Bryssel tänkte skicka en tusenlapp från mig och dig och varenda europé till den korrupta regimen i Kiev, men Orbán Viktor satte sig på tvären, främst för att tvinga fram utbetalning av frysta EU-medel till Budapest. Säkerligen finns även ett element av tvivel kring vad fortsatt stöd egentligen gör för nytta, en tanke som får allt större fäste på båda sidor pölen.
Men det är inte bara pengaströmmen till Zelenskyj som sinar och allt mer ifrågasätts. Även rationalen för de omfattande sanktionerna och andra element av ekonomisk krigföring mot Moskva, som pristak för olja, synas nu i större utsträckning, även av etablissemangsnära propagandamedier.
Det visar sig nämligen att sanktionerna inte har avsedd effekt, utan enkelt kringgås genom handel med världens två folkrikaste nationer Indien och Kina. De båda senare har ökat sina inköp av olja och gas, i utbyte mot export av gods som är sanktionerat i Väst. Även västligt gods slinker genom den porösa ryska gränsen, främst genom Centralasien, varför ingen brist föreligger i landet på någon som helst vara.
EU:s konstlade «pristak» har Ryssland enkelt rundat, och kan därför sälja till marknadspris till intressenter världen över. Det är inga svårigheter att skyffla olja från en tanker till en annan och därmed undgå försäkringsbojkotten mot ryska fartyg. Vidare är det så att inte ens Europa klarar sig utan den ryska oljan och gasen, eller för den delen en rad andra produkter, varför man fortsätter att finansiera Moskvas fälttåg.
Vidare slår sanktionerna mest mot EU, som formellt är i recession med -0.1 % tillväxt, att jämföra med Rysslands positiva tillväxt om 5.5 %. Avindustrialisering i Tyskland i kombination med energikris orsakar svåra interna blödningar i den europeiska ekonomin, som tar stryk i förhållande till USA, Kina och övriga världen.
Det är de omständigheterna man ska ha i åtanke, tillsammans med den ukraïnska oförmågan att slå hål på de ryska värnen, när man begrundar förutsättningarna för fortsatt krigföring gentemot Moskva. Det kan vara dags att gnugga sig i ögonen och nyktert konstatera att tiden är inne för att bilägga tvisten och gå vidare.
Unionen har sitt historiska ursprung i Kol- och stålgemenskapen mellan sex västeuropeiska länder, i syfte att förhindra nytt krig i Europa, nämligen genom att ingå i ett ömsesidigt beroende kring den materiel som är grundläggande för militära konflikter. Ur den kärnan har EU sedermera vuxit fram och organiskt kommit att omfatta tjugosju medlemsländer enligt på förhand givna kriterier.
De högt satta villkoren kring rättsstat, marknadsekonomi, demokrati, mänskliga rättigheter med mera enligt köpenhamnskriterierna har tjänat som garant för unionens stabilitet, eftersom en kedja aldrig är starkare än sin svagaste länk. Man har aldrig skyndat att ta in nya medlemsländer, utan har istället med medlemskap som lockbete gett incitament till länder att anpassa sig.
Under de förutsättningarna har Nordmakedonien stått i kö som kandidatland sedan 2005, Montenegro sedan 2010, Serbien sedan 2012 och Albanien sedan 2014, jämte Türkiet sedan 1999, men där den senare ansökan är fryst efter landets utveckling i fel riktning. Förhandlingar pågår löpande med de förra länderna, som successivt och kontinuerligt justerar sina institutioner för att uppfylla kriteriena.
Sedan kriget i Ukraïna inleddes har Bryssel emellertid anammat en annan filosofi, och tycks numera se mer geopolitiskt på medlemskap i unionen, varvid man skyndsamt vill expandera sina domäner i syfte att mota Ryssland i grind. Således antogs både Ukraïna och Moldavien som kandidatländer 2022 (tillsammans med Bosnien) och man har nu beslutat att inleda förhandlingar med båda. Därtill har Georgien – ett kaukasiskt land i Sydvästasien – getts kandidatstatus.
Samtliga tre länder är forna delar av det ryska imperiet likväl som Sovjetunionen, och länderna är splittrade i vilken sfär man vill tillhöra, med interna konflikter och oklara territoriala anspråk. För Rysslands vidkommande gäller saken främst säkerhet i samma avseende som utvecklingen i Ukraïna, och man kommer inte att tillåta länderna i fråga att sväljas av Nato.
