Kategori: Taiwan

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland Taiwan USA

Drakens år 2024

Sitter med Taylor Swift i lurarna och funderar en smula över året som har gått och det som kommer, om det nu verkligen är meningsfullt att avgränsa tiden sålunda. Skämt åsido – jag har väl för fan inte Taylor Swift i lurarna! – men artisten i fråga blev av någon anledning utsedd till «årets person» av en amerikansk journal med den traditionen.

Inte för att det är något fel på Swift – en snygg, talangfull och framgångsrik kvinna – eller hennes fans (främst bland millenniumgenerationens vänsterväljare), utan snarare då att hon och den muzak i huvudfåran som hon representerar framhålls som crème de la crème 2023. Det säger kanske mer om Väst än Swift, vid närmare eftertanke.

Ett mer rationellt val hade annars varit Jevgenij Prigozjin, Wagner-gruppens befälhavare som gjorde myteri, korsade Dnepr åt andra hållet för att tåga mot Moskva och utmana kejsaren Vladimir Putin, och sedermera togs av daga av nämnda imperator i ett effektfullt fyrverkeri på hög höjd. Men Time ville kanske inte ge Ryssland mer uppmärksamhet i ett skede då Moskva är i färd med att vinna kriget, utan valde att istället piffa upp atmosfären med en smula flärd, glitter och drömsk countrymuzak.

Allra helst som 2023 blev en naturlig fortsättning på det svåra tjugotalet, med ytterligare en front öppnad i Palestina, jordbävning i Türkiet, recession i Sverige och Europa samt fortsatt käbbel och bråk mellan stormakterna USA och Kina, innefattande en bisarr episod kring en kinesisk väderballong som förirrat sig in över Nordamerika.

Detta kommer emellertid att ha sin givna fortsättning under 2024, som i traditionell kinesisk tideräkning utgör drakens år (龙年longnian), i vart fall från tionde februari och framåt. Den kinesiska lunisolarkalendern förlitar sig på en sexagesimal indelning av tiden genom att kombinera tio så kallade himmelska stammar (天干tiangan) med motsvarande tolv jordiska grenar (地支dizhi), vilket ger en annan sorts referensram än löpande årtal.

Zodiakens djur sammanfaller med de jordiska grenarna, varför draken återkommer vart tolfte år. Draken är förstås i egenskap av symbol för Kina självt den mest omtyckta av figurerna, varför drakår brukar ge en mindre babyboom – något Kina kan behöva efter att ha nått toppen på befolkningskurvan och sedermera passerats av Bharat under 2023.

Ledargarnityret i Zhongnanhai är visserligen av det mest rationella och jordnära slag man kan föreställa sig, men det finns i den kinesiska kulturen ändå ett ganska stort mått av vidskeplighet, som kan spela in i politiken. Exempelvis sågs det som ett oroväckande omen när en förödande jordbävning inträffade i Tangshan 1976 (ett drakår), och mycket riktigt avled Mao Zedong bara någon månad senare, vilket i sin tur ledde till kursändring i Kina med den närmast ofattbara utveckling som har lett till dagens kinesiska supermakt.

På samma sätt kan drakens år 2024 ge extra skjuts i någon viss riktning, och det är inte helt otänkbart att Beijing drar nytta av tumultet i Ukraïna och Palestina för att slutligen befria (eller invadera) Taiwan. Tiden rinner nämligen ut för ett sådant företag, och läget blir kanske aldrig bättre än nu.

Visserligen skulle Xi vilja rusta militären ytterligare några snäpp för att vara säker på att segra, särskilt under amerikansk intervention, ty annars kan en smärre katastrof vänta landet och dess befolkning. Men att vänta ytterligare i en tid då USA pressar hårt med exportkontroll och andra instängningsmekanismer kan å andra sidan göra att tillfället försvinner för alltid, vilket naturligtvis är Washingtons intention och förhoppning.

Den amerikanska pressen gör emellertid att Kina under alla omständigheter måste agera, exempelvis genom att svara med samma mynt kring exportkontroll av kritiska råvaror och produkter där man har övertaget. Vita huset spelar ett högt spel när man försätter Kina i trångmål.

