Kategori: Taiwan

Kategorier
Kina Politik Taiwan

Befrias Taiwan i drakens år 2024?

Val hålls i provinsen Taiwan om mindre än tre veckor, dels allmänna val till kammaren, och dels presidentval. Regerande 民进党Minjindang och dess kandidat 赖Lai清德Qingde har länge haft greppet om opinionen, men sedan oberoende kandidaten «Terry» 郭Guo台铭Taiming drog sig ur, har scenen förändrats.

Främst har Nationalistpartiets (国民党Guomindang) kandidat 侯Hou友宜Youyi knappat in, medan Folkpartiets (民众党Minzhongdang) företrädare 柯Ke文哲Wenzhe har dalat betänkligt i opinionen. Därmed står kampen i vanlig ordning mellan de två ärkerivalerna Nationalistpartiet och Framstegspartiet.

Nationalistpartiet och Folkpartiet hade ursprungligen planerat att göra gemensam kampanj, men det stöp på en ordningsfråga om vem som skulle företräda blocket. Det större Nationalistpartiet skulle normalt ta presidentposten, och viceposten ges till Folkpartiet, men storhetsvansinne tycks ha spolierat initaitivet. Därmed gav man Framstegspartiets Lai Qingde betydligt lägre odds att ta hem presidentvalet.

Nationalistpartiets Hou Youyi knappar stadigt in på Framstegspartiets Lai Qingde i presidentkampen.

Opinionsläget inför valet i kammaren (立法院Lifayuan) indikerar för närvarande jämnt skägg mellan Nationalistpartiet och Framstegspartiet, med ungefär en tredjedel vardera av sympatierna. Folkpartiet är god trea med knappt tjugo procent, följt av några irrelevanta småpartier under gränsen om fem procent. Femton procent har ännu inte tagit ställning, varför mycket kan hända fram till valdagen.

Men Folkpartiet blir under alla omständigheter vågmästare, och då alliansen med Nationalistpartiet uteblev har man stor frihet att söka majoritet åt endera hållet i en rad frågor. Det riskerar att bli ett oregerligt parlament om man inte på förhand kan enas om en fastare struktur.

Om Nationalistpartiet och Folkpartiet slår sina påsar ihop följer avspänning i Taiwansundet, då Nationalistpartiet söker närmare band med Beijing och småningom återförening. Folkpartiet är neutralt i frågan, och har i övrigt ingenting emot fortsatt integration med fastlandet, exempelvis i form av en bro- eller tunnelförbindelse.

Om å andra sidan Framstegspartiet regerar i lös allians med Folkpartiet med Lai Qingde som president, kommer spänningarna i sundet och hela regionen fortsätta, eftersom Lai är utpräglad secessionist och därför lär följa i avgående 蔡Cai英文Yingwens provokativa fotspår.

Det senare skulle öka risken för het konflikt, då man allt mer riskerar överträda Beijings röda linje. Taiwan är per egen konstitution en provins i Kina, samtidigt som man är bunden av 1992 års konsensus om «ett Kina», om än under olika styren.

Framstegspartiet har emellertid aldrig erkänt detta konsensus, och anser sig inte heller behöva följa rättsstatliga dokument som den egna konstitutionen, utan framhåller att Taiwan «redan är» självständigt, en suddig och tvetydig de facto-inställning som har lett till nuvarande förvecklingar med allt fler överflygningar från fastlandets sida.

Småningom kommer emellertid krävas att man även de jure fastslår oberoende (台独Taidu), i vart fall om man vill ha diplomatiska förbindelser med övriga världen samt medverka i internationella organisationer. Det är inte mycket till självständighet om man inte vågar stadfästa den i parlamentarisk omröstning och konstitutionell process.

I samma andetag som man proklamerar självständighet bryter emellertid fortsättningskriget ut, och Beijing kommer att inta ön under fruktansvärda stridigheter. Taiwan befrias efter sjuttiofem år av nationalistisk diktatur och progressiv demokrati, varvid Kina läks fullständigt.