Moskva har traditionellt inte haft något att invända mot Ukraïna eller något annat land som EU-medlem, men i ljuset av att unionen nu agerar i samklang med Nato och öppet antyder geopolitiska ambitioner, lär saken komma i ett helt annat läge. Kreml kommer att tolka det som en fientlig handling i syfte att småningom inlemma de tre staterna inte bara i unionen utan även i försvarsalliansen.
Därför är EU:s skiftning mot geopolitik kontraproduktiv, eftersom det närmast garanterar att framförallt Georgien blir en naturlig rysk måltavla, med Moldavien som möjlig option beroende på det slutliga utfallet i Ukraïna. EU och Nato har inte lärt läxan av Moskvas veto kring Ukraïna som Nato-medlem, utan tycks vilja fortsätta framhärda i sin expansionism.
Detta är emellertid inte EU:s väsen och funktion, och färgrevolution i länder präglade av splittring är inte vår grej, utan jänkarnas specialitet. Förutom att man destabiliserar länderna i fråga och utsätter dem för potentiell rysk aggression, äventyrar man unionens framtid och fortbestånd genom att agera utanför de givna ramarna i syfte att plocka in korrupta hybridregimer som står synnerligen långt från erforderliga kriterier.
Det är här inte bara Ukraïna som är en konfliktzon, utan även övriga nya kandidater. Moldavien har ingen kontroll över det självstyrande Transnistrien, som står Moskva nära. Georgien har förlorat greppet över Sydossetien och Abchazien, som erkänns som självständiga stater av Ryssland och en rad andra länder. Även Kosovo saknar fullt internationellt erkännande. Dessa stater har inte i EU att göra under nuvarande omständigheter.
Noga räknat har EU en geopolitisk roll att spela, som en given tredje pol mellan USA och Kina, med Ryssland som en regional stormakt i grannskapet. Men den rollen omfattar inte aggressiv expansionism eller konflikt, utan måste ha som fundament en stark och stabil union med enskilda länder i ekonomisk och annan harmoni samt under stark värdegemenskap. Ukraïna, Moldavien och Georgien hör inte till den skaran.
Mycket väsen för ingenting. Så kan man kanske sammanfatta den gångna veckans klimathysteri i de gängse medierna med anledning av klimattoppmötet COP28-CMP18-CMA5 i Dubai, med sedvanligt överdrivet fokus i svensk statstelevision. Men avtalet är ändå en ganska nykter kompromiss.
Efter hela tjugoåtta sejourer, med början i Berlin 1995, tycks man här för allra första gången ha fått in ordet «fossila bränslen» i sluttexten, vilket får de hängivna aktivisterna att jubla. Nu är oljans dagar räknade, menar man, men oljeländerna tycks inte hålla med, och det är inte heller vad avtalet säger.
I denna «första globala inventering», som protokollet kallas, enas parterna om (punkt 28) behovet av djup, snabb och ihållande reduktion av utsläpp av växthusgaser i enlighet med 1.5 °C-målet samt förordar att parterna bidrar till ett antal globala ansträngningar i nationellt utformade program.
En sådan punkt (28d) berättar alltså om utfasning av fossila bränslen i energisystem (det finns andra tillämpningar, som produktion av stål, betong och konstgödsel) i syfte att uppnå nettonollbalans 2050, men på ett rättvist, ordnat och jämlikt vis. Det är egentligen ingen skillnad från tidigare målsättning, och innebär att den rika industrialiserade världen med dess historiska utsläppsskuld måste fortsätta att gå före, medan fattiga tillväxtnationer som Indien ges möjlighet att reprisera den industriella revolutionen ännu ett varv, i likhet med Kina.
Kumulativa andelar av utsläppen.
Även Kina räknas som ett utvecklingsland i denna diskurs, vilket är med sanningen överensstämmande i så måtto att det fattiga inlandet i västerled inte tillnärmelsevis har nått samma utvecklingsgrad som den rika östkusten. Av denna anledning kan Kina alltjämt smälla upp två nya kolkraftverk i veckan, motsvarande sex gånger så många som resten av världen sammantaget.
Men Kina har samtidigt åtagit sig att reducera utsläppen, med beräknad topp 2030 och utsläppsneutralitet 2060. Kina är vidare den aktör som har överlägset störst produktion av förnybar energi via sol, vind och vatten, vilket bara är ett annat uttryck för att världens fabrik har ett omåttligt behov av energi.