Mycket talar visserligen för att Kina över tid kan övervinna de amerikanska handelshindren, och man har redan avancerat snabbare än väntat i halvledarteknik och utveckling av supderdatorer med inhemska komponenter, men man förlorar samtidigt moment i den aktuella AI-konkurrensen och annan forskning utan ledig åtkomst till de ledande processorerna.

Kina har också överlägsen produktionskapacitet, men då både Washington och EU talar högt i termer av «derisking» och att återindustrialisera i tillämpliga delar, är nu det bästa tillfället att agera i frågan kring Taiwan. Vid ett slag mellan Kina och USA i Sydkinesiska sjön kan Kina tack vare sin kapacitet snabbt rikta om ekonomin mot krigsproduktion av fartyg och annan materiel, medan USA inte längre förfogar över den förmågan.

Ytterligare en faktor som talar för kinesisk intervention är att provinsval hålls i Taiwan i början av året, med förväntad utgång i att Framstegspartiet JMD behåller makten och därmed att anspråken på självständighet förnyas och intensifieras. Nationalistpartiet GMD saboterade för sig själv genom att inte komma överens med Folkpartiet MZD om en gemensam plattform.

Ett avgörande kring Taiwan kan därför bli huvudnumret under kommande år, och det skulle i så fall leda till omfattande effekter på världsekonomin. Den inflation och nedgång i ekonomin vi har sett under kriget i Ukraïna är en västanfläkt i jämförelse med vad som väntar under en drabbning mellan USA och Kina, om än aldrig så begränsad till just Taiwan – och allt talar för att en sådan utveckling inte blir begränsad. Håll i hatten, för nu kan det börja blåsa på allvar!

Årets tevedrake i Kina är som sig bör AI-genererad med namn Longchenchen (龙辰辰), där 辰 (chen) utgör en jordisk gren. Av ren händelse motsvarar 辰 (chen) även riktningen 120°, vilket råkar vara där Taiwan befinner sig i förhållande till fastlandet… underskatta aldrig vidskeplighet!
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Xi och Biden i globalt spel

Asien-Stillahavsregionens ekonomiska samarbete (APEC) har i veckan sitt årliga toppmöte i San Francisco, varvid US-ledaren Joe Biden ämnar träffa Kinas president Xi Jinping för bilaterala överläggningar. Det mesta arbetet har naturligtvis redan gjorts i förväg av tjänstemän i diplomatisk skytteltrafik, men man ska inte underskatta de högsta ledarnas personkemi.

På agendan står att stabilisera relationen för att undvika kalamiteter, exempelvis i Sydkinesiska sjön, där USA alltjämt provocerar med sin närvaro och aggressiva seglatser och överflygningar. För Washingtons vidkommande är det geopolitiska spelet av central vikt, då man fruktar att Kina småningom kommer att detronisera USA som världens hegemon och enda supermakt.

För Beijings del ämnar man ta upp för diskussion de tariffer och den exportkontroll som USA riktar gentemot Kina, allra främst avseende halvledarteknik. Washington har emellertid ingen avsikt att mildra exportförbudet, utan tvärtom vidga det efter att Kina snabbt avancerat sin interna produktion av chips i 7 nm-process.

Det råder ingen tvekan om att Kina småningom kommer ikapp och går förbi, men USA vill ändå söka sinka landet så länge det går, under svepskälet att man inte vill ge kinesisk militär åtkomst till avancerade chips. Problemet med den ansatsen är att tekniken ändå finner väg in i Kina, bland annat genom att Nvidia och andra tillverkare kringgår de amerikanska patenten och därmed inte längre omfattas av exportkontrollen.

Ett annat problem är att exportkontrollen främst binder ris för egen rygg, då Kina är största kund för samtliga tillverkare i såväl USA som Östasien (TSMC, Samsung) och Europa (ASML). Ytterligare ett dilemma är att den brist som uppstår i kinesisk produktion i slutändan drabbar USA och övriga världen genom fortsatta störningar i den globala logistikkedjan.

USA säger sig vilja «konkurrera» med Kina, men det kan knappast sägas vara konkurrens att godtyckligt införa exportkontroller eller att förbjuda kinesiska teknikbolag att verka på amerikanska och andra västliga marknader med luddiga hänvisningar till nationell säkerhet. Kina betraktades inte tidigare på det sättet, exempelvis under utbyggnaden av 4G, utan det är en nyare utveckling med helt andra motiv att hämma Beijing.

