Den unga amerikanska nationen mäktade under 1960-talet med den oerhörda bedriften att landstiga på månen, i rymdkapplöpning med den tidens konkurrent i Sovjetunionen. Men man kan inte vila på gamla lagrar, och USA:s ambition att återerövra månen femtio år senare går så där.
Hafsverket Artemis har således åter stött på patrull, efter att månlandaren Peregrine fått problem med framdrivningen till följd av bränsleläckage. Någon månlandning blir det därför inte, och hela projektet försenas än en gång.
Måhända är det en i grunden god idé att involvera det privata näringslivet i sådana mastodontprojekt, bland annat för att kosteffektivisera och ta fram nya lösningar under konkurrens, men uppenbarligen har man i sådana kretsar inte lika rigorösa standarder som den statliga rymdadministrationen. Småningom ska man frakta människor, och då får inget gå fel.
Det ville sig inte för USA denna gång heller.
I detta avseende har den kinesiska motsvarigheten CNSA (国家航天局, Guojia hangtianju) betydligt större framgång, i så måtto att man skjuter upp raketer på löpande band utan att man registrerar några som helst missöden. Det är inte fråga om tur, utan om att förbereda sig väl, att testa till förbannelse och att inte lämna något åt slumpen.
Kina är fortfarande uppstickaren, och har ännu att sätta en kvinna på månen, men man har samtidigt momentet på sin sida. En lång och kontinuerlig satsning har gett resultat, och man är nu i teknisk paritet med jänkarna, trots – eller kanske snarare på grund av – amerikanska obstruktioner i form av Wolf amendment och liknande mekanismer.
Internationella rymdstationen ISS ska snart pensioneras, samtidigt som USA och Ryssland åter är dödsfiender, med resultat att Kinas himmelspalats Tiangong snart tronar i ensamt majestät i geostationär bana.
Kina har stor framgång, även om man ännu inte har satt människor på månens yta.
Det är förstås sådana omständigheter som har fått ett yrvaket USA att sent omsider känna kaffedoften och inse att man är på väg att bli akterseglad på område efter område, varvid man ämnar ta upp kampen i just alla tillämpliga avseenden istället för att satsa på kvalitet i ett snävare urval.
Man vill således inte bara ha en förnyad rymdkapplöpning, utan ska även utmana Kinas infrastrukturprojekt Ett bälte, en väg, ta hem den halvledarindustri man för länge sedan förlade i Kina och övriga Asien, utvinna och raffinera jordartsmetaller och en lång rad andra projekt. Viljan är det nog inget fel på, men nutidens USA har helt enkelt inte samma vigör och mod som 1960-talets motsvarighet, utan har stelnat i sin form.
Det är istället den unga Folkrepubliken som nu tar för sig med stor aptit, och som har både självförtroende och de resurser som krävs för vidare avancemang. Vem som kommer först till månen denna gång är kanske mindre viktigt, då sådana symbolfrågor är irrelevanta i sammanhanget, och mer trängande är att på allvar börja nyttja solsystemet för tekniska och vetenskapliga tillämpningar. Här har Kina nog fördel för närvarande.
Noga räknat är det förstås den judiska bosättarstaten under Netanyahu som begår folkmord på palestinier i Gaza, men genocidet i fråga sker med den amerikanska skurkstatens benägna bifall. Utan detta hade världen i övrigt kunnat sätta betydligt större tryck på ockupationsmakten, exempelvis via FN-resolutioner och andra mekanismer.
Efter blott ett kvartals konflikt uppgår de palestinska offren till en procent av befolkningen i Gaza, eller närmare tjugofem tusen, den förkrossande majoriteten barn och kvinnor. Kollateral skada omfattar bland annat åttiotalet journalister – fler än den reguljära årliga globala skörden – samt ett hundratal hjälparbetare.
Samtidigt är nittio procent av befolkningen i Gaza på flykt, och det framstår som uppenbart att Tel Aviv avser nyttja situationen för att skynda på utvidgningen av livsrummet. Man kommer således att fördriva befolkningen fullständigt, för att sedermera inkorporera remsan i apartheidstaten. Flyktingarna räknar man med att Europa tar hand om.
Proportionalitet har ingenting att göra med etnostatens överdrivna svar, utan det rör sig om en veritabel massaker på civila, i syfte att fördriva befolkningen. Som sina slaktares arvtagare har man lärt ett och annat i genren, och invasionen kan inte betecknas som annat än illegal under internationell lag.
