Statstelevisionen SVT utmärker sig för att på skattebetalarnas ofrivilliga bekostnad främst sända (strömma) lättsam underhållning som melodifestival, engelskspråkiga serier och filmer, sport och lekprogram, medan utbudet av sådant tyngre stoff som borde utgöra mediehusets primära verksamhet oftast lyser med sin frånvaro. De mycket få program som återfinns i denna kategori är samtidigt på mjölkpaketsnivå.
Det gäller inte minst i genren vetenskap, där man sedan länge enbart har någon timmes «Vetenskapens värld» per vecka, mestadels med billiga inköpta program som präglas av stråkar i bakgrunden och pålagd svensk berättarröst på uselt översatt svenska («Den här serien vill visa…»). Stråkarna berättar att det snart bör anlända en legion romerska soldater, men den «spännande» musiken leder aldrig åt det hållet, utan är sådana tröttsamma klichéeffekter som alltid används i produktioner av detta slag.
För halvannat år sedan lanserade regimtelevisionen i denna genre en helt egen hypotes om de första människorna som anlände till Sverige, nämligen att de alltjämt skulle vara negrer fyrtio tusen år efter utvandringen och efter trettiofem tusen år i Europa, för att därefter inom bara några tusen år anta vit hy, blont hår och blå ögon. Det var då hudfärgsvänstern som ville göra ett inlägg i den politiska debatten genom att kontaminera vetenskapliga rön.
Då som i tidigare sammanhang nyttjade man även termen «senaste istiden», en uppfattning som kanske används i «folkmun» men som inte har med verkligheten att göra, eftersom vi alltjämt befinner oss i en istid sedan 34 miljoner år tillbaka. I statstelevisionens fantasivärld «brinner vi upp» under klimatförändringar, medan verkligheten är att klimatet är ett av de kallaste ishus jorden har erfarit.
Nu gör man åter ett märkligt antropologiskt nedslag i «Vetenskapens värld», denna gång genom att berätta om «Europas förmänniskor». Spännande, tänkte jag, eftersom det är mig obekant att australopitheciner skulle ha utvandrat till Europa. Hade man några nya vetenskapliga rön att berätta, eller menar man möjligen tidiga homininer som graecopithecus under miocen?
Nej, med «förmänniskor» menar statstelevisionen här Homo heidelbergensis, det vill säga en medlem i släktet Homo och därmed per definition människa utan prefix. Förmänniskor är alltså människoliknande arter i släktena Australopithecus och Ardipithecus, som levde för 3–5 miljoner år sedan. Det är möjligen så att man har försökt översätta «archaic human» till något svenskklingande, och därmed landat alldeles snett.
Med människa menas en individ, vilken som helst, i en art i släktet Homo. Med «förmänniska» avses föregångare till vårt släkte.
Homo heidelbergensis är alltså inte en «förmänniska», utan en kusin eller möjligen förfader till såväl Homo sapiens som Homo neanderthalensis, med blott 300 000–600 000 år på nacken, det vill säga transitionellt samtida. Numera räknar man heidelbergensis som en europeisk variant av Homo rhodesiensis. Homo antecessor är i en annan teori förfader till både sapiens och neandertal, men dispyten har aldrig blivit avgjord.
Till yttermera visso verkar statstelevisionen inte förstå att detta inte alls är den tidigaste «invånaren» eller människan i Europa, så som man hävdar. Det är istället Homo erectus, som bredde ut sig i Europa och Asien för nära två miljoner år sedan och sedan dess har satt avtryck i den mänskliga utvecklingen. Även erectus är alltså per definition människa, utan några som helst prefix, och återfinns i 1.7 miljoner år gamla fynd i Spanien och Italien.
Som «förmänniska» skulle man möjligen kunna räkna in Homo habilis (2.8 Ma), den första arten i vårt släkte, som mer karakteriseras som en övergångsform från Australopithecus, faktiskt en direkt klyvning ur Australopithecus africanus. Erectus är under alla omständigheter en stabil form i släktet Homo, en art vi skulle känna igen i oss själva, om än lite mer robust och trög.
