Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kultur Vetenskap

Europas första kultur

Människans utvecklingshistoria är på samma sätt som för alla organismer betingad av miljön. Vårt släktes uppkomst sammanfaller med inledningen av pleistocen för 2.58 miljoner år sedan, då norra halvklotet såg ett allt kallare och torrare klimat till följd av periodiska nedisningar under den alltjämt pågående kvartära istiden.

Sedan tidigare hade kenozoisk istid rasat under trettio miljoner år till följd av Himalayas veckning då den indiska plattan brakade in i Asien, med konsekvens att Antarktis islades. Sedan dess har jordens medeltemperatur sjunkit med närmare tio grader. Kvartär istid är således en nyare fas i den längre kenozoiska motsvarigheten.

Glaciärerna i norr påverkade det globala klimatet i torrare riktning, med ökenutbredning och förändrad flora och fauna. Savann och stäpp bredde visserligen ut sig långt tidigare i Afrika, men den pulserande variationen i glacialer påskyndade förloppet.

Trädlevande apor hade då att söka sig mot marken i allt större utsträckning, varvid primitiv förmåga till upprätt gång premierades i kontinuerlig succession. Dieten förändrades från strikt frugivor till omnivor, med vissa inslag av kött från kadaver. Denna protein- och energirika diet premierade i sin tur kognitiv utveckling och successivt större hjärna.

Vår närmaste föregångare Australopithecus (sydapan, cirka fem miljoner år sedan) är ett tidigt resultat mot omnivor livsstil under nyttjande av stenverktyg för att bearbeta föda. Släktet Homo uppstod för ungefär 2.5 miljoner år sedan ur Australopithecus africanus, med Homo habilis som första art. Hon följdes sedermera av Homo erectus för två miljoner år sedan, en art som lämnade Afrika och populerade hela Eurasien.

Ur Homo erectus utvecklades sedermera Homo heidelbergensis och Homo antecessor, ur vilka slutligen följde Homo neanderthalensis i Europa, Homo denisova i Asien samt Homo sapiens i Afrika, den senare för ungefär 300 000 år sedan. Gemensamt för dessa artbildningar är kontinuerligt större hjärna och förfinad stenindustri samt förmåga att nyttja elden för matlagning, varvid ytterligare energi kan tillföras till allt mindre kostnad.

Ytterligare förändringar i dessa arter är kontinuerligt minskat omfång av tarm- och magsystem samt förfinad tandrad till följd av omnivor diet under en kokinivor (verktygsbaserad) regim. Människan avlägsnade sig allt längre från de fibertuggande förfädren.

I själva verket premierade vi i egenskap av samlare–jägare energirik föda, eftersom sådan ger mest utdelning och därför mer tid för annat. Vi är till naturen lata, och skulle inte få för oss att hellre äta energifattiga och svårsmälta rötter givet tillgång på kadaver eller möjligen honung. Även moderna jägare–samlare följer denna energiprincip, och föredrar därför alltid kött om sådant finns tillgängligt.

Man observerar därför typiskt en gradient i nord-sydlig riktning avseende inslag av animalisk kost i dieten, med mer animalisk föda ju kallare klimatet blir. Detta naturligtvis för att växtligheten avtar med kylan, men även för att konkurrensen om köttet är svårare i varmare klimat, i vart fall för kadaverletande «jägare» med primitiva vapen.

För cirka sjuttio tusen år sedan lämnade även Homo sapiens den afrikanska kontinenten, av allt att döma till följd av klimatförändringar i Sahara. Visserligen hade enstaka grupper tidigare genomfört utbrytningar, men utan bestående resultat – de assimilerades av neandertal eller gick under på annat sätt.

Men då fler och större grupper utvandrade fick man först fäste i Levanten, från vilken plats fler expeditioner utgick, mot främst Asien, längs kustremsan. Europa fick vänta på grund av det karga klimatet, Anatoliens bergiga miljö samt inte minst den större förekomsten av neandertal längre norrut.

