Den främsta tankeställaren efter två års krig i Ukraïna är att den ekonomiska krigföringen mot Ryssland inte bara är ineffektiv, utan även slår tillbaka mot avsändaren. Den ryska ekonomin tappade visserligen 2.1 % under 2022, men tog tillbaka hela raset under 2023, och har framgent ungefär samma tillväxtprognos som Europeiska unionen kring någon procent.
EU:s tillväxt för 2023 landar på 0.7 %, alltså bara en tredjedel av den ryska, med notabla minussiffror för Nato-färskingarna Sverige och Finland samt Tyskland, Ungern, Estland och Litauen. Visserligen tvålar man till Moskva något med sanktioner och andra ekonomiska ingrepp, men man sänker alltså samtidigt sig själv i minst lika stor grad.
Ett problem med tanken att försöka isolera Ryssland är att världen i övrigt inte är med på noterna, särskilt inte det «globala syd» där världens egentliga tillväxt sker, och där man är i behov av ryska fossila energitillgångar och ryska produkter som konstgödsel. Samtidigt väller sanktionerade produkter in i landet via inofficiella kanaler, och Ryssland lider knappast brist på något.
Tillväxt 2023 (IMF). Europa drabbas negativt, inte Ryssland.
Man måste alltså betrakta Ryssland som en del i ett större komplex, och även om man sinkar Moskva något premierar man därmed andra grenar i samma kedja. Inte minst världens två folkrikaste stater och tillväxtlokomotiv Kina och Indien drar stor nytta av förhållandevis billig rysk gas och olja, samtidigt som man får mer eller mindre fritt spelrum på den ryska marknaden då Väst drar sig undan.
Ryssland är även en del av BRICS, som numera är utökat till tio medlemmar, efter att Saudiarabien, Iran, Egypten, Förenade arabemiraten och Etiopien tagit steget in i klubben. Brics är nu inte en ekonomisk pakt eller allians utan ett forum, men man kommer likt motsvarigheten G7 att koordinera utvecklingen mot gemensamma mål och därmed ha stort globalt inflytande. Rysslands deltagande är en garanti för att man är diplomatiskt immun mot Västs ränker i FN och andra organisationer.
Givet allt annat lika kommer Europa och Väst därför att fortsätta tappa ekonomiskt mot framförallt Kina och Indien, där det senare landet nu har störst moment. Det är visserligen helt naturligt att det rikare och mer utvecklade Väst har lägre tillväxt, men om tillväxten är för låg samtidigt som man premierar en tudelning av världen i två block, står man slutligen som förlorare – EU är det nya Sovjetunionen, stadd i konkurs genom avindustrialisering, inre splittring och förstelnad utveckling.
Tillväxt 2024 (IMF).
Vidare är kriget i Ukraïna avgjort till rysk fördel, även om det ännu har att sjunka in i bredare kretsar i Väst. Vita huset känner förstås detta faktum, och har börjat lägga om retoriken för att småningom erkänna nederlag. Men den långsiktiga planen – i vart fall under Biden – är ändå att fortsätta skuggkriget för att nöta ned Ryssland, även om Europa då blir kollateral skada.
Man kan tycka vad man vill om Putin och Ryssland, men det bittra och oresonliga hatet mot dessa entiteter grumlar då den verklighet som kristallklart förkunnar att vi i Europa inte gynnas av att delta i det amerikanska geopolitiska spelet – i den mån man överhuvudtaget förstår att det är ett sådant snarare än en ädel kamp för demokratin och det ukraïnska folket.
Europa kan inte vidmakthålla och än mindre utveckla sin position i världen med mindre än att konflikten med Ryssland biläggs, att en stabil säkerhetsdoktrin förhandlas fram med Moskva och att Bryssel söker en roll som en tredje pol i en polycentrisk värld som redan är ett etablerat faktum. Söker vi istället konfrontation, antingen självständigt eller som Washingtons pjäs, förlorar vi.
Världens tillväxt sker främst i Indien och Kina, medan EU och Ryssland drar jämnt på en lägre nivå under inbördes hybridkrigföring. Detta gynnar inte Europa.
Antalet döda barn under fem år summeras vid årets slut till 5 187 772 stycken, och prognosen för kommande år är likvärdig. Det rör naturligtvis inte dig och mig, eftersom det främst gäller skithålsländer som Nigeria, Indien, Pakistan och Etiopien. Men nu vet du också varför skithålsländerna i fråga inte kunde bry sig mindre om en handfull rika israeler som gisslan eller om den lokala lilla europeiska konflikten i Ukraïna.
