Kategori: Kultur

Kategorier
Hälsa Kultur Politik Vetenskap

Varför veganer är sjukare

Statstevewebben berättar om ett färskt resultat angående taurins betydelse för åldrandet, nämligen att det tycks finnas ett kausalt samband mellan åldrande och nivåer av aminosyran i blodplasmat. I vart fall minskar mängden med stigande ålder, vilket har föranlett studien.

Men statsreportaget undviker nogsamt berätta hur människan tillgodogör sig taurin, och nämner blott att energidrycker är dopade med ämnet. Men eftersom sådana elixir även är fullmatade med socker, är den eventuella vinsten både neutraliserad och reverserad.

I själva verket är den primära källan för taurin animaliska livsmedel, särskilt fet fisk, rött kött, ägg, skaldjur och kyckling, medan ämnet bara förekommer i spårmängder i växtriket. Kroppen kan själv tillverka taurin från aminosyran cystein, men även den förekommer främst i djurriket – det är härav begreppet fullvärdigt protein härleds.

För den statliga rödgröna wokekanalen uppstår här således en målkonflikt, nämligen för att man är en propagandist för en vegansk livsstil och minskad konsumtion av kött, inte minst på grund av den förhärskande klimatöverideologin som råder i tevehuset. Ska man leva längre får det således bli på sockrig och kaffeinerad Red bull snarare än bacon!

Statsmediet undviker även nämna en annan smärre detalj, nämligen att man behöver stoppa i sig motsvarande sex sådana burkar energidryck eller ett par kilo kött om dagen för att nå den effekt som studien har påvisat (hos möss), och det senare skulle motsvara en ren ketogen diet givet att man når dagligt energibehov med en sådan mängd. Även det är en omöjlighet för statskanalen att framföra.

Det minner om andra åldrandesstudier, där man har påvisat att ämnet resveratrol har en motsvarande effekt. Resveratrol finns naturligt i rött vin, vilket har föranlett en del att framföra rödvin som en hälsodryck. Det är bara det att man måste häva i sig närmare tusen liter för att nå erforderlig mängd för effekten.

Vi har här att göra med en form av skräpvetenskap, där man i djurförsök inducerar abnorma mängder av något preparat för att påvisa någon effekt. Det är till exempel så man har kommit till slutsatsen att nitriter i rökt kött är cancerframkallande, nämligen i dagliga dosekvivalenter om tjugo kilo bacon under fyrtio års tid…

Det är alltså ingen idé att börja förköpa sig på energidrycker eller tillskott av taurin, och själva tanken att man med något piller eller någon enskild substans kan förlänga livet är förfelad – det är samma dröm om ungdomens källa som har plågat mänskligheten under hela dess existens.

Istället måste man tillämpa en mer holistisk metod i vilken man minimerar skadliga ämnen som fritt socker och omega-6-haltiga oljor, tillämpar tidsbegränsat ätande och kalorireduktion, motionerar, samt i övrigt tillgodoser kroppen med allsidig näring från naturliga och minimalt bearbetade livsmedel av såväl animaliskt som vegetabiliskt slag. Det är vad vetenskapen säger bortanför de sensationella tokstudierna.

Men studien har ändå något viktigt att berätta, nämligen att mängden taurin i blodplasmat har samband med hälsa. Givet att ämnet är av animaliskt ursprung innebär det att vegetarianer och särskilt veganer har brist även på detta ämne, utöver vitaminer D och B₁₂, DHA, zink med flera andra nutrienter.

Det är sådan näringsbrist som ligger bakom den veganska sjukligheten, med förhöjd frekvens av depression och andra mentala tillstånd, men även benskörhet, plufsighet, akne och andra åkommor. Katter som inte får taurin i kosten blir småningom blinda, medan brist hos människor leder till kognitiva störningar. Taurin och DHA är nämligen essentiella byggstenar i hjärnans struktur.

Taurin har i själva verket inget alls med åldrande att göra, men det är icke desto mindre av central vikt för det uppväxande släktet, tillsammans med andra animaliska näringsämnen. Färdigvuxna personer kan med viss omsorg och en del tillskott underhålla organismen på en vegansk diet, men att ge barn sådan kost är en form av svår misshandel som bör resultera i orosanmälan till berörda myndigheter.

