Kategori: Vetenskap

Kategorier
Asien Kina Politik Teknik USA Vetenskap

Omvänd kompetensflykt

USA har länge levt på att plocka talanger från världens alla hörn, till skillnad från Europa, som istället tar avskrädet som blir över efter amerikansk bombliberalism i utvecklingsländer. Det är således gräddan av indier, pakistanier och andra som rekryteras till företagen kring Silicon Valley eller till en forskartjänst vid de prestigefyllda Ivy League-universiteten, där de bidrar till landets fortsatta utveckling.

Även kineser har förstås lockats i stort antal till den amerikanska drömmen, men i takt med att nymccarthyism och fientlighet mot Kina har eskalerat, har strömmen allt mer kommit att gå i omvänd riktning. Forskare återvänder alltså till Kina, som dessutom numera kan erbjuda bättre villkor och bättre förutsättningar för forskning.

Den politiska hatretoriken kring Kina har inte bara resulterat i handelskrig, sanktioner, exportkontroll och andra mekanismer av «economic coercion», utan har även smittat av sig på allmogen och genererat ett våldsamt hat mot allt som påminner om Kina, en utveckling som även präglar Sverige sedan en tid tillbaka. Det fysiska våldet mot asiater har flerdubblats, särskilt sedan de paranoida hypoteserna kring covids ursprung fick fäste.

Sedan tidigare gäller att kineser och asiater är kraftigt underrepresenterade i styrelser och chefspositioner, trots att samma klientel är överrepresenterat åt andra hållet vad avser utbildning, lönenivå med mera. Det är inte en grupp som bedriver woke och skanderar antirasistiska slagord, utan som hellre biter ihop och jobbar hårt.

Men även om man uppskattar en del inslag i Västvärlden, tippar balansen ändå över i andra riktningen när trycket blir för stort, exempelvis när man under det amerikanska «China initiative» utsattes för sedvanlig amerikansk sinofobi och anklagades för spioneri i stor skala.

Det är att märka, att ungefär samma tongångar har hörts i Sverige, det vill säga antydningar om att varje student eller anställd av kinesiskt ursprung kan vara en säkerhetsrisk eller en «particell», och att man därför måste särbehandla kineser, i allt från affärer till säkerhetsprövning.

Under sådana omständigheter tar man sitt pick och pack och drar till Kina, trots en mindre fri tillvaro, nämligen för att den politiska repressionen är så mycket värre utomlands. Dessutom känner man sig givetvis mer hemmastadd i den kinesiska kulturen, och framförallt mer välkommen än i Väst.

Det är därmed fråga om omvänd kompetensflykt, knappast något som gagnar USA när man säger sig vilja ta upp konkurrensen med Kina i högteknologiska tillämpningar. Det gynnar istället Kina, som kan dra till sig behövlig spetskompetens utöver den omfattande arsenal av forskare man redan förfogar över.

Kina är alltså redan den ledande teknikmakten, och man publicerar numera flest artiklar i världen samt har sedan länge flest patent. Den trenden lär bara öka i takt med att gräddan av kinesiska expats i USA återvänder hem när man inte längre är välkommen i ett allt mer fientligt Väst.

Så kan man också lägga krokben för sig själv, men det är också ett uttryck för en allt mer tragisk utveckling i Västvärlden, som en sinnebild för dess nedgång och intellektuella förfall. Är detta verkligen i överensstämmelse med de «värderingar» vi hela tiden ältar?

Kategorier
Hälsa Vetenskap

Det handlar om volym

Vi består mest av vatten och har därför behov av att hålla organismen i lagom flytande tillstånd. För liten mängd vatten, och vi torkar ut, medan det omvända ger elektrolytisk obalans, det vill säga saltbrist, eller kanske rent av drunkningsdöden. För att ta ett banalt exempel.

Men volymen är förstås avgörande i allt vad vi stoppar i oss, och desto mer så för vissa ämnen. Glukos är kroppens primära bränsle, men det innebär inte att organismen blir mer effektiv av att ösa in mer socker i födan. Bäst resultat nås istället när glukos frigörs långsamt ur polysackarider bundna i grönsaker, eller när kroppen själv producerar glukos från fett eller protein i glukoneogenes – strikt taget är socker och kolhydrater inte essentiella födoämnen.

