Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland

Krigspsykosen

Huruvida utrikesminister Wang Yi (王毅) under sitt besök i Canberra tog upp frågor om mänskliga rättigheter, exempelvis Australiens behandling av aboriginerna, är inte klarlagt, men under alla omständigheter innebär mötet med motparten Huang Yingxian (黄英贤) alias Penny Wong en normalisering i förbindelserna. Det är första gången sedan 2017 som Wang besöker landet.

Minns att Scott Morrisons skogstokiga regim 2018 bannade Huawei och ZTE från utbyggnad av landets 5G-nät, och senare efter pandemins utbrott 2020 föreslog en coronakommission under australisk ledning i syfte att fastslå skulden för den redan utpekade brottslingen. Beijing svarade med tariffer på kött, vin, bomull, timmer och kräftor, vilket till dags dato har kostat australiskt näringsliv ett antal miljarder dollar i förluster.

Den australiska regimen utvecklade sedermera ett slags paranoid psykos, som resulterade i den märkliga pakten Aukus och inköp av kärndrivna ubåtar i syfte att patrullera Sydkinesiska sjön långt från australiska vatten. Man tror alltjämt att Kina kan komma att invadera ökennationen, men det är förstås en del av den schizoida symptombilden och har inget med verkligheten att göra.

Sedermera har Australien skiftat regim, med visst töväder i relationerna som resultat. Anthony Albanese bröt isen med ett besök i Shanghai i november, och Wang Yis besök kommer småningom att följas av premiärminister Li Qiangs (李强) dito. I samband med detta kommer även tarifferna att skrotas, och Canberra har därmed kanske lärt läxan och insett realiteten i att vara i ömesidigt ekonomiskt beroende med Beijing – en relation som även kräver ömsesidig respekt.

Samtidigt kvarstår krigsparanojan, och planer finns på att utöka Aukus med fler parter, kanske Kanada och Japan, en allians som småningom även kan länkas samman med Natos ambition att vidga sina domäner österut över Eurasien. Under alla omständigheter utgör Australien en amerikansk marionett i syfte att innesluta Kina, även om den australiska ekonomin visade sig vara på tok för liten och svag för att på egen hand kunna utmana Beijing.

Den märkliga australiska krigspsykosen har sedermera även drabbat oss i Europa, visserligen till följd av ett verkligt krig. Men tanken att Ryssland skulle gå vidare med attacker mot Nato-länder är i samma schizofrena härad som Canberras rädsla för Kina. Ändå förbereder drottning Ursula Europa för «krigsekonomi», samtidigt som de enskilda medlemsländerna rustar som aldrig förr.

Upprustningen syftar till försvar mot en fiende som aldrig kommer, men också att tillverka vapen och ammunition för fortsatt krig i Ukraïna, en konflikt man tror kommer att fortgå under lång tid, trots att Kiev inte bara har slut på ammunition utan framförallt manskap. I vart fall rustar man för lång konflikt med Moskva.

Produktion av det slaget ger emellertid ingen exportvinst, och gagnar inte heller samhället i övrigt. Pengar som kunde ha anslagits för forskning och utveckling samt bättre välfärd går istället till meningslös destruktion och statliga utgifter för ett överdrivet försvar. Detta i en tid då Europa till stora delar är i recession och lider av en levnadskostnadskris till följd av inflation.

Detta är nämligen inte som under kalla kriget, då Väst var överlägsen ekonomisk herre på täppan och enkelt kunde manövrera ut Sovjetunionen. Ryssland drabbas inte särskilt hårt av sanktionerna, men framförallt kan Kina ånga på som aldrig förr när Moskva gör grovjobbet. Kinas femprocentiga tillväxt är kanske inte som fordom dubbelsiffrig, men det ska alltså jämföras med Europa som står still eller går back.

Europa skjuter därför sig själv i foten – eller snarare i huvudet – när man halkar allt längre efter både USA och Kina, och man faller i egen grop när man har den futila ambitionen att samtidigt sanktionera Moskva till stenåldern och «frikoppla» från Kina. Hjärnsläppet är fullt i paritet med Canberras, och frågan är således hur vi ska kunna tillfriskna från detta tillstånd.