Spelar det någon roll? Nej, inte om man betänker att statsteve numera blott är en liten aktör i mängden, och att desinformationen ändå flödar överallt. Men ja, om man begrundar aktörens uppdrag och roll i att vara någorlunda pålitlig i förhållande till andra, och att ha en allmänbildande roll, ett uppdrag man alltså inte tillnärmelsevis förvaltar utan snarare missbrukar.
Man förefaller inte ha någon som helst faktagranskning eller kvalitetskontroll, utom på områden där man har doktrinära politiska intressen, utan skickar iväg material slentrianmässigt. I annat fall skulle en direkt felaktig term som «förmänniska» inte ha passerat obemärkt. Det kan inte bli mer skräpteve än så, till och med billigare än diverse krimskrams på Youtube. Lägg ned skiten.
Fler fel: neandertal (inte neandertalare) ankom aldrig till Europa, utan är en art som utvecklades i Europa. Det är därför afrikaner inte har anlag från neandertal. Man får kanske ändå vara nöjd med att heidelbergensis har rätt nyans i hyn.
Ännu en «paradox» kring kolesterol och mättat fett har konstaterats, denna gång för seglivade åldringar på Sardinien, traditionellt räknad som en «blåzon». «Paradoxen» består alltså i att högre halter av det «onda» kolesterolet LDL-C korrelerar med längre livslängd, vilket går stick i stäv med «traditionell» «visdom».
Sedan 1950-talet har mantrat i medicinen nämligen varit att kolesterol korrelerar med hjärt- och kärlsjukdom, särskilt då lipoprotein med låg densitet (fettfyllt), och att det är det mättade fettet som är den primära orsaken till ateroskleros och andra kardiovaskulära problem. Vad mekanismen skulle vara för detta har dock aldrig klarlagts, i vart fall inte på ett trovärdigt vis.
Man framför vidare en rad hypoteser von oben och a priori om att «social samvaro» i kombination med en viss diet rik på gryn, korn och frukt skulle vara fördelaktig för långt liv, varvid man hänvisar till de så kallade «blåzonerna». Men «social samvaro» är nog inget man får in i en klinisk studie av något slag, och alla dessa «rön» stammar från epidemiologisk skräpforskning med mycket hög grad av bias.
När samma slags epidemiologiska studier ger resultat i motsatt riktning kallas det följaktligen paradoxer, exempelvis den «franska paradoxen» med fransoser som äter höga halter mättat fett men ändå inte utvecklar nämnvärt fler kardiovaskulära problem än andra, och omvänt den «israeliska paradoxen» med israeliska judar som följer den «rekommenderade» nutidsmedicinens idiotråd om att slurpa i sig omega-6-haltig rapsolja samtidigt som man har lågt intag av mättat fett men ändå «paradoxalt» har hög incidens av hjärtsjukdom.
I samma kategori föreligger här alltså den «sardinska paradoxen» med personer som har högt intag av mättat fett och följaktligen höga halter av kolesterol, enkannerligen av den «onda» sorten, men ändå lever längre än dem med lägre halter av detta förment skadliga lipoprotein. Det är samma resultat som tidigare framkom i en svensk undersökning, som vi då kan kalla den «svenska paradoxen».
Åtminstone hälften av deltagarna hade höga halter LDL-C.
Förvisso ska man inte ta denna studie på mer allvar än andra, men det faktum att man får vitt skilda resultat är i sig en omständighet som talar för nollhypotesen, det vill säga att den faktor man studerar inte har någon som helst inverkan utan är en så kallad confounder. Jo, man observerar högre halt av kolesterol vid hjärt- och kärlsjukdom, men sådan korrelation är i sig inte bevis för orsakssamband.
Man brukar skoja om detta med att förekomsten av brandbilar korrelerar ganska väl med bränder, men att brandbilar nog inte är orsaken till sagda bränder. På samma sätt finns solklar korrelation mellan försäljning av glass och incidensen av mord, men ingen tror på allvar att glassätande är en relevant faktor.