Men den «regelbaserade världsordningen» stipulerar samtidigt att internationell lag inte gäller för förment exceptionella stater som USA och Israel, och man kan därför agera efter eget godtycke utan större risk. Särskilt gäller att Washington kommer att ge Israel skydd mot varje form av internationellt åtagande i form av domstolar, tribunaler och andra företeelser.
Folkmördaren Onkel Sam.
Därmed är Sleepy Joe medskyldig till folkmordet, och så även resten av hans kabinett, i synnerhet US-sekreterare Blinken. Saken går naturligtvis inte att pröva rättsligt, men att USA i vida kretsar anklagas för att assistera i ett folkmord sänker kraftigt landets «sociala kreditbetyg» och ger på sikt problem med stora delar av omvärlden i diplomatiska och andra frågor. Det «globala syd» observerar med stort intresse hur den «regelbaserade världsordningen» exekveras i praktiken, och tar lärdom för framtiden.
Genocide Joe är samtidigt bunden till både händer och fötter, av strikt inrikespolitiska skäl. Det är samma mekanism som gör sig gällande kring Kina och en rad andra länder, och den som visar minsta tecken på svaghet riskerar att förlora i opinionen. Under ett valår kan man inte kosta på sig sådant.
Onkel Sam bär sitt kors.
Å andra sidan finns även i USA en kraftig opinion mot den amerikanska inblandningen i det palestinska folkmordet, och Vita huset har därför att gå en delikat balansgång. För säkerhets skull skickade man Blinken till regionen för att gjuta olja på vågorna, men i praktiken åstadkom han inget annat än en meningslös symbolisk gest.
Den vidare destruktionen av Gaza och genocidet på dess befolkning kommer därtill att fortsätta året ut, varför saken blir föremål för debatt i valkampanjen och därmed stör den ordinarie agendan. Trump kan då utnyttja turbulensen för att pressa den kognitivt utmanade Biden.
Risken är också överhängande att konflikten eskalerar och sprider sig, eftersom bland andra Hezbollah har utlovat hämnd. Jemenitiska pirater och rebellgrupper är redan involverade, även om det mest är ett irritationsmoment i sammanhanget. Men gemensam nämnare för båda dessa grupperingar är Iran, som har ett ont öga till Israel.
Under sådana omständigheter dras USA med automatik in i kriget, och vi har en storkonflikt i Mellanöstern, med ytterligare spridningsrisk. Den åttioettårige överbefälhavaren har då att hantera konflikthärdar i både Ukraïna och Mellanöstern, samtidigt som hettan tilltar kring Taiwansundet. Det kan bli ett svettigt år.
Onkel Sam är redo att ta sig an allt från huthirebeller till Hezbollah och den reguljära iranska armén.
Visst kan det bli krig i Sverige. Det har nämligen hänt förr, inte mindre än hundra gånger eller mer enligt en rad sammanställningar, och därför kan det hända igen, därtill principiellt med hög sannolikhet. Det är därför vi har ett försvar, och därför är det alltid uppbyggligt att rusta tillräckligt för att avskräcka en potentiell motståndare.
Å andra sidan lever vi i en modern tid där krig i princip är avskaffat som metod att lösa konflikter, i vart fall i vår del av världen. Vi byggde en union för att förhindra att de ständigt krigande europeiska staterna åter ska råka i luven på varandra, under tanken att ömsesidigt beroende i handel bygger fred. Det har fungerat.
Sverige gav upp kriget som metod och stormaktsambitionerna tidigare än så, nämligen i det sista kriget mot Norge 1814. Sedan dess har vi åtnjutit en 210 år lång fred, vilket aldrig tidigare har hänt i vår historia. Givet allt annat lika finns inget som talar för att den historiken ska ändras, så länge unionen kvarstår.
Ett eventuellt hot måste således komma utifrån, varvid den gängse hypotesen är Ryssland som potentiell fiende. Men Ryssland har aldrig varit ett hot mot ett neutralt Sverige under 210 år, och vice versa, eftersom Sverige inte är och aldrig har varit föremål för ryska stormaktsambitioner. Våra bataljer med Ryssland har gällt ömsesidig expansion i Finland och Baltikum.
Den bombastiska retoriken har emellertid att det som händer i Ukraïna lika gärna kan hända i Sverige, och att man inte kan veta vem som «står på tur» i Putins europaturné. Men den som resonerar så har överhuvudtaget inte förstått konfliktens kärna kring Natos expansion och det hot det utgör för Moskvas vidkommande, eller det faktum att Ryssland har synnerliga motiv att engagera sig i det ryskkulturella hjärtat i det gamla Kievriket, bevekelsegrunder som inte föreligger på annat håll, allra minst i Sverige.