Kategorier
Hongkong Kina Politik USA

Äntligen frid i Hongkong

Säpo har pekat ut ett antal nationer som särskilda säkerhetsrisker för Sverige, i så måtto att de bedriver spionage, söker påverka politiken och med andra medel lägga sig i sådant som inte angår dessa externa krafter. Underrättelsetjänsten har härvidlag inte riktigt alla hästar i stallet avseende vad som utgör hot eller inte, men klart är i vart fall att Ryssland är ett sådant, och att Sverige likt alla andra länder tar avstånd från sådan extern inblandning i dess affärer.

Dessvärre lever man inte riktigt som man lär, utan anser på en och samma gång att man har rätt att lägga sig i andra länders interna angelägenheter, vanligen i demokratimissionens namn. Det gäller än mer så USA, anglosfären och EU, som ständigt interfererar i andra staters göranden och låtanden.

Särskilt har man för vana att anlägga synpunkter på Kina och dess verksamhet, inte minst i regioner med kolonialt förflutet eller som utgör turbulenta gränsområden i vilka man medelst en rad förfaranden syftar till samhällsomstörtande aktiviteter, färgrevolution och andra splittrande åtgärder. Hongkong är i egenskap av tidigare brittisk kronkoloni en sådan gränsyta, som man sökt nyttja som murbräcka gentemot Kina i övrigt.

Amerikansk infiltration i Hongkong.

Amerikanska NED och andra kongressfinansierade utskott har således infiltrerat och finansierat universitetsungdom och andra skikt i Hongkong i mer eller mindre revolutionära syften, med resultat att protestaktioner lamslagit regionen under flera år, nämligen för att staden har saknat lämplig lagstiftning att hantera sådan samhällsomstörtande verksamhet.

Visserligen har den äldre kronkolonins säkerhetslag funnits som fundament, men den har inte tillämpats i praktiken sedan andra världskrigets slut, särskilt som Hongkongs grundlag stipulerar att man har att instifta en egen sådan. Ett försök därtill gjordes 2003, men misslyckades efter protester, varvid projektet lades i malpåse.

Utvecklingen därefter tvang emellertid centralregeringen i Beijing att 2020 genom dekret införa en sådan säkerhetslag, även det i full överensstämmelse med sagda grundlag. Hongkong kunde därmed hämta andan, samtidigt som gräddan av upprorsmakare ställdes inför skranket eller flydde rättvisan.

Uppror i Hongkong under externt inflytande.

Men lagen i fråga var blott ett provisorium, och det föll alltjämt på Hongkongs parlament att instifta en egen och mer omfattande säkerhetslag. En sådan har nu äntligen klubbats i parlamentet (立法会, lifahui), därtill med acklamation, och förstås med de sedvanliga protesterna från EU och USA.

Kritiken gäller att kriterierna är svagt formulerade, men språkbruket skiljer sig inte nämnvärt från det i andra länders motsvarande lagstiftning, och är i själva verket ovanligt detaljerat. Det blir i sedvanlig ordning domstolarna som får räta ut eventuella frågetecken.

Att västländerna klagar beror naturligtvis bara på att lagen effektivt utestänger de egna organisationerna och deras påverkansaktioner, och att alla säkerhetshål därmed har täppts till. I praktiken innebär det att den som emottar understöd från NED eller annan utländsk politisk organisation i syfte att bedriva samhällsomstörtande verksamhet blir föremål för rättvisans prövning, på ungefär samma sätt som den svensk som tar emot medel från Kreml i syfte att störa den svenska demokratin ställs inför skranket – är detta verkligen en underlig ordning?

Laam caau!
Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Nyktra till om Kina

I runda slängar nittiofem procent av alla solceller i Europa är tillverkade helt eller delvis i Kina, vilket ställer Bryssel inför ett dilemma: antingen uppfyller man klimatmålen, eller så skyddar man europeisk industri till priset av långsammare och dyrare grön omställning.