Kina är momentant världens största utsläppare, men står i termer av ackumulerat utsläpp bara för en tiondel av det globala bidraget sedan industrialiseringens början, att jämföra med USA:s en femtedel. Kina har samtidigt fyra gånger så stor befolkning som USA, varför man i ackumulerat utsläpp per capita blott står för ungefär en åttondel av det amerikanska bidraget.
Rättviseaspekten i usläppsfrågan: kolonialmakter har sedan industrialismens början berikat sig genom höga utsläpp per capita.
Det innebär inte att Kina har fri lejd att bli en lika stor klimatbov som USA, men det sätter rättviseaspekten i klimatavtalet i perspektiv. När folkrika stater som Indien och Indonesien följer i Kinas spår, för att inte tala om Afrika som kontinent, kommer reduktion av utsläpp i övriga världen att ätas upp med råge av utsläpp i sådana tillväxtregioner.
En elementär konsekvens av detta är att utsläppen inte kommer att mattas än på länge, och än mindre minska, och att 1.5 °C-målet därför är en chimär som sedan länge mest figurerar som något slags dekorativ rest från tidigare ambitioner. Uppvärmningen kommer inte heller att göra halt vid 2 °C eller 3 °C, utan kursen är för närvarande lagd mot 4–5 °C.
1.5 °C-målet enligt Paris-avtalet förutsätter en utsläppstopp 2025. Vi ser inte en sådan formeras.
En mer realistisk ambition är därför ett delta om 2–3 °C, och man kan i avtalstexten faktiskt finna stöd för en sådan. Punkt 28a berättar om att tredubbla den förnybara kapaciteten och dubbla energieffektiviteten till 2030. Punkt 28e nämner accelererat nyttjande av låg- eller nollemitterande energislag som kärnenergi samt tekniker som koldioxidavskiljning och -lagring.
Tonvikten ligger således på teknisk utveckling, samtidigt som man ger grönt ljus för att nyttja fossila källor under en längre övergångsperiod för att säkra energistabiliteten. Det är ungefär den ståndpunkt som numera hävdas av den svenska regeringen, och är alltså den internationellt dominerande, till skillnad från den mer radikala falangens krav om mer drastiska och omstörtande åtgärder.
Texten berör inte befolkningskomponenten i klimatfrågan, exempelvis att Afrika kommer att stå för ett tillskott av tre miljarder människor fram till sekelskiftet, samtidigt som kontinenten industrialiserar under nyttjande av kolkraft. Man får anta att det är inbakat i kalkylen, och att det åligger Kina och Västvärlden att bistå i att elektrifiera Afrika med förnybara källor – Sahara och Sahel väntar alltjämt på enorma solfarmer.
Avtalet berör inte heller sådana futtiga frågor som ett mindre klientel av gröna och vänsterliberala extremister i Västvärlden tenderar att bekymra sig om, exempelvis köttkonsumtion, utan lyfter blicken till en högre nivå omfattande livsmedelssäkerhet och adekvat näring i arbetet med att reducera utsläpp i sektorn.
Dokumentet lär därför knappast uppskattas av Klimat-Greta, Bjerström och de mer extrema falanger dessa representerar, men framstår för majoriteten av världens länder och medborgare som en god kompromiss och ett betydligt mer realistiskt utspel än de hysteriska utfall som numera dagligdags kommer från FN-chefen och andra instanser och figurer.
Zelenskyj är i Washington för att tigga mer pengar, men Republikanerna håller tills vidare inne med stöd tills Creepy Joe Biden är beredd att kompromissa kring inrikespolitiska krav. Samtidigt höjs allt fler röster mot vidare engagemang i Ukraïna, eftersom investeringen inte längre betalar sig.
Frågan som ställs öppet är vad ytterligare sextio miljarder dollar ska kunna åstadkomma som hundra miljarder tidigare inte har resulterat i. Kievs så kallade motoffensiv blev en praktflopp, och man mäktade inte med att återta mer än en kvarts procent av förlorat territorium. Samtidigt avancerar nu Moskva över hela linjen.
I propagandamedier håller man emellertid alltjämt hoppet och humöret uppe genom att i sedvanlig kumbayajournalistik berätta om de svåra ryska förlusterna, utan att ställa det i proportion till utblödningen på den andra sidan. Matematiken är på Rysslands sida i kraft av det större landet, och problematiken kring personal och materiel är därför alltid mer trängande på den ukraïnska sidan.