Ryssen kan komma ändå, nämligen för att vi genom medlemskap i Nato gör oss till en aktiv pjäs i det geopolitiska spel som försiggår mellan USA och Ryssland, och därmed med automatik blir en rysk måltavla vid fördjupad konflikt. Om kriget kommer till Sverige är det således självförvållat genom att ingå i en förlegad allians från kalla krigets dagar.
Ett sådant krig handlar inte om invasion, eftersom Ryssland inte har förutsättningar till sådan, och än mindre att hålla territoriet. Därtill måste man först ta både Finland och Baltikum, innan man på allvar kan hota Sverige. Givet den ryska försvarsmaktens status är ett sådant företag i princip omöjligt, särskilt som övriga Nato skulle komma till undsättning – med en militärbudget som är tretton gånger större.
Nej, ett sådant krigs natur handlar uteslutande om sabotage och destruktion, att slå ut USA:s förmåga att operera på svensk mark mot ryska intressen. Mot kärnvapenmissiler finns just inte så mycket att göra, ty det är sådana som kommer att nyttjas vid en sådan konflikt.
Kampen mellan den amerikanska örnen och den ryska björnen hade vi gjort bäst i att stå utanför.
Ett konventionellt krig mellan Nato och Ryssland är otänkbart, och Moskva har gjort klart att man kommer att nyttja kärnvapen om dess centrala intressen hotas, det vill säga om Nato angriper Ryssland. Det omvända kommer inte att ske, för att Ryssland saknar både förmåga och intresse av att gå i krig med världens mest formidabla försvarsallians.
Detta var självklarheter fram tills för ett par år sedan, och är det förstås alltjämt, men samtidigt har det offentliga Sverige drabbats av svår paranoid psykos, en förföljelsemani som yttrar sig i att man drömmer mardrömmar om Putin och hans invasionsarmé.
I fullständig panik har man sökt medlemskap i Nato, utan att förankra det genom sedvanlig debatt och parlamentarisk prövning. I Sverige är det så att man inte kan stifta minsta lilla lag utan omfattande utredningsarbete, en kvarn som mal under flera års tid, men tydligen kan man skifta säkerhetsdoktrin lika enkelt som man byter underkläder.
Säkrare blir vi dock inte av det, särskilt inte som Onkel Sam nu har rätt att nyttja våra baser i princip hur man vill, omfattande lagring av materiel och stationering av trupp, manskap som för övrigt åtnjuter rättslig immunitet från svensk lag. Sverige har aktiverats som amerikansk pjäs i det geopolitiska spelet mot Ryssland, och som tack för «beskyddet» förväntas vi dra vårt strå till stacken.
Det senare gäller inte bara sådant som inträdesprov i klubben genom att bistå i den amerikanska sprängningen av Nord stream – för vilket vi redan har ådragit oss reciproka ryska åtgärder – utan även att aktivt assistera USA i dess operationer världen över. Försvaret har redan anpassat sig och blivit en «internationell» koncern som främst pratar engelska…
Det största hotet mot freden överallt i världen är alltjämt USA, ett imperium som inte har känt fred ens i ett decennium under sin existens. Om – eller snarare när – amerikanen kommer till oss, är det därför inte goda nyheter, utan ett omen om att vi kan bli indragna i en storkonflikt av sådant slag som vi under drygt två hundra års tid aktivt och med framgång undvikit.
Onkel Sam vill ha dig för sina ränker världen över!
Sverige har utkämpat femton krig mot Ryssland, de flesta som en del av svensk expansion i österled. Av dessa har blott tre slutat med svensk seger, medan ryssarna har avgått med segern vid sex tillfällen. Övriga sex bataljer har inte resulterat i territoriella eller andra essentiella förändringar.
Varken Sverige eller Ryssland existerade ännu i modern mening vid den första drabbningen under 1200-talet, utan utgjorde fragmentariska, framväxande riken. Sverige befann sig i en period av konsolidering, i vilken svaga regionala kungar stred om herraväldet. Man sökte sig samtidigt till den tidens europeiska union i det Tysk-romerska riket under kristen ideologi för att stärka sina kort.
