Det är sommar, varför vänsterkommunistiska regimtelevisionen SVT har stort fokus på bränder varhelst de behagar uppstå, i syfte att skrämma delar av populasen kring den stundande klimatapokalyps som aldrig kommer. Det kallas för konfirmationsbias när man ensidigt försöker bekräfta sin egen favorithypotes men struntar i data som motsäger tesen. Varför inte sätta den egna «verifieringsdesken» i arbete på de egna reportagen?
För dagen har statsteve ett helt sjok med artiklar om bränder i Spanien, samt en utsaga av en «professor» (aktivist) som menar att «det kommer bli värre». Den vänstervridna medieplattformen hänvisar också till statistik från EU för att stödja sin tes.
Men å ena sidan visar den «statistiken» bara att 2025 är en uteliggare (tillfällig avvikelse), och man kan alltså inte bygga en trend på en enda mätpunkt om ett år… och å den andra sidan visar annan statistik att skogsbränderna kontinuerligt minskar, om än med en och annan uteliggare då och då. Trenden är alltså vikande, och därför ljuger statsteve.
EU-statistiken visar att 2025 är en avvikande punkt i statistiken. Detta är inte en trend.
Vänsterkommunistiska statstelevisionen är en mycket obehaglig aktör som inte drar sig för att manipulera tittar- och läsarkretsen, exempelvis med påhittade och icke ekvidistanta färgsskalor i väderrapporterna och uppdiktad statistik om bränder och klimatfenomen. Problematiken med klimatet kan aldrig tacklas på det sättet, utan med sådana metoder kommer man bara att generera en kraftig backlash.
Ökad temperatur ger alltså inte större brandrisk, utan mindre. Detta för att fuktigheten och därmed nederbörden ökar och torkan minskar, i stort. Den totala ökenutbredningen är alltid större under kallare perioder, även om enskilda regioner kan drabbas negativt vid ökad temperatur, exempelvis Spanien.
Rektorer för fyra tunga lärosäten har i en debattartikel argumenterat för mer samarbete med Kina om teknik, forskning och utveckling, i vad som får sägas vara en nykter analys i en i övrigt paranoid omgivning. Men man får förstås genast mothugg av Timbro-organet Frispel samt notoriska ledarskribenter.
Bland de senare uttrycks att Europas långsiktiga säkerhet är beroende av att det är USA som har det ekonomiska och teknologiska övertaget mot Kina, och att i en värld dominerad av Kina skulle vårt sätt att leva och styra våra samhällen inte finnas kvar, inklusive våra fria universitet.
Det är en skogstokig analys, som tar geopolitiken för något slags nollsummespel där det bara kan finnas en herre på täppan, det vill säga att Kina avser att överta USA:s position som global hegemon. Kina har inte och har aldrig haft en sådan ambition, och det är inte heller en sådan utveckling som är förhandenvarande.
Vi har istället en polycentrisk ordning i vardande, med flera poler och maktcentra snarare än en enskild supermakt som länge har tillåtits missbruka sin maktställning. I en sådan världsordning är det tämligen självklart att Sverige och Europa måste lira med samtliga parter, och att Europa inte längre kan vara en amerikansk vasall utan en självständig aktör – i själva verket en av polerna tillsammans med Kina och USA.
Men om Kina vinner teknikkriget? frågade jag i ett inlägg för halvannat år sedan, avsett att illustrera just detta dilemma. Det är egentligen en retorisk fråga, eftersom Kina kommer att ta täten i vetenskaplig forskning och utveckling samt dominera stort i nästan alla områden. Det är elementärt så, givet att Kina har den större skalan i allt. Alla pilar pekar i den riktningen.
Men det innebär enligt ledarskribentens virriga resonemang att det då är kört för Sverige, att «vårt sätt att leva» (som amerikanismen lyder) upphör, och att våra «fria universitet» blir mindre fria. Som om Beijing kunde – eller ville – påverka andra länders styrelseskick, kultur och inhemska politik. I själva verket har Kina en stående ickeinblandningsprincip att förhålla sig till, med krav om reciprocitet.