Det där ryska inbördeskriget kvalar för övrigt knappt in på topp hundra av konflikter, räknat i dödstal, utan motsvarar ungefär omfattningen av finska vinterkriget 1939–1940. Motsvarande ryska inbördeskrig för hundra år sedan resulterade i ungefär fyrtio gånger fler dräpta, för att sätta saken i perspektiv. För att inte tala om världskrigen…
Men närheten till oss är ändå tillräcklig för att politiska ledare ska agera som uppskrämda kycklingar, i den infantila tron att man står näst på tur i något slags allmän rysk expansion, en fullständigt historielös och i övrigt okunnig attityd, som i värsta fall bara leder till en självuppfyllande profetia under ny kapprustning.
Noga räknat befinner vi oss sedan en tid tillbaka i en sådan upptrappning och uppladdningsfas inför en ny världsomspännande konflikt, givet det cykliska förlopp som kan skönjas med avseende på krig. Data visar också att antalet konflikter ökar, även om de flesta inte gäller krig mellan stater – än.
Antalet konflikter är statt i ökning sedan 2010.
Men cykeln är förstås ingen naturlag, och med kännedom om de mekanismer som sedermera leder till krig om resurser och dominans, kan man undvika en fatal urladdning. Kalla kriget ledde aldrig till en het konflikt, varför den senaste cykeln ersattes av en längre räcka mindre och utdragna proxykonflikter – i sig tragiska händelser, men inte av samma magnitud som ett världskrig.
Kriget i Ukraïna är måhända startskottet för en serie konflikter, som småningom utlöser det totala världskriget. I centrum står emellertid USA och Kina, där den förra inte vill släppa sin hegemoniska position och låta den senare uppstickaren vara med att bestämma. Slaget om Taiwan kan bli den utlösande faktorn, varvid Östasien sätts i brand, med ytterligt stor risk för spridning.
Konflikter är inte slumpmässiga företeelser, utan kontinuerliga händelser med grund i tidigare spänningar, ståndpunkter, allianser med mera, och gäller ytterst resurser eller stormaktsambitioner. Exempelvis Japan anföll Pearl Harbor för att USA hade utsatt landet för oljeembargo, och på samma sätt invaderade man Manchuriet för att komma i åtnjutande av naturresurser.
Ett annat fredsfördrag efter första världskriget hade kanske räddat världen från den andra fasen, då ett revanschistiskt Tyskland såg sig nödgat att kriga sig ur sin prekära situation. Av historiens misstag finns mycket att lära, och stundtals har vi även agerat så.
Krigscykler. Vi befinner oss i en uppladdningsfas, men det är upp till oss själva att avstyra en urladdning.
I den förhandenvarande situationen har vi då att konfliktnivån måste minska och tvister biläggas, om branden inte ska spridas ytterligare. Kriget i Ukraïna måste således få ett avslut, samtidigt som Nato och EU måste förhandla med Ryssland om en stabil säkerhetsdoktrin för framtiden.
Grundtipset är att ett fredsfördrag undertecknas 2024, varvid Kiev tvingas avstå territorium och Moskva åläggs att bidra till återuppbyggnaden. Väljer man att hellre låta konflikten bli ett evigt skuggkrig stormakter emellan, har vi en koreansk situation i Europa, ett scenario som är gynnsamt varken för oss eller världen i stort. Realismen och förnuftet måste här segra framför amerikansk hegemonisk doktrin.
Även spänningarna med Kina måste tas ned på en betydligt lägre nivå, eftersom vi och övriga världen inte är betjänta av ett nytt kallt krig eller en teknisk och ekonomisk bifurkation i två block. Samtidigt är det Kina som har momentet, och tanken att man i detta sena skede ska kunna hindra draken i österled från att inta en dominerande position i regionen och världen är infantil och fullständigt huvudlös.
Den mångpoliga, multipolära och polycentriska världsordningen är redan ett faktum, och för Europas del vore det under sådana omständigheter mer klädsamt att söka en självständig roll som en tredje pol än att ensidigt liera sig med Washington och gå dess ärenden gentemot Kina. Kalla kriget vanns genom att vinna över Kina i det marknadsekonomiska lägret, och läxan är självklart att man inte ska driva Kina och Ryssland in i varandras famn.