Den amerikanska strategin följer samma mönster som när man tidigare sökte innesluta Sovjetunionen, men den har helt enkelt inte förutsättningar att lyckas med avseende på Kina, som är en betydligt större ekonomi med omfattande globala förgreningar. Inte minst USA självt är djupt beroende av både kinesisk import och export, samtidigt som man dras med ett stort permanent handelsunderskott.

Zhongnanhai vet dessutom att svara på provokationerna, även om man än så länge har farit fram måttfullt. Bland annat har man infört exportkontroller kring några mineraler av vikt för försvarstillämpningar och halvledarteknik, men man avvaktar att ta i med den stora släggan. Kinas dominans avseende jordartsmetaller och andra kritiska mineraler kommer att bestå i decennier, och det är inte troligt att USA och Europa mäktar med mer än en mindre reservkapacitet givet kostnader, reglemente kring miljö med mera.

Mer inofficiella nålstick förekommer i form av omfattande export av fentanylprekursorer till USA och framförallt Mexiko, från vilket land den amerikanska fentanylkrisen utgår. Det coronavirus Kina slängde på USA orsakade visserligen en miljon döda på kort tid, medan fentanyl och andra opioider skördar yngre liv uppgående till hundratusen per år, därtill i stadigt växande.

USA:s opioidkris är nu inte Kinas fel, utan är i allt en hembrygd problematik, men Kina har här valt att utnyttja tillfället för att sarga USA något genom att titta bort när kinesiska bolag exporterar kemiska komponenter. Man kan se det som ett elakt svar på det opiumkrig främst Storbritannien men även USA bedrev mot Kina från 1839, men i realiteten är det bara en tursam hållhake, som man säkert kommer att diskutera under toppmötet. Kina kan här i ett slag strypa produktionen och exporten, om USA händelsevis skulle ha något att erbjuda i utbyte.

USA och EU vill gärna ha Kina med på tåget mot Ryssland, men man tycks inte vilja ställa sig frågan varför Beijing skulle låna sig till den ambitionen när man är utsatt för exportkontroll, handelskrig, marknadsförbud, sanktioner och ständiga ingrepp i landets inre angelägenheter i Hongkong, Xinjiang, Tibet och Taiwan. I själva verket är det denna västliga aggression som driver Beijing och Moskva i varandras armar.

Den tidigare amerikanska strategin att konkurrera ut Sovjetunionen var beroende av att engagera Kina i den globala handeln, medan man nu tycks vilja ta sig an såväl Ryssland som Kina på en och samma gång. Det är ett dumdristigt företag som inte har förutsättning att lyckas, utan snarare är en garant för Moskvas fortlevnad.

Kina vill helt säkert inte ha krig i vare sig Ukraïna eller Palestina, utan föredrar frihandel i en fredlig värld. Icke desto mindre vet man att utnyttja situationen när den väl är förhandenvarande, och det är främst EU och USA som tyngs ned av dessa konflikter, i form av inflation och i EU:s fall även energikris och recession. Resultatet blir att Ryssland tar hem spelet och därmed att bifurkationen mellan väst och öst befästs och vidgas.

Det finns ingen vinnare i denna nedmontering av den globala frihandeln och upprättandet av en delad värld, men den verkliga nitlotten drar EU när man förlorar ytterligare i politisk och ekonomisk relevans och när den givna säkerhetsbalansen rubbas. Ökade försvarsanslag i kombination med energikris och recession lär inte avhjälpa detta problem, inte heller det migrationskaos man har anställt.

Xi och Biden kan under denna vända kanske etablera en stabil lågpunkt, från vilken de båda länderna sedermera successivt kan utveckla en mer uppbygglig relation med bas i verkligheten. Nämligen den verklighet som säger att Taiwan förr eller senare kommer att införlivas i Folkrepubliken; att Kina befäster sin ställning som ledande teknikmakt och täpper igen hålen kring halvledare och annat; att Ryssland vinner kriget och att Putins grepp stärks.