Påve Alexander III hade 1171 i bullan Non parum animus noster proklamerat hedniska ester och finnar fritt villebråd under absolution för alla begångna synder, det vill säga uppvigling till korståg. Ett sådant anställdes 1238–1239 av Sverige under Birger Jarl i syfte att kristna de otrogna finnarna, varvid man även kom att gå in i Novgorod för att befästa Nevas mynning. Visserligen koloniserade jarlen Finland för de kommande 550 åren, men fick samtidigt storstryk av ryssarna i Neva 1240. Förlust, och 0–1 i ställning.
Neva är alltså den flod som mynnar i Finska viken från nuvarande Sankt Petersburg i Leningrad oblast, en geopolitiskt strategisk knutpunkt som länge varit föremål för konflikt. Bland andra vikingarna nyttjade Neva för att ta sig till Konstantinopel, och floden kom småningom under Novgorods kontroll.
Sextio år senare skulle Tyrgils Knutsson återigen försöka bryta sig in i Novgorod genom att anställa ett krigståg till Ingermanland (Leningrad). Han lät uppföra fästningen Landskrona för att försvara ställningarna, men borgen intogs och förstördes sedermera av ryssarna 1301. Ny förlust, 0–2.
Även Novgorod hade ambitioner att tukta de otrogna finnarna och befästa området kring Ingermanland, inte minst i syfte att hålla sjön Ladoga. I vidare mening hade svenskar och ryssar stridit sedan 1293 om dessa marker, men först 1323 slöts under den sjuårige Magnus Eriksson ett fredsfördrag i Nöteborg efter det så kallade Kexholmskriget 1321–1323. Sverige betraktas som vinnare i denna drabbning, varvid landet kom att få en formell östgräns mot Novgorod. 1–2.
Någon varaktig fred blev det emellertid inte, utan den nu myndige kung Eriksson lät anställa nytt korståg mot Novgorod 1348. Han skickade först ett ultimatum om att ansluta sig till den rena evangeliska läran eller ta de digra konsekvenserna. Novgorod hänvisade emellertid till Konstantinopel, det vill säga Östroms huvudstad, för diskussion om trosfrågor.
Nöteborg vid Ladoga belägrades då av den svenska invasionsstyrkan, varvid lokalbefolkningen fick välja mellan att låta sig döpas eller avrättas. Kvar att hålla staden lämnades en mindre styrka, men den kunde enkelt besegras av Novgorod 1349. Eriksson skulle dock återkomma året därpå med en ny invasion av Novgorod, varvid Nöteborg åter belägrades och samma slags blodiga scener utspelades i repris. 1–3.
Trots dessa skärmytslingar skulle freden i Nöteborg ge någorlunda stabil gränsdragning mellan Sverige och Novgorod, där den senare republiken småningom efterträddes av Moskvariket 1478. Moskva skulle emellertid ifrågasätta gränsdragningen, och förberedde för krig. Bland annat lät man uppföra borgen Ivangorod som värn samt anföll den svenska motsvarigheten vid Viborg 1495.
Riksföreståndare Sten Sture d.ä. fick då påve Alexander VI att i en bannbulla ge stöd för ännu ett korståg, denna gång mot Moskva. Krigståget utgick 1496, men resulterade inte i annat än vapenstillestånd året därpå, och att Sten Sture fick abdikera. Alltjämt 1–3.
Det egentliga Sverige (1521–) och Tsar-Ryssland (1547–1721) drabbade åter samman under Stora ryska kriget (1554–1557), än en gång till följd av skärmytslingar och gränskränkningar i Finland, främst från rysk sida. Ryssarna försökte inta Viborg 1555, men svenskarna var förberedda. De senare svarade med samma mynt genom att försöka inta Nöteborg, även det förgäves. Gustav Vasa löste konflikten genom att underdånigt muta Moskva med ett krigsskadestånd om 200 000 örtug (~50 Mkr), varefter en fred slöts i Novgorod. Oavgjort, och alltjämt 1–3.
Omedelbart därpå följde Livländska kriget (1558–1583) om kontrollen över dagens Estland och Lettland. Vid tiden behärskade Ryssland området efter att ha upplöst Livländska konfederationen, varvid krig mellan Ryssland och Polsk-litauiska samväldet bröt ut. Sverige kunde trots det etablera hertigdömet Estland, som man sedermera fick behålla i fördraget i Plussa. Man erövrade även Ivangorod, Kexholm och en rad andra ryska städer, och fick således delvis kontroll över Ingermanland.
Livländska kriget betraktas vanligen som en del i det större Nordiska tjugofemårskriget (1570–1595). I fredsfördraget i Teusina 1595 fick Sverige behålla Estland, men tvangs i gengäld avstå Kexholm och andra erövringar i Ingermanland. Seger, och reducering till 2–3.