Erkännandet av en polycentrisk ordning innebär även att man hädanefter respekterar Kinas suveränitet och grundläggande anspråk, framförallt avseende Taiwan. Den sprudlande demokratin på ön kan bara överleva under status quo eller som en formell del av Folkrepubliken, och det är slutligen Taiwan som har att göra det valet, inte USA eller Europa. Varje annat utfall innebär demokratins upplösning och att ön läggs i ruiner.
Europa har under 2024 möjlighet att växla in på en mer försonlig och samarbetsvillig linje med Kina, då höken Ursula von der Leyen avgår (och kanske istället tar över ordförandeskapet i Nato). Ömsesidigt beroende – det vi benämner handel och ekonomisk integration – är ytterst vad som förhindrar konflikt, vilket är själva grundtanken med EU.
Dessvärre är det nog lägre odds på att man fortsätter på den inslagna vägen, och i all fartblindhet låter irrationalitet och prestige ta överhanden. Det är för många alldeles för smärtsamt att låta Ryssland avgå med segern, samtidigt som man inte riktigt förstår hur mycket Kina har betytt och betyder för vår ekonomiska utveckling.
Det svåra tjugotalet lär därför ha sin fortsatta gång, och det krävs ytterligare en tid av nedgång, förnedring, konflikt och bitterhet innan man tar sitt förnuft till fånga – måtte det bara inte vara för sent. Det är synd om människorna.
Av historiens vindlingar lär vi för framtiden, särskilt hur vi ska hantera konfliktytor.
En allt mer populär strategi bland skurkstater som USA och dess satelliter är att tillfångata en medborgare från det land man vill utpressa. Därefter finner man upp några anklagelser (ofta sanktionsbrott, spioneri med mera) och väntar på att motparten ska reagera, på det att man kan utverka fördelar åt sig själv.
Ett flagrant exempel ges av Meng Wanzhou, Huaweis finanschef, som fann sig i den absurda situationen att utgöra fånge på kanadensisk mark i närmare tre år, anklagad för att ha brutit mot unilaterala amerikanska sanktioner mot Iran. Fallet saknar motstycke, och dess egentliga motiv var att utöva ytterligare tryck mot Kina i en bitter maktkamp, enkannerligen att klämma åt Huawei, en konkurrent som vid tiden dominerade utbyggnaden av telekomnät.
Kinas reaktion blev emellertid att svara med reciproka åtgärder, varvid kanadickerna Spavor och Kovrig arresterades, prövades i rätten och sedermera (i fallet Spavor) dömdes för spioneri. Här kunde man tycka – och tyckte västanalytiker – att Kinas agerande mer liknar gisslandiplomati, men man hade till skillnad från USA substans i anklagelserna.
Detta framgår implicit av Ottawa-regimens nyligen timade beslut att ge de båda spionerna kompensation i mångmiljonklassen, samtidigt som man förstås officiellt vidhåller att de tvenne är oskyldiga. Men staten ger aldrig ut pengar utan orsak, inte heller i Kanada – man vill nog inte att spionerna ska spilla allt för mycket information i en stämningsprocess.
Om än unikt i sitt slag utgör Meng Wanzhou-affären bara toppen på ett isberg i smutsig amerikansk ekonomisk krigföring. 2013 arresterade man på liknande vis fransmannen Frédéric Pierucci, som fick skaka galler i drygt tre och ett halvt års tid. Pierucci, finanschef på franska Alstom, fick plikta för att företaget ansågs ha brutit mot en amerikansk korruptionslag med «universell räckvidd».
Fallet Perucci grundades på franska affärer med Indonesien, medan fallet Meng baserades på transaktioner mellan Kina (Hongkong) och Iran, det vill säga mellan enskilda suveräna stater utan koppling till USA. Den amerikanska skurkstaten erkänner inte «universell jurisdiktion» när man själv står inför skranket, men tycks ändå vilja tillämpa sådan för egna syften – det är vad som egentligen menas med den «regelbaserade världsordningen».
USA:s motiv i Perucci-affären var att göra anspråk på Alstom via General Electric, vilket man sedermera lyckades med, varvid den franska kärnkraftsindustrin kom under amerikansk kontroll, för USA:s vidkommande en fullständig seger. Man kan förstå att andra länder, som Kina, inte vill falla i samma fälla, utan då hellre vidtar lämpliga åtgärder.