Animaliska livsmedel självklart i matpyramidens bas, följt av grönsaker, mejeri och bär. Resten kan man med fördel undvara.
Kategorier
Filosofi Kultur Politik Vetenskap

Klimatsakskvinnor

Ekofascistiska partiets manliga komponent i den underliga språkrörsdualismen har bestämt sig för att frånträda rollen, en position Per Bolund har haft i blott fyra år. Man kan därför misstänka att det klena valresultatet i kombination med fortsatt kräftgång i opinionen ligger till grund för beslutet, även om röret förnekar detta och istället muttrar något om «hat».

Tanken med dualismen är förstås att visa upp en förment jämställd sida, ett tydligt vänsterdrag i en organisation som mest har kommit att värna invandring och woke hellre än att fokusera på den ursprungliga hjärtefrågan om miljö och sedermera klimat. I det senare kan man spåra partiets klena utfall, givet att dess huvudfråga ändå rankas högt av väljarkåren.

Men studerar man sammansättningen bland partiets ledamöter till riksdagen med avseende på kön, finner man inte riktigt den jämställdhet som man vill ge sken av. Givet det rimliga antagandet att det faktiskt bara finns två kön, har Miljöpartiet då tretton kvinnor och fem män i kammaren, vilket motsvarar 72 % kvinnor och 28 % män. Det är inte en tillfällig ordning, utan det såg likadant ut 2018, med tolv kvinnor och fyra män, eller 75 % mot 25 %.

Det är en återspegling av att partiets väljare till övervägande del är kvinnor, på samma sätt som för alla vänsterpartier. I andelar är 62 % av partiets sympatisörer kvinnor, givet valresultatet 2022. För Socialdemokraterna är motsvarande siffra 64 %, för Vänsterpartiet 58 % och för Centerpartiet 53 %. Sverigedemokraterna? 27 %.

Den förda politiken blir förstås därefter, och man finner i en ny opinionsundersökning att det främst är kvinnor som är «oroliga» för klimatet, med ungefär samma övervikt som i sympatisörer bland partiet. Hela 82 % av det täcka könet har således «klimatångest», medan motsvarande figur för män är 56 %. Omvänt är 13 % av män inte alls oroliga, medan den skaran bara representeras av 2 % bland kvinnor.

Även det är ett stabilt mönster, och särskilt frapperande är att det främst är unga kvinnor som är mest nervösa. I en undersökning 2018 angav 63 % av kvinnor 16–29 år att de känner oro för klimatförändringar, att jämföra med 30 % för befolkningen i stort. I samma undersökning tror hälften av befolkningen, med tonvikt på kvinnor, att klimatförändringarna kommer att påverka deras liv negativt inom tjugo år, vilket bara är ägnat bevisa att man i regel inte är införstådd med elementära fakta i målet.

Det senare återspeglas även i det faktum att det främst är samma grupp av unga kvinnor som anpassar sitt livsmönster efter klimatoron, bland annat genom att anamma en hälsovådlig vegansk livsstil, eller handla «organiskt» i den felaktiga tron att det skulle gynna klimatet. Unga fröknar från storstaden är naturligtvis även överrepresenterade i aktivistleden, med Klimat-Greta som en given härförare.

Men att kludda ned Monet och annan konst, eller att stoppa fordonstrafik inklusive ambulanser, kommer inte att rädda något klimat, utan sådant är mest ägnat att väcka vrede och det «hat» som herr Bolund förargar sig över. Med sådan aktivism repellerar man helt enkelt den stora massan av väljare, den som i en demokrati slutligen bestämmer.

Vad vi har att göra med här är en ny sorts klimatsakskvinnor, ett klientel som har ersatt de tidigare kvinnosakskvinnorna när statsfeminismen väl var vunnen. Varje generation måste tydligen ha något att brinna för, och i nutiden är den frågan klimatet, i viss konkurrens med andra vänsterfrågor kring Q-sexualitet, nyrasism och så vidare.

Observera att det alltid är vänstern som har problemformuleringsprivilegiet och förmågan att forma aktivistiska rörelser, och att unga kvinnor alltid är den lättaste gruppen att engagera för sådana ändamål, exempelvis genom att skrämma upp generationen med alarmistisk nyhetsförmedling. Man appellerar då till kvinnans inherenta vårdande natur, och knyter raskt samman saken med ett helt koppel av andra politiska frågor.