Den knäppa ledarskribenten tillskriver i övrigt Kina väldigt mycket mer makt än vad man faktiskt har, exempelvis att Beijing är den makt som med ett par telefonsamtal hade kunnat avsluta nästan alla krigen som rasar i världen just nu. I själva verket har man ingen kontroll alls över dessa skeenden, och har inte heller något med dem att göra. Man kan inte ens påverka raketmannen i Pyeongyang.
Givetvis innebär Kinas dominans politiskt inflytande, men det gäller enbart internationella relationer, standarder, diplomati med mera, inte enskilda länders nationella politik eller kultur. Och det är bara bra, eftersom en värld där den enda supermakten USA missbrukar alla system inte är till båtnad för någon.
För Sveriges vidkommande är det helt självklart att vi måste ha omfattande samarbeten med världens främsta ekonomier och forskningscentra. Till de senare hör redan kinesiska universitet med en tämligen brutal dominans i aktivitet, samtidigt som Kina sedan länge toppar patentligan helt överlägset.
Under sådana omständigheter faller också argumentet att Kina skulle ha något särskilt intresse av svenska universitet eller bedriva industrispionage mot svenska företag. Den som leder utvecklingen har alltså inget större behov av det, och kinaantagonisterna tycks ha 1990-talets Kina i sinne när man formulerar sina märkliga analyser.
Kina kommer alltså att dominera teknisk forskning och utveckling samt ta den ekonomiska täten, men man kommer inte att regera i ensamt majestät, utan i konkurrens med USA. Om Europa och lilla Sverige vill vara med i den utvecklingen har man att förhålla sig till båda dessa makter och inte lägga alla sina ägg i den amerikanska vasallens korg – det vore den verkliga säkerhetsrisken.
Kina är mer möjlighet än hot. Och USA:s tid som global hegemon är faktiskt över, det är dags att svälja det pillret nu.
Fåglar har typiskt ögon på huvudets båda sidor, vilket ger en monokulär syn med närmast obefintlig förmåga till avståndsbedömning. Samtidigt kan de inte rotera ögonen i dess hålor, utan vrider istället huvudet för att fokusera på objekt i omgivningen, vilket är varför duvor och andra fåglar ständigt tycks röra på skallen.
Ungefär samma slags konstruktion kan ses hos hästar, kor, harar och andra herbivora betesdjur som livnär sig på plantföda. Fåglar är inte nödvändigtvis herbivora, utan äter ofta mask och insekter och emellanåt andra djur, som råttor, men de har gemensamt med gräsätarna att de huvudsakligen är bytesdjur.
Undantag finns naturligtvis, nämligen för rovfåglar som örnar, falkar, uvar med flera. Men de har inte heller samma slags optiska konstruktion, utan har framåtriktade ögon med binokulär syn för maximal förmåga till avståndsbedömning. Det är en egenskap de delar med andra rovdjur, som kattdjur, vargar och björnar.
Frågan är nu var dina ögon är placerade på huvudskålen, och vad det i så fall har för betydelse? Inte nödvändigtvis att människan därför är ett rovdjur, eftersom det är en egenskap vi delar med schimpanser och andra primater, ursprungligen trädlevande djur som är i behov av att kunna bedöma avstånd, de flesta av vilka är frugivorer.
Plantätarögon utan stereoskopiskt seende.
Men tillsammans med andra anatomiska och fysionomiska egenheter framträder ett klart mönster, nämligen att människan är karnivor till sin natur. Med karnivor menas köttätare i någon form, antingen obligat sådan som kattdjur, eller fakultativ sådan, det vill säga preferentiella köttätare.
Däremot har karnivorism inte så mycket att göra med den taxonomiska indelningen i Carnivora och Primates, som inte är närmare släkt med varandra. Djur i ordningen Carnivora omfattar exempelvis sådana arter som jättepandan, en björn som är exklusivt herbivor och livnär sig på bambu, samtidigt som det finns hundratals arter av karnivora växter.
