Nyheten nämns inte i statstelevisionens nyhetsflöde, trots att man har en utpräglad klimatagenda och vanligen redogör för den svenska klimatflickans minsta lilla inlägg på X. Det är nästan så man kunde tro att mediehuset har bias i sin rapportering?
Det kunde i så fall bero på att ingen mindre än Bill Gates står för ett veritabelt avhopp från klimatreligionen, när han i ett utspel kommer ut som klimatrealist. Sådant gillar man inte i klimatindustrin, som buar unisont.
Gates är nu inte vem som helst, utan har ett utpräglat intresse för hälsofrågor. Han har inte det tunnelseende som vanligen utmärker klimataktivister, utan har en bredare utblick och kan därför göra en samlad analys. I en artikel redogör han för denna.
Det är inte så att han plötsligt blir «klimatförnekare», men han konstaterar icke desto mindre att jorden inte kommer att «gå under», och att domedagskvacksalvarna därmed har fel. Människor kommer att leva gott på de allra flesta platser även framgent, och i kompensation till områden som drabbas frigörs nya ytor då tundran grönas.
Gates menar att man bör fokusera mindre på temperatur och utsläpp, och mer på att utrusta fattigare länder att hantera förändringarna. Teknikutveckling måste prioriteras, och han konstaterar att grön teknik redan har förändrat läget i positiv riktning. Energi är en ställföreträdande parameter för välstånd och utveckling, och världen måste därför nyttja allt mer energi, främst i form av elektricitet.
Klimatförändringar kommer inte att vara den främsta orsaken till lidande, utan i vanlig ordning fattigdom och sjukdom. Därför är det viktigare att bekämpa fattigdom genom tillväxt, teknikutveckling och nyttjande av mer energi, reformer som i sin tur kräver mer stål och betong och med dem associerade utsläpp.
Det är den klimatrealistiska skolan som här kommer till uttryck, i motsats till den hysteriska, och om Gates kan bli en motor i den rörelsen vore mycket vunnet. Felaktiga investeringar ger sämre avkastning eller ingen alls, och den principen gäller även på klimatområdet.
Efter statsknäppidummologen Tegnells erbarmliga hantering av coronapandemin tog sedermera Magnus Gisslén över som statsepidemiolog vid Folkhälsomyndigheten (FHM), i en mer undanskymd roll efter att pandemin dragit förbi. Men nu slutar plötsligt sagde Gisslén efter en dispyt inom myndigheten, och han riktar tung kritik mot dess ledning.
Folkhälsomyndigheten är en av flera organisationer som dels delar på samma uppdrag som Livsmedelsverket och Socialstyrelsen, och dels har ansvar för sådant som tidigare låg på den speciella smittskyddsmyndigheten. Eftersom Folkhälsomyndigheten på samma vis som Livsmedelsverket är höggradigt politiserat, med märkliga politiska direktiv om att tjäna överideologier kring klimat, genus med mera, blir resultatet just det som Gisslén kritiserar.
Därför sitter sossar som Olivia Wigzell i ledningen för myndigheten, snarare än kompetenta smittskydds- och andra läkare. Dessa politruker har i uppdrag att förankra och förena regimens varjehanda och inbördes inkompatibla mål, och det tenderar mest att mynna ut i värdegrundsarbete, godhetssignalering och andra politiska floskler snarare än gediget myndighetsarbete.
Den kritik som riktades mot FHM under pandemin, i vart fall härstädes, gjorde gällande att man måste återgå till en tidigare ordning, med en särskild smittskyddsmyndighet som ansvarar för det smala området kring epidemier och pandemier, medan FHM har en mer allmän roll kring folkhälsa, som att samla statistik med mera.
Uppenbarligen blev ingenting av det, utan tvärtom trubbades myndigheten av än mer. När – inte om – nästa pandemi står för dörren, riskerar vi därför att se en upprepning av cirkus Tegnell, med dilettanter som saknar relevant kompetens. Tegnell är ändå utbildad i ämnet, men håller inte riktigt måttet – hur ska det då gå med sådana som Wigzell vid rodret?
Efterhandskonstruktionen har att Sverige hanterade pandemin väl, men det var mer tur än skicklighet att det inte blev värre. Stollen Tegnell visade sig ha fel gång efter annan, vilket med eftertryck visar att han inte hade en susning om virusets kapacitet eller de konsekvenser som kunde följa.
För oss lekmän utanför specialistfacket är det svårt för att inte säga omöjligt att tränga djupare in i getingboet vid FHM och de ränker som smids där, men å andra sidan behövs ingen sådan djupare insyn för att bilda sig en någorlunda uppfattning om hur det är ställt med organisationen.
Samtidigt är det härligt att se professionella aktörer som Gisslén sticka ut huvudet och ta strid hellre än att bekvämt lalla runt och inte göra något väsen av sig, som de flesta konfliktskygga svenskar plägar göra. Vi skulle behöva långt fler personer av den kalibern för att få ordning på landet, auktoriteter som pekar med hela handen.
