Statsmediernas klimatagenda måste underhållas, men i brist på inrikes bränder får man ge sig utomlands för att finna bevis för den tes man driver. Och tesen är att det brinner allt mer när klimatet blir varmare. Men har den uppfattningen täckning i verkligheten, eller är det mest ett skrämskott för att engagera generation Klimat-Greta till politisk handling i form av blockader och konstförstörelse?
Frågan är naturligtvis ledande, och svaret är att bränderna minskar. Under innevarande sekel har de minskat med 25 %, men den linjära trenden står sig under hela nittonhundratalet. Så varför berättar man inte detta i rapporteringen om bränder? För att det inte passar in i eländesnarrativet om att vi «brinner upp».
Bränderna minskar globalt.
Alltså väljer man i kraftig bias ut enskilda anomalier åt andra hållet, det vill säga jagar skogsbränder där de för närvarande förekommer för att ge intryck av att det är ett fenomen med ökande förekomst. På samma sätt rapporterar man gärna «extremtemperaturer» när de inträffar, utan att för den skull beakta att långt fler dör av kyla än av värme – inte bara i vår kalla del av världen, utan globalt.
2018 står som en kraftig avvikelse för vårt vidkommande, och statstelevisionen har sedan dess nyttjat fenomenet som ett «bevis» för att klimatförändringarna leder till fler skogsbränder. På förekommen anledning rapporterar man även om någon «ny studie» som bekräftar den egna biasen, det vill säga att Sverige «kan räkna med» fler skogsbränder.
Bränderna minskar även i Sverige, i medeltrend.
Men även för Sverige är trenden vikande. På samma sätt som väder inte är klimat, är en enskild intensiv skogsbrandssäsong inte bevis för en värld som brinner mer. Alltså får man veva 2018 i allt mer nostalgisk repris, medan verkligheten har att de senaste fyra åren har sett rekordfå bränder.
Hur hänger det ihop med ett varmare klimat? Busenkelt: ju mer värme, desto våtare blir det, i medel. Det är aldrig så torrt som under glacialstadier, med massiv förekomst av både kalla och varma öknar, utöver själva istäcket. Omvänt är det aldrig våtare än under heta drivhusstadier.
Sant är att vissa regioner fläckvis blir torrare, men den sammanlagda förekomsten av öknar och torra regioner minskar alltså med ökad temperatur. Självaste Sahara grönskar specifikt under varmare perioder, och kommer att göra så igen vad det lider. Alldeles oavsett människans utsläpp, eftersom helt andra och starkare drivkrafter bestämmer detta.
Bränderna minskar i antal och därmed i areal.
Säkert har även du märkt att innevarande sommar präglas av tämligen riklig nederbörd, och det är alltså den faktorn som är utmärkande för klimatförändringarna. Det blir varmare, men bara i medel, och i praktiken genom att säsongerna förskjuts. Det blir inte högre maxtemperaturer, utan snarare lägre då ökad fukt har en dämpande effekt på temperatur. Det som ökar är mintemperaturer, vilket då driver upp medel.
Sverige har alltså inget att frukta av klimatförändringarna, annat än minskade kostnader för uppvärmning och en ökad förekomst av flora och fauna. Och faktum är att världen i stort inte heller riskerar att «brinna upp» eller «gå under», utan i stort kommer att hantera förändringarna.
Men det förutsätter då att man har en realistisk problembeskrivning och därmed även prioriterar rätt slags verktyg. Så är förstås inte fallet i dag, och i det avseendet är statsmediernas enfaldiga klimatporr inte direkt konstruktiv, utan mest kontraproduktiv.
För en del år sedan beslöt en ornitologisk förening förändra taxonomin för fåglar med «rasistiska» namn, som negerfink, kafferseglare och zigenarfågel. Det gjorde kanske gott i själen hos dem det berör att på så sätt godhetssignalera att man tar krafttag mot rasismen, även om nog ingen i verkligheten tog anstöt av hävdvunna namn av det slaget.