En ledtråd kring människans status ges av hennes oförmåga att i kroppen syntetisera vitamin B₁₂, ett essentiellt ämne som måste tillföras med födan. Problemet är att vitamin B₁₂ bara har animaliska källor, utöver en del alger som människan normalt inte konsumerar. I naturen finns inte heller «tillskott», varför en slutsats är att människan måste konsumera animalisk föda för sin överlevnad.
Gräsätarna har inte detta problem, då de fibrer de tuggar i sig hanteras av mikrober i tunntarmen och andra delar av matsmältningsapparaten och där bildar vitamin B₁₂. Kor har fyra magar just för att kunna spjälka cellulosa och andra svårsmälta substanser, medan de flesta herbivorer åtminstone har tarmar av omfattande storlek och mer komplicerad natur.
Vår avlägsna kusin gorillan äter sådana fibrer dagarna i ända, men till skillnad från denna äldre apa har vi förlorat vår förmåga att livnära oss på sådan föda. Vår matsmältningsapparat har förenklats under utvecklingen, med betydligt kortare tarmar som resultat, inälvor som är gjorda för lättsmält föda som kött.
En annan faktor utgörs av människans magsyra, som varierar mellan 1.0–2.0 mätt i surhetsgrad pH. Saltsyrans roll är att spjälka protein samt skydda mot bakterieinfektioner från animalisk föda. Den surhetsgraden präglar inte frugivorer och andra primater, och inte heller gräsätare, utan är typisk för karnivorer och nekrofager (asätare).
Människan kan under sin utvecklingshistoria räknas till båda kategorierna, dels under en första fas som samlare då klimatförändringar tvang ned förfädren på marken, och senare i ett skede då vi jagade mer aktivt. Sedermera tillkom elden som ett verktyg att förbereda födan och göra den än mer lättsmält, med resultat att matsmältningsapparaten förenklades ytterligare och kognitiv förmåga via större hjärna premierades.
Denna större hjärna tillsammans med händer förmögna att gripa tag om saker har gett upphov till förmåga att tillverka redskap, med vilka kött kan bearbetas i form av krossning, malning, skärning med flera moment. Människans tandrad inbegriper redan vissa karnivora drag, men de är inte särskilt väl utvecklade, och behövs inte heller på grund av våra unika förmågor i övrigt – vi har blivit en kokinivor art.
Sammantaget ger alla dessa särdrag att människan måste betraktas som karnivor till sin natur, en toppkonsument och ett rovdjur som måste äta kött i någon utsträckning för att tillgodogöra sig erforderliga ämnen som vitamin B₁₂. Människan är därför obligat karnivor snarare än fakultativ, även om det inte hindrar att vi samtidigt kan vara omnivorer (allätare) under större delen av tiden.
Bushmen i naturen har en utpräglad preferens för kött, men äter plantföda i brist på annat, en egenskap som gör det möjligt att överleva under en längre tid utan animalisk föda. Men förr eller senare måste tillskott av sådan artriktig föda ske, i annat fall uppstår svåra bristsjukdomar med hjärnskada som följd.
Mänsklig herbivorism (veganism) existerar inte i naturen, och kan inte heller existera naturligt, utan är ett modernt påfund av stadsmänniskor som kan köpa tillskott för att kompensera för sådana brister. Det är bara under de senaste hundra åren en sådan ordning har varit möjlig, men det gör den nog inte mer lämplig.
Människans magsyra är unikt sur, i samma härad som asätares.
Det lär ska vara «sommar», men temperaturen visar mest enskilda plusgrader, kanske med en topp om tretton grader eller så. Detta i slutet av maj, en månad som i år är osedvanligt kall och ruggig. Men om det skrivs inget i statsmedierna, eftersom det inte ligger i deras intresse att pricka av köldknäppar.