De båda supermakterna har mer att vinna på att samarbeta för att lösa globala gemensamma problem kring, klimat, hälsa, terrorism, brottslighet med mera, och inte minst befästa den multipolära ordning som redan är förhandenvarande, vare sig Washington och Bryssel vill eller inte. Det är således hög tid för en verkligt «regelbaserad världsordning» som inte bygger på amerikanskt ekonomiskt eller militärt tvång, utan på ömsesidig respekt, frihandel och internationella organisationer.

Invecklat globalt brädspel.
Kategorier
Kina Politik Taiwan

Lillbritannien mopsar upp sig

Lillbritanniens utrikesminister James Cleverly är på besök i Kina för att söka reparera de trasiga relationerna. Som brukligt i dessa sammanhang börjar man dock med att rikta en spottloska mot Beijing, för att därefter sträcka fram handen och hoppas på lukrativa kontrakt länderna emellan.

Snorblaffan föreligger i form av en rapport från en parlamentarisk kommitté (Foreign Affairs Committee), som av en händelse publiceras samma dag som ministerns besök. Innehållet kretsar kring den forna kolonialmaktens förvirrade ambition att återupprätta sin tidigare storhet, bland annat genom att härja i «Indo-Pacifien», expandera en rad allianser som Quad och Aukus samt assistera med maritim expertis i regionen.

Mitt i skrevet träffar en passus om att Taiwan minsann är ett «självständigt land», en utsaga som inte rimmar med den formella brittiska hållningen, och som inte heller är möjlig under bevarande av diplomatiska förbindelser med Beijing. 10 Downing Street kan ju för all del försöka upprätta en brittisk ambassad i Taibei, eller likt Litauen låta husera en beskickning i namn av Taiwan, och se vad som händer.

142. Taiwan is already an independent country, under the name Republic of China (ROC). Taiwan possesses all the qualifications for statehood, including a permanent population, a defined territory, government, and the capacity to enter into relations with other states—it is only lacking greater international recognition. Taiwan’s government has not made an official proclamation of independence—because China regards that as a casus belli— but President Tsai Ing-wen states that this is because Taiwan is “an independent country already” so has no need to declare itself an independent state, although we noted that during our visit the vast majority of political interlocutors wanted to uphold the status quo, not declare full independence or become a province of the PRC.

Nu är en skock politiska dårar i en parlamentarisk grupp inte samma sak som regeringen, men det underlättar knappast för Sunaks regim att uppnå resultat. Man vill alltså väldigt gärna att Kina överger sin ickeinblandningsprincip och kritiserar Ryssland, men den önskan går förstås upp i atomer i samma ögonblick som man yppar att Taiwan är ett «självständigt land», eller för den delen ideligen och för jämnan lägger sig i Xinjiang, Hongkong och Tibet med de mest bisarra av anklagelser.

Det hjälper nog inte heller att man på order av Washington vänder på en femöring och bryter kontrakt med Kina angående utbyggnad av 5G, portar Huawei och andra kinesiska teknikbolag, riktar sanktioner till höger och vänster samt på andra sätt försöker sparka på Kinas svaga punkter i syfte att sinka landet. Med den attityden kan man lika gärna stanna hemma, för då finns inget kvar att prata om.

Lillbritannien behöver lära sig en läxa, och det kunde vara hög tid för Zhongnanhai att för en gångs skull besvara aggressionerna med lämpliga medel, som exportkontroll av något slag. Eller varför inte skicka hangarfartyget Fujian (福建舰) till Engelska kanalen för att «upprätthålla navigeringsfriheten» för flyktingar, franska fiskare och andra som därstädes blockeras av det forna imperiet?

Kategorier
Kina Politik Taiwan

Brännpunkt Taiwan

Han är villig att offra sina tillgångar och bli fabriksarbetare, om det kan förhindra Kina från att angripa Taiwan. Taiwan får inte bli ett nytt Ukraïna, och han kommer inte att låta så ske. Istället utlovar han femtio års fred i Taiwansundet, efter förhandling med fastlandet om villkoren för status quo.

Han är 郭Guo台铭Taiming eller «Terry Gou», grundare av 鸿海Honghai精密jingmi工业gongye股份gufen有限youxian公司gongsi, eller Foxconn som det vanligen benämns i Väst, elektronikföretaget vars komponenter finns i var mans ficka, oftast i form av en äpplelur.