Samma frågeställning gäller för övrigt vindturbiner och nu även elbilar, där unionen fruktar att Kina på samma sätt som för solceller kommer att köra över den inhemska produktionen. Solceller från Kina betingar hälften så mycket i pris till samma kvalitet som europeiska, med resultat att europeiska tillverkare får klubba igen eller flytta till USA, där man har tariffer riktade mot Kina.

Miljöskurkarna i Washington har alltså redan valt protektionismens väg, och har således även handelshinder för kinesiska elbilar och en lång rad andra produkter, samtidigt som man undan för undan förbjuder alla kinesiska bästsäljare från Huawei till Tiktok med hänvisning till «nationell säkerhet», samt förstås även har omfattande exportkontroll under samma motivering, men med verklig avsikt att sakta ned Kinas framfart.

Kinesiska solceller dominerar stort.

Det finns för all del en lång rad kinahökar även i Europa som vill följa i jänkarnas spår, men det innebär då med automatik att Bryssel kan hälsa hem avseende klimatmålen. Man kan inte både ha och äta kakan, vilket motiverar den inledande frågeställningen.

Även om man skulle införa tariffer och andra handelshinder, skulle det knappast hjälpa. USA:s omfattande ekonomiska krigföring har reducerat den kinesiska tillväxten med högst en procentenhet, samtidigt som man själv drabbas hårdare av reciproka tariffer – konsumenterna får pröjsa i sista ledet när kinesiska varor blir dyrare, utan att man avhjälper problemet med negativ handelsbalans.

Världen är nämligen så mycket större än Västvärlden, och Kina har förstås omfattande handel med övriga Asien samt med Afrika och Latinamerika, där behoven av att bygga ut infrastruktur och energisystem är stora. Kina kommer därför att fortsätta dominera grön teknik på global nivå, medan EU mest skjuter sig själv i foten – eller ska vi kanske säga huvudet?

Inte heller USA kan i längden hålla den kinesiska anstormingen borta avseende batterier, vindturbiner, solpaneler eller för den delen elbilar, givet att man ändå har antagit vissa klimatmål. Man kan kanske agera vägbula under en kort tid, men i längden kan man inte neutralisera Kina så som man tidigare gjorde med Japan under 1980-talet.

Ty detta är bara första vågen, som kommer att följas av än fler. 2015 sjösatte Beijing projektet 中国制造2025 (Zhongguo zhizao erling-erwu) eller Made in China 2025, med särskild tonvikt på ett antal nyckelområden, som grön teknik, elbilar, materialteknik, AI och andra teknikgrenar. Det är den satsningen som nu ger sådan våldsam avkastning, och den följs av ett antal andra projekt i samma anda.

Quand la Chine s’éveillera, le monde tremblera.

Medan Kina ser framåt och satsar på forskning och utveckling, tycks Europa hellre vilja krypa in i skalet för att skydda sin gamla efterblivna fossilindustri. Det är dömt att misslyckas, och leder med automatik till att vi halkar än mer på efterkälken.

Man klagar på att Kina har subventionerat projekten i Made in China 2025, och att man därmed konkurrerar ut europeiska tillverkare på ojämlika villkor. Men det enkla motdraget är förstås att på samma sätt stödja den egna industrin med lämplig industripolitik, vilket man redan gör på ett antal områden, inte minst miljöteknik – eller Airbus, för att ta ett annat exempel.

Åttiotalet är över och Reagan och Thatcher är båda döda. Man kan helt enkelt inte förvänta sig att Kina ska operera under europeiska dogmer och «regler», utan man får anpassa sig till världen så som den faktiskt är. Vill vi ta fajten med Kina finns inget annat val, och det är hög tid att nyktra till och sluta lyssna på det imbecilla grupptänket från kinahatarna.

Störtfloden av kinesiska solceller, elbilar och en lång rad andra produkter går inte att förhindra, men vi kan i alla fall bjuda bästa möjliga motstånd genom att vässa vår egen industri maximalt istället för att låta den dö i en skyddad verkstad som i forna östeuropeiska stater.