Den stora frågan är då hur USA väljer att agera, nämligen för att man inte har möjlighet att rädda Taiwan – det är vad alla simuleringar visar, och det är vad styrkeförhållandena indikerar. Däremot ges man tillfälle att puckla på Kina ordentligt och därmed ytterligare sinka landets utveckling, även om man samtidigt skadar sig själv svårt och sätter världsekonomin i full brand. Men det kan det vara värt för att upprätthålla global dominans, om man får tro Washington.

Liten tuva stjälper ofta stort lass, och därför är ett mindre val i Asien kanske det kommande årets viktigaste händelse. Skärmytslingarna i Ukraïna är en smärre vindpust i förhållanden till en större konflikt kring Taiwan, men en sådan kan alltså utlösas av fortsatt provokativt beteende från Framstegspartiet under en ny president, den förste någonsin att i kammaren förorda självständighet: Vi är redan ett suveränt och självständigt land, och behöver inte separat deklarera självständighet (我们已是主权独立国家，不需另行宣布独立) framhöll Lai Qingde i september.

Schematisk uppställning av de tre konkurrerande partierna samt respektive partis president- och vicepresidentkandidater.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland Taiwan USA

Drakens år 2024

Sitter med Taylor Swift i lurarna och funderar en smula över året som har gått och det som kommer, om det nu verkligen är meningsfullt att avgränsa tiden sålunda. Skämt åsido – jag har väl för fan inte Taylor Swift i lurarna! – men artisten i fråga blev av någon anledning utsedd till «årets person» av en amerikansk journal med den traditionen.

Inte för att det är något fel på Swift – en snygg, talangfull och framgångsrik kvinna – eller hennes fans (främst bland millenniumgenerationens vänsterväljare), utan snarare då att hon och den muzak i huvudfåran som hon representerar framhålls som crème de la crème 2023. Det säger kanske mer om Väst än Swift, vid närmare eftertanke.

Ett mer rationellt val hade annars varit Jevgenij Prigozjin, Wagner-gruppens befälhavare som gjorde myteri, korsade Dnepr åt andra hållet för att tåga mot Moskva och utmana kejsaren Vladimir Putin, och sedermera togs av daga av nämnda imperator i ett effektfullt fyrverkeri på hög höjd. Men Time ville kanske inte ge Ryssland mer uppmärksamhet i ett skede då Moskva är i färd med att vinna kriget, utan valde att istället piffa upp atmosfären med en smula flärd, glitter och drömsk countrymuzak.

Allra helst som 2023 blev en naturlig fortsättning på det svåra tjugotalet, med ytterligare en front öppnad i Palestina, jordbävning i Türkiet, recession i Sverige och Europa samt fortsatt käbbel och bråk mellan stormakterna USA och Kina, innefattande en bisarr episod kring en kinesisk väderballong som förirrat sig in över Nordamerika.

Detta kommer emellertid att ha sin givna fortsättning under 2024, som i traditionell kinesisk tideräkning utgör drakens år (龙年longnian), i vart fall från tionde februari och framåt. Den kinesiska lunisolarkalendern förlitar sig på en sexagesimal indelning av tiden genom att kombinera tio så kallade himmelska stammar (天干tiangan) med motsvarande tolv jordiska grenar (地支dizhi), vilket ger en annan sorts referensram än löpande årtal.

Zodiakens djur sammanfaller med de jordiska grenarna, varför draken återkommer vart tolfte år. Draken är förstås i egenskap av symbol för Kina självt den mest omtyckta av figurerna, varför drakår brukar ge en mindre babyboom – något Kina kan behöva efter att ha nått toppen på befolkningskurvan och sedermera passerats av Bharat under 2023.

Ledargarnityret i Zhongnanhai är visserligen av det mest rationella och jordnära slag man kan föreställa sig, men det finns i den kinesiska kulturen ändå ett ganska stort mått av vidskeplighet, som kan spela in i politiken. Exempelvis sågs det som ett oroväckande omen när en förödande jordbävning inträffade i Tangshan 1976 (ett drakår), och mycket riktigt avled Mao Zedong bara någon månad senare, vilket i sin tur ledde till kursändring i Kina med den närmast ofattbara utveckling som har lett till dagens kinesiska supermakt.

På samma sätt kan drakens år 2024 ge extra skjuts i någon viss riktning, och det är inte helt otänkbart att Beijing drar nytta av tumultet i Ukraïna och Palestina för att slutligen befria (eller invadera) Taiwan. Tiden rinner nämligen ut för ett sådant företag, och läget blir kanske aldrig bättre än nu.