Entreprenören lovade redan 2020 att kandidera till presidentposten i Taiwan, men startsträckan var då för kort. Nu meddelar han åter sin kandidatur, och det formella villkoret om några hundra tusen namnunderskrifter lär bli en smal sak, givet att han samlar över tio procent i opinionen.

Han kommer naturligtvis inte att vinna, utan tvärtom innebär en fjärde aktör att regerande 民进党Minjindang (Framstegspartiet) behåller presidentposten, denna gång i form av 赖Lai清德Qingde, efter det att nuvarande presidenten 蔡Cai英文Yingwen har förbrukat sina två mandatperioder.

Men kandidaturen och opinionsläget berättar så mycket annat, bland annat att Framstegspartiet och dess gröna koalition sannolikt kommer att förlora makten i kammaren (立法院Lifayuan, det lagstiftande parlamentet), i februari 2024. Istället lär konkurrerande 国民党Guomindang (Nationalistpartiet) återta befälet över öns politiska inriktning, inte minst med hjälp av Terry Gou och den blå koalitionen.

Opinionen i Taiwans presidentvalskampanj.

Det framgår aldrig i svenska eller västerländska mediers rapportering, men politiken i Taiwan kretsar inte så mycket kring höger eller vänster, utan rör sig mer kring förhållandet till fastlandet, med tämligen jämnstarka poler. Den gröna koalitionen under Framstegspartiets ledning förordar således självständighet, även om man inte vågar utropa en sådan i formell mening – konstitutionen säger att Taiwan är en provins i Kina.

Den blå koalitionen förordar istället återförening, om än under Republiken Kinas snarare än Folkrepubliken Kinas ledning. I praktiken är planerna på återförening vilande tills bättre politiska förutsättningar föreligger, under vilken tid man från båda sidor åberopar status quo. Det är också den position som stabilt har majoritet i befolkningen, även om det aldrig framgår i svensk statsteves skildring.

Annat som undanhålls publikum är Taiwans enorma beroende av fastlandet, som står för drygt fyrtio procent av öns export, samtidigt som stora delar av Taiwans näringsliv har förlagt sin verksamhet till fastlandet. Inte minst Foxconn har en rad fabriker där, även om man även sysselsätter närmare en miljon i Taiwan.

Det är den insikten som ligger till grund för Terry Gous uttalanden, en förståelse som är utbredd inom näringslivet och därmed utgör grunden för den ena polen i taiwanesisk politik. Den andra extremen i den gröna falangen är mer renodlat politisk, och tar fasta på värderingar snarare än konkreta företeelser som ekonomi. En given uppdelning finns i yngre och äldre generationer.

Men Taiwans demokrati och värden är alltså inte hotade under återförening eller status quo, utan man kommer att få behålla sin lokala särart. Däremot kommer inget Taiwan att finnas kvar om USA och väst provocerar fram en drabbning, eftersom fastlandet aldrig kommer att släppa taget om ön.

Även den insikten är uppenbar i Terry Gous valmanifest, ty i händelse av konflikt blir Taiwan just ett nytt Ukraïna, ett sönderbombat helvete som inte längre är i stånd att exportera elektronik till vare sig Kina eller världen i övrigt. Taiwans självständighet är identiskt med dess undergång.

Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik Taiwan USA

Baerbocks knasiga «kinastrategi»

Tyskland under stridslystna ekofascisten Annalena Baerbocks utrikespolitiska ledning tycks ha skaffat sig en «kinastrategi», med vilken man avser omdefiniera de fortsatta relationerna med Beijing. Man konstaterar att Kina har «förändrats», och att Tyskland därför måste förändra sin hållning.

Men njä, Kina har faktiskt inte förändrats i nämnvärd grad, i vart fall inte i ideologisk mening, utan bibehåller sedan länge hävdvunna principer, exempelvis om frihandel, Taiwan med mera. Det som har förändrats är tvärtom Väst, som under amerikansk ledning har intagit en allt mer fientlig hållning till Kina, med allt fler handelsrestriktioner och exportkontrollmekanismer. Tyskland ansluter således till den linjen, i likhet med många andra väststater.

Syftet är givetvis att upprätthålla västerländsk överhöghet, under den amerikanska «regelbaserade världsordningen». Kina har inget emot sådana internationella regler, men den nuvarande världsordningen är alltså dikterad av världskrigets segrarmakter, som i hög grad gynnas av denna pax americana. Beijing ifrågasätter och utmanar således denna ordning i tillämpliga stycken.