Men för cirka fyrtiofem tusen år sedan sätter Homo sapiens sin fot i Europa, i konkurrens med neandertal. Det är numera känt att sapiens beblandar sig med såväl neandertal i Europa som systerlinjen denisova i Asien, men det sker inte under frivilliga former utan genom våldtäkt, därtill av neandertal mot kvinnor ur sapiens – i vart fall är det den enda kombinationen som ger livskraftig avkomma.

Resultatet är att moderna ickeafrikaner har 2–7 % arv från neandertal respektive denisova (papuaner avseende de senare), omfattande ungefär hälften av neandertals genom. Neandertal kan därför sägas ha assimilerats in i sapiens under bildande av en ny variant av europeisk tidig modern människa (EEMH), som vi vanligen kallar Cro-Magnon.

Grottmålning i Chauvet, Frankrike.

Den första europeiska kulturen under sapiens benämns aurignacien (-45/-26 ka), efter fyndplatsen i Aurignac i Frankrike, och den ersätter neandertals motsvarande kultur, benämnd moustérien (-100/-38 ka). Typiskt för kulturen är grottmålningar i Chauvet och andra platser omfattande målningar av mammut, uroxe, häst, bergslejon och andra djur. Man hade även statyetter och andra konstföremål, samt musikinstrument som flöjter, varvid en pentatonisk skala nyttjades.

DNA-utbytet med neandertal gav ett evolutionärt snabbspår avseende vissa egenskaper av både positivt och negativt slag, men samtidigt verkade evolutionen hastigt under förutsättningar omfattande små grupper i kargt klimat. Större kropp och huvud premierades som en enkel tillämpning av värmeledningsekvationen, och därmed förelåg även större hjärna som resultat – den beteendemässigt moderna människan med abstrakt symboliskt tänkande var född.

Den så omdiskuterade hudfärgen var mycket riktigt mörkare än i dag, men inte längre av afrikanskt snitt. Vi hade under femton tusen år i Levanten redan utvecklat betydligt ljusare hy, även om blont hår och blå ögon skulle komma senare, nämligen i samband med dietära förändringar i samband med jordbrukets ankomst.

Paleolitiska européer var karnivorer. (Stable isotopes reveal patterns of diet and mobility in the last Neandertals and first modern humans in Europe.)

Grottmålningarna likväl som de spjut som nyttjades skvallrar om dieten, som var i det närmaste karnivor till sin art, nämligen av tvingande skäl i avsaknad av annan växtlighet än gräs och kanske bär under sommaren. Isotopanalyser har visat att både sapiens och neandertal var karnivora toppkonsumenter, med mammut som favoriträtt.

Aurignacien uppgick småningom i gravettien (-33 ka), solutréen (-21 ka) och magdalénien (-20 ka) till följd av nya förutsättningar under maximal utbredning av istäcket samt utveckling av nya stenindustrier, kontakt mellan isolat med mera. Därefter skedde islossning i verklig bemärkelse då nuvarande interglacial inleddes med varmare klimat, uppkomsten av jordbruk med mera.

Människan (sapiens och neandertal) var toppkonsument, med mammut på menyn. (Stable isotopes reveal patterns of diet and mobility in the last Neandertals and first modern humans in Europe.)

Europas folk – västliga och östliga jägare–samlare med flera – kom i allt större kontakt med tidiga europeiska bönder (EEF) under neolitikum, varvid nya folkgrupper med distinkt kultur uppstod. Sedermera tillkom beridna stäppfolk med hjulförsedda vagnar från Svarta havet, varvid hela Europa erövrades under framväxten av indoeuropeisk kultur – ett tredje befolkningsutbyte, om man så vill.