Under den Stora ryska oredan 1598–1613 utkämpades en kamp om den ryska tronen, varvid Sverige fann sig ha intresse av att lägga sig i de ryska interna angelägenheterna. Fältherre Jakob de la Gardie slöt 1609 ett avtal med Vasilij Sjujskij om att stödja denne i utbyte mot Kexholm samt pekuniärt understöd, och skickade därefter en här om fem tusen man till Novgorod för att sätta makt bakom kraven.
Tillsammans med Sjujskijs mindre kompani om tusen man tågade man mot Moskva, som de la Gardie faktiskt intog 1610. Hans här pulvriserades emellertid i Smolensk en kort tid därefter, och planen gick helt om intet. Egentligen var det ett krig med snarare än mot Ryssland, då Polsk-litauiska samväldet vid tiden hade invaderat Ryssland och satt en «falsk» tsar vid tronen. Under alla omständigheter installerades polacken Vladislav Vasa som ny tsar 1610.
Sverige fick emellertid inte som utlovat Kexholm, varför de la Gardie fick anledning att åter tåga mot Ryssland, denna gång mot Ivangorod, som belägrades 1610. Året därpå togs Kexholm med våld, varefter marschen fortsatt mot Novgorod, som erövrades. Den svenska hären kunde fortsätta plocka ryska städer fram till 1617, då freden i Stolbova undertecknades. Ingermanländska kriget (1610–1617) gav Sverige nära nog hela Ingermanland, inklusive Ladoga, i utbyte mot att lämna Novgorod och erkänna Mikhail Romanov som tsar. Utjämnat till 3–3.
Karl X Gustavs ryska krig (1656–1661) bröt freden knappt fyrtio år senare, efter att Ryssland anfallit Livland 1656. För detta hade Moskva stöd av Tysk-romerska riket, Danmark och Holland, nämligen för att Karl X låg i krig med just Danmark och dess allierade. Under tsar Aleksej Romanov skedde alltså för första gången vad som kan betecknas som rysk expansion, medan tidigare drabbningar mellan Sverige och Ryssland främst har karakteriserats av svensk offensiv. Emellertid skedde inga territoriella förändringar efter freden i Kardis 1661. Oavgjort, 3–3.
Det svenska imperiet gick dock slutligen under i det Stora nordiska kriget (1700–1721), då Ryssland, Danmark-Norge och Sachsen-Polen gemensamt förklarade krig mot ett Sverige lett av den enväldige Karl XII. Kungen var inriktad på att störta den ryske tsaren, och tog därför alldeles för lätt på hoten från väster.
Karl XII kunde visserligen besegra Sachsen, men i det efterföljande fälttåget i Ryssland tog han sig vatten över huvudet. Marschen gick mot Pskov och senare Moskva, med början 1707. Visserligen kunde den mindre svenska hären gång efter annan besegra ryska styrkor av betydligt större numerär, men från 1709 hade man att uthärda den ryska vintern, som kraftigt decimerade den svenska armén.
Som bekant förlorade Karl XII sedermera i Poltava, varvid han och hans här tog sin flykt till Bender i Moldavien, och var därmed avknoppad från det vidare skeendet i Norden. Ryssland hade fritt fram att inta de svenska kolonierna i Livland, Ingermanland och Estland, som sedermera bekräftades som ryska erövringar i fredsfördraget i Nystad 1721. Sveriges stormaktstid var till ända, även om man kunde behålla Finland. Storförlust, och 3–4.
Förlusterna i Stora nordiska kriget ville man dock egentligen inte kännas vid, och planer fanns därför på att försöka återerövra de förlorade kolonierna. Sverige förklarade därför krig mot Ryssland 1741 under Hattpartiets inrådan och efter fransk diplomati. Den illa utrustade hären kunde dock inte mäta sig med tsarens väldrillade armé, utan fick se sig nedgjord i grunden. Freden i Åbo avslutade Hattarnas ryska krig (1741–1742), under villkor om att avträda delar av Finland till Moskva. 3–5.
Även Gustav III närde megalomaniskt hopp om att återupprätta det svenska väldet från fornstora dagar, och anföll därför Ryssland 1788. Visserligen hade man stöd av osmanerna, med vilka Ryssland redan låg i krig, men i gengäld fick man se sig anfallet av Danmark-Norge. Gustav III:s ryska krig (1788–1790) slutade småningom i status quo, som ett i stort sett meningslöst företag, även om man framgent slapp rysk inblandning i svensk inrikespolitik. 3–5.