För mycket socker, särskilt i fritt tillstånd, ger istället ett kraftigt insulinsvar, vilket i sin tur iscensätter en rad hormonella följdeffekter och på sikt skadar organismen i metabolt syndrom, med insulinresistens, fettlever, fetma och sedermera hela följet av välfärdssjukdomar från diabetes till cancer. Även alzheimers är ett resultat av för högt sockerintag, nämligen genom en process kallad glykering.

Ett par essentiella näringsämnen utgörs av fleromättade ω-3- respektive ω-6-fettsyror, som nyttjas som strukturella komponenter i organismen, bland annat i hjärna och ögon. De kallas därför «nyttiga» fetter, vilket är med sanningen överensstämmande så länge de föreligger i någorlunda proportion samt inte överskrider en given volym.

Proportionen ω-6:ω-3 är idealiskt 1:1 eller högst 4:1, men har i västerländsk modern kost antagit mer groteska tal 20:1 på grund av att ω-6 i form av linolsyra (LA) är den huvudsakliga komponenten i «matoljor». Eftersom ω-6 och ω-3 konkurrerar om samma enzymer blir resultatet ett underskott av ω-3, särskilt som sådan inte heller tillförs i adekvat mängd i kosten, exempelvis genom fisk.

Om volymen kraftigt överskrider behovet för någondera syran, nyttjas överskottet som energi eller lagras in i fettvävnad som estrar i triglycerider. Normal fettvävnad innehåller mättad palmitinsyra och enkelomättad ω-9-baserad oljesyra (som i olivolja), men däremot inte fleromättade fetter. Det vill säga tills helt nyligen i historiskt avseende, eftersom den rikliga tillförseln av billig ω-6-baserad matolja i allt från färdigmat till restaurangföda har resulterat i att sådana syror lagras i hullet i allt större grad.

I för stor mängd är dessa syror emellertid inte alls nyttiga, utan direkt skadliga. I praktiken är det den inflammatoriska ω-6-fettsyran som är boven i dramat, givet att den antiinflammatoriska ω-3-syran inte tas upp i tillnärmelsevis lika stor mängd, men för mycket av den senare är ändå inte förenligt med god hälsa.

Dokosahexaensyra (DHA), en animalisk ω-3-fettsyra.

Det beror på att de är just fleromättade fetter, långa kedjor med två eller flera dubbelbindningar som ger den mjuka och flytande formen, men som samtidigt gör dem benägna att oxideras. Låt sådan olja stå framme ett tag, och den härsknar. Samma sak sker under upphettning, eller för den delen under förbränning i kroppen, varvid ursprungliga cisfetter omvandlas till transfetter (en flippad konfiguration), som kroppen inte vet att bryta ned och därför korkar igen artärerna. Oxideringen ger också upphov till fria radikaler, som i för stor mängd orsakar skada på mitokondrier och andra organeller, med resultat att risken för cancer och andra skador ökar.

Mättade fettsyror har inte den egenskapen, eftersom de är stabila och inte oxideras under förbränning i kroppen. Ändå benämns det mättade fettet alltjämt som «onyttigt», i vad som får benämnas den mest seglivade vetenskapliga myten någonsin.

Även mättat fett är förstås skadligt i för stor mängd, nämligen om man föräter sig, men är per se ren energi och därför helt ofarligt som ämne – det är vad naturen bjuder på, och vad vi har livnärt oss av under alla tider, tillsammans med bundet socker. Däremot finns i naturen inte fritt socker eller fleromättade fetter i annat än mikroskopiska mängder, och därav följer slutsatserna naturligt.

En ny studie ger för övrigt vatten på kvarn i frågan, genom att påvisa hur inlagrade omättade fetter (inklusive enkelomättad ω-9-baserad oljesyra) orsakar kaos i organismen under några sjukdomstillstånd, enkannerligen vid ansättning av covid-19, medan mättade fetter tvärtom har en skyddande effekt.

Det är sedan tidigare känt att fetma är en riskfaktor vid covid-19, men här påvisas själva mekanismen med omfattande störning i mitkondriernas funktion, med kalciumbrist och minskad produktion av ATP (energi) som följd. Även mängden urinämne i blodet stiger till följd av ökad toxicitet.

Det är alltså inte bara så att människor med «modern» västerländsk kosthållning förstör ämnesomsättningen och rubbar hormonsystemet med alldeles för stort intag av fritt socker och ω-6-baserade oljor, utan man lagrar även in det fleromättade giftet i stor mängd i kroppen när man lägger på sig, vilket i sin tur ger vidare konsekvenser när det sedermera frigörs. Här har vi en hälsomässig atombomb i vardande.