Snart givet inslag på vägarna (exklusive 车模).
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik

Europas sjuka kvinnor

Statsmedier rapporterar triumferande att inflationen nästan är besegrad, och att det därför kan vara dags att korka upp champagnen. Men värdeminskningen under två års tid är alltså bestående, och i medel har svensken tappat tio procent av sin inkomst, och än mer i förväntad ackumulation – de stålarna kommer aldrig tillbaka.

Vidare är det först nu konsekvenserna av inflationen når sin fulla effekt, med en kraftigt avmattad arbetsmarknad, ökad arbetslöshet, accelererande konkurser och förstås recession: tre kvartal på raken med negativ tillväxt.

Och vad gör Kristerssons regim i den situationen? Stimulerar näringslivet? Sänker skatterna? Underlättar mobiliteten på arbetsmarknaden? Nej, man står med armarna i kors och har istället fokus på att slänga tre procent på upprustning av försvaret. Uppenbarligen vill man nyttja armén som en ny sorts arbetsmarknadspolitisk mekanism för att stuva undan ungdomar i värnplikt.

Så varför är Sverige i recession? Är det månne Putlers fel? Förklara i så fall varför Danmark har över tre procents tillväxt. Bland länder i unionen med negativ tillväxt finns främst Sverige, Tyskland och Finland, som i brist på en bättre term kan betecknas som Europas sjuka kvinnor.

Minns att det var två fruntimmer i Sverige och Finland som i ren panik inledde förhandlingar om anslutning till Nato, samtidigt som ekofascisten och krigshetsaren Anna-Lena Baerbock är förgrundsgestalt för det tyska fiaskot med såväl nedmonteringen av kärnenergi under Energiwende som avknoppningen från handel med Kina.

Den tyska regimen är vidare sjukligt ointresserad av att utreda sprängningen av Nord stream, eftersom alla spår leder till USA, en entitet man helt enkelt inte vill bråka med. Samtidigt är energikrisen grundorsak till att tyskt näringsliv tappar stort i konkurrens och produktivitet och att företag flyttar utomlands en masse, främst till Kina och USA.

Eftersom Tyskland är både Sveriges och Finlands främsta handelspartner, dras de båda länderna således med i fallet, då orderingången i exporten minskar. Ytterligare börda tillkommer när man söker «riskminimera» med Kina, både direkt och indirekt, samtidigt som man satsar på meningslös upprustning istället för stimulanser, forskning och utveckling.

Berlins problem kommer emellertid inte att lösas i första taget, och det underlättar nog inte att Kina står i begrepp att göra större avtryck på den europeiska marknaden för elbilar, oavsett om Bryssel inför handelshinder eller inte. Tysk bilindustri försvagas därmed, samtidigt som kemiföretagen flyttar utomlands på grund av tokhöga energipriser.

Där har vi den ekonomiska ramen för överskådlig framtid, nämligen i form av stagnerande tysk industri och därmed minskad svensk export. Säkerligen hamnar Sverige småningom på plus igen, men någon högre tillväxt står inte att se i kristallkulan just nu. Det kan vara läge att ställa champagnen på långvarig lagring.

Kategorier
Europa Kina Kultur Liberalism Teknik USA

Döda Tiktok – för Trumps skull

Först skärmlås för barn, och nu förbud för Tiktok. Liberaaalerna i Folkpartiet, till vilka Judeborgspostens knasiga ledarskribenter måste räknas, förnekar sig aldrig när det gäller att peta i de mest elementära friheter medelst social ingenjörskonst på statlig nivå.

Sägas ska att man har fått idén från det Amerika där verklig yttrande- och informationsfrihet ändå finns, till skillnad från i Sverige och Europa, där traditionen alltid har varit att förbjuda det makten ogillar. Ett förslag ligger färdigt i kongressen att rösta om under morgondagen, och Sleepy Joe har sagt sig vara beredd att skriva in förslaget som lag.