Finland förlorade Sverige slutgiltigt under Napoleonkrigen, specifikt under Finska kriget (1808–1809). Kontinentalsystemet, instiftat av Napoleon Bonaparte 1806, utgjorde en dåtidens form av «economic coercion» gentemot Storbritannien i form av handelsblockad, efter det att Frankrike misslyckats invadera öriket. Sverige vägrade emellertid att ansluta sig, eftersom man var allierad med Storbritannien och hade flitiga handelsförbindelser med det brittiska imperiet.
Men då Napoleon 1807 slutit fred med tsar Alexander I, förpliktades Ryssland anfalla Sverige tillsammans med Danmark och Frankrike. Så skedde i februari 1808, och Sverige befann sig därmed åter i ett tvåfrontskrig. Även om man vann några slag, kunde ryssarna småningom inta och befästa hela Finland, som därmed förlorades för all framtid.
Gustav IV Adolf ville dock inte erkänna sig besegrad, varför ryska styrkor för första gången någonsin beträdde egentlig svensk mark i Torneå och Umeå, som intogs under en kort tid. Kungens politiska oförmåga och storhetsvansinne fick honom satt i husarrest i en statskupp, och Sverige kapitulerade kort därefter. Ryssarna hann dock inta Skellefteå innan freden i Fredrikshamn undertecknades 1809. Sverige fick avträda Finland, Åland och delar av Lappland till Ryssland, och tvangs även ansluta sig till kontinentalsystemet. 3–6.
Sveriges sista krig med rysk inblandning utspelades under Andra Napoleonkriget (1813–1814), men då med Ryssland och allierade mot Frankrike och dess bundsförvanter. Det slutade med svensk och allierad seger, varvid Napoleon förvisades till Elba. Freden i Paris och Kiel ledde småningom till Sveriges allra sista krig 1814, nämligen mot det Norge som sökte självständighet efter att Danmark förlorat den norska kolonin till Sverige.
Sverige har sedan 1814 inte deltagit i fler krig, varken mot Ryssland eller någon annan aktör, och har därför åtnjutit privilegiet av att leva i fred i över två hundra år. Speciellt har Ryssland under den tiden inte visat något som helst intresse av Sverige, annat än som en geopolitisk bricka under kalla kriget – i händelse av het konflikt med USA skulle Sovjetunionen kunna angripa Sverige, om än inte i en fullskalig invasion.
Frågan är därför varifrån den svenska rysskräcken egentligen härrör, eftersom det mest tycks vara en rest från Finska krigets avslutningsfas. Historien visar att Sverige är den primära aggressorn i de rysk-svenska krigen, och att Rysslands expansiva ambition gör halt vid Östersjön och traditionellt slavisk mark.
Sveriges neutrala position har i detta avseende tjänat oss väl, som det fordom brukade heta, men på senare tid har man åter slagit över i samma slags foliehattspolitik som tidigare enväldiga monarker bedrev. Det förhärskande narrativet – det enda som hörs i «debatten» – är att Ryssland efter invasionen i Ukraïna kan ta sig an resten av Europa, inklusive Sverige, och att vi därför måste skydda oss, bland annat genom att först nu ansluta till kalla krigets försvarsallians Nato, under huvudlösa villkor om att USA får fri lejd till svenska baser.
Diskursen är samtidigt extremt märklig i många avseenden, i det att man å ena sidan avfärdar den ryska armén som fallfärdig med föråldrad materiel och ett illa motiverat manskap, men samtidigt utgår från att denna spillra till rysk här skulle få för sig att angripa Nato-länder eller ett tidigare neutralt Sverige, och att en ekonomisk dvärg som Ryssland därtill skulle kunna ha framgång i ett sådan vansinnigt företag.
Man tycks inte vara förmögen att se skillnad på genuina ryska intressen i det ryskkulturella hjärtlandet i Ukraïna och i den perferi som Ryssland aldrig har gjort anspråk på eller visat intresse för i Västeuropa. Inte heller vill man erkänna betydelsen av Natos expansion i österled efter kalla krigets slut, och hur denna påverkar Rysslands säkerhetsintressen. Skygglapparna är på, logikkretsarna trasiga.
Inte heller tycks man förstå det elementära faktum att medlemskap i Nato med automatik gör Sverige till en måltavla i en konflikt mellan Ryssland och Nato, om en sådan mot all förmodan skulle bryta ut (med nödvändighet på amerikanskt initiativ).I själva verket skulle Sverige först av alla angripas med missiler, samtidigt som vi i fredstid blir föremål för sabotage och annan hybridkrigföring – vi har redan sett tecken på detta.