Det kan för många vara svårt att ta in, men Ryssland har alltså vunnit kriget. Den enda fråga som återstår att besvara är när en fred kan undertecknas och under vilka villkor. Man kan förlänga striderna i oändligheten om man så vill, kanske för att fortsätta nöta på Rysslands förmåga, men det sker i så fall på bekostnad av det ukraïnska folket, som får utkämpa Washingtons skuggkrig.
Preliminärt resultat av två års krig är att Ryssland tar en femtedel av Ukraïna, nämligen fyra nya oblast utöver redan annekterade Krim; att närmare en halv miljon män har mist livet i en konflikt som kunde ha undvikits; att återstoden av Ukraïna för lång tid framöver kommer att vara i synnerligen uselt skick, och inte för överskådlig framtid förmår kvalificera för medlemskap i EU.
En annan konsekvens är att Europa hör till förlorarna när summeringen görs, medan USA mestadels har kunnat casha in på försäljning av vapen och naturgas (man sprängde Nord stream av en given anledning). EU går nu in i recession efter två års energikris, inflation och inbromsning i ekonomin, och frågan är hur Bryssel egentligen föreställer sig framtiden.
Säkerligen kommer man att placera Ryssland i frysboxen för överskådlig tid, även om man förr eller senare måste normalisera förbindelserna med Moskva. Ryssland kommer så att säga inte att försvinna, samtidigt som jättelandet förfogar över enorma naturtillgångar i form av gas, olja och inte minst spannmål. Bryssel och Moskva måste enas om en säkerhetspolitisk doktrin som ger stabilitet.
Ska man samtidigt alienera Kina med allt större mått av «derisking» och geopolitiska bråk, är den vidare frågan hur Europas välfärd ska säkerställas. Vi har med Beijing ett ömsesidigt beroende i handel som riskerar att äventyras med allt fler inslag av exportkontroll, tariffer och andra frihandelsfientliga mekanismer likväl som sanktioner och andra politiska ingrepp.
Europa är inte i någon mening självförsörjande, utan är hårt exportdrivet. Samtidigt kan vi inte förlita oss på det nyckfulla USA, som även under den «gode» presidenten Sleepy Joe har infört lagar som attraherar europeiska företag och europeiskt kapital, varvid Europa missgynnas kraftigt. Samtidigt är Donald Trump bara ett år bort från presidentposten, som han har goda chanser att återerövra.
Vi kanske har betydligt större värdegemenskap med USA, men om vi samtidigt alltid drar det kortaste strået i den relationen, är den givna strategin att vi måste hedga med Kina och göra EU till en tredje pol i den polycentriska ordning som nu utkristalliserar sig.
Babblet om Kina som en «systemisk rival» är missvisande, och har aldrig tidigare förekommit i diskursen. Det är mest ett påfund av den USA nära stående presidentskan von der Leyen, som har krokat arm med Biden i ansatsen att utmana Kina. På det finns inte så mycket att vinna, och det enda resultat vi har sett hittills är att Beijing och Moskva därmed dras närmare till varandra, vilket inte är ägnat att gynna Europas sak.
Sitter med Taylor Swift i lurarna och funderar en smula över året som har gått och det som kommer, om det nu verkligen är meningsfullt att avgränsa tiden sålunda. Skämt åsido – jag har väl för fan inte Taylor Swift i lurarna! – men artisten i fråga blev av någon anledning utsedd till «årets person» av en amerikansk journal med den traditionen.
Inte för att det är något fel på Swift – en snygg, talangfull och framgångsrik kvinna – eller hennes fans (främst bland millenniumgenerationens vänsterväljare), utan snarare då att hon och den muzak i huvudfåran som hon representerar framhålls som crème de la crème 2023. Det säger kanske mer om Väst än Swift, vid närmare eftertanke.
Ett mer rationellt val hade annars varit Jevgenij Prigozjin, Wagner-gruppens befälhavare som gjorde myteri, korsade Dnepr åt andra hållet för att tåga mot Moskva och utmana kejsaren Vladimir Putin, och sedermera togs av daga av nämnda imperator i ett effektfullt fyrverkeri på hög höjd. Men Time ville kanske inte ge Ryssland mer uppmärksamhet i ett skede då Moskva är i färd med att vinna kriget, utan valde att istället piffa upp atmosfären med en smula flärd, glitter och drömsk countrymuzak.
Allra helst som 2023 blev en naturlig fortsättning på det svåra tjugotalet, med ytterligare en front öppnad i Palestina, jordbävning i Türkiet, recession i Sverige och Europa samt fortsatt käbbel och bråk mellan stormakterna USA och Kina, innefattande en bisarr episod kring en kinesisk väderballong som förirrat sig in över Nordamerika.
