en strid ström av vapen, ammunition och ekonomisk krigföring. Väst är trots allt så mycket rikare än Ryssland, och har råd att avsätta enorma resurser på att hålla Ukraïna brinnande i evighet. Detta är mycket riktigt Washingtons strategi, och dessvärre numera även Bryssels.
Men å ena sidan har vi de demografiska aspekterna, där det betydligt folkrikare Ryssland har ett givet övertag gentemot ett Ukraïna som kontinuerligt dräneras på manskap. Medelåldern i den ukraïnska hären är redan hög, samtidigt som man skickar gravida kvinnor och pensionärer som «förstärkning» till frontlinjen. Aldrig så mycket materiel hjälper alltså inte, om det inte finns utbildat manskap att hantera denna.
Å andra sidan har vi att Västs industriella kapacitet är tämligen nedgången efter decennier av utlokalisering till Kina, medan Rysslands är någorlunda habil. Den ekonomiska dvärgen kan därför hålla någorlunda jämna steg i att matcha de projektiler som levereras från Väst, och med hjälp av Nordkoreas arsenal har man ett gediget övertag.
Säkerligen förmår Väst rusta upp och snabbt ställa om produktionen, men i slutändan är det inte sådana faktorer som avgör kriget. Utslaget sker visserligen på slagfältet, men om man inte är villig att sätta in trupp är det redan avgjort till Rysslands fördel. Ty demografin, ty Rysslands naturresurser och exportkapacitet.
Konsekvens blir dessutom att Nordkorea stärker sina kort och därmed kan bidra till ökad instabilitet i regionen, en krutdurk som bara väntar på att explodera under amerikansk militär överkapacitet. Pyeongyang sitter med trumf på hand, och kan begära i princip vad man vill av Moskva i utbyte mot vapen och ammunition. Därmed är de internationella sanktionerna mot Nordkorea nu i princip upphävda i praktiken.
En annan följd är att man driver Kina och Ryssland allt närmare varandra, då man märkligt nog angriper båda makterna samtidigt istället för att söndra och härska på sedvanligt manér genom allianser med fiendens fiende. Så kan man inte besegra Ryssland, men däremot sätta krokben för sig själv.