Nå, tärningen är kastad, och Sveriges väg utstakad. Det gör oss dock inte säkrare, och inte heller gagnar det Europa att fortsätta bygga nya murar. Den praktiska innebörden är att vi kommer att slänga allt mer pengar på försvar än andra behövliga områden, och att vi sluter oss i en paranoid bubbla av självpåtagen otrygghet. Ryssen skulle egentligen aldrig komma, men nu har vi lagat så att han kanske ändå gör det.
I historieböckerna om bara hundra år kommer denna utveckling under kort tid och utan demokratisk debatt att framstå som ett av de mer huvudlösa politiska konststyckena i svensk historia, i samma klass som Karl XII:s irrfärder. Kretinerna i det ansvariga politiska ledargarnityret kommer att beskrivas som historiskt okunniga, räddhågade och framförallt oansvariga.
Kina stod 2019 för knappt hälften av världens alla superdatorer i Top500:s ranking, samtidigt som man ståtade med en tredjedel av den samlade beräkningskraften. I toppen av listan fanns 2016 Sunwai TaihuLight (神威·太湖之光, Shenwei · Taihu zhi guang, Gudomlig kraft · Taisjöns ljus), och 2018 Tianhe-2 (天河二号, Tianhe er hao, Vintergatan 2). Dessa system finns numera på platser elva respektive fjorton, sedan länge förbisprungna av främst amerikanska superdatorer.
På motsvarande vis har andelen kinesiska system sjunkit till en femtedel, medan totalkapaciteten motsvarar ynka sex procent. En anledning härtill är den amerikanska regimens beslut att strypa Kinas åtkomst till de mest avancerade processorerna, i det uttalade syftet att förhindra kinesisk militär från att «utveckla avancerade vapensystem» som kan hota amerikanska intressen.
Men den primära orsaken är att Kina i samband med att amerikansk exportkontroll infördes slutade anmäla sina system till rankingen, och istället mörkade utvecklingen. Bakom kulisserna har man emellertid fortsatt konstruera allt mer avancerade system, och i realiteten förfogar man numera över det näst snabbaste systemet i världen i form av Sunway OceanLight (神威·海洋之光, Shenwei Haiyang zhi guang).
Onkel Sam vill ha tekniskt världsherravälde.
Något förenklat kan man betrakta superdatorer som massiva kluster av standardkomponenter i form av reguljära processorer och grafikkort, och det man mäter är parallell beräkningskraft via standardiserade jämförelseberäkningar (typiskt med Linpack). Det säger sig då självt att Kina missgynnas av exportkontroll kring sådana komponenter, inte bara avseende superdatorer utan även i reguljära industriprocesser.
Exportkontrollen gäller även sådan litografisk utveckling som nyttjas för att producera inhemska processorer, varvid nederländska ASML har belagts med exportförbud avseende de mest avancerade systemen. Det är samtidigt en balansgång, eftersom Kina är största marknad för halvledarprodukter – man riskerar att missgynna de egna företagen.
Men Kina har alltså visat sig vara fullt kapabelt att runda exportkontrollen genom inhemsk utveckling, vilket man demonstrerade för en tid sedan då Huawei lanserade en telefon med en inhemsk 7 nm-process. Det är visserligen en bit bakom den ledande tekniken, men det är helt enkelt en fråga om tid innan man är ikapp i fråga om miniatyrisering.
Här gäller samtidigt att den fysiska gränsen snart är nådd för hur små komponenterna kan göras, och den vidare utvecklingen har mer att göra med parallellisering och tredimensionell utformning av processorer. Kina experimenterar för närvarande med synkrotronljus som litografisk källa (SSMB-EUV), och slänger i allmänhet så mycket pengar man kan på att runda exportkontrollen.
Om man tillfälligtvis missgynnas av begränsad åtkomst till de snabbaste processorerna, löser man emellertid den saken genom större grad av parallellisering. Redan Sunway TaihuLight hade över tio miljoner kärnor, vilket är fler än nuvarande amerikanska ettan Frontiers åtta miljoner, men Sunway OceanLight har över fyrtio miljoner kärnor.
Kina skalar sig således förbi problemet, och även om sådana system i jämförelse är dyrare och förbrukar mer energi, spelar det knappast någon roll i det stora hela. Kina har all erforderlig beräkningskraft för att bedriva spetsforskning kring såväl avancerade vapensystem som AI, meteorologi, klimat och andra tillämpningar, och man kommer även framgent att förfoga över allt skarpare system, alldeles oavsett amerikanska försök att sinka nationen.