Det man vill ha är en biokemisk förklaring på problemet, vilket exempelvis ges av OxLDL-teorin om att ateroskleros med vidare kardiovaskulära problem beror på oxidering i kedjereaktion av fleromättade fetter som linolsyra under transport i lipoproteiner, varvid dessa angrips av makrofager i immunsystemet och bildar skumceller med plack som följd. Detta är en fullt sammanhängande förklaringsmodell, till skillnad från ad hoc-hypotesen om mättat fett – stabilt fett som immunförsvaret aldrig skulle ha anledning att attackera.
Under denna modell får man per automatik högre halt av kolesterol – oxiderat sådant – vid hjärt- och kärlsjukdom, medan högre halt av kolesterol utan oxidering aldrig leder till sådana komplikationer och därmed inte heller observeras. Annat än i studier som påvisar «paradoxer», vill säga.
Man kan komplettera denna modell med rön kring balansen av omega-6- och omega-3-haltiga fettsyror, varvid man kan konstatera att såväl sardinier som fransmän äter fisk i riklig kvantitet och därmed med automatik erhåller en god balans. Hög livslängd har man även i Japan och Norge, som också har traditionell marin diet – inklusive «blåzonen» Okinawa.
Så kallade «blåzoner» är i sig en mytologi som ofta nyttjas både kommersiellt och ideologiskt, inte minst av sjundedagsadventister och andra med intresse av att missionera en religiösa agenda, som bara «råkar» sammanfalla med den veganska köttfientliga. Det visar sig vid närmare undersökning att folkbokföringsfusk ligger bakom den höga snittåldern i dessa trakter, nämligen på grund av förekomsten av förmåner och avsaknaden av kontrollmekanismer. «Blåzoner» är en bluff från början till slut.
Bluff, fabler och amsagor är också myterna kring kolesterol och mättat fett, och det är hög tid att begrava dessa, eftersom de har skadlig inverkan. Bluffmakarna är utöver religiösa fanatiker som kontrollerar dietistfacket i USA även det läkemedelsindustriella komplexet, som vill fortsätta sälja statiner och semaglutid på livstidsprenumerationer, samtidigt som man kränger sin skräpmat och sin subventionerade «vegetabiliska» olja i dotterbolag i livsmedelsbranschen, samt de korrupta mutkolvar till politiker som springer dessa entiteters ärenden.
Och de med höga halter av LDL-C och totalt kolesterol lever samtidigt längre. Inte en paradox, utan ett faktum.
Deepseek blev för många en svart svan, en överraskande händelse man «inte såg komma». Nämligen för att det finns ett utbrett sentiment om att Kina med dess förment underlägsna modell inte kan jämföra sig med den fria världens kraft och styrka, och att kineserna bara förmår kopiera oss snarare än att driva utvecklingen i kreativ riktning.
Med ett sådant synsätt lurar man bara sig själv, och det är synnerligen olyckligt då vi i Europa just inte har råd med den sortens arrogans. Det är vi som inte längre förmår uppfinna, inte kineserna. Orsakerna härtill är inte svåra att begripa.
Till att börja med måste man förstå Kinas moderna utvecklingshistoria, från ett mätt och däst kejsardöme på världens topp till ett förfall som saknar motstycke, accentuerat av japansk aggression och invasion, inbördeskrig och småningom en period av politiskt vanvett under Folkrepublikens första decennier.
Folkrepubliken Kina var vid dess utropande 1949 ett av världens absolut fattigaste länder, med närmast universell analfabetism i den stora bondebefolkningen. Sådana länder kan helt enkelt inte prestera i vare sig akademiska eller industriella termer, utan har att först lägga en grund med primärutbildning och andra reformer kring hälsa med mera.
Trots det politiska vanvettet skedde faktiskt en sådan utveckling, och den borgade för att det efterblivna Kina småningom var moget nog att påbörja en omfattande ekonomisk liberalisering och industrialisering, nämligen då man under Deng Xiaoping införde dylika reformer från 1978 och framåt. Man kunde erbjuda politisk stabilitet, låga löner och skicklig arbetskraft, men man hade fortfarande inte så mycket att hämta i forskning och utveckling.