Kina har inte heller något emot mänskliga rättigheter, men frågan är och har alltid varit hur de ska uttolkas och av vem. Frågar man Tyskland blir svaret att förbundsregeringen är såväl polis och åklagare som domare och bödel i sådana spörsmål, och ungefär samma inställning finner man i varje västland, som därför tar sig friheten att «sanktionera» länder, organisationer och personer när man så finner påkallat. Sanktionsinstrumentet är annars förbehållet FN, och är i övriga fall olagligt enligt internationell rätt – så mycket för den «regelbaserade världsordningen».

Omvänt blir man upprörd när man själv utsätts för reciproka sanktioner, eftersom de då förstås är «orättvisa». Det är bara Tyskland och andra västländer som har de rätta värderingarna för att kunna nyttja sanktionsinstrumentet, det vill säga tanken att vi är de goda och de är de onda. Och något ondare än Kina finns inte, om man får tro den tyska och västerländska retoriken.

Vor diesem Hintergrund ist China für die Bundesregierung gleichzeitig Partner, Wettbewerber und systemischer Rivale. Unsere China-Strategie steht fest auf dem Boden der gemeinsamen Chinapolitik der EU.

Hm, jag tror att jag måste «riskminimera» med min fru, som jag hädanefter ska betrakta som såväl partner som konkurrent och «systemisk rival»…

Den enes terrorism är den andres frihetskamp, med snarlik retorik. Enligt Scholz-regimen är Kina således allt mer «aggressivt» i Sydkinesiska havet, medan Kina självt inte har eller har haft någon annan avsikt än att försvara sitt territorium och sina intressen. Anspråken i Sydkinesiska havet föreligger sedan 1935, under den tidigare nationalistregeringen, och vidmakthålls även av det «goda Kina» på Taiwan – men om det talar man aldrig.

Anspråk och intentioner har således inte förändrats, men däremot har regionen allt mer militariserats, inte minst till följd av amerikansk inblandning och närvaro. Det är så att säga inte Kina som har inlett upptrappningen. Det hjälper nog inte heller att Tyskland avser skicka allt fler kanonbåtar till «Indopacifien», utan det är just sådant som bidrar till vidare militarisering.

En konkret förändring föreligger faktiskt, nämligen att Kinas militära förmåga har ökat kraftigt i omfång. Men det är ett naturligt resultat av den ekonomiska utvecklingen, och i termer av budget har man genom åren konstant lagt två procent av BNI på försvarsutgifter. Det är knappast en orimlig siffra.

Men till skillnad från Tyskland och andra västmakter projicerar Kina inte sin militära förmåga på andra sidan jordklotet, och vi ser således inga kinesiska hangarfartyg och jagare i Medelhavet eller Kattegatt. Vem som är mest aggressiv är således fullständigt givet av Västs ambition att fortsätta sin hundraåriga militära närvaro i de kinesiska haven samt tankarna på en vidgning i ett «globalt Nato».

Wir werden unsere sicherheitspolitische und militärische Zusammenarbeit zu engen Partnern im Indo-Pazifik ausbauen. Den Einsatz für die Wahrung der regelbasierten internationalen Ordnung unterstreicht Deutschland auch durch zeitweise militärische Präsenz in der Region u.a. mit Fahrten der deutschen Marine und teilstreitkräfteübergreifender Teilnahme an multinationalen Militärübungen.

Låt oss skicka krigsfartyg för att motverka militariseringen! Klart att Kiels ubåtar ska operera i Sydkinesiska havet! Men helst inga kinesiska ubåtar i Nordsjön?

Tyskland, USA med flera anser förstås att man «rekognoscerar», medan Kinas motsvarande manövrar slentrianmässigt går under benämningen «spioneri». Samma sak gäller tankarna på att skydda inhemsk «kritisk» infrastruktur som 5G-nät, hamnar med mera, vilket motiveras med «nationella säkerhetsintressen» för Tysklands vidkommande, medan Kinas motsvarande protektionism benämns som orättvisa handelshinder.