Visserligen skulle Xi vilja rusta militären ytterligare några snäpp för att vara säker på att segra, särskilt under amerikansk intervention, ty annars kan en smärre katastrof vänta landet och dess befolkning. Men att vänta ytterligare i en tid då USA pressar hårt med exportkontroll och andra instängningsmekanismer kan å andra sidan göra att tillfället försvinner för alltid, vilket naturligtvis är Washingtons intention och förhoppning.

Den amerikanska pressen gör emellertid att Kina under alla omständigheter måste agera, exempelvis genom att svara med samma mynt kring exportkontroll av kritiska råvaror och produkter där man har övertaget. Vita huset spelar ett högt spel när man försätter Kina i trångmål.

Mycket talar visserligen för att Kina över tid kan övervinna de amerikanska handelshindren, och man har redan avancerat snabbare än väntat i halvledarteknik och utveckling av supderdatorer med inhemska komponenter, men man förlorar samtidigt moment i den aktuella AI-konkurrensen och annan forskning utan ledig åtkomst till de ledande processorerna.

Kina har också överlägsen produktionskapacitet, men då både Washington och EU talar högt i termer av «derisking» och att återindustrialisera i tillämpliga delar, är nu det bästa tillfället att agera i frågan kring Taiwan. Vid ett slag mellan Kina och USA i Sydkinesiska sjön kan Kina tack vare sin kapacitet snabbt rikta om ekonomin mot krigsproduktion av fartyg och annan materiel, medan USA inte längre förfogar över den förmågan.

Ytterligare en faktor som talar för kinesisk intervention är att provinsval hålls i Taiwan i början av året, med förväntad utgång i att Framstegspartiet JMD behåller makten och därmed att anspråken på självständighet förnyas och intensifieras. Nationalistpartiet GMD saboterade för sig själv genom att inte komma överens med Folkpartiet MZD om en gemensam plattform.

Ett avgörande kring Taiwan kan därför bli huvudnumret under kommande år, och det skulle i så fall leda till omfattande effekter på världsekonomin. Den inflation och nedgång i ekonomin vi har sett under kriget i Ukraïna är en västanfläkt i jämförelse med vad som väntar under en drabbning mellan USA och Kina, om än aldrig så begränsad till just Taiwan – och allt talar för att en sådan utveckling inte blir begränsad. Håll i hatten, för nu kan det börja blåsa på allvar!

Årets tevedrake i Kina är som sig bör AI-genererad med namn Longchenchen (龙辰辰), där 辰 (chen) utgör en jordisk gren. Av ren händelse motsvarar 辰 (chen) även riktningen 120°, vilket råkar vara där Taiwan befinner sig i förhållande till fastlandet… underskatta aldrig vidskeplighet!
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Xi och Biden i globalt spel

Asien-Stillahavsregionens ekonomiska samarbete (APEC) har i veckan sitt årliga toppmöte i San Francisco, varvid US-ledaren Joe Biden ämnar träffa Kinas president Xi Jinping för bilaterala överläggningar. Det mesta arbetet har naturligtvis redan gjorts i förväg av tjänstemän i diplomatisk skytteltrafik, men man ska inte underskatta de högsta ledarnas personkemi.

På agendan står att stabilisera relationen för att undvika kalamiteter, exempelvis i Sydkinesiska sjön, där USA alltjämt provocerar med sin närvaro och aggressiva seglatser och överflygningar. För Washingtons vidkommande är det geopolitiska spelet av central vikt, då man fruktar att Kina småningom kommer att detronisera USA som världens hegemon och enda supermakt.

För Beijings del ämnar man ta upp för diskussion de tariffer och den exportkontroll som USA riktar gentemot Kina, allra främst avseende halvledarteknik. Washington har emellertid ingen avsikt att mildra exportförbudet, utan tvärtom vidga det efter att Kina snabbt avancerat sin interna produktion av chips i 7 nm-process.