Men den rättfärdiga kampen är ingalunda vunnen, utan många slag kvarstår innan man har redigerat hela taxonomin. Nu har internationella botaniska kongressen haft votering i ärendet, varvid man har beslutat att på samma sätt eliminera «rasistiska» namn i växtriket. Exempelvis kommer Erythrina caffra hädanefter att heta Erythrina affra, där suffixet affra ska förstås som «från Afrika».
Caffra härleds i sin tur från arabiskans kaffār (otrogen), med syftning på ickemuslimska afrikaner. I överförd betydelse «svart», som i det svenska kaffer. Caffrarne äro starke, korthårige, ha tjocka läppar, inböjd näsa och äro svarte, som Linné beskrev saken.
Omkring 300 arter omfattas av kafferbegreppet, och samtliga kommer att förlora den inledande konsonanten c. Även arter i släktet Hibberta kommer att inkluderas i reformen, då namnet syftar på en engelsk slavägare vid namn George Hibbert. Det är en form av vetenskaplig bildstormning, i analogi med extremvänsterns rasering av «rasistiska» statyer och annan anakronistisk redigering av kulturen och språket.
Botanist studerar Erythrina caffra.
Zoologin utanför ornitologin bjuder dock alltjämt motstånd, och menar att attityder kommer och går, och man kan inte hela tiden förändra namn på grund av modenycker. I själva verket är flera hundra tusen arter uppkallade efter personnamn, eller omkring en femtedel av hela faunan. Härav kvarstår arter som Anophthalmus hitleri (efter en viss Adolf Hitler) och Hypopta mussolinii (efter en viss Benito Mussolini).
Helst skulle väl vänstern vilja ha exklusiv rätt att välja lämpliga namn, som Karl Marx för en viss geting, Ho Chi Minh för skalbaggar och spindlar, eller favoritmuzakartisten Taylor Swift för spindeln Castianeira swiftay. Hur det är med skalbaggen Rhyzodiastes xii (efter Xi Jinping) är mer oklart, medan Aptostichus barackobamai (efter Barack Obama) är en given hit i det vänsterliberala PK-klägget.
Varken Trump eller Putin har hittills förärats en egen art, men däremot Klimat-Greta (Nelloptodes gretae) och Voldemort Zelenskyj (Ausichicrinites zelenskyyi), som båda kan komma att tolkas radikalt annorlunda i den framtid vi inte vet någonting om. Att ständigt redigera det förgångna för att passa en ängslig nutid är alltså en sällsynt dålig idé, och ett aldrig avslutat projekt.
Under rubriken «framsteg» samlar statsteve en rad tokigheter kring diet och hälsa, i den doktrinära ambitionen att anpassa livets alla skeenden kring den allestädes förhärskande klimatdystopin. Det rör sig om att förespråka ultraprocessat konstkött av ihoplimmade sojarester, insekter på menyn och andra konstigheter.
Det går knappt en dag utan att en «ny studie» sägs visa något i den bias som statsteve dras med, oaktat att nya studier sällan tränger undan etablerad forskning. Så inte heller i det här fallet, som rör den så kallade «planetära hälsodieten».
Man har nämligen kunnat påvisa en relativ riskreducering om «hela 30 %» (RRR = 0.3) för amerikaner som följer dieten. Men det är i vanlig ordning en observationsstudie, och jämförelsen gäller den amerikanska standarddieten, mot vilken i princip samtliga dietära alternativ uppvisar motsvarande eller bättre reducering. Det är således ickeforskning på hög nivå.
Vi måste ned på indisk nivå i näringshänseende för att kunna härbärgera elva miljarder människor och därmed maximera fling- och ultraprocessindustrins marknad på bekostnad av individuell hälsa, valfrihet och god kost.
Icke desto mindre är det en vanlig uppfattning bland ett visst klientel av forskare att befolkningen måste övertygas att anamma den «planetära hälsodieten», inte bara för dess förmenta «hälsofördelar» utan framförallt för att jorden ska kunna härbärgera tio miljarder människor framåt mitten av seklet och elva miljarder vid sekelskiftet.