Detta är vårt fundamentala arv som européer, det som ytterst definierar oss som en väsensskild kultur i världen. Lika högstående kulturer har på motsvarande och likartat sätt framträtt i Asien och förstås i Levanten, samtidigt som detta gemensamma arv har diffunderat tillbaka in i Afrika i tillämpliga delar. Vi är i någon mening vad vi har varit, och kan inte avskiljas från detta ursprung och denna utveckling.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Ukraïna ur Kinas synvinkel

Ukraïnas korrupte diktator Voldemort Zelenskyj, på besök i Singapore, hävdar att Kina uppmuntrar länder att inte delta i en kommande «fredskonferens» i Schweiz. Några närmare bevis för detta påstående presenterade han inte, men sant är i vart fall att Kina självt inte kommer att delta i spektaklet.

Orsaken till detta är att den ryska motparten i konflikten inte är inbjuden, och att agendan centreras kring Kievs tiopunktsplan för fred, ett fantasidokument hämtat från sagans värld. «Fredsformeln» omfattar bland annat fullständigt ryskt tillbakadragande, restaurering av Ukraïnas forna gränser inklusive Krim samt en tribunal för ryska krigsbrott. Eller hur…

Det är därmed oklart vad konferensen syftar till, annat än att samla den ena sidan för sedvanligt pep talk under något slags semesterresa, där man återigen ska bedyra sitt eviga stöd till Kievs regim. Samtidigt är verkligheten så beskaffad att Moskvas grepp om de annekterade områdena är stabilt, och varje realistisk fredstrevare måste därför ta detta i beaktande samt förstås engagera båda parter i dialog.

Kina har således inget att göra i en oseriös låtsaskonferens om ingenting alls, utan väljer att avstå. Säkert skulle man från Västs sida än en gång vilja försöka locka in Kina i den egna fållan, för att få Beijing att försöka påverka Moskva i rätt riktning. Men det är dömt att misslyckas av ett flertal skäl.

Det första och primära är att Väst har bundit ris för egen rygg genom att ständigt misshandla Kina, bland annat genom exportkontroll, sanktioner och handelsbarriärer, samtidigt som man helt enkelt inte kan höra upp med att lägga sig i Kinas inre angelägenheter. Ett sådant fientligt agerande leder givetvis till motsatsen, nämligen ett närmande till Moskva i egenskap av fiendens fiende.

Det andra är att Ukraïna inte angår Kina, och att Beijing inte har för vana att lägga sig i andra länders konflikter. Zhongnanhai söker aldrig allianser och ingår aldrig pakter, och man har således inget inherent intresse av att delta i Västs skuggkrig mot Ryssland.

Det tredje är att Kina inte vill att Ryssland ska förlora kriget, eftersom det stärker det expansionistiska Väst och dess militärallians, och därmed i förlängningen innebär ett än större hot mot Kina. Sedan länge smyger västerländska kanonbåtar kring Kinas kust, på senare tid förstärkt under samarbeten som Aukus och illvilliga tankar om ett «globalt Nato».

Det fjärde är att Ryssland är en garant för Kinas oberoende vid en skarp konflikt med USA och allierade i regionen, exempelvis över Taiwan. Energi, spannmål och vatten från Ryssland kan då hålla den kinesiska industrin intakt och befolkningen i komfort, även under omfattande internationella sanktioner. Samtidigt kan man räkna med Rysslands implicita och passiva stöd som tack för hjälpen med Ukraïna.

Det femte är att Kinas långsiktiga strategiska mål gagnas av att ha Ryssland i beroendeställning, nämligen för att man därmed neutraliserar en potentiell konfliktyta kring den långa gränsen nationerna emellan. De båda länderna är inga naturliga vänner, utan har ofta legat i konflikt med varandra under historiens lopp.

Tätbefolkade Kina och dess industri + glesbefolkade Sibirien och dess naturresurser är en perfekt kombination i en möjlig framtida värld.