Det råder ingen tvekan om att Kina småningom kommer ikapp och går förbi, men USA vill ändå söka sinka landet så länge det går, under svepskälet att man inte vill ge kinesisk militär åtkomst till avancerade chips. Problemet med den ansatsen är att tekniken ändå finner väg in i Kina, bland annat genom att Nvidia och andra tillverkare kringgår de amerikanska patenten och därmed inte längre omfattas av exportkontrollen.

Ett annat problem är att exportkontrollen främst binder ris för egen rygg, då Kina är största kund för samtliga tillverkare i såväl USA som Östasien (TSMC, Samsung) och Europa (ASML). Ytterligare ett dilemma är att den brist som uppstår i kinesisk produktion i slutändan drabbar USA och övriga världen genom fortsatta störningar i den globala logistikkedjan.

USA säger sig vilja «konkurrera» med Kina, men det kan knappast sägas vara konkurrens att godtyckligt införa exportkontroller eller att förbjuda kinesiska teknikbolag att verka på amerikanska och andra västliga marknader med luddiga hänvisningar till nationell säkerhet. Kina betraktades inte tidigare på det sättet, exempelvis under utbyggnaden av 4G, utan det är en nyare utveckling med helt andra motiv att hämma Beijing.

Den amerikanska strategin följer samma mönster som när man tidigare sökte innesluta Sovjetunionen, men den har helt enkelt inte förutsättningar att lyckas med avseende på Kina, som är en betydligt större ekonomi med omfattande globala förgreningar. Inte minst USA självt är djupt beroende av både kinesisk import och export, samtidigt som man dras med ett stort permanent handelsunderskott.

Zhongnanhai vet dessutom att svara på provokationerna, även om man än så länge har farit fram måttfullt. Bland annat har man infört exportkontroller kring några mineraler av vikt för försvarstillämpningar och halvledarteknik, men man avvaktar att ta i med den stora släggan. Kinas dominans avseende jordartsmetaller och andra kritiska mineraler kommer att bestå i decennier, och det är inte troligt att USA och Europa mäktar med mer än en mindre reservkapacitet givet kostnader, reglemente kring miljö med mera.

Mer inofficiella nålstick förekommer i form av omfattande export av fentanylprekursorer till USA och framförallt Mexiko, från vilket land den amerikanska fentanylkrisen utgår. Det coronavirus Kina slängde på USA orsakade visserligen en miljon döda på kort tid, medan fentanyl och andra opioider skördar yngre liv uppgående till hundratusen per år, därtill i stadigt växande.

USA:s opioidkris är nu inte Kinas fel, utan är i allt en hembrygd problematik, men Kina har här valt att utnyttja tillfället för att sarga USA något genom att titta bort när kinesiska bolag exporterar kemiska komponenter. Man kan se det som ett elakt svar på det opiumkrig främst Storbritannien men även USA bedrev mot Kina från 1839, men i realiteten är det bara en tursam hållhake, som man säkert kommer att diskutera under toppmötet. Kina kan här i ett slag strypa produktionen och exporten, om USA händelsevis skulle ha något att erbjuda i utbyte.

USA och EU vill gärna ha Kina med på tåget mot Ryssland, men man tycks inte vilja ställa sig frågan varför Beijing skulle låna sig till den ambitionen när man är utsatt för exportkontroll, handelskrig, marknadsförbud, sanktioner och ständiga ingrepp i landets inre angelägenheter i Hongkong, Xinjiang, Tibet och Taiwan. I själva verket är det denna västliga aggression som driver Beijing och Moskva i varandras armar.

Den tidigare amerikanska strategin att konkurrera ut Sovjetunionen var beroende av att engagera Kina i den globala handeln, medan man nu tycks vilja ta sig an såväl Ryssland som Kina på en och samma gång. Det är ett dumdristigt företag som inte har förutsättning att lyckas, utan snarare är en garant för Moskvas fortlevnad.

Kina vill helt säkert inte ha krig i vare sig Ukraïna eller Palestina, utan föredrar frihandel i en fredlig värld. Icke desto mindre vet man att utnyttja situationen när den väl är förhandenvarande, och det är främst EU och USA som tyngs ned av dessa konflikter, i form av inflation och i EU:s fall även energikris och recession. Resultatet blir att Ryssland tar hem spelet och därmed att bifurkationen mellan väst och öst befästs och vidgas.