De statskontrollerade medierna söker sig således hellre dit där det för tillfället är varmt, eller där det för tillfället brinner, för att ständigt söka konfirmation för tesen att vi brinner upp i ett allt varmare klimat. För närvarande har man hamnat i Förenade Arabemiraten, i klassiskt ökenområde.
På det svarar statsmedierna då att den globala medeltemperaturen de facto ökar, och att det därför är angeläget att följa utvecklingen. Men att bokstavligen följa temperaturen och eldslågorna är ett svårt fall av konfirmationsbias, och har ingenting med seriös journalistik eller vetenskap att göra.
Allra mest meningslöst är att ständigt berätta om nya «värmerekord», eftersom det är givet att sådana «slås» i en uppåtgående trend. Det är en form av alarmism som syftar till att skrämma upp populasen och därmed förorda en viss typ av åtgärder som råkar rimma med en viss typ av politik. Gissa själv på vilken kant.
I denna alarmistiska journalistik citerar man Meteorologiska världsorganisationens rapport om de kommande fem årens utveckling, där nya «rekord» alltså förutspås med sjuttio procents sannolikhet. Det berättas också att «rekordvärmen» beror på atmosfärens koldioxidkoncentration, som sägs vara den högsta på «800 000 år».
Se där, ett sådant där stort (och helt godtyckligt) tal som syftar till att injaga skräck! Men eftersom vi nu ändå börjar prata i termer av de långa geologiska serierna, kan det vara värt att åter framhäva att vårt klimat här och nu i geologiskt perspektiv är osedvanligt kallt med synnerligen låga koncentrationer av koldioxid.
Vi befinner oss alltså i en istid (definition: förekomst av en kryosfär, det vill säga permanent isbeläggning vid polerna), och det sedan 34 miljoner år tillbaka. Det är inte jordens normaltillstånd, utan en anomali. Ur det perspektivet finns därför ingen större anledning att känna oro för den vidare temperaturstegringen: den är tvärtom välkommen, så att vi kan komma ur detta förfärliga ishus.
De nivåer av CO₂ kring drygt 400 ppm som nu registreras hör alltså till de lägsta som någonsin har förekommit, och de förknippas med just istid. Den nivån kan inte bara fördubblas eller tredubblas, utan till och med tiodubblas, utan att det för den skull orsakar jordens «undergång». I praktiken är det emellertid inte längre möjligt med sådana nivåer, eftersom kolet är omsatt i biomassa i form av växtlighet och djur.
Och varken i teorin eller praktiken kan jorden «gå under» eller «brinna upp», och inte heller kan ett nytt massutdöende äga rum till följd av temperaturstegring. Tvärtom innebär högre temperatur ökad nederbörd, högre fuktighet, mindre ökenutbredning, större odlingsbar areal, ökad växtlighet och så vidare.
Förvisso innebär klimatförändringar förändrade nivåer av vattenhöjd, förändrad utbredning av flora och fauna med mera, men sådan förändring är jordens normaltillstånd, även under loppet av några tusen år. Jorden rör sig ständigt, och med den dess invånare. Men det sker ändå så sakta, även nu, att det för den enskilda människan knappt märks och inte heller har några omedelbara konsekvenser.
Med det perspektivet i bakhuvudet kan man lättare handskas med klimatförändringar, och hellre se dem i positiv dager än som något skräckinjagande. Allt annat lika skulle vi nämligen vara på väg mot en ny nedisning enligt kända periodiska mönster, vilket med säkerhet hade krossat den mänskliga civilisationen. Industrialisering, fossila bränslen och utsläpp av koldioxid har således varit en oförutsedd räddare i nöden, den som småningom tar oss ur istidens grepp.
Att jorden blir någon grad varmare i medel hjälper dessvärre inte mot den kalla svenska sommaren.
Interventionsstudier med hårda ändpunkter, det vill säga sjukdom eller död som resultat, föreligger överhuvudtaget inte för konsumtion av rött kött. I princip alla sådana studier är istället av kohorttyp, med blanketter som deltagare fyller i med jämna mellanrum avseende sådant de tror sig ha ätit. Vet du vad du åt förra tisdagen? Eller i mars?