Denna kvantitet av människor innebär således uppoffringar i kvalitet i näringen, så till den grad att Världshälsorganisationen WHO har dragit tillbaka sitt stöd för den märkliga vänsterdieten. För WHO är det omvända problemet betydligt viktigare, nämligen hur man ska kunna råda bot på den näringsbrist som präglar stora delar av världen utanför den västerländska PK-eliten, och i den ambitionen spelar protein- och näringsrik animalisk föda en avgörande roll som inte kan förlikas med den «planetära hälsodieten».
Den «planetära hälsodieten» är inte ägnad att avhjälpa svält och undernäring i Afrika, utan enbart att tillfredställa västerländska doktrinära käpphästar samt marknadens behov av fler konsumenter av ultraprocessade majsflingor.
Den «planetära hälsodieten» anses av kritiker vara av doktrinärt slag och i grunden helt ovetenskaplig. I universell tillämpning skulle den i ett slag slå ut traditionella industrier, drastiskt förändra ekosystemen samt rasera kulturarv, i Europa exempelvis den indoeuropeiska boskapskultur som definierar oss sedan årtusenden.
Man förefaller tro att «plantbaserade» alternativ kan växa utan gödsel och i något slags vakuum fritt från traditionella ekosystem i kretslopp, men detta är alltså i princip flingindustrin och dess akademiska gren vid Harvard som talar sig varm för ändlösa fält av genmodifierad majs och andra grödor.
I praktiken innebär den «planetära hälsodieten» massiv utfodring av populasen med kolhydrater och industrioljor, och med ett absolut minimum av animaliska livsmedel. Valfriheten elimineras mer eller mindre fullständigt i detta dietära tyranni, som inte rymmer sådant som medelhavskost och naturligtvis inte heller ketogen kost.
Exempelvis innebär begränsningen kring rött kött (14 gram!) att man får nöja sig med en skiva bacon varannan dag, vilket motsvarar konsumtionen av kött i Afrika, alltså den del av världen WHO försöker föda bättre med just kött. För egen del åker ett helt paket bacon (140 gram) ned i stekpannan varje dag, och därtill 200 gram nötfärs eller annat rött kött, och det finns inga grönsaker som kan ersätta det.
Samma hårda limiter kring fågel (29 gram) ger ett kycklinglår varannan dag, och för fisk (28 g) motsvarande en och en halv burk makrill i veckan. Min konsumtion av fisk uppgår till 250 gram per dag. Men med ett så begränsat rekommenderat intag av fisk följer allvarlig brist på ω-3-fettsyror DHA och EPA, och speciellt kommer balansen ω-6:ω-3 att förskjutas mot synnerligen skadliga nivåer givet att dieten är ω-6-rik i övrigt. Det är ett recept för en hälsokatastrof.
Ägg? 13 gram per dag i den «planetära hälsodieten», motsvarande mindre än två ägg per vecka. Den egna konsumtionen är här närmare ett halvt dussin ägg per dag, eller 330 gram.
Istället för näringsrika animaliska källor betonar den «planetära hälsodieten» en rad «plantbaserade» alternativ. Man kan naturligtvis inte invända mot ett visst inslag av grönsaker, men därtill kommer gryn och korn omfattande 230–800 gram per dag, tillsatt socker (!) 31 gram (tre burkar sockervatten) utöver fruktos i 200 gram frukt, och vegetabiliska oljor 40 gram. Kellogg’s kunde inte önska sig en bättre julklapp, och det är svårt föreställa sig hur man kan få för sig att kalla en diet med tillsatt socker för «hälsosam» – om man inte ser de pekuniära motiven i fonden.
Därtill kommer baljväxter i intervallet 0–100 gram per dag, vilket sammantaget gör att proteinbrist lär uppstå hos befolkningen, givet att plantbaserade källor inte har fullvärdigt protein. För den uppväxande generationen lär dieten leda till kortväxthet och andra brister, medan den äldre blir skörare och därmed riskerar benbrott och andra problem med vidare fara för livet. Detta är naturligtvis inte en «hälsodiet», utan ligger närmare en utfodringsplan för fångar i en straffkoloni, med ett minimum av livsuppehållande nutrienter.