Man kopierade Japans koncept med joint venture-företag i syfte att erbjuda dessa ekonomiska fördelar i utbyte mot tekniköverföring, varvid Västs kunskap successivt överfördes till Kina. Kineserna har på så sätt kontinuerligt ökat både sin kunskapsnivå och sitt välstånd, varefter det bara skulle bli en tidsfråga innan man når en kritisk massa för att ta ledningen i fält efter fält.
Det är inte unikt för Kina, utan är en utveckling som präglar alla länder. Storbritannien kopierade Tyskland och Europa, USA kopierade Storbritannien och Japan kopierade USA. Innan man kan springa måste man lära sig att både krypa och gå.
Om Kina tidigare satsade på att bygga en bred bas med primär- och sekundärutbildning samt att lära på arbetsplatsen, förfogar man nu över högre utbildning av rang. Man producerar långt fler ingenjörer och doktorer i matematik och naturvetenskaper än Väst, så till den grad att man har ett stort akademiskt överskott som skapar vissa obalanser på arbetsmarknaden.
Den knivskarpa konkurrensen har gjort att man numera leder patentligan överlägset, samt dessutom presterar vetenskaplig forskning i ett mått som västerlandet inte längre kan matcha. Sådan forskning som sedermera omsätts i praktiska tekniska tillämpningar, exempelvis inom AI och kvantdatorer.
Nature, kanske världens mest ansedda vetenskapliga tidskrift, för statistik över vilka institutioner som publicerar sig, och när man sammanställer index över dessa framkommer att Kina har en helt brutal dominans i fråga om högkvalitativa forskningsartiklar. I exempelvis fysik tronar åtta av kinesiska universitet bland de översta tio, och bland de femtio första platserna återfinns inte mindre än trettiotre kinesiska institutioner, eller 67 %.
Det ser likandant ut i de flesta andra fält, medan den närmsta konkurrenten USA får nöja sig med ströplatser längre ned i fältet. Det är en fingervisning om vart Nobelprisen kommer att gå om tiotalet år eller så, givet att man inte helt sonika tillämpar något slags antikinesiska regler kring priset.
Men viktigare än äran är just de praktiska tillämpningarna, den teknik som blir resultatet av denna enorma forskningsinsats. Belackarnas och kinahatarnas tes om att Kina bara «kopierar» faller så att säga pladask under dessa förutsättningar, då Kina alltså leder utvecklingen och befinner sig i den yttersta spetsen.
Det vi ser nu i form av massiv dominans i fråga om solceller, vindsnurror, elbilar och annan grön teknik är alltså bara en mindre försmak av vad som ska komma längre fram i kedjan, när ny grundforskning spottar ut resultat. När Kinas rymdprogram ger civila tillämpningar av samma snitt som en gång det amerikanska Apollo-programmet. När Kina småningom rundar och tar sig förbi jänkarnas futtiga exportkontroller och andra obstruktioner, för att ta soklar ledning och lämna övriga världen långt, långt efter sig, i fält efter fält.
Väst kan för all del fortsätta förbjuda företag efter företag att etablera sig i Väst, med det ena korkade motivet efter det andra – ZTE, Huawei, Tiktok, Shein, Temu, BYD, Deepseek… – men småningom når vi en punkt då kinesiska produkter och tjänster blir lika oumbärliga som dagens amerikanska, och då uppstår ett svårt politiskt dilemma, i vart fall för den kinahatande klicken som i sin patologiska paranoja hellre stoppar huvudet i sanden än att förhålla sig till den verklighet som är förhandenvarande och allt mer uppenbar.
Omvänt är situationen för oss i Europa så mycket dystrare, då vi inte längre spelar i samma liga som USA och Kina. Vi har halkat efter, då vi hellre har satsat på byråkratisk reglering och «värderingar» än hårdkokt forskning och industriella tillämpningar. Den lilla spets som produceras flyr omedelbart till USA, där villkoren är så mycket bättre för företagande och utveckling.