Så kallade näringsrekommendationer tenderar att svälla till Hallandsås-liknande megaprojekt med tiden, även om den hårda kärnan av (mestadels felaktiga) råd kvarstår år efter år. För varje ny utgåva tycks man bara linda in sagda kärna i allt mer fluffig retorik samt kombinera rönen med det senaste politiska modet.
De så kallade «nordiska näringsrekommendationerna», som inte är skrivna på ett nordiskt språk, väger exempelvis in på 374 sidor, men har mer med «hållbarhet» och «klimat» att göra än artriktig föda. Den amerikanska förlagan är på 453 sidor, även om den mer konsumentinriktade varianten «bara» räknar 164 sidor.
Motsvarande publikation år 2010 uppgick till 95 sidor, 2010 till 39 sidor och 1980 till 18 sidor. Men det bestående (och felaktiga) rådet i samtliga dessa skrifter kan sammanfattas i en enda mening: Begränsa tillsatt socker till högst 10 % av energiintaget, mättat fett till högst 10 :% och natrium till 2300 mg samt minska intaget av alkohol.
Åtminstone en person i den amerikanska administrationen har insett hur tokig denna ordning är, och har således lovat att dels sammanfatta nya näringsrekommendationer på fyra sidor och dels låta vetenskapen i ensamt majestät diktera dessa rekommendationer. Det visar sig nämligen att 95 % av de som arbetar med att ta fram rekommendationerna har uppdrag i livsmedelsindustrin, som därmed har ett stort inflytande i arbetet och dess resultat.
Det tycks inte spela någon roll att amerikanerna bara blir fetare och sjukare för varje år som går, rekommendationerna kvarstår ändå oförändrade. Man spelar helt enkelt «kvitt eller dubbelt» genom att slå allmogen i huvudet med allt tjockare publikationer, men vägrar uppdatera sina förlegade «rön» från anno dazumal.
Det är inte heller så att amerikanerna inte följer sagda rekommendationer, det gör man. Man äter exempelvis mer frukt än någonsin, närmare 200 kg per år och person, vilket är mer än fem gånger så mycket som de friskare och betydligt smalare japanerna. Mer frukt (= socker) är därför nog inte lösningen på problemet, men det är ändå det mantra som ideligen kablas ut.
Nu läser förstås ingen vettig människa näringsrekommendationerna, utan de är avsedda att studeras av det exponentiellt växande facket av «dietister» och andra med uppdrag att utfodra populasen i utvalda segment. De amerikanska rekommendationerna ligger till grund för vad som ingår i matkuponger i socialtjänstens regi (svaret är Coca-Cola och annan ultraprocessad föda, men inte riktig mat) samt vad som serveras i «skolavårdochomsorg».
Samma sak gäller i Sverige, varför man tvångsmatar åldringar med näringsfattig plantföda istället för artriktig animalisk mat samt på motsvarande vis gör skolelever särskilt trötta med «köttfria» dagar och annat vänsterpolitiskt trams. Man ska därför inte bli förvånad över att sagda elever utnyttjar raster till att handla «energidryck» och annat stärkande på rasterna.
Mannen som vill ändra på denna ordning, i USA vill säga, är förstås ingen mindre än Robert Kennedy, som får löpa gatlopp för sin omstridda syn på vaccin och en del andra hälsorelaterade frågor. I fråga om diet är hans insikter emellertid välgrundade, och han är tillräckligt med outsider – i likhet med resten av cirkus Trump – för att kunna åstadkomma verklig förändring.
Till sådan förändring hör bland annat att helt överge det ytterligt felaktiga och föråldrade rådet att begränsa mättat fett, och att istället slå ned på tillsatt socker, ultraprocessade substanser, tillsatser och annat skadligt. RFK vill vidare rensa ut flingindustrin från maktens korridorer, i enlighet med det inledande resonemanget ovan.
Foldern på fyra sidor är utlovad till hösten, och det ska bli spännande att se hur radikal omdaningen verkligen blir, samt vilket inflytande nya rekommendationer får på det amerikanska samhället och vilka ringar dessa sedan ger på vattnet runt om i världen. Om USA byter riktning, tenderar världen att följa med viss fördröjning, inte minst Sverige.
En välgrundad gissning är att rådet kring mättat fett försvinner helt och istället ersätts med en rekommendation att äta mer fett, då förstås inte i ultraprocessad variant utan i form av fisk, kött och ägg – artriktig föda som människan är utvecklad för. Troligen bannlyser man tillsatt socker helt och hållet samt förordar hela ingredienser i matlagning snarare än halvfabrikat.
De ultraprocessade fabriksoljorna som är så populära bland dessa organisationer lär också få sig en släng av sleven, i utbyte mot att rekommendera naturliga fetter som smör, sådan föda vi har livnärt oss av under tusentals år utan minsta problem. Så kallade välfärdssjukdomar är av helt modernt snitt och existerade bara på marginalen före industriell tid.