Den «planetära hälsodieten» är en abstrakt teoretisk konstruktion som inte är förankrad i människans utveckling och behov, och den praktiseras inte av någon grupp av jägare–samlare i det fria, utan enbart av västerländska stadsbor med doktrinära ambitioner och vänsterliberala sympatier. Men inte ens den senare gruppen förmår egentligen följa den strikta dieten, utan fuskar konstant.
Proponenterna vid statsmedierna och hos Rapsböndernas intresseorganisation Livsmedelsverket talar sig gärna varma för den «planetära hälsodieten», men lever knappast som man lär. Det skulle därför vara intressant att se något slags självdeklaration för det klientel som ständigt propagerar denna gröna hållning, det vill säga vad de själva har på menyn under en typisk vecka. Vad äter egentligen statsteves klimatankare Erika Bjerström? Inte är det den «planetära hälsodieten» i alla fall…
Fettona vid statsteve följer nog egentligen inte den «planetära hälsodieten».
Människans utvecklingshistoria är på samma sätt som för alla organismer betingad av miljön. Vårt släktes uppkomst sammanfaller med inledningen av pleistocen för 2.58 miljoner år sedan, då norra halvklotet såg ett allt kallare och torrare klimat till följd av periodiska nedisningar under den alltjämt pågående kvartära istiden.
Sedan tidigare hade kenozoisk istid rasat under trettio miljoner år till följd av Himalayas veckning då den indiska plattan brakade in i Asien, med konsekvens att Antarktis islades. Sedan dess har jordens medeltemperatur sjunkit med närmare tio grader. Kvartär istid är således en nyare fas i den längre kenozoiska motsvarigheten.
Glaciärerna i norr påverkade det globala klimatet i torrare riktning, med ökenutbredning och förändrad flora och fauna. Savann och stäpp bredde visserligen ut sig långt tidigare i Afrika, men den pulserande variationen i glacialer påskyndade förloppet.
Trädlevande apor hade då att söka sig mot marken i allt större utsträckning, varvid primitiv förmåga till upprätt gång premierades i kontinuerlig succession. Dieten förändrades från strikt frugivor till omnivor, med vissa inslag av kött från kadaver. Denna protein- och energirika diet premierade i sin tur kognitiv utveckling och successivt större hjärna.
Vår närmaste föregångare Australopithecus (sydapan, cirka fem miljoner år sedan) är ett tidigt resultat mot omnivor livsstil under nyttjande av stenverktyg för att bearbeta föda. Släktet Homo uppstod för ungefär 2.5 miljoner år sedan ur Australopithecus africanus, med Homo habilis som första art. Hon följdes sedermera av Homo erectus för två miljoner år sedan, en art som lämnade Afrika och populerade hela Eurasien.
Ur Homo erectus utvecklades sedermera Homo heidelbergensis och Homo antecessor, ur vilka slutligen följde Homo neanderthalensis i Europa, Homo denisova i Asien samt Homo sapiens i Afrika, den senare för ungefär 300 000 år sedan. Gemensamt för dessa artbildningar är kontinuerligt större hjärna och förfinad stenindustri samt förmåga att nyttja elden för matlagning, varvid ytterligare energi kan tillföras till allt mindre kostnad.
Ytterligare förändringar i dessa arter är kontinuerligt minskat omfång av tarm- och magsystem samt förfinad tandrad till följd av omnivor diet under en kokinivor (verktygsbaserad) regim. Människan avlägsnade sig allt längre från de fibertuggande förfädren.
I själva verket premierade vi i egenskap av samlare–jägare energirik föda, eftersom sådan ger mest utdelning och därför mer tid för annat. Vi är till naturen lata, och skulle inte få för oss att hellre äta energifattiga och svårsmälta rötter givet tillgång på kadaver eller möjligen honung. Även moderna jägare–samlare följer denna energiprincip, och föredrar därför alltid kött om sådant finns tillgängligt.