Dessa rörelser kommer och går i vågor, och frågan om klimatet är knappast mer brännande nu än då man hellre diskuterade genusfrågor i stort samt delibererade porrens natur, spörsmål som måste sägas vara höggradigt underställda den jordens undergång man numera varnar för i den bombastiska retoriken, även om man förstås sedan 1970-talet har upprepat att «vi har tio år på oss».

Klimathysterin måste därför förstås som en ställföreträdande faktor för annan vänsterpolitik, en hävstång med vilken man kan angripa «produktionsmedlen» (de som orsakar utsläpp och därmed uppvärmning) och de fundamentala mekanismerna (tillväxt, marknadsekonomi), för att därpå radikalt omdana samhället.

Med det inte sagt att klimatförändringarna är problemfria, för så är naturligtvis inte fallet. Men det hindrar inte att företeelsen kan kapas och utnyttjas för andra syften, som en buseman att skrämmas med.

Problemet har inte heller någon lösning som är kompatibel med verkligheten, utan uppvärmningen kommer att passera både två och tre grader, och förmodligen stanna vid fyra eller fem grader. Konsekvenser är bland andra höjd havsvattennivå, en företeelse som dock sker över sekler och därför ger människan möjlighet att anpassa sig över generationerna, som hon alltid har gjort.

Glaciärerna smälter naturligtvis, men det har de alltså redan gjort i tjugo tusen år. Det är ett mer angenämt problem än det motsatta, att glaciärer nybildas under en ny nedisning, en process som redan skulle ha inletts om det inte vore för mänsklig civilisation och industrialisering. I gengäld frigörs mer landyta för jordbruk, växtlighet och annat liv, inklusive mänskligt.

Klimatrealismen har här att vi bara kan anpassa oss efter de konsekvenser som redan är intecknade i framtiden, och att det inte är praktiskt möjligt att förhindra vidare uppvärmning. För att inse det behöver man bara betrakta storskaliga parametrar, av vilka befolkningsmängden är den centrala.

Den andra faktorn är ekonomisk tillväxt, och det finns ett elementärt samband mellan tillväxt och energiutnyttjande. Visserligen kan och bör man sträva efter förnybar energi så långt det går, men produktion av stål, betong och konstgödsel kräver utnyttjande av fossila energislag, och det är inte något som kommer att ändras i brådrasket.

Stål och betong är nu den moderna civilisationens signum, i vart fall om vi vill ha vägar, hus och andra slags konstruktioner (som vindkraftverk), medan varannan människas liv faktiskt beror av konstgödsel. Och ju fler människor, desto mer stål, betong och gödsel kommer att krävas. Men någon aktivism för en global ettbarnspolitik ser man helt enkelt inte.

Klimatsakskvinnorna, i vart fall en del av dem, kanske ändå har förstått denna logik, i det att de har börjat anpassa sig till den verklighet som följer om man vill råda bot på problemet: att terminera det egna släktledet genom att inte föda barn, att sluta konsumera, att återgå till naturstadiet och sätta punkt för den moderna civilisationen.

Större delen av världen stämmer dock inte in i detta resonemang, och man har där inte den fundamentala lyxen att «oroa» sig över i sammanhanget marginella klimatproblem, eftersom man sätter den grundläggande existensen främst. Det finns en given orsak till att Klimat-Greta stammar från Sverige snarare än Indien eller Kina, där det finns verkliga skäl att oroa sig, medan klimatförändringarna i Sverige mest ger goda effekter (bland annat bördigare klimat och mer åkerareal).

Och på samma sätt som det inte är klimataktivisterna som bestämmer Sveriges politik, så är det inte Sverige som bestämmer världens. Vi kan vara hur duktiga vi vill, och vi kan oroa oss fördärvade, men det spelar alltså ingen som helst roll i det stora hela. Carpe diem.

De fundamentala parametrarna ges i Kaya-identiteten: population, ekonomisk tillväxt, energiintensitet och intensitet i utnyttjande av kolväten. Med förnybara källor och andra åtgärder kan man reducera intensiteten, men inte tillräckligt för att kompensera för ökande befolkning och tillväxt.
Kategorier
❤️ Korea Kultur Musik

❤️ 헤이즈 Heize

Allt från Korea är inte K-pop, och andra genrer förekommer i periferin. Exempelvis representeras soul och R&B av 헤이즈Heijeu eller oftare Heize, vars silkeslena röst är ägnad att förföra i en mer tillbakadragen form av musik. Det rör sig inte tillnärmelsevis om samma slags miljardhövdade beundrarskara som storheter som Blackpink åtnjuter, men Heize är ändå relativt populär.