Det är av denna anledning vi inte har några Google eller Baidu, Meta eller Weibo, Apple eller Huawei, OpenAI eller Deepseek, o.s.v. Och det är av denna anledning vår föråldrade bilindustri förfaller och går i graven, för att vi inte längre kan konkurrera, för att vi inte har förnyat oss, för att vi har alldeles fel fokus på «värderingar» och annat, för att det är alldeles för dyrt att producera, för att det finns alldeles för mycket röd tejp och regleringar. Europa har åderförkalkats.
Kinahatarnas dårpladder och åtgärder till trots kommer Kina otvetydigt att ta täten, och vi kommer därför att behöva förhålla oss till det på ett annat sätt än i dag. Ju förr desto bättre. Systemen kommer alltid att vara olika, även om Kina kommer att anamma allt större medborgerligt inflytande, kanske i analogi med Singapore. Det angår egentligen inte oss.
Men en sak är säker, och det är att om vi inte ser om vårt eget hus, och om vi stänger ute den ledande teknik- och forskningsmakten, så är Europas storhetstid definitivt förbi. Det finns inget axiomatiskt i att Europa ska befinna sig i täten, och emellanåt har vi ofta befunnit oss på botten. Vill vi ha en ny medeltid, eller vill vi åter bli en ledande region i världen?
Den här bilden är inte bekant för den större allmänheten, men den är signifikativ för det skifte vi står inför. Vad vill vi göra åt det?
Livsstilssjukdomar som diabetes, hjärt- och kärlsjukdom, demens och så vidare fortsätter att öka, även med justering för ålder. Faktum är att sådana sjukdomar blir allt mer frekventa även i yngre generationer, vilket så att säga är en klar indikation på att något är alldeles galet i de kostråd som myndigheter ger och i den allmänna hanteringen av livsmedel och politiska styrmedel.
Men denna myndighetsvänster tycks inte vara benägen att korrigera sig själv eller ta intryck av nyare forskning, utan håller benhårt fast vid ett äldre paradigm som alldeles har tjänat ut. Detta paradigm gäller hypotesen om det mättade fettets fördärvlighet, och att det istället är de «mjuka fetterna» som är nyttiga, samt att mängden av «kolesterol» är en indikator för hjärt- och kärlsjukdom.
Man kan elementärt konstatera att man svenskom tar myndigheternas råd på största allvar, och därmed att konsumtionen av mättade fetter i mjölk och smör har minskat radikalt, samtidigt som konsumtionen av exempelvis rött kött har legat mer eller mindre konstant. Under samma period har även konsumtionen av grönsaker ökat flerfaldigt, i linje med rekommendationerna. Ändå fortsätter sjuktalen att stiga?
Man kan förstås till detta foga att konsumtionen av godis, glass, läsk, chips och ultraprocesad skräpmat också har ökat, och det är nog en bättre parameter för sjukligheten. Tillsatt socker är helt säkert en faktor, och så även minskad rörlighet. Men allra störst bidrag finner man i de «nyckelhålsmärkta» «mjuka fetter» som myndighetsvänstern anbefaller som «nyttiga», sådana industriella smörjmedel som raps- och solrosolja som numera är legio i tillagning hemmavid och i restaurangmiljö, men även i ultraprocessade substanser.
Exempelvis Livsmedelsverket hävdar här att forskningen visar tydligt att risken för hjärt- och kärlsjukdomar minskar om man byter ut en del av det mättade fettet i maten mot fleromättat eller mot enkelomättat fett från vegetabiliska livsmedel, men det är en skröna från just det paradigm som omtalas ovan och som går under benämningen «diet–heart hypothesis». Det förhåller sig i själva verket tvärtom.
Betrakta exempelvis Minnesota Coronary Experiment (MCE), såvitt man kan förstå den enda randomiserade kontrollstudie som föreligger i ämnet, till skillnad från de ymniga epidemiologiska undersökningar som annars åberopas. Experimentet företogs 1968–1973 vid ett antal mentalsjukhus i Minnesota, med innebörd att man hade fullständig kontroll över den diet som ålades patienterna.