Kina får därmed tillfälle att expandera både industri och kultur till Ryssland så länge Moskva sitter i ett internationellt skruvstäd, och en frusen konflikt gynnar därför Beijing. På längre sikt kan man även göra anspråk på förlorade delar av Manchuriet som krav för att skydda Kreml. I förlängningen hägrar möjligen även det glesbefolkade Sibirien med dess resurser.

Zhongnanhais fredsplan linjerar därför med Kremls, och är samtidigt den realpolitiskt enda möjliga, nämligen att Ryssland behåller annekterade territorier och att Kiev åtar sig rollen som neutral stat. Moskva behåller man ändå i sitt grepp, eftersom Västs antipati lär bestå under överskådlig tid, samtidigt som Natos expansion effektivt gör halt.

I Kinas optik finns därför föga skäl att ansluta sig till den västliga klicken, eftersom man från det hållet har sagt upp vänskapen och numera betraktar landet som «systemisk rival» eller rent av «fiende». Man intar således en formellt neutral position samtidigt som man expanderar sina intressen i Ryssland, utan att för den skull dra på sig Västs kollektiva vrede under sanktioner.

Kategorier
Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik

Europeisk högergir

Europavalet förutspås omdana den parlamentariska balansen i riktning högerut, varför en analys är påkallad kring orsakerna till denna förändring från socialliberal mittenhegemoni till radikal förändring. Den vänsterliberala tolkningen är i vanlig ordning att demokratin är «hotad» när den egna makten rämnar, men i grunden är det snarare ett nödvändigt skifte för att bevara demokratin.

Detta inses när man begrundar hur EU under drottning Ursula har gått i allt mer auktoritär riktning, med drakoniska lagar i syfte att än mer kontrollera informationsflödet på internet, i allt från direkt censur till tung reglering som får Sovjetunionens byråkrati att blekna. Vi har här sedan länge en konvergens mot den kinesiska strategin, som helt enkelt inte är uppbygglig för vårt vidkommande.

Det senaste utspelet från drottning Ursula, som del i hennes återvalskampanj, är således föga förvånande att upprätta en «europeisk demokratisköld» i syfte att bekämpa sådan information som anses vara «skadlig» eller gå emot «våra värderingar», enkannerligen sådan som emanerar från andra länder, som Ryssland.

Europeisk «demokratisköld» inte till gagn för Europas utveckling.

Men tiden är nog kommen att ifrågasätta drottning Ursulas anspråk om monopol på värderingar, ty det finns inte någon sådan enkel uppsättning som unisont omfattas av de europeiska folken. Undertryckande av det fria ordet är förvisso en europeisk specialitet av beklagligt slag, men här finns samtidigt en stark falang för yttrande- och informationsfrihet, särskilt bland högerliberaler och i viss mån bland konservativa.

Vårt Europa bygger nämligen inga digitala murar. För oss är yttrande- och informationsfriheterna själva essensen i demokrati, förutan vilka statsskicket blir meningslöst. Det ligger i dess natur att systemet under sådana friheter står pall för alla slags angrepp av såväl intern som extern art, nämligen för att de idéer som framförs kan delibereras fritt i öppen debatt.

Om man inte kan anförtro folket denna förmåga, utan istället menar att överheten behöver filtrera information på lämpligt sätt, har man i ett slag underkänt folkstyrets fundamentala grund. Då pläderar man för upplyst despoti under drottning Ursula och hennes anhang, eller kanske snarare enbart despoti då det inte finns något särskilt «upplyst» kring hur Europa administreras.

En annan värdering kring vilken det rådar polarisering gäller migrationen, där vi i högerblocket faktiskt förespråkar murar. Vi anser att Europa finns till för européerna, inte för afrikanerna eller araberna, och att europeisk kultur måste värnas istället för att ständigt urholkas och förminskas. Den friktion i form av kriminalitet och kulturkrock som har följt i massinvandringens spår förskräcker, och det är hög tid att städa upp i detta förfall.