Saken är ägnad bevisa att det koreanska musikundret är på riktigt allvar, och att det är därstädes den mest intelligenta nutidspopen åstadkoms, naturligtvis i konkurrens med USA och Japan. Europa ryms tyvärr inte i marginalen, och så inte heller Kina, vars artister hellre drar till Korea för karriär.

Karriären är visserligen inte så lång, men inte heller kort, och man kunde önska att denna talang gjorde ett större avtryck. Hon skulle behöva större understöd i form av vassa låtskrivare från K-popbranschen, och naturligtvis andra resurser som ett bolag kan bidra med.

Men det är samtidigt helt självklart att hon kommer att nå bredare lager i den nära framtiden, i alla fall om man studerar hennes utveckling under de senaste åren, med en vidare repertoir och en allt större professionalitet. Här finns en undertryckt kapacitet.

Hjärtat gäller för övrigt inte bara musiken, utan framförallt personen. Det är en förförisk och magisk gestalt, ett fulländat paket, och förmodligen en särdeles spännande flicka, vars bekantskap jag naturligtvis aldrig får göra. Men det är också en vanlig egenskap för stora artister, en lockelse som bidrar till populariteten, en komponent man inte ska underskatta.

Kategorier
Kultur Politik Vetenskap

Allestädes närvarande glastak

Ta en lista, vilken som helst, över något verksamhetsområde, vilket som helst, och man kan skönja ett specifikt mönster. Exempelvis finner man bland typiska framställningar av ledande kompositörer genom tiderna idel män, med Bach, Mozart och van Beethoven i topptrion. Den enda kvinnan bland de hundra främsta, Hildegard von Bingen, kvalar med nöd och näppe in i gänget.

En given invändning här är att de flesta av dessa personer verkade i en tid då jämställdhet inte ens fanns på pappret, och då kvinnor var utsatta för strukturell orättvisa i verklig mening. Men även om man betraktar listor över nutida kompositörer, kvarstår mönstret i huvudsak, nämligen att mansdominansen är förkrossande.

Betraktar man istället nobelpris, finner man att kvinnor utgör 1.8 % av pristtagare i fysik; 4.2 % i kemi; 2.1 % i ekonomi; och 5.4 % i medicin. I den mjukare kategorin litteratur ökar frekvensen till 14 %, och för fredspriset är motsvarande siffra 16 %. Fieldsmedaljen i matematik? 3 %.

Man måste förstå det som att det finns någon osynlig «struktur» som håller tillbaka det täcka könet, någon konspiration av illvilliga män som gaddar sig samman för att förhindra den kvinnliga frammarschen, en global bastuklubb som definierar ett ogenomträngligt «glastak» genom att främst premiera män. Eller?

Saken går emellertid att pröva på annat sätt, exempelvis genom noga reglerade tävlingar i intellektuella sporter som schack, qi (go) och andra brädspel. Vanligen brukar inte ens de mest förhärdade statsfeminister förneka att män (i medel) har uppenbara fördelar avseende styrka, muskelmassa och en rad andra fysiska parametrar, men inte kan det väl finnas någon biologisk skillnad avseende kognitiv förmåga?

Men studerar man könsfördelningen bland schackmästare, finner man att det för närvarande bara finns en kvinna bland de hundra främst rankade (Judit Polgár, 70), och att bara tre kvinnor genom alla tider har haft en så framskjuten placering. Endast en kvinna har placerat sig bland topp tio, nämligen samma Polgár.

Innevarande världsmästarinnan Ju Wenjun (居文君) finns närmare trehundrafemtio placeringar bakom världsmästaren Ding Liren (丁立人), och bland de tusen främsta spelarna utgör blott tjugo kvinnor – två procent, alltså ungefär samma spann som karakteriserar nobelpristagare i fysik.

Den förhärskande uppfattningen är ändå att det inte finns några större kognitiva skillnader mellan könen, även om man kan påvisa smärre verbala fördelar för kvinnor respektive spatiala för män. Därav följer att det måste finnas ett allestädes närvarande glastak i alla kulturer världen över, och i alla fält, i vart fall om hypotesen är riktig.

Men det är den förstås inte, och vi har här istället ett utslag av typisk könsdiformism, det vill säga att det finns uppenbara skillnader mellan könen i allt från storlek till kognitiv förmåga. Noga räknat finns det ingen sådan skillnad avseende mental förmåga hos människans två kön, nämligen om man betraktar medelutfallet av mätningar i intelligens.