Kontrollgruppen gavs en traditionell diet med stor andel animaliskt mättat fett, medan man i interventionsgruppen lät ersätta det mättade fettet med fleromättad linolsyra (omega-6) i form av majsolja. Linolsyra (18:2n6) är den dominerande fettsyran i «vegetabiliska» oljor som raps- och solrosolja.
Resultatet föll ut så att interventionsgruppen erhöll en förväntad kraftig reduktion av kolesterol i blodserum, vilket då enligt hypotesen skulle innebära bättre hälsa och skydd mot hjärt- och kärlsjukdom. Men i själva verket var dödligheten betydligt högre i interventionsgruppen, varför man beslöt att begrava studien i en byrålåda, eftersom verkligheten inte stämde överens med kartan.
När mättat fett ersattes med linolsyra ökade dödligheten.
MCE var ännu ett barn av Ancel Keys, vars utstuderade bias och forskningsfusk satte tonen för det paradigm som alltjämt dominerar, och som är behäftat med så stor prestige och så väldiga kommersiella intressen att det är synnerligen svårt att bryta. Å andra sidan kan man förstås hävda att kommersiella intressen finns vart man än tittar, och att ingen är fri från bias – vi har alla våra käpphästar.
Särskilt för äldre patienter.
Gott så, men datan är öppen för alla att studera, i den mån den inte har begravts i en byrålåda, och för ateroskleros eller åderförfettning finns ypperliga studier att hänvisa till. Här har man sedan länge noterat att kolesterol korrelerar väl med förekomsten av ateroskleros, särskilt det man kallar det «onda kolesterolet». En korrelation är visserligen ett nödvändigt villkor för kausalitet, men inte ett tillräckligt.
Kolesterol är annars en essentiell steroid som tillverkas av samtliga celler i kroppen, nämligen för att det utgör en del av det membran som cellerna har och som medger transport av nutrienter till cellerna. Det är en lipid eller fettsyra, som inte lirar med vatten, och därför behöver en buss eller taxi för transport i blodomloppet.
Sådana farkoster benämns lipoproteiner, som har den egenskapen att de är hydrofila på utsidan och hydrofoba på insidan, och därmed kan transportera kolesterol och triglycerider (fetter) i blodplasman. Kolesterol transporteras på grund av att produktionen är ojämnt fördelad i kroppen, varvid lipoproteiner ombesörjer transporten.
Fullpackade bussar med mycket fett och därmed låg densitet (LDL) i förhållande till vatten går från levern till celler, medan mindre taxifordon med små mängder kolesterol och hög densitet (HDL) går i den motsatta riktningen, i en ständig skytteltrafik som är ypperligt välreglerad och på det stora hela taget problemfri. I den mån kolesterol intas med kosten tackar kroppen för det och drar ned på den interna produktionen, medan allt överskott bryts ned i mindre beståndsdelar – jo, man kan faktiskt äta hur många ägg man vill.
Ateroskleros kännetecknas av att plack bildas i artärernas väggar när makrofager av någon anledning angriper LDL-partiklar, varvid ett slags «skumceller» bildas. Det sker i sådan omfattning att kroppen inte hinner städa undan ordentligt, varför ny frisk vävnad bildas ovanpå placken och därmed genererar en successiv förtjockning, som småningom stör omloppet så till den grad att en infarkt uppstår.
Frågor att ställa här är 1) varför makrofager angriper dessa transportfordon, och 2) vad denna plack egentligen består av. Om vi börjar med den senare frågeställningen visar ett flertal analyser av kompositionen av denna plack att linolsyra (omega-6) är den mest frekventa ingredienten, med närmare fyrtio procent. Därefter kommer oljesyra (omega-9, 18:1n9), en enkelomättad fettsyra som förekommer rikligt i olivolja. Båda är rejält förhöjda i förhållande till normal komposition.
Plack i ateroskleros består främst av linolsyra, som bara kan komma från dieten. Ät inte linolsyra, och ingen plack formeras.
Det man ska ta fasta på här är att kroppen inte på egen hand kan tillverka linolsyra. Det är en så kallad essentiell fettsyra som måste tillföras med dieten, medan oljesyra enkelt kan produceras. Oljesyra är tillsammans med palmitinsyra (mättad, 16:0) en av de mest frekventa syrorna i kroppsfett, och det är därför normalt att sådan transporteras med lipoproteiner.