Det finns ingen vinnare i denna nedmontering av den globala frihandeln och upprättandet av en delad värld, men den verkliga nitlotten drar EU när man förlorar ytterligare i politisk och ekonomisk relevans och när den givna säkerhetsbalansen rubbas. Ökade försvarsanslag i kombination med energikris och recession lär inte avhjälpa detta problem, inte heller det migrationskaos man har anställt.

Xi och Biden kan under denna vända kanske etablera en stabil lågpunkt, från vilken de båda länderna sedermera successivt kan utveckla en mer uppbygglig relation med bas i verkligheten. Nämligen den verklighet som säger att Taiwan förr eller senare kommer att införlivas i Folkrepubliken; att Kina befäster sin ställning som ledande teknikmakt och täpper igen hålen kring halvledare och annat; att Ryssland vinner kriget och att Putins grepp stärks.

De båda supermakterna har mer att vinna på att samarbeta för att lösa globala gemensamma problem kring, klimat, hälsa, terrorism, brottslighet med mera, och inte minst befästa den multipolära ordning som redan är förhandenvarande, vare sig Washington och Bryssel vill eller inte. Det är således hög tid för en verkligt «regelbaserad världsordning» som inte bygger på amerikanskt ekonomiskt eller militärt tvång, utan på ömsesidig respekt, frihandel och internationella organisationer.

Invecklat globalt brädspel.
Kategorier
Kina Politik Taiwan

Lillbritannien mopsar upp sig

Lillbritanniens utrikesminister James Cleverly är på besök i Kina för att söka reparera de trasiga relationerna. Som brukligt i dessa sammanhang börjar man dock med att rikta en spottloska mot Beijing, för att därefter sträcka fram handen och hoppas på lukrativa kontrakt länderna emellan.

Snorblaffan föreligger i form av en rapport från en parlamentarisk kommitté (Foreign Affairs Committee), som av en händelse publiceras samma dag som ministerns besök. Innehållet kretsar kring den forna kolonialmaktens förvirrade ambition att återupprätta sin tidigare storhet, bland annat genom att härja i «Indo-Pacifien», expandera en rad allianser som Quad och Aukus samt assistera med maritim expertis i regionen.

Mitt i skrevet träffar en passus om att Taiwan minsann är ett «självständigt land», en utsaga som inte rimmar med den formella brittiska hållningen, och som inte heller är möjlig under bevarande av diplomatiska förbindelser med Beijing. 10 Downing Street kan ju för all del försöka upprätta en brittisk ambassad i Taibei, eller likt Litauen låta husera en beskickning i namn av Taiwan, och se vad som händer.

142. Taiwan is already an independent country, under the name Republic of China (ROC). Taiwan possesses all the qualifications for statehood, including a permanent population, a defined territory, government, and the capacity to enter into relations with other states—it is only lacking greater international recognition. Taiwan’s government has not made an official proclamation of independence—because China regards that as a casus belli— but President Tsai Ing-wen states that this is because Taiwan is “an independent country already” so has no need to declare itself an independent state, although we noted that during our visit the vast majority of political interlocutors wanted to uphold the status quo, not declare full independence or become a province of the PRC.

Nu är en skock politiska dårar i en parlamentarisk grupp inte samma sak som regeringen, men det underlättar knappast för Sunaks regim att uppnå resultat. Man vill alltså väldigt gärna att Kina överger sin ickeinblandningsprincip och kritiserar Ryssland, men den önskan går förstås upp i atomer i samma ögonblick som man yppar att Taiwan är ett «självständigt land», eller för den delen ideligen och för jämnan lägger sig i Xinjiang, Hongkong och Tibet med de mest bisarra av anklagelser.

Det hjälper nog inte heller att man på order av Washington vänder på en femöring och bryter kontrakt med Kina angående utbyggnad av 5G, portar Huawei och andra kinesiska teknikbolag, riktar sanktioner till höger och vänster samt på andra sätt försöker sparka på Kinas svaga punkter i syfte att sinka landet. Med den attityden kan man lika gärna stanna hemma, för då finns inget kvar att prata om.