Fallet Julian Assange återfinns faktiskt också i denna klass, men av politiska snarare än ekonomiska skäl. Sveriges roll i denna härva utgörs av att på Washingtons order ha upprätthållit en anklagelseakt om «våldtäkt», enkannerligen efter att misstankarna först hade avskrivits, varvid han kom att bli föremål för europeisk arresteringsorder och sedermera haffades i Storbritannien, amerikansk vasallstat i spionnätverket Five eyes. Förmodligen tvangs Sverige delta i sådan gisslandiplomati under hot om amerikanska repressalier, på samma sätt som vid egyptenavvisningarna 2001.
London har inte sparat några som helst medel för att gripa journalisten, som i princip har varit neutraliserad sedan 2010. Visserligen var han inte längre anklagad för det oerhört allvarliga «brottet» att ha idkat könsumgänge utan skydd, eftersom den svenska regimen sedermera lade ner anklagelserna, men han hade ändå avvikit från rättsprocessen under borgen. Han tog därvid skydd på Ecuadors ambassad 2012, där han även gavs politisk asyl. Numera tynar han bort i brittiskt fängelse, i en oändlig utlämningsprocess – så mycket för «mänskliga rättigheter».
Det där med att avvika från borgen eller villkorlig frigivning anses alltså vara särdeles allvarligt i fallet Assange, trots att det finns betydligt högre värden som står på spel i bakgrunden, exempelvis pressfrihet. Däremot trivialiserar man förstås sådant i andra sammanhang, synnerligen då det gäller Kina, vars juridiska system överhuvudtaget inte anses ha giltighet i förhållande till västliga intressen.
Typexempel utgörs av fallet med den «store poeten» Gui Minhai, där man helt sonika underkänner Beijings bevekelsegrunder. Man menar att Gui i egenskap av svensk medborgare står över de futtiga anklagelserna kring ett «trafikbrott» (i själva verket dråp under rattfylleri) och att ha avvikit från villkorlig frigivning, medan man alltså drev en ultrahård linje kring Assange för att inte ha använt gummi… helt enkelt en kolonial attityd som hänger kvar.
Ett i dagarna aktuellt fall kring svensk tillämpning av «universell jurisdiktion» rör iraniern Hamid Nouri, som av svensk domstol dömdes till livstids fängelse för delaktighet i avrättning av iranska politiska fångar 1988. Även här finns ett inslag av qui pro quo, då Tehran håller den svenske EU-diplomaten Johan Floderus i förvar sedan april 2022, anklagad för korruption, spioneri, samröre med Israel med flera brott (alltså av samma kaliber som de amerikanska fantasianklagelserna mot Perucci och Meng).
Frågan är emellertid vad Floderus har haft i Iran att göra. Officiellt uppges han ha varit på «semester», men det sanktionsutsatta Iran är inget typiskt semestermål, särskilt inte för en person som är anställd av Europeiska avdelningen för yttre åtgärder, ett organ som arbetar med säkerhetspolitiska spörsmål för unionens räkning.
Den iranska regimen är förvisso känd för att bedriva gisslandiplomati på närmast industriell skala, den enda åtgärd man har att ta till mot det fientliga Västs nyckfulla åtgärder i form av sanktioner med mera, men givet den större bilden som har beskrivits ovan bör man här inte dra förhastade slutsatser. Det luktar Spavor och Kovrig även i fallet Floderus, och det är inte troligt att det rör sig om en slumpmässigt utvald pjäs – Tehran har garanterat fog för saken.
Stats- och kommersmedier i huvudfåran nämner även den «svenske» forskaren Ahmadreza Djalali som del i sådan gisslandiplomati, men det fallet härrör från 2017 och har inget med saken att göra. Man kan då lika gärna hävda att Sverige bedriver gisslandiplomati genom att ha arresterat och dömt Nouri som hämnd för Djalali, vilket säkert är den iranska tolkningen.
«Universell jurisdiktion» hör emellertid inte hemma i en rättsstat, eftersom det kringgår nationell suveränitet och åsidosätter folkrätten. Sverige – eller för den delen USA – har ingenting att skaffa med Irans eller iranska medborgares göranden och låtanden, såvida det inte sker på svensk mark, och samma sak gäller förstås andra nationer. Man utsätter bara svenskar för fara genom att agera sålunda.
Man kan här dessutom notera en märklig ensidighet i hur man tillämpar sådan «universell jurisdiktion», eftersom det aldrig drabbar USA eller dess satelliter. Det är samma sak som att Internationella brottmålsdomstolen nyttjas instrumentalt för att klämma åt Putin och en klick afrikanska skurkar, men aldrig riktas åt den västliga sfären eller för den delen Israel. Den «regelbaserade världsordningen» är förvisso i behov av omfattande renovering.