På den tiden tycks man ändå ha vetat ganska bra vad som utgör god föda, trots – eller tack vare – att man inte hade några «näringsrekommendationer» att tillgå. Människan har under sin två miljoner år långa existens klarat sig tämligen bra utan sådana rekommendationer, och frågan är varför de alltså behövs överhuvudtaget.
Svaret är för att det numera finns så mycket skräpföda att tillgå, medan den naturliga tillvaron erbjöd just naturliga råvaror och inget annat. Varför ska människan behöva flera hundra sidor av «rekommendationer» för att navigera i detta matlandskap, när man helt enkelt kan förbjuda eller åtminstone skatta skiten ur skräpet?
Det är den ordningen man borde sträva efter, och det är just vad RFK har som målsättning att göra. Rapsoljevänstern på Livsmedelsverket och den köpta klassen av korrupta politiker har småningom bara att följa.
Man behöver inte ens fyra sidor för att åskådliggöra det mänskliga behovet och motsvarande ickebehov – det räcker med en sammanfattande bild.
En rad ställföreträdande parametrar kan nyttjas för att få en blick över utvecklingen i världen, exempelvis produktion av elektricitet. Tidigare fattiga länder som Kina har här dragit ifrån övriga fältet med råge sedan 2010, med en skarp acceleration sedan 2001, året då man blev medlem i WTO och därmed världens fabrik.
Man skulle kunna invända att jättelandet Kina visserligen har 2.5 gånger större produktion av elektricitet än USA, men också fyra gånger fler invånare. Per capita är Kina ännu efter, skrockar de malliga västerlänningarna!
Men det intressanta är riktningen, inte det momentana värdet. Elektricitet är ett annat mått för energi och därmed för produktionskapacitet, och med sådan kapacitet följer alla övriga mått som ekonomisk tillväxt med mera. Redan Karl Marx skulle hävda att den som förfogar över «produktionsmedlen» har makten, och den innehas alltså allt mer av Kina.
Europa går däremot kräftgång med minskad produktion av elektricitet, vilket är ett uttryck för avindustrialisering och ekonomiskt förfall. Europas bilindustrier har det svettigt med höga energipriser, tung reglering och sviktande efterfrågan i ljuset av den kinesiska dominansen på elbilar, och Europa har inte så mycket i övrigt att komma med i fråga om teknisk utveckling.
Man följer därmed Japans nedgångskurva, ett land som varit på dekis i tre decennier efter att ha blivit bortfintat av USA. Man talade ofta om det «japanska undret» och det «japanska hotet» under 1980-talet, men i absoluta termer var landet egentligen en mindre aktör jämte EU och USA. Och i förhållande till Kina är det numera en veritabel dvärg.
Utvecklade länder som USA och Sydkorea fortsätter att växa i mer behaglig takt med avseende på energiproduktion, medan tillväxtländer som Indien har en brantare kurva. Men inte ens den förslår i jämförelse med Kinas, och Indien lär aldrig komma i kapp i något som helst avseende med den takten.
Energi som ställföreträdande parameter för industriproduktion har inte bara ekonomisk innebörd. Kina står för över hälften av världens produktion av fartyg, medan USA mäktar med ungefär en promille. Det rör sig då inte bara om containerfartyg och lyxkryssare, utan även om krigsfartyg.
Kina har numera världens största flotta i numerär och inom kort även i tonnage, i stort koncentrerad till den egna regionen, medan USA:s är utspridd över hela världen. Men framförallt har Kina flera hundra gånger större kapacitet att ersätta förlorade skepp vid händelse av en skarp konflikt, vilket ger militär dominans.
Vän av ordning brukar hävda att USA snabbt kan ställa om produktionen samt nyttja allierade som Sydkorea (28 %) och Japan (15 %) för sådan produktion, men det är ändå ett givet handikapp. Och den kapaciteten gäller all slags militär utrustning, från flygplan och drönare till automatkarbiner och ammunition.
Andra parametrar berättar om en helt annan sorts kinesisk dominans i vardande, nämligen avseende forskning och utveckling. Kännetecknande för USA under 1900-talet har varit just dess oerhörda tekniska och vetenskapliga dominans, men man får nu se sig detroniserat i allt fler fält av Kina – och härav följer den desperata ambitionen att stänga ute Kina medelst exportkontroll, handelstullar och annat ekonomiskt tvång.
Kina toppar numera inte bara i antal patent och akademiska artiklar, utan även i termer av högkvalitativ forskning. Givet allt annat lika borde detta resultera i enorm kinesisk dominans i nobelpris i fysik, kemi och medicin om ett par decennier, även om man inte kan utesluta politisk inblandning i saken.
Kina övertar då USA:s roll som vetenskaplig och teknisk dominant, samtidigt som man alltså förfogar över «produktionsmedlen». Vad det innebär kan var och en räkna ut, men mer intressant för vårt vidkommande är kanske vad det blir av Europa i denna utveckling.
Europa försvinner helt enkelt från kartan, och blir kanske mest ett turistmål, en föredetting som brukade regera världen men som inte längre förmår konkurrera. En kontinent som tog död