Lillbritannien behöver lära sig en läxa, och det kunde vara hög tid för Zhongnanhai att för en gångs skull besvara aggressionerna med lämpliga medel, som exportkontroll av något slag. Eller varför inte skicka hangarfartyget Fujian (福建舰) till Engelska kanalen för att «upprätthålla navigeringsfriheten» för flyktingar, franska fiskare och andra som därstädes blockeras av det forna imperiet?

Kategorier
Kina Politik Taiwan

Brännpunkt Taiwan

Han är villig att offra sina tillgångar och bli fabriksarbetare, om det kan förhindra Kina från att angripa Taiwan. Taiwan får inte bli ett nytt Ukraïna, och han kommer inte att låta så ske. Istället utlovar han femtio års fred i Taiwansundet, efter förhandling med fastlandet om villkoren för status quo.

Han är 郭Guo台铭Taiming eller «Terry Gou», grundare av 鸿海Honghai精密jingmi工业gongye股份gufen有限youxian公司gongsi, eller Foxconn som det vanligen benämns i Väst, elektronikföretaget vars komponenter finns i var mans ficka, oftast i form av en äpplelur.

Entreprenören lovade redan 2020 att kandidera till presidentposten i Taiwan, men startsträckan var då för kort. Nu meddelar han åter sin kandidatur, och det formella villkoret om några hundra tusen namnunderskrifter lär bli en smal sak, givet att han samlar över tio procent i opinionen.

Han kommer naturligtvis inte att vinna, utan tvärtom innebär en fjärde aktör att regerande 民进党Minjindang (Framstegspartiet) behåller presidentposten, denna gång i form av 赖Lai清德Qingde, efter det att nuvarande presidenten 蔡Cai英文Yingwen har förbrukat sina två mandatperioder.

Men kandidaturen och opinionsläget berättar så mycket annat, bland annat att Framstegspartiet och dess gröna koalition sannolikt kommer att förlora makten i kammaren (立法院Lifayuan, det lagstiftande parlamentet), i februari 2024. Istället lär konkurrerande 国民党Guomindang (Nationalistpartiet) återta befälet över öns politiska inriktning, inte minst med hjälp av Terry Gou och den blå koalitionen.

Opinionen i Taiwans presidentvalskampanj.

Det framgår aldrig i svenska eller västerländska mediers rapportering, men politiken i Taiwan kretsar inte så mycket kring höger eller vänster, utan rör sig mer kring förhållandet till fastlandet, med tämligen jämnstarka poler. Den gröna koalitionen under Framstegspartiets ledning förordar således självständighet, även om man inte vågar utropa en sådan i formell mening – konstitutionen säger att Taiwan är en provins i Kina.

Den blå koalitionen förordar istället återförening, om än under Republiken Kinas snarare än Folkrepubliken Kinas ledning. I praktiken är planerna på återförening vilande tills bättre politiska förutsättningar föreligger, under vilken tid man från båda sidor åberopar status quo. Det är också den position som stabilt har majoritet i befolkningen, även om det aldrig framgår i svensk statsteves skildring.

Annat som undanhålls publikum är Taiwans enorma beroende av fastlandet, som står för drygt fyrtio procent av öns export, samtidigt som stora delar av Taiwans näringsliv har förlagt sin verksamhet till fastlandet. Inte minst Foxconn har en rad fabriker där, även om man även sysselsätter närmare en miljon i Taiwan.

Det är den insikten som ligger till grund för Terry Gous uttalanden, en förståelse som är utbredd inom näringslivet och därmed utgör grunden för den ena polen i taiwanesisk politik. Den andra extremen i den gröna falangen är mer renodlat politisk, och tar fasta på värderingar snarare än konkreta företeelser som ekonomi. En given uppdelning finns i yngre och äldre generationer.

Men Taiwans demokrati och värden är alltså inte hotade under återförening eller status quo, utan man kommer att få behålla sin lokala särart. Däremot kommer inget Taiwan att finnas kvar om USA och väst provocerar fram en drabbning, eftersom fastlandet aldrig kommer att släppa taget om ön.

Även den insikten är uppenbar i Terry Gous valmanifest, ty i händelse av konflikt blir Taiwan just ett nytt Ukraïna, ett sönderbombat helvete som inte längre är i stånd att exportera elektronik till vare sig Kina eller världen i övrigt. Taiwans självständighet är identiskt med dess undergång.