Detta kommer emellertid att ha sin givna fortsättning under 2024, som i traditionell kinesisk tideräkning utgör drakens år (龙年), i vart fall från tionde februari och framåt. Den kinesiska lunisolarkalendern förlitar sig på en sexagesimal indelning av tiden genom att kombinera tio så kallade himmelska stammar (天干) med motsvarande tolv jordiska grenar (地支), vilket ger en annan sorts referensram än löpande årtal.
Zodiakens djur sammanfaller med de jordiska grenarna, varför draken återkommer vart tolfte år. Draken är förstås i egenskap av symbol för Kina självt den mest omtyckta av figurerna, varför drakår brukar ge en mindre babyboom – något Kina kan behöva efter att ha nått toppen på befolkningskurvan och sedermera passerats av Bharat under 2023.
Ledargarnityret i Zhongnanhai är visserligen av det mest rationella och jordnära slag man kan föreställa sig, men det finns i den kinesiska kulturen ändå ett ganska stort mått av vidskeplighet, som kan spela in i politiken. Exempelvis sågs det som ett oroväckande omen när en förödande jordbävning inträffade i Tangshan 1976 (ett drakår), och mycket riktigt avled Mao Zedong bara någon månad senare, vilket i sin tur ledde till kursändring i Kina med den närmast ofattbara utveckling som har lett till dagens kinesiska supermakt.
På samma sätt kan drakens år 2024 ge extra skjuts i någon viss riktning, och det är inte helt otänkbart att Beijing drar nytta av tumultet i Ukraïna och Palestina för att slutligen befria (eller invadera) Taiwan. Tiden rinner nämligen ut för ett sådant företag, och läget blir kanske aldrig bättre än nu.
Visserligen skulle Xi vilja rusta militären ytterligare några snäpp för att vara säker på att segra, särskilt under amerikansk intervention, ty annars kan en smärre katastrof vänta landet och dess befolkning. Men att vänta ytterligare i en tid då USA pressar hårt med exportkontroll och andra instängningsmekanismer kan å andra sidan göra att tillfället försvinner för alltid, vilket naturligtvis är Washingtons intention och förhoppning.
Den amerikanska pressen gör emellertid att Kina under alla omständigheter måste agera, exempelvis genom att svara med samma mynt kring exportkontroll av kritiska råvaror och produkter där man har övertaget. Vita huset spelar ett högt spel när man försätter Kina i trångmål.
Mycket talar visserligen för att Kina över tid kan övervinna de amerikanska handelshindren, och man har redan avancerat snabbare än väntat i halvledarteknik och utveckling av supderdatorer med inhemska komponenter, men man förlorar samtidigt moment i den aktuella AI-konkurrensen och annan forskning utan ledig åtkomst till de ledande processorerna.
Kina har också överlägsen produktionskapacitet, men då både Washington och EU talar högt i termer av «derisking» och att återindustrialisera i tillämpliga delar, är nu det bästa tillfället att agera i frågan kring Taiwan. Vid ett slag mellan Kina och USA i Sydkinesiska sjön kan Kina tack vare sin kapacitet snabbt rikta om ekonomin mot krigsproduktion av fartyg och annan materiel, medan USA inte längre förfogar över den förmågan.
Ytterligare en faktor som talar för kinesisk intervention är att provinsval hålls i Taiwan i början av året, med förväntad utgång i att Framstegspartiet JMD behåller makten och därmed att anspråken på självständighet förnyas och intensifieras. Nationalistpartiet GMD saboterade för sig själv genom att inte komma överens med Folkpartiet MZD om en gemensam plattform.
Ett avgörande kring Taiwan kan därför bli huvudnumret under kommande år, och det skulle i så fall leda till omfattande effekter på världsekonomin. Den inflation och nedgång i ekonomin vi har sett under kriget i Ukraïna är en västanfläkt i jämförelse med vad som väntar under en drabbning mellan USA och Kina, om än aldrig så begränsad till just Taiwan – och allt talar för att en sådan utveckling inte blir begränsad. Håll i hatten, för nu kan det börja blåsa på allvar!
Årets tevedrake i Kina är som sig bör AI-genererad med namn Longchenchen (龙辰辰), där 辰 (chen) utgör en jordisk gren. Av ren händelse motsvarar 辰 (chen) även riktningen 120°, vilket råkar vara där Taiwan befinner sig i förhållande till fastlandet… underskatta aldrig vidskeplighet!