Woke som politisk rörelse gagnar inte heller Europa, och det är knappast våra «värderingar» som här kommer till uttryck.

På samma sätt finns det knappast någon värderingsmässig enighet kring vänsterliberal woke importerad från USA, och vi är numera rätt många som är hjärtligt trötta på att få *2SHBTQIAP++, neopronomen och präster i nagellack och kvinnokläder nedkörda i halsen som påtvingade och fredade «frihetsreformer». Saken gäller inte existensen av sådana fenomen i civilsamhället, utan den politiska vänsterns nyttjande av denna diskurs för att omdana kulturen i brutal government overreach medelst transagendan och andra mekanismer.

Detta så kallade kulturkrig omfattar även den vänsterliberala ansatsen att stöpa om traditionell europeisk kultur under den övergripande klimatagendan, bland annat genom att angripa boskapsnäringen och därmed livsmedelssäkerheten samtidigt som man förespråkar insekter och ultraprocessat vegokött på menyn. Högern vill inte medverka till denna utveckling, utan väljer här att försvara Europas verkliga kulturella värden – symbol för Europa är ju sedan urminnes tider tjuren.

En schism mellan Öst och Väst finns även i synen på Ryssland, där vi numera dras med en krigskåt falang i väst och en mer fredsinriktad i öst. Tycka vad man vill om Ryssland, men ett långvarigt proxykrig mitt i Europa gagnar helt enkelt inte oss, utan trycker ned oss än mer i den internationella konkurrensen med framförallt USA och Kina. Det är inte primärt en fråga mellan de traditionella blocken, men samtidigt är det östeuropeiska högerpartier som har en mer rysslandsvänlig profil.

Sammantaget kan man därför hävda att högerns idé är ett Europa i fred och frihet, främst för européerna, under värnande av hävdvunnen europeisk kultur. Europa har behov av viss förändring i federal riktning för att kunna hävda sig internationellt, men samtidigt med större inslag av nationell suveränitet i andra frågor för att kunna vidmakthålla lokal kultur och regionalt näringsliv.

Ett Europa under tung EU-byråkrati kan aldrig hävda sig mot USA och Kina, och det finns en given anledning till att vi inte har något Shenzhen eller Silicon Valley. På område efter område halkar vi efter på grund av alldeles för mycket röd tejp och byråkrati, samtidigt som government overreach mest orsakar polarisering istället för att rikta alla vektorer åt samma håll. EU behöver slimmas, och högern svarar mot detta behov.

EU behöver sättas på Ozempic och under en kraftig motionskur för att kunna hävda sig i den internationella konkurrensen.
Kategorier
Europa Politik USA

Kristerssons fascistregim bakom folkmordet

Internationella domstolen i Haag (ICJ) beordrade Mellanösterns enda ockupationsmakt att avbryta sin attack mot Rafah, men folkmördaren Netanyahu gav FN och världen fingret, sade «fuck you» och fortsatte i pur trots med bombningar och strider. Från Washington hördes viss formell kritik, samtidigt som man i nästa andetag utlovade fortsatta vapenleveranser. Där har du den «regelbaserade världsordningen» i ett nötskal.

Även den svenska fascistregimen när ett orubbligt stöd för apartheidstaten, dels för att man hyser genuina sionistiska värderingar inom de tre borgerliga partierna (samt antimuslimska inom SD), men främst för att man har ingått amerikanskt vasallskap genom medlemskapet i Nato och andra mekanismer. I den mån Rosenbad ska kritisera Tel Aviv blir det först när husse i Washington gör så, och man har inte längre någon oberoende utrikespolitik.

På sin hemsida har Tidö-regimen omfattande information om sanktioner mot Ryssland och stöd till Ukraïna samt självberöm för hur man strävar efter att straffa Putin för dennes inbördeskrig genom internationella mekanismer, medan saknaden av motsvarande text avseende Israels folkmord i Gaza är iögonenfallande. Sverige linjerar här fullständigt med USA, och ger i praktiken sitt implicita stöd till etnostatens etniska rensning.