Man observerar därför typiskt en gradient i nord-sydlig riktning avseende inslag av animalisk kost i dieten, med mer animalisk föda ju kallare klimatet blir. Detta naturligtvis för att växtligheten avtar med kylan, men även för att konkurrensen om köttet är svårare i varmare klimat, i vart fall för kadaverletande «jägare» med primitiva vapen.
För cirka sjuttio tusen år sedan lämnade även Homo sapiens den afrikanska kontinenten, av allt att döma till följd av klimatförändringar i Sahara. Visserligen hade enstaka grupper tidigare genomfört utbrytningar, men utan bestående resultat – de assimilerades av neandertal eller gick under på annat sätt.
Men då fler och större grupper utvandrade fick man först fäste i Levanten, från vilken plats fler expeditioner utgick, mot främst Asien, längs kustremsan. Europa fick vänta på grund av det karga klimatet, Anatoliens bergiga miljö samt inte minst den större förekomsten av neandertal längre norrut.
Men för cirka fyrtiofem tusen år sedan sätter Homo sapiens sin fot i Europa, i konkurrens med neandertal. Det är numera känt att sapiens beblandar sig med såväl neandertal i Europa som systerlinjen denisova i Asien, men det sker inte under frivilliga former utan genom våldtäkt, därtill av neandertal mot kvinnor ur sapiens – i vart fall är det den enda kombinationen som ger livskraftig avkomma.
Resultatet är att moderna ickeafrikaner har 2–7 % arv från neandertal respektive denisova (papuaner avseende de senare), omfattande ungefär hälften av neandertals genom. Neandertal kan därför sägas ha assimilerats in i sapiens under bildande av en ny variant av europeisk tidig modern människa (EEMH), som vi vanligen kallar Cro-Magnon.
Grottmålning i Chauvet, Frankrike.
Den första europeiska kulturen under sapiens benämns aurignacien (-45/-26 ka), efter fyndplatsen i Aurignac i Frankrike, och den ersätter neandertals motsvarande kultur, benämnd moustérien (-100/-38 ka). Typiskt för kulturen är grottmålningar i Chauvet och andra platser omfattande målningar av mammut, uroxe, häst, bergslejon och andra djur. Man hade även statyetter och andra konstföremål, samt musikinstrument som flöjter, varvid en pentatonisk skala nyttjades.
DNA-utbytet med neandertal gav ett evolutionärt snabbspår avseende vissa egenskaper av både positivt och negativt slag, men samtidigt verkade evolutionen hastigt under förutsättningar omfattande små grupper i kargt klimat. Större kropp och huvud premierades som en enkel tillämpning av värmeledningsekvationen, och därmed förelåg även större hjärna som resultat – den beteendemässigt moderna människan med abstrakt symboliskt tänkande var född.
Den så omdiskuteradehudfärgen var mycket riktigt mörkare än i dag, men inte längre av afrikanskt snitt. Vi hade under femton tusen år i Levanten redan utvecklat betydligt ljusare hy, även om blont hår och blå ögon skulle komma senare, nämligen i samband med dietära förändringar i samband med jordbrukets ankomst.
Grottmålningarna likväl som de spjut som nyttjades skvallrar om dieten, som var i det närmaste karnivor till sin art, nämligen av tvingande skäl i avsaknad av annan växtlighet än gräs och kanske bär under sommaren. Isotopanalyser har visat att både sapiens och neandertal var karnivora toppkonsumenter, med mammut som favoriträtt.
Aurignacien uppgick småningom i gravettien (-33 ka), solutréen (-21 ka) och magdalénien (-20 ka) till följd av nya förutsättningar under maximal utbredning av istäcket samt utveckling av nya stenindustrier, kontakt mellan isolat med mera. Därefter skedde islossning i verklig bemärkelse då nuvarande interglacial inleddes med varmare klimat, uppkomsten av jordbruk med mera.