Den amerikanska örnen angriper den sävliga kinesiska pandan.
Av detta förstår man också att USA:s ambition knappast är att förhindra Kina från att utveckla vapensystem, så som det heter i den officiella retoriken, utan snarare är ett koordinerat försök att begränsa Kinas tekniska utveckling i allra största allmänhet, på det att man inte ska kunna hota den amerikanska dominansen. Vapenutveckling kräver inte tillnärmelsevis samma kraft som konstruktion av flygplan (även om det naturligtvis finns militära tillämpningar) eller forskning kring AI och andra stordatatillämpningar för civilt vetenskapligt bruk.
Den amerikanska offensiven innehåller även förbud för Huawei, ZTE och andra kinesiska telekombolag att verka på den amerikanska marknaden, samtidigt som man övertalar allierade (inklusive Sverige) att införa motsvarande förbud, officiellt med hänvisning till «nationell säkerhet», men i praktiken som ett led i att sätta krokben för den kinesiska utvecklingen. Även i rymdteknik förhindrar man Nasa att samarbeta med Kina, men det har mestadels sporrat den kinesiska rymdtekniska utvecklingen – samma sak är att vänta med halvledarteknik.
Kinas utveckling i rymdteknik imponerar.
Möjligen förmår Washington vinna en smula tid, men förutsättningarna för att helt förhindra Kinas avancemang är nära nog obefintliga. Det är inte bara så att Kina redan är ledande teknikmakt med avseende på ett antal kritiska tillämpningar, utan även har det ekonomiska momentet i kraft av att behärska den globala logistik- och transportkedjan, samt inte minst har nära nog monopol på en rad kritiska produkter och tillämpningar som raffinering av jordartsmetaller.
Kina har till dags dato inte svarat på de amerikanska provokationerna med annat än symboliska motåtgärder, som att angripa amerikanska företag i Kina eller att införa exportkontroll av mindre viktiga metaller. Men vid vidare eskalering, har man möjlighet att slå betydligt hårdare.
Emellertid finns inga vinnare på en sådan upptrappning, utan det resulterar omedelbart i global ekonomisk kris. Samtidigt har USA alltjämt övertaget, och Kina skulle troligen förlora mest vid ett fullskaligt handelskrig av den sorten, även om vi alla skulle stå som förlorare i ett sådant scenario.
Kina söker inte heller sådan konfrontation, utan kommer i det längsta att försöka rida ut stormen på annat vis, bland annat genom att fortsätta kringgå de amerikanska fällorna. Kinas fortsatta välfärd hänger på handel och goda relationer med omvärlden, inte på maktkamp.
钞票 (chaopiao) eller pengar är kinesernas religion.
Givet allt annat lika kommer Kina med tiden att täppa till i stort sett alla luckor, och småningom utvecklas till inte bara den ledande teknikmakten, utan även den dominerande. Kina blir då som tidigare Japan, men i betydligt större skala, och utan att ha fallit in i samma slags amerikanska fälla som en gång riggades för Tokyo.
Om – eller snarare när – Kina vinner teknikkriget, är frågan då hur Väst ska förhålla sig. Man har i Bryssel och Washington försatt sig i en knepig sits genom dravlet om «derisking» och «decoupling», och det kan bli en svår politisk process att reversera den utvecklingen. Mycken prestige har byggts upp.
Kina kommer inte likt USA att försöka begränsa västmakternas åtkomst till kinesisk teknik, utan avser sälja för maximal vinning. Men däremot kommer man att ställa fullt rimliga krav om åtkomst till Västs marknader, och att alla hinder som nu etableras rivs ned. Det kan bli ett bittert piller att svälja för många.
Än bittrare för detta hatets klientel blir nog att se en allt större skara kinesiska mottagare av nobelpris i de hårda vetenskaperna, samtidigt som kinesisk teknik dominerar vardagen på ett helt annat sätt än i dag – det gäller då inte främst komponenter, utan system och märken avseende bilar, telefoner, skärmar, kameror med mera.
Och nog för att Kina gärna exporterar sin uråldriga kultur och söker förståelse för sin särart, men några planer på att i de missionerande amerikanernas anda söka global politisk hegemoni och sprida sin egenartade styrelseform har man helt enkelt inte. Kinesisk exceptionalism är till skillnad från den amerikanska varianten en mer godartad form för världens vidkommande.
Kina förblir sig likt, även i den avlägsna framtiden.