På detta tveksamma material tillämpas därefter statistisk analys där man försöker filtrera resultaten med avseende på ålder, kön, rökning, motionsvanor och en lång rad andra faktorer, men processen är överhuvudtaget inte möjlig att genomföra utan att införa en rad godtyckliga parametrar, som då utgör bias i modellen. Ändå är det den typ av forskning som är överlägset vanligast inom nutrition, jämte en liten andel djurförsök.
Föga överraskande ger sådan blankettforskning ofta motstridiga resultat, men gemensamt för dem är att de relativa risker som småningom anges för olika slags livsmedel är så små att de mest motsvarar statistiskt brus. Under alla omständigheter är sådana obetydliga korrelationer inte att förväxla med orsakssamband.
Det är detta slags skräpforskning Livsmedelsverket menar utgör «en stark vetenskaplig grund» för de nya kostråd man nu har fastställt, rön som är daterade och saknar verkligt stöd i forskning. Men kanske viktigare är att man numera erkänner att man har tydliga politiska målkonflikter kring klimatpolitiska överväganden och andra övergripande riktlinjer, och att man inte har hälsa i första rummet.
Härav följer den nya rekommendationen om att äta maximalt 350 gram rött kött i veckan, med given följd att tonårsflickor och unga kvinnor kommer att fortsätta att lida av järnbrist och andra bristsymptom. Naturligtvis har man klumpat samman processkött som korv i kategorin, vilket är kutym för den plantbaserade falangen.
Verket hävdar att fler än hundra tusen fall av cancer kan förebyggas om alla äter enligt rekommendationerna, men det finns alltså ingen verklig grund för det påståendet, allra minst avseende kött. Kött ger nämligen varken cancer eller några andra sjukdomar, enligt de interventionsstudier som faktiskt föreligger i ämnet.
Det är också a priori förväntat att det slags naturliga livsmedel människan är utvecklad för att äta är fullständigt ofarligt. Men myndigheten menar här på fullt allvar att naturligt kött och animaliska fetter är hälsovådliga, medan å andra sidan rapsfrön som i grunden är oätliga och toxiska utgör «nyttigt fett», nämligen efter genmodifiering, stark upphettning i flera omgångar, behandling med lösningsmedel, avgummering, blekning, deodorisering och färgning i industriell process i kemiska raffinaderier… en fullständigt hårresande analys, inte minst i ljuset av den forskning som föreligger kring peroxidering av linolsyra.
I rekommendationerna finns å andra sidan ingen passus alls om ultraprocessade livsmedel, kanske för att sådana ju oftast är «plantbaserade» och fullständigt dryper av de «nyttiga» «vegetabiliska» oljor som verket menar är nyttiga. Man verkar ha fastnat i ett annat tidevarv, och ser inte alls vad som är det faktiska problemet ur hälsosynpunkt.
Livsmedelsverket fick för en tid sedan tilläggsinstruktioner om att i sina studier inkorporera betydelsen av kostråden för svensk livsmedelsproduktion och särskilt beredskapen under krigstid, men man har fullständigt duckat frågan och gett regeringen fingret som svar. Man menar att kostråden inte kommer att ha någon betydelse för saken, särskilt om man «väljer svenskt».
Man kan se det som ännu en politisk pekpinne, men den är i detta fall befogad. Livsmedelsberedskap är verkets primära uppgift, medan myndigheten inte alls har kompetens kring nutrition och hälsa, och inte alls har «klimatet» som kärnuppgift.
Slutsatsen blir att generaldirektör Sohlström måste entledigas, och att Livsmedelsverket från grunden bör reformeras. Regeringen bör vidare inrätta en ny näringsmyndighet som utan doktrinära pekpinnar har att fastställa näringsrekommendationer, på verkligt stark vetenskaplig grund.