Europas folk – västliga och östliga jägare–samlare med flera – kom i allt större kontakt med tidiga europeiska bönder (EEF) under neolitikum, varvid nya folkgrupper med distinkt kultur uppstod. Sedermera tillkom beridna stäppfolk med hjulförsedda vagnar från Svarta havet, varvid hela Europa erövrades under framväxten av indoeuropeisk kultur – ett tredje befolkningsutbyte, om man så vill.
Detta är vårt fundamentala arv som européer, det som ytterst definierar oss som en väsensskild kultur i världen. Lika högstående kulturer har på motsvarande och likartat sätt framträtt i Asien och förstås i Levanten, samtidigt som detta gemensamma arv har diffunderat tillbaka in i Afrika i tillämpliga delar. Vi är i någon mening vad vi har varit, och kan inte avskiljas från detta ursprung och denna utveckling.
Chang’e 6 (嫦娥六号) har lyft från månens baksida med ett par kilo grus, och väntas dimpa ned i Inre Mongoliet om tre veckor. Förvisso kan mycket alltjämt gå snett, men i praktiken är de svåraste momenten avklarade, och återfärden mer eller mindre ett rutinuppdrag.
Kina triumferar därför igen, och man bygger vidare på tidigare framsteg. Man var först med att landa på månens baksida med Chang’e 4, och återvänder nu med en mer komplicerad mission att plocka upp material från den geologiskt annorlunda baksidan.
Innevarande uppdrag föregicks av Chang’e 5, som utförde samma uppgift på framsidan, det vill säga sådant som jänkarna mäktade med redan på 1960-talet. Men eftersom månen mer eller mindre övergavs när Apollo-programmet lades ned, finns ett nyvaknat intresse för de unika mineraler som månen härbärgerar, inte minst för att de kan utgöra komponenter i framtida teknik.
USA har till och med gjort ett undantag i sitt sinofobiska Wolf amendment från 2011, den McCarthy-liknande lag som förbjuder Nasa att samarbeta med det kinesiska rymdprogrammet, nämligen för att detta även kan ha militära applikationer. Alltså till skillnad från det amerikanska… Även proverna från Chang’e 6 kommer att fördelas generöst världen över i grundforskningens sanna anda, även till den fascistoida regimen i USA.
I denna förnyade rymdkapplöpning kan man notera att det kinesiska programmet är oerhört robust, med blott något enstaka missöde, medan andra nationers uppdrag är mer svajiga med förseningar, krascher och allsköns fiaskon. Det borgar för fortsatt framgång för det kinesiska programmet.
USA får ändå anses ha kvar ett smärre övertag, men det är nog bara en tidsfråga innan Kina är ikapp och förbi. Artemis-programmet med dess förseningar och hafsiga planering förskräcker, samtidigt som USA snart står utan rymdstation när ISS pensioneras. Space X och andra privata alternativ är intressanta, men frågan är om de verkligen kan leverera i fråga om färder till månen och Mars.
Chang’e 6 utgör det tredje steget av fyra i Kinas månutforskningsprogram, med slutgiltigt syfte att etablera en obemannad bas vid sydpolen. Orsaken till att sonden har kunnat operera på månens baksida, där radioskugga råder, är att Kina har ett satellitsystem för kommunikation med jorden.
Systemet – Queqiao 2 ( 鹊桥二号) – består av en satellit i jord–månesystemets L2-punkt, det vill säga en av de gravitationsfria lagrangepunkter som utgör jämvikter i systemet. Satelliten, i bruk sedan april, ersätter därmed den tidigare Queqiao 1 från 2018 i samma punkt. Även detta system är unikt för Kina.
Som sig bör är de kinesiska namnen på farkoster och företeelser i programmet hämtade från kinesisk mytologi, på samma sätt som amerikanska och europeiska missioner nyttjar västerländsk mytologi. Chang’e (嫦娥) är således en skönhet som bor på månen med kaninen Yutu (玉兔), medan Queqiao (鹊桥) är namnet på en bro (Skatbron) i en klassisk saga.
Tygmärkets utformning är snarlik den för sagans framställning i allmänhet, med sonden renderad som flickan Chang’e svävande över fluffiga moln mot månen.