Maineregionen följer efter Coloradoregionen i att bannlysa Donald Trump från kandidatur i valet 2024, med hänvisning till konstitutionens fjortonde tillägg. Det är en form av politisk obstruktion som småningom kommer att ogiltigförklaras, men som i grunden accentuerar polariseringen och äventyrar den amerikanska demokratin än mer.
Tillägget i fråga är en rest från det första amerikanska inbördeskriget i syfte att hålla bittra sydstatsledare borta från offentliga ämbeten, och har i övrigt sällan nyttjats. Innebörden är att den som har deltagit i uppror mot staten kan diskvalificeras från vidare tjänstgöring. Tillägget ger inga instruktioner i övrigt, men nämner att kongressen kan häva tillståndet förutsatt två tredjedels majoritet i båda kamrarna.
Section 3. No person shall be a Senator or Representative in Congress, or elector of President and Vice President, or hold any office, civil or military, under the United States, or under any State, who, having previously taken an oath, as a member of Congress, or as an officer of the United States, or as a member of any State legislature, or as an executive or judicial officer of any State, to support the Constitution of the United States, shall have engaged in insurrection or rebellion against the same, or given aid or comfort to the enemies thereof. But Congress may, by a vote of two-thirds of each House, remove such disability.
Fjortonde tillägget
Demokraterna har tidigare försökt ställa Trump inför riksrätt, men då bitit i gräset. Säkerligen kommer man i en eventuell omröstning i senaten och representanthuset att ge obstruerande delstater bifall, men i slutändan kommer Högsta domstolen att riva upp de lokala besluten. Trump hade nämligen under sin mandatperiod framgång i att kunna möblera om domstolens ledamöter till republikansk majoritet.
Tillägget i fråga förutsätter inte att skuldfrågan har prövats, och är därmed inte förenligt med rättsstatens principer. Demokratiskt styrda stater tar sig här friheten att föregå prövningen mot Trump, vilket kastar ännu en mörk skugga över det amerikanska systemet. Man borde ha vett att låta rättsprocessen ha sin gång, och i övrigt inte obstruera i demokratin.
Om folket – majoriteten – förvägras välja sin kandidat i ett demokratiskt val, är risken uppenbar att våldsamheter bryter ut och att än fler upplopp äger rum. I denna skaras optik bekräftar man då helt sonika «stölden» genom att stjäla en gång till, men denna gång i verklig mening.
I längden kan dessa förvecklingar leda till ett nytt amerikanskt inbördeskrig och en splittring av federationen, en händelse som länge inte ens har kvalificerat som god fiktion, men som nu är plausibel. Under alla omständigheter kan vi förpassa USA till klicken av auktoritära regimer, om beslutet mot all förmodan skulle stå sig.
Si vis pacem, para bellum. Sverige måste likt andra länder ha ett totalförsvar för att freda sig mot angrepp, men främst för att avskräcka från att sådana angrepp överhuvudtaget äger rum. Av det skälet är det en god utveckling att nationen stärker förmågan efter många års förfall.
Försvarsberedningen har på förekommen anledning levererat rapporten Kraftsamling till regeringen, en omfattande lunta med förslag kring hur totalförsvaret ska gestaltas framdeles. Men utredningen, som har bedrivits under ledning av paranoikern Hans Wallmark (M), lämnar dessvärre mycket i övrigt att önska.
Främst är det premisserna som brister, och med dem konklusionen och hela det underliggande ramverket. Utgångspunkten är att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas, och att angriparen är Ryssland. Det är visserligen en traditionell hållning om den tänkta fienden i österled, men här förstärkt av händelseutvecklingen i Ukraïna.
Författarna menar att kriget på kort tid kan eskalera, och därmed kan komma att utgöra ett hot mot EU- och Natomedlemmar. Men detta är förstås inget annat än den förhärskande fantasin och det dominerande narrativet i propagandan, som dock inte har mycket med verkligheten att skaffa.
Tanken att Sverige och andra länder står på tur i en allmän rysk expansion är en paranoid verklighetsförvrängning av stora mått, och i den faktiska realiteten föreligger helt andra bevekelsegrunder, som man inte gärna vill kännas vid, nämligen västlig expansion av såväl Nato som EU, med Ukraïna som brytpunkt och rysk röd linje.