Förekomsten av linolsyra i plack ger emellertid en delförklaring till MCE-experimentet ovan, nämligen att för högt intag av fettsyran orsakar plack och därmed åderförfettning och hjärtsjukdom. I själva verket orsakar linolsyra fler problem än så, men vi kan här nöja oss med att betrakta den kardiovaskulära komponenten.
På frågan varför detta sker är svaret oxidering. Fleromättade fettsyror har ett antal dubbelbindningar i kolkedjan, vilket gör dem till föremål för oxidering via fria radikaler. Det sker i kedjereaktion, så att när en kedja poppar och bildar en stel mättad transfettsyra, så poppar resten i snabb följd. Sådana transfetter betraktas av immunförsvaret som främmande inkräktare, varför makrofager skrider till verket för att eliminera dem, inklusive det omgivande lipoproteinet.
Men kedjereaktionen gör att det blir en veritabel massaker som efterlämnar alldels för mycket skräp, vilket utgör grunden för plack och ateroskleros. Att det är LDL med tät ansamling fett är i detta avseende naturligt, då kedjereaktionen får störst effekt där.
Linolsyra räknas som en essentiell fettsyra, även om det egentligen är derivatet arakidonsyra (20:4n6) som är den essentiella komponenten. Men vid för högt intag och i obalans med omega-3-syror uppstår oxidation, och sjukdom följer. I naturligt tillstånd finns inte linolsyra i sådan mängd som erbjuds av industriell ultraprocess, utan balansen omega-6:omega-3 är helt jämnt fördelad, medan den i den moderna tillvaron är närmare 15–20 eller än högre – härav sjukligheten.
MCE gav patienter en tokhög dos av linolsyra.
Mättat fett kan å andra sidan inte oxidera, i vart fall inte under normal temperatur, utan är stabilt. Man finner alltså inte (naturliga) mättade fetter i plack i onormal omfattning, och därför är mättat fett inte heller en orsak till hjärt- och kärlsjukdom. Det är ren energi, i likhet med enkelomättade fetter som oljesyra, som är helt neutrala ur inflammatorisk synvinkel. Däremot kan hydrogeniserade mättade fetter framställda ur «vegetabiliska» oljor i ultraprocessad skräpmat orsaka samma slags problem, eftersom kroppen ser dessa substanser som främmande.
Dessa rön har varit allmänt kända i fyrtio år, men ändå fortsätter man från myndighetsvänstern att rekommendera rapsolja och andra «mjuka fetter» och margariner med hög halt av linolsyra. Det är en form av metabol woke att framhärda sålunda, eftersom man borde veta bättre. Datan är entydig: det är linolsyra i placken, inte mättade fetter, och det är linolsyra som i RCT-experiment orsakar högre dödlighet, inte mättade fetter.
Här brukar myndighetsvänstern, likväl som den allmänna veganvänstern, framföra att kött och mejeri minsann också innehåller såväl linolsyra som transfetter. Så är det, men det är å ena sidan konjugerad linolsyra som kroppen vet att hantera på ett annat sätt, och så är även fallet för naturliga transfetter i mejeri – det är i själva verket nyttiga fettsyror, till skillnad från de industriellt framställda «vegetabiliska» fröoljorna.
För att ytterligare komplicera saken är hög halt av glukos och fruktos i kombination med fett eller protein en grund för plackbildning, då i form av glykering. Det är fortfarande linolsyra som är den fundamentala boven, men man kan alltså göra cocktailen värre med stora mängder fritt socker i läsk och annan skräpmat.
Det står var och en fritt att lita på myndighetsvänstern i Livsmedelsverket, och att därmed häva i sig rapsolja i kombination med stora mängder kolhydrater, vilket enligt denna analys är ett recept för en katastrof. Eller så tar man till sig de entydiga rön som finns, och anpassar livsföringen därefter. Det innebär att sky linolsyra och «vegetabiliska oljor» som pesten, tillsammans med fritt socker och ultraprocessade substanser.