USA står bakom sionistregimen i vått och torrt.

Sionistiske utbildningsministern tillika folkpartisten Mats Persson förkunnar således i en debattartikel att forskningssamarbeten med judestaten inte kommer att avbrytas, och riktar istället kritik mot de studenter som demonstrerar mot den etniska rensningen och akademins samarbete med Tel Aviv. Fascistregimens poliskår agerar påpassligt samma dag genom att lösa upp tältlägren på universitetsområden, på samma fason som i USA, för att stämma i bäcken och försöka tysta opinionen.

Uppenbarligen har man i politiska kretsar inte lärt någonting av forna tiders demonstrationer mot USA:s aggressionskrig i Vietnam med flera illegala konflikter, och förstår därför inte de vidare implikationerna. I vart fall i USA lär den gaggige stollen i Vita huset vara helt rökt i det stundande presidentvalet, då Creepy Joe retar upp universitetsstudenter genom att angripa både deras demonstrationsfrihet och yttrandefrihet genom att ta Tiktok ifrån dem och undertrycka deras protester mot det israeliska genocidet.

I Sverige är läget mer oklart, dels för att vi befinner oss mellan två val, men främst för att frågan har fått en annan dimension i och med det amerikanska vasallskapet. Man hör således inom den städade vänstern ingen kritik alls mot det israeliska genocidet, samtidigt som det starka antimuslimska sentimentet gör att sympatierna gärna faller med judestaten.

Man förmår inte hålla två tankar samtidigt i huvudet, och förstår inte heller att resultatet av folkfördrivningen i slutändan blir fler palestinier till Sverige och Europa och därmed ett än större inslag av både islam och antisemitism. Men framförallt förmår man inte upprätthålla ett oberoende förhållande till folkrätten och de brott mot mänskligheten som Israel anställer.

Det är vad den verkliga «regelbaserade världsordningen» handlar om, att rättvisan måste vara blind och ha samma tillämpning oberoende av gärningsman och offer. Men här ser vi hur man i Sverige, Europa och USA har en helt annan måttstock när det gäller Israel, ett förvridet synsätt som saknar motsvarighet i övriga världen.

Studenterna snappar upp denna diskrepans och ställer sig på barrikaderna att skandera mot vad som timar, mot Israel, mot USA och mot den svenska fascistregimen. Det gör man alldeles rätt i, och Klimat-Greta har äntligen fått en legitim mening med sitt förvirrade liv genom att delta i demonstrationer som betyder något.

Och Sverige springer mer än gärna USA:s ärenden, så även avseende Israels etniska rensning i Palestina.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Tankemässig härdsmälta i Rosenbad

Ministären Kristersson skänker ytterligare tretton miljarder till det svarta slukhålet i Ukraïna, varvid den sammanlagda militära stödsumman uppgår till fyrtiotre och en halv miljard kronor. Den långsiktiga ramen anges vara sjuttiofem miljarder under en treårsperiod 2024–2026, fördelat på tjugofem miljarder per år.

Dämed landar notan på långt över hundra miljarder kronor för äventyret i Ukraïna enbart för det militära stödet, men till detta kommer även humanitärt stöd och förstås en våldsam satsning på försvaret och integration i Nato, ytterst till följd av samma konflikt. Man kan här börja tala om ett tionde till Ukraïna, pengar som tas från medborgarna utan att omsättas i nyttig och uppbygglig verksamhet, utan som bidrar till Sveriges fortsatta förfall och därtill försätter oss i större risk än eljest.