Mortaliteten i covid-19 är exponentiellt proportionell mot intaget av omättade fetter, och på motsvarande vis inverst exponentiellt proportionellt mot intaget av mättade fetter. I vardagliga termer: bacon och ost är hälsomat, medan rapsolja och sojabaserad föda är skräpmat.
Kategorier
Afrika Europa Kultur Politik Vetenskap

Förste svensken inte afrikan

Härförleden lanserade en populär strömningstjänst en «dokumentär» om Kleopátra (inte *Kleópatra) med den sensationella tesen att den egyptiska drottningen i själva verket var subsaharisk afrikan snarare än den otvetydigt makedoniska person som avbildas på ett otal samtida byster och målningar. Det är en form av historieförfalskning som resulterade i det sämsta betyget någonsin för en teveserie.

Den skattefinansierade och tungt vänsterlutande statstelevisionen ämnar nu upprepa bedriften i fråga genom att gestalta de första svenskarna som afrikaner och även araber. Det är för all del inte första gången man lanserar en sådan tes, men frågan är varför. Det tycks i grunden vara ett utslag av kulturmarxism snarare än rön förankrade i vetenskap.

Statstelevisionen förstår helt enkelt inte hur evolution fungerar, och man tycks här tro att den afrikanska fenotypen bevaras i stort sett oförändrad från -70 ka till -15 ka, bara för att plötsligt övergå till nuvarande eurasiska fenotyper efter att det nutida Sverige koloniseras. Så är förstås inte fallet, utan vi har här en stegvis morfologisk förändring som redan efter tio tusen år resulterade i nya fenotyper skilda från den afrikanska.

Visserligen är vi alla afrikaner i den meningen att människan stammar från Afrika sedan 300 000 år tillbaka, men de skaror som utvandrade från -70 ka till Eurasien har genomgått vidare evolution samt även beblandats med neandertal, varvid nyare människotyper har uppstått. Mekanismerna i fråga är i övrigt genetiska flaskhalsar, grundareffekt samt inte minst genetisk isolering under långa tider av flykt undan den senaste nedisningens karga klimat.

I korta drag har vi en utvandring av afrikaner vid -70 ka, till såväl Levanten som den arabiska halvön över Bab al-Mandab (ett isolat som småningom resulterade i araber, som inte har med den europeiska utvecklingen att göra). Även tidigare utvandringar har förekommit, men de har inte blivit bestående, eftersom neandertal har behärskat Eurasien under lång tid. Neandertal – Homo neanderthalensis – är för övrigt vår kusin, med en gemensam anfader i Homo antecessor.

Men Homo sapiens fick ändå fäste i Levanten vid -70 ka, och kunde sprida sig längs en sydlig rutt till Asien. Europa fick vänta till -45 ka på grund av geologiska och klimatiska hinder, samt inte minst neandertals värn.

Efter 25 000 års vistelse i Levanten hade man redan genomgått substantiella förändringar till följd av ny miljö och andra mekanismer, inte minst hybridisering med neandertal – mestadels genom sexuellt våld. Koloniseringen av Europa från -45 ka skedde under samma villkor, men ställde än högre krav på anpassning till ett synnerligen kargt klimat.

Och än kargare skulle det bli med en nedisning som nådde glacialt maximum för 20 000 år sedan, under vilken tid ett flertal distinkta populationer utkristalliserades, bland andra västeuropeisk samlare-jägare (WHG) och en östlig motsvarighet (EHG). Detta var synnerligen homogena populationer på grund av isolering under lång tid, och utmärkande drag var bland annat ljusare hy än kusinerna från Levanten samt större kropp och skalle (värmeledning premierades).

Skandinavien koloniserades av båda dessa populationer, och resulterade i en typ av skandinavisk samlare-jägare (SHG) vars främsta värv utgjordes av rennäring och traditionell jakt. De hade inte blå ögon, eftersom det är ett senare drag utvecklat i södra Europa från -12 ka.

Däremot hade de mörkare hy än dagens skandinaver, men alltså inte tillnärmelsevis lika mörk som subsahariska afrikaner. Man hade inte heller samma ansiktsformer som afrikaner, utan hade sedan länge antagit mer modernt europeiska drag, om än inte identiska med nutidens – men inte långt ifrån, och den senare indoeuropeiska (EHG, ANE) kolonisationen från -4 ka skulle småningom befästa ordningen.