Alldeles oavsett om man är vegan, vegetarian eller karnivor eller föredrar någon annan specifik diet av det ena eller det andra skälet, bör man alltså särskilt se linolsyra och fritt socker med stor skepsis. Det är substanser som orsakar omfattande skada i organismen.
En bredare framställning om bias och fusk i forskningen.
Amerikanska regimens ambition sedan åtminstone Obama har varit att sätta krokben och sätta upp hinder för Kina, så att man kan behålla sitt teknologiska försprång. Exempelvis Wolf Amendment från 2011 förbjuder Nasa att samarbeta med sin kinesiska motsvarighet, i syfte att försvåra och fördröja landets rymdprogram samt utveckling av interkontinentala robotar.
Det har ju gått så där, med tanke på att Kina numera har momentet i den nya rymdkapplöpningen och i ensamt majestät har utvecklat hypersoniska interkontinentala robotar. Medan Internationella rymdstationen förfaller, förfogar Kina över toppmoderna Tiangong, snart den enda rymdstationenen i omlopp.
På samma sätt har den amerikanska skurkregimen sedan Sleepy Joe Bidens tid infört allt fler och hårdare exportrestriktioner kring halvledarteknik, särskilt grafikprocessorer av modernaste snitt, under förevändning att sinka den fortsatta kinesiska militära utvecklingen. Men den egentliga ambitionen är att obstruera landets tekniska utveckling överlag, oberoende av militära applikationer – för robotar behövs faktiskt inga Nvidia-processorer.
Särskilt gäller att man vill förhindra att Kina tar ledning i artificiell intelligens, eftersom det finns en allmän uppfattning om att den som dominerar AI också kommer att dominera världen. Och för AI krävs omfattande processorkraft i gigantiska kluster av hypermoderna GPU, vilket alltså är motivet för exportrestriktionerna, sanktionerna och annan «economic coercion».
Faktum är att detta företag ett tag såg ut att bära frukt, och USA utropade slutlig seger när OpenAI lanserade ChatGPT-4 under 2022. Kina halkade på efterkälken, och med ständig brist på chips och annan elektronik skulle man aldrig komma i kapp. Så var i vart fall tanken.
Men sedan dess har Kina gjort snabba framsteg i litografisk utrustning för processortillverkning och därmed drastiskt knappat in på det amerikanska försprånget. Nöden är alla uppfinningars moder, och det är därmed bara en tidsfråga innan man är ikapp och förbi, givet att man har så många fler intellektuella resurser att tillgå.
Faktum är att det även i USA främst är kinesiska forskare som driver utvecklingen av AI, varför den amerikanska regimens paranoja kring kineser riskerar att äventyra landets fortsatta konkurrenskraft. Allt fler kinesiska forskare i USA återvänder till modernationen under McCarthy-liknande program som China initiative och allmän sinofobisk rasism i USA.
Därför ska man inte heller bli förvånad över att Kina nu har lanserat en storskalig språkmodell som överträffar eller är i paritet med amerikanska konkurrenter på varje område, men till en liten bråkdel av de senares utvecklingskostnader. Än värre, ur amerikansk synvinkel, är att denna LLM är öppen källkod och flera ordningar mer effektiv.
DeepSeek (深度求索, Shendu qiusuo), som företaget heter, lanserade i december DeepSeek-V3, med en träningskostnad motsvarande sex miljoner US-dollar. Det är drygt en procent av Metas kostnad för att träna LLaMA, och visar därmed hur mycket mer effektiv algoritmen är – det som kostar är nämligen processorkraften.
Kina har således tagit sig förbi det hinder amerikanerna satte upp, och därtill kommit ur fällan mer agil än sina konkurrenter. Därmed har man faktiskt tagit initiativet även i den fortsatta utvecklingen av AI, och har nu momentet framför sina klumpigare motsvarigheter i Silicon Valley. DeepSeek är samtidigt mest en akademisk tillämpning, och vad som döljer sig i labben hos Baidu, Tencent och Alibaba vet man inte riktigt, men sentimentet är att USA nog kan ställa in segerfesten tills vidare.