Målmedvetna ansträngningar från främst USA att inlemma Ukraïna i det västliga lägret medelst påverkanskampanjer och «färgrevolution», slutligen med resultat i statskupp 2014, är den utlösande faktorn i konflikten. Rysslands bud har hela tiden varit hit men inte längre, men detta ultimatum har ignorerats av Nato, USA och EU. Därav har vi krig i Europa, i realiteten ett amerikanskt skuggkrig i en geopolitisk kamp med Ryssland. Alla med grundläggande förståelse känner egentligen till detta, men skulle aldrig öppet erkänna faktiska förhållanden.
Men även om man förfäktar den knasiga utgångspunkten att Ryssland är ett ont imperium i färd med att vidga sitt livsrum åt alla håll och kanter – en tanke som saknar historiskt och annat stöd, givet att angriparen vanligen kommer från väster och tågar mot Moskva (Karl XII, Napoleon, Hitler) – sätter grundläggande fakta effektivt stopp för sådana feberfantasier.
Man behöver inte lyssna till Putins invändningar om att Ryssland aldrig skulle komma på tanken att angripa ett Nato-land, utan kan på egen hand landa i den slutsatsen genom att betrakta styrkeförhållandena. Samma aritmetik som förkunnar rysk seger i Ukraïna gäller vid en potentiell konflikt mellan Nato och Ryssland.
Budgeten är här trettonfaldigt större för Nato, som även förfogar över fyra gånger så stort manskap. Populationen i Nato-länder är sex gånger större än den ryska, samtidigt som ekonomin är tiofaldigt större. Västliga försvarssystem är i allmänhet mer dugliga än ryska motsvarigheter, inte minst bestående i ett överlägset flygvapen med fyra gånger fler plan.
Den nedslitna ryska hären förfogar visserligen över fler stridsvagnar än Nato, men dels är de mestadels av äldre datum och dels har man inte mycket nytta av sådana. Rysslands enda egentliga fördel är större numerär av kärnvapen, men man kan alltså aldrig vinna ett kärnvapenkrig.
Risken att Moskva angriper ett Nato-land är således exakt noll, och av samma skäl kommer Nato inte att angripa Ryssland, eftersom ett sådant angrepp resulterar i kärnvapenkrig. Detta är den grundläggande säkerhetsdoktrinen, och det är den som utmanas i Ukraïna och med Natos expansion.
En annan underlig premiss i Kraftsamling är att Kina sägs utmana den globala säkerheten och den «regelbaserade världsordningen», utan att detta närmare preciseras. Vi ser inga kinesiska fartyg i våra farvatten, men allt fler amerikanska och europeiska som stryker längs Kinas kust. Vem utmanar och hotar egentligen vem?
Man nämner även Kinas «ökade territoriella anspråk» som grund för potentiell konflikt, men i verkligheten ligger Kinas territoriella anspråk fast sedan 1940-talet. Däremot har kolonialmakternas intresse för att bryta loss Taiwan ökat i takt med öns betydelse för halvledarindustrin, samtidigt som de ständiga ingreppen i inre kinesiska angelägenheter i Hongkong, Tibet och Xinjiang fortsätter med oförminskad styrka.
En militär konflikt mellan Sverige (eller ens Nato) och Kina hör nog inte till de mest realistiska av scenarier, men samtidigt tar Försvarsberedningen i princip sats för en sådan utveckling. Försvaret föreslås nämligen öva upp förmåga att värna rättigheter och nationella intressen utanför svenskt territorium i enlighet med internationell rätt, vilket skulle kunna involvera svenskt deltagande i en konflikt om Taiwan.
Rapporten lämnar således den traditionella hållningen om att avskräcka en potentiell angripare medelst ett habilt nationellt försvar, för att istället anta rollen som offensiv geopolitisk aktör. Detta kan inte resultera i annat än ökade spänningar och att Sverige gör sig själv till måltavla för såväl ryska som kinesiska intressen.
Redan beslutet att gå med i Nato har allvarligt försämrat Sveriges säkerhet, eftersom vi därmed med automatik blir föremål för ryska angrepp vid en större konflikt, ytterst omfattande missiler med kärnvapenstridsspetsar. Men även i fredstid leder den nysvenska aggressiva hållningen till större risk för sabotage mot infrastruktur, ett större mått av spionage och andra effekter som knappast gynnar nationen. Varför söker vi konflikt istället för fred?
Sverige är numera en amerikansk vasallstat i syfte att springa USA:s ärenden.