Anledningen till att man ändå bevarade en mörkare hy beror på att man hade en sund kosthållning i form av animalisk föda till följd av jakt, och av samma anledning bevarar eskimåer och andra sibiriska grupper en mörkare ton. Men med kolonisationen av jordbrukare från Anatolien (EEF) sker en förändring i kosthållningen, vilket leder till bristsjukdomar och därmed genetisk selektion – upptag av vitamin D från solen premieras, vilket ger ljusare hy, en egenskap som dessutom samvarierar med blå ögonpigmentering, som därmed småningom kommer att prägla de bleka nordborna.

Bilden av blåögda afrikaner som kommer direkt från den afrikanska kontinenten till ett töande Sverige är alltså historieförfalskning på allra lägsta nivå. Det afrikanska arvet bestod under magdalenien (-15 ka) enbart av det mest basala, och en ny människotyp hade sedan länge utkristallierats från den aurignaciska kulturen -43 ka och framåt, den Cro magnon som lät gestalta abstrakt tänkande och symbolik i konst och musik och som lade grunden till den senare europeiska civilisationen, den beteendemässigt moderna människan.

Nej, renjägarna under magdalenienkulturen såg inte ut så här… detta är skattefinansierad historieförfalskning och kulturmarxism.
Kategorier
Kultur Politik Vetenskap

Konsensus

Förmodligen föreligger något slags «konsensus» om att 1 + 1 = 2 (i gruppen ℤ av heltal), eller att månen inte är en grön ost, men det uttalas aldrig, eftersom det inte tycks finnas något behov av sådana underliga utsagor. «Konsensus» används istället när man av politiska eller andra skäl vill framhäva en förment vetenskaplig sanning, medan verkliga sanningar inte behöver en sådan förankring i pluralitet.

Den vetenskapliga modellen känner för övrigt inte majoritetsuppfattning som begrepp, utan dröjer sig vid upprepningsbarhet och prediktion samt i viss mån även falsifierbarhet av uppställda hypoteser, på det att den samlade kunskapsmassan kan förenas i en fullständig teori (teori = kropp av fakta och metoder; hypotes = antagande).

I praktiken skiftar majoriteter med generationer, då enskilda forskare inte är särskilt trogna den vetenskapliga modellen, utan stenhårt håller fast vid sina favoritteser, även i ljuset av nya rön. Exempelvis Evariste Galois fick inget erkännande för sina banbrytande studier om den begynnande gruppteorin, och få kunde i förstone fördra Albert Einsteins märkliga relativitetsteori.

Faktum är att man i slutet av 1800-talet hade ett slags «konsensus» om att fysiken var nära nog fulländad, och att det bara fattades enstaka detaljer. Därefter omkullkastades fysiken fullständigt då kvantmekanik och relativitetsteori introducerades och gjorde upp med tidigare modeller.

Relativitetsteorin är fortfarande den mest superba mekanik vi känner, men den är samtidigt oförenlig med den standardmodell som beskriver mikrokosmos, även om båda teorierna är ackurata i furton decimalers noggrannhet inom respektive tillämpningsområde. Samtidigt lider dagens fysik av ett slags «kris» i det att man inte kommer längre, och för att man är i stort behov av ny fysik.

Exempelvis finns ännu bara hypoteser kring det faktum att reguljär baryonisk materia bara tycks utgöra en liten bråkdel av den samlade energin i universum. «Konsensus» här är att det existerar en form av «mörk materia» som visserligen ger gravitationellt avtryck men i övrigt inte samverkar med fotoner eller annan vanlig materia.

Ingen har dock i experiment kunnat påvisa sådan «mörk materia», och den går inte heller att få in i standardmodellens fulländade teoretiska ramverk. «Mörk materia» är helt enkelt en platshållare för ny fysik som man inte vet ett skvatt om. Men det är samtidigt inte den enda hypotesen, utan den har konkurrens från modifierad newtonsk dynamik (MOND) och andra alternativa gravitationsmodeller.

Men i det vetenskapliga samfundet har det numeriska förhållandet mellan anhängarna av respektive hypotes ringa betydelse, och vi ser inte heller rasande debattstrider på mediernas kultur- och ledarsidor om ämnet. Frågan är alltjämt vidöppen, och det är till syvende og sidst den mest anpassningsbara och med data överensstämmande modellen som kommer att avgå med segern, i vart fall i det längre loppet.