Däremot finns skillnad i variabilitet, det vill säga att spektrat har olika bredd respektive höjd beroende av kön. Kvinnor är mer jämlika, med en hög, smal och spetsig kurva, medan män uppvisar en större varians. Härav följer att det finns fler nobelpristagare, schackmästare och stora kompositörer bland män, men å andra sidan dominerar männen även stort bland idioter, kåkfarare och risktagare. Det är ytterst en hormonell historia.

Där har vi en biologisk sanning som inte är förenlig med moderna samhällslögner och politiskt korrekta antaganden om alla människors lika kognitiva förmåga, hypotesen om alla människor som oskrivna kort med inherent förmåga att uppnå valfritt mål givet rätt miljömässiga förutsättningar.

Å andra sidan har företeelsen ingen praktisk betydelse, då de allra flesta av oss medelmåttiga typer finns i ett snävt spann i mitten. Fenomenet har ingen bäring på enskilda individer, utan är ett statistiskt samband. Extrempunkterna ligger lika långt bort för de flesta av oss, helt oberoende av kön. Män och kvinnor är alltså kognitivt jämställda, även om män alltid kommer att utgöra den absoluta eliten i de flesta fält.

Frågan är emellertid om det finns skillnader (i medel) mellan andra grupper av människor, exempelvis baserat på härkomst? Där har vi ett betydligt mer brännande spörsmål, som de flesta inte vill deliberera, av rädsla för att man inte bara ska upptäcka variabilitet, utan även förskjutningar i spektrat. Vad det nu skulle kunna tänkas medföra på individnivå.

Ju Wenjun (居文君) slår i princip alla oss åtta miljarder personer i schack, förutom några hundra män i den yttersta eliten. Är det ett stort problem? (CC Andreas Kontokanis)
Kategorier
Kultur Politik Ryssland

Statlig bojkott godhetssignalering

Det statliga tågverket har beslutat att sluta försälja chokladprodukter från ett visst bolag, för att detta har verksamhet i Ryssland. Det är ett typiskt exempel på hur företag engagerar sig politiskt istället för att ägna sig åt kärnverksamheten, i SJ:s fall att få tågen att gå i tid, att få bokningssystemet att fungera, och så vidare.

Företag ska helt enkelt inte ägna sig åt sådan politisk verksamhet, utan ska istället lägga all kraft på att utföra den syssla man har åtagit sig samt att maximera ägarnas vinst. Det gynnar inte aktiekapitalet att tågverkets ledning godhetssignalerar, utan indikerar istället att man har tankarna på alldeles fel ställe.

Bojkotter av produkter ska istället ske på individnivå, som en gräsrotsmanifestation när så är påkallat. Om folket vill bojkotta företag som verkar i Ryssland, så är det således helt i sin ordning, men däremot är det inte godtagbart att statliga eller andra företag engagerar sig sålunda och därmed överprövar konsumentens vilja och valfrihet.

Om jag vill köpa rysk vodka är det min ensak, och ingenting som den statliga vinlådan ska lägga sig i, och om jag vill förstöra min hälsa med sockrig choklad, är det inte det statliga tågverkets sak att avgöra.

Däremot är det förstås statens uppgift att begränsa intag av såväl socker som alkohol, men då i regi av vårdinrättningar och annat. Tragiskt nog finns på varje vårdcentral automater i vilka man kan inhandla amerikanskt sockervatten, sockerdopad kakao och andra giftiga produkter. Helt huvudlöst, med andra ord.

För egen del bojkottar jag såväl SJ som choklad, och för den delen även allt som är märkt «organiskt», «kravmärkt» eller «fair trade». Jag försöker i övrigt minimera inköp av allt från USA och övriga anglosfären, exempelvis odrickbara australiska viner, och väljer hellre europeiskt och östasiatiskt. Bilen är japansk, skärmarna koreanska, den mesta elektroniken kinesisk, vinerna italienska, maten europeisk eller nordafrikansk, och så vidare.

På samma sätt bojkottar jag alla företag som engagerar sig politiskt eller uttrycker woke och andra politiskt korrekta sentiment (H&M, Disney med flera), likväl sådana som nyttjar annonser med en tydlig «multikulturell» prägel – då vänder man sig uppenbarligen inte till mig, utan till ett helt annat klientel, med vilket jag saknar all beröring.