Det är förstås ingen tillfällighet att man åberopar «nationell säkerhet» för allt fler företeelser som Kina – helt av en händelse! – råkar dominera, utan är riktade merkantilistiska angrepp. Det var aldrig tanken att Kina skulle dominera västerländska marknader, utan att Väst skulle bygga Kina och dra nytta av dess jättemarknad. När denna verklighet har kommit på skam agerar man för att begränsa Kinas inflytande, i allt från telekommunikation till harmlösa appar som Tiktok, på samma sätt som man förfor mot Japan under 1980-talet.

Det är inte heller någon tillfällighet att man tillämpar exportkontroll för halvledare och andra produkter i samma «nationella säkerhetsintresse» eller med åberopande av «mänskliga rättigheter», utan avsikten är givetvis att sakta ned Kinas utveckling. När Kina reciprokt inför exportkontroll av mineraler och annat som Tyskland och västmakter är beroende av, ses det emellertid som «illegitimt». Väst har alltid talat med så kluven tunga.

Die Exportkontrolle der Bundesregierung dient der nationalen und internationalen Sicherheit sowie dem Schutz von Menschenrechten weltweit. Das seit 1989 bestehende Waffenembargo der EU gegenüber China legt die Bundesregierung auch in Zukunft eng aus. Gegenstand der Exportkontrolle in Bezug auf China sind in erster Linie Ausfuhren von Dual-Use-Gütern.

Nämn en enda produkt som inte har «dual use» i civila och militära tillämpningar…

Nå, Tyskland och EU har givetvis rätt i att vi måste diversifiera och inte lägga alla ägg i en och samma korg, som med rysk gas. Det finns också legitima klagomål på obalanser mellan de båda marknaderna och en rad andra företeelser, men det finns ingen anledning tro att de inte kan åtgärdas i förhandlingar – Kina tokliberaliserade inför inträdet i WTO 2001, för att ta ett exempel.

Däremot finns inget skäl för Europa att ansluta till den amerikanska fientliga hållningen och se Kina som en «systemisk rival», eftersom Kina inte har några som helst anspråk på att ersätta USA och Väst som globala maktfaktorer. Det finns heller inga skäl att söka begränsa Kinas utveckling, men det är alltså exakt vad man gör, om än med fluffiga omskrivningar.

Europa är här kluvet, med Frankrike och Sydeuropa som mer positivt inställda aktörer, medan Tyskland och Nordeuropa lutar åt den amerikanska fientliga hållningen. Även det är förstås typiskt Europa, som inte har förmåga att agera enat. Resultatet blir att vi reduceras till en amerikansk vasall, och det ligger faktiskt inte i vårt intresse.

Som europé ser jag hellre att Macrons falang segrar, tanken att Europa och Kina är två poler i den nya världsordning som seglar upp vare sig vi vill eller inte, tillsammans med USA. Den andra falangen, omfattande Tyskland, vill inte att detta ska förverkligas, utan motsätter sig en flerpolig ordning medelst åtgärder av olika slag i allt från sanktioner och exportkontroll till militarisering och inblandning i Kinas interna angelägenheter under förevändning av att skydda mänskliga rättigheter (i europeisk tolkning).

Den förra falangen representerar den realpolitiska skolan, medan den senare tyska, amerikanska och svenska är en mer idealistisk och naiv – vi vill si och så, men det är inte den förhandenvarande verkligheten. Kinas utveckling kan skenbart fördröjas med sådana åtgärder, men på längre sikt sporrar man bara Kinas oberoende – och cementerar fientligheten. Det finns här anledning rekapitulera varför vi egentligen har en Europeisk union med ömsesidiga beroenden länderna emellan.

«Kinastrategin» i tysk tappning avslutas med konstaterandet att man har stort underskott av kinakännare och annan expertis om Kina, vilket kanske inte är så underligt om man aktivt motarbetar konfuciusinstitut och kinesisk kultur i allmänhet? Så förstås även i Sverige, som på kort tid har blivit det mest antikinesiska fästet på jordens yta.

Ingen sinolog värd namnet skulle emellertid skriva under på den beskrivning om Kina som emanerar från förbundsregeringen eller andra västmakter, eller för den delen den erbarmligt undermåliga rapporteringen (aktivismen) i medier. Vill man ha «experter» som likt papegojor ekar den förhandenvarande uppfattningen, eller vill man ha oberoende analytiker som kan förmedla en mer objektiv syn?