Därmed skulle man mucka med en fjärdedel av amerikanska väljare, varav många har Tiktok som försörjningskälla. Det är nog ingen bra idé, utöver att man utmanar konstitutionens första tillägg. Högsta domstolen kommer givetvis att riva upp en sådan lag.

En oväntad utveckling härvidlag är att Trump har tagit Tiktoks parti i frågan, nämligen för att han anser att appen ändå balanserar det skadliga inflytande Zuckerschmucks Facebook – «folkets fiende» – har över demokratin. Minns att Trump blev utslängd av såväl Meta som Twitter under sin tid som president.

Om en lag att förbjuda Tiktok – eller att tvångsförsälja appen – införs gynnar det således omedelbart Trump i presidentvalet. Detta trots att Trump själv inledde aggressionerna under sin mandatperiod, om än som en del av en allmänt kinafientlig strömning med tentakler i Europa och Sverige.

Kommunistpartiets nytta av detta slags information är nog tämligen begränsad.

Argumenten för detta konstitutionsvidriga agerande är emellertid svaga, för att inte säga obefintliga. Man menar att «kommunistpartiet» medelst Tiktok har en källa för insyn och påverkan, men Bytedance (字节跳动 / Zijie tiaodong) är alltså ett privat företag med separat verksamhet i Väst – i Kina heter appen Douyin (抖音) och har en helt annan profil. Servrarna står i USA, inte i Kina.

Samtidigt vet vi att samtliga amerikanska «tech»-bolag (teknikföretag) är under insyn av NSA och andra amerikanska myndigheter, och att de deltar i den världsomspännande amerikanska informationsinsamlingen. Det är därför en märklig variant av the pot calling the kettle black, då den amerikanska skurkstaten är den enda entitet som med visshet har påvisats bedriva spioneri medelst telefoni och internet.

Det privilegiet vill man behålla, vilket är den egentliga orsaken till att man angriper kinesiska telekomföretag som Huawei och appar som Tiktok, entiteter som inte står i NSA:s och CIA:s tjänst och därmed inte kan nyttjas för informationsinsamling. Teoretiskt skulle sådana förstås även kunna nyttjas av Kina, men symptomatiskt nog har man aldrig kunnat fastslå något sådant i utrikes verksamhet – Kina har inte samma hegemoniska ambition som USA att dominera världen.

Visst blir du avlyssnad och utsatt för påverkan – men inte av Kina.

Zhongnanhai ser istället angreppet som ytterligare ett slag mot kinesiskt näringsliv medelst godtyckliga förbud av olika slag för att hämma Kina. Av det skälet kommer man att instruera Bytedance att inte låta tvångsförsälja verksamheten i fall lagförslaget blir verklighet, utan att dra sig undan den amerikanska marknaden och därmed låta de politiska konsekvenserna ha sin gilla gång – medan jänkarna hellre vill lägga rabarber på appen.

Ytterligare ett skenargument som framförs i debatten är att amerikanska tjänster är «förbjudna» i Kina, men så är förstås inte fallet. Cwejman och liberaaaler på både denna och den andra sidan pölen kan inte visa upp någon sådan kinesisk lag, eftersom en sådan inte finns.

Tvärtom är alla amerikanska bolag välkomna att bedriva verksamhet i Kina, men det är förstås under de villkor och de lagar som gäller där, på samma sätt som Tiktok är underställt amerikansk lag i USA. Det kunde inte vara mer självklart, men för USA är dessa appar och tjänster samtidigt ett slags kulturella murbräckor med vilka man vill utöva inflytande annorstädes utan att behöva bry sig om lokala lagar – the pot calling the kettle black igen.

Man kan således inte förbjuda Tiktok utan att begå dödligt våld mot den egna västliga ideologin och de förutsättningar som definierar den liberala demokratin, alldeles oaktat hur Kina hanterar sitt sociala medielandskap. Men just härav vore det kanske faktiskt en riktigt god idé att löpa linan ut, och låta det korrupta Väst falla på eget grepp. Om det leder till att Trump vinner valet är det kanske ändå värt priset.

Storebror i Washington ser dig i varje ögonblick.