Det hade varit en annan sak om man kunde förvänta sig framgång i att pressa tillbaka den ryska fronten, men det vi ser är det motsatta, samtidigt som inget alls tyder på att detta förhållande skulle ändras. Ryssland har det ultimativa övertaget i kraft av större manskap, varför det inte spelar någon roll hur mycket vapen som skickas till Kiev, eftersom det saknas erfaren personal att rätt hantera materielen.

Om Sverige, EU och Väst på allvar vill se en förändring av frontlinjen måste man själv sätta stövlar i backen, men det kan naturligtvis inte ske utan att det totala kriget bryter ut. Förhoppningsvis förstår man att det knappast är en lösning, utan rent vansinne, som än en gång kommer att skicka ned Europa i fördärv och ruiner.

Icke desto mindre yttras sådana tankar numera i debatten, bland andra av Frankrikes Macron, medan andra menar att vapen som skickas till Kiev bör kunna sättas in mot mål i Ryssland, under tanken att Ukraïna måste ha rätt att försvara sig. Från Moskvas horisont kan en sådan utveckling tolkas som att Väst mer aktivt griper in i striderna, och man skulle därför kunna svara reciprokt. Det är en oerhört farlig fas som nu blottläggs i konflikten.

Om kriget ändå inte vidgas, kommer status quo att bestå. Fronten kommer inte att flyttas österut, men möjligen får Ryssland fritt fram när de ukraïnska styrkorna blir så få att ytterligare motstånd blir meninglöst. Då faller Ukraïna, och allt stöd har i praktiken varit förgäves, eller snarare kontraproduktivt.

I de kort som spelas kan man emellertid se att saken egentligen inte gäller Ukraïna och dess «demokrati», utan förstås handlar om skir geopolitisk strategi. Kiev blir mest en ställföreträdande pjäs i ett skuggkrig mot Ryssland, varvid unga ukraïnska män offras i skyttegravarna för att nöta ned Moskva och för lång tid försvaga Kremls projektionsyta.

Sådan friktion gagnar främst USA, medan Europa i vanlig ordning tar stryk, inte minst ekonomiskt. Även Europa är i detta avseende mest en bricka i spelet, även om man själv nog tror att man är en central aktör.

Det fundamentala problemet med utnötningsstrategin är att Ryssland inte är isolerat, utan har full handel med världen utanför Väst, inte minst med Kina och Indien, och att sanktionerna inte biter. Olja, gas och andra naturtillgångar kommer att ge det flöde Moskva behöver för att hålla ställningarna indefinitivt, på vilket Europa då måste kontra.

Den som till äventyrs hade tänkt sig att Kina därför måste «straffas» eller «hanteras» i detta avseende har nog inte riktigt begripit styrkeförhållandena eller den grad i vilken Kina är integrerat i världshandeln och dess logisitiska flöde. Samtidigt är «strategin» att ständigt spotta Kina i ansiktet med tariffer, sanktioner och inblandning i dess interna angelägenheter nog inte rätt väg att gå om man vill ha Beijing med på tåget gentemot Ryssland – i Bryssel och Washington råder uppenbarligen härdsmälta i tankeverksamheten, och så även i Rosenbad.

Elaka tungor skulle säkert hävda att denna typ av resonemang är att gå Moskvas ärenden och sprida Rysslands «propaganda», men det är alltså inget annat än den realpolitiska analys som har legat fast under lång tid. Politiken drivs emellertid mer av känslor än de gränser verkligheten sätter, varför man alltjämt skyfflar miljarder att omsättas i den eviga ukraïnska branden, till ingen nytta.

Freden låter alltså vänta på sig när Kristersson och andra ministärer förbereder sig på flera års fortsatt utnötningskrig, med enda resultat att villkoren stadigt försämras för Zelenskyj. Förlorade territorier kan inte återtas, men man kan tappa än mer terräng när armén successivt och kontinuerligt tunnas ut.

Fronten ligger fast, även om man nu kan skymta en del ryska inbrott. Över tid kollapsar därför Ukraïna och Väst förlorar ansiktet.