Vetenskapshistorien är full av sådana drabbningar, exempelvis gällande kontinentaldriften, som hypotetiserades så tidigt som 1596 (Ortelius) och sedermera fick en mer fyllig framställning 1912 (Wegener), men som avvisades av det vetenskapliga samfundet i brist på en föreslagen mekanism till driften. Minsta barn kan annars se på en karta att kontinenterna passar som bitar i ett pussel, och det är således märkligt hur sent (1950-tal) teorin kom att etableras.

Den mer suddiga medicinska vetenskapen är fylld av samma slags konsensus genom historien, från åderlåtning till moderna och ytterst seglivade moderna doktriner om mättat fett och rött kött som sjukdomsalstrande – det sistnämnda alltjämt gällande överideologi, trots ett prekärt bevisläge som berättar om andra mekanismer.

Inte all vetenskap står på samma hylla, utan det finns en given hierarki i termer av förutsägbarhet, noggrannhet och så vidare, från den mest hårdkokta partikelfysik till den flummigaste genusvetenskap. Här hamnar den unga och interdisciplinära klimatvetenskapen någonstans i mitten av spektrat, och det är typiskt att det är just i en sådan som politisering och polarisering uppstår, på samma sätt som i den medicinska näringsläran.

Man kan alltså inte åberopa «vetenskapen» som en obestridlig källa till sanning och vederhäftighet, eftersom inte all vetenskap har samma prediktiva förmåga, och eftersom även den mest etablerade av vetenskapliga discipliner har grenar med mer skakigt fundament (som «mörk materia»).

På samma sätt kan man inte åberopa «konsensus» inom någon vetenskaplig gren, eftersom sådant inte har vetenskaplig relevans. «Konsensus» ska istället förstås som en politisk term att drämma folk i huvudet med, under den felaktiga föreställningen att vetenskapen står under något slags demokratisk förankring kring någon hypotes (som «mörk materia»).

För övrigt gäller att 1 + 1 = 0 (i den cykliska gruppen ℤ₂ av heltal modulo 2), och även den enklaste av vetenskapliga utsagor kan alltså vara mer komplex än man i förstone tror.

Kategorier
Film Filosofi Kina Kultur Vetenskap

Trekropparsproblemet

Science fiction som vi känner genren består vanligen i en grund av amerikanskt snitt, där amerikanska forskare upptäcker något eller leder en expedition av något slag, i nutid eller framtid, för att sedermera rädda världen från utomjordisk invasion. Det är en naturlig utveckling av att stilarten vanligen har amerikanska författare.

Det finns för all del även europeiska motsvarigheter, samt tidigare sovjetiska och nuvarande ryska, medan kinesiska är mer okända. Det hjälper inte saken att kinesiska staten tidigare lade band på sådana framställningar, ett grepp man sedermera har omprövat.

I skärningspunkten av dessa omständigheter har vi här en av de bästa av SF-berättelser i «Trekropparsproblemet» (三体San ti) av 刘Liu慈欣Cixin, en massiv berättelse som alldeles nyligen filmatiserats och släppts fri på en rad plattformar.

Wang Ziwen (王子文) gestaltar den yngre Ye Wenjie (叶文洁) under kulturrevolutionen.

Handlingen är visserligen ickelinjär och ganska komplex, men kokar ned till kontakttemat, att vi upprättar kommunikation med en främmande civilisation, med allt vad det innebär i fråga om farhågor och förhoppningar.

Unikt för denna framställning är emellertid bakgrunden i kinesisk kultur, med såväl moderna (2007) inslag som en grund i kinesisk kulturrevolution, där den senare visserligen gestaltas i synnerligen kritiska drag, men samtidigt även i ett romantiskt skimmer i egenskap av Folkrepubliken Kinas barndom, eller kanske rättare stökiga tonårsperiod.

Snuten Shi Qiang (史强) i tolkning av Yu Hewei (于和伟)

För västerländska betraktare, som från barndomen har drillats i amerikanska delstater och amerikansk historia men inte känner motsvarande kinesiska geografi eller bakgrund, kan här finnas en viss tröskel att ta sig över, men samtidigt är de vetenskapliga frågeställningarna av så allmängiltigt snitt att det inte bereder några problem.

Ye Wenjie (叶文洁) är i berättelsen en skolflicka som under kulturrevolutionen (1966–1976) sänds ned på landet (下乡xiaxiang) att hugga träd, och under dessa omständigheter kommer i kontakt med en journalist och intellektuell med radikala idéer, bland annat om miljövård. Hon hjälper denne att skriva rent ett brev till regeringen, men det bär sig inte bättre än att Ye småningom anklagas för samhällsomstörtande verksamhet, för vilken hon måste straffas.

He Dujuan (何杜娟) som Yang Dong (杨冬), Ye Wenjies dotter.

Men turligen nog har hon en räddare i nöden i egenskap av sin fars forna elev, som rekryterar henne till «Röda kusten» (红岸 / Hong an), en hemlig forskningsanläggning i grannskapet. Yes bakgrund i astronomi anses göra henne lämpad för uppdraget, och hon drillas i att manövrera vad som ser ut som ett radioteleskop men som i själva verket uppges vara ett mikrovågsvapen för att slå ut västliga satelliter.

Men även det är en lögn, och i själva verket är «Röda kusten» en anläggning för att söka utomjordiskt liv, i konkurrens med Väst. Nämligen för att kontakt med en överlägsen civilisation skulle kunna ge ett teknologiskt försprång, med en synnerligen naiv syn.

Ye finner småningom en metod att nyttja solen för att förstärka signaler miljardfalt, och därmed kunna kommunicera med tänkbara avlägsna civilisationer. Hon skickar iväg en sådan förstulen signal under hemlighetsmakeri, men finner naturligtvis inget omedelbart svar. Åtta år senare emottar hon emellertid signaler av intelligent snitt, med innebörden att hon inte bör svara (不要回答 / bu yao huida), eftersom det ofelbart skulle leda till invasion av jorden.

Innebörden är att det finns en civilisation på kortast möjliga avstånd från jorden, fyra ljusår bort (närmare bestämt Alfa centauri). Den vidare handlingen låter berätta att detta är ett system med tre stjärnor, vilket inte är överensstämmande med verkligheten, även om det finns sådana system.

Luke Skywalkers Tatooine med två stjärnor är lika stabilt som vårt, medan ett trestjärnesystem är volatilt och egentligen inte kompatibelt med civilisation. Ändå har en sådan här uppstått, och man har mekanismer för att hantera kaotiska perioder, för att småningom återuppstå i renässans under mer stabila perioder.

Man överför denna verklighet metaforiskt i form av ett spel, i vilket jordens främsta intellektuella sätts att angripa problemet. Trekropparsproblemet är dock känt sedan länge, och har inga allmänna stabila lösningar, varvid det egentliga problemet är hur den främmande civilisationen ska kunna finna ett nytt hem.

Undersköna Li Xiaoran (李小冉) som Shen Yufei (申玉菲), en central gestalt i trekropparskulten.

Detta hem är förstås jorden, och här uppstår en typiskt mänsklig oenighet kring hur man ska hantera det faktum att en invasionsstyrka är på väg och beräknas anlända inom fyrahundra år. En del förfäktar i modern wokeanda att mänskligheten måste offra sig, medan andra menar att det finns utrymme för båda att verka i harmoni – invandringsproblemet i kosmisk tappning.

Denna organisation med en rad falanger är i stort hemlig, men hamnar småningom i sökljuset från rättsvårdande myndigheter och regeringar världen över, inte minst för att en rad prominenta forskare plötsligt begår självmord under oklara omständigheter. Det visar sig att deras experiment har slagit slint, och att de helt har förlorat hoppet om fysiken och vetenskapen.

寻找外星文明 (Xunzhao waixing wenming), eller att söka utomjordiska civilisationer, det utmärkande temat för serien.

Saken får successivt nystas upp av en garvad polis i Beijing, tillsammans med en professor i nanoteknologi och en habil polisaspirant, i samarbete med kinesisk militär och mellanstatliga organisationer. Pö om pö avslöjas en större bild ur mindre mystiska omständigheter. 我们都是虫子。

Efter att ha sett seriens trettio avsnitt två gånger kan jag inte annat än betrakta det som ett bländande mästerverk. Det finns förvisso – och som alltid – en del mer billiga inslag, men i huvudsak håller serien oerhört hög klass, med en intellektuell nivå fullt i paritet med Carl Sagans «Contact». Status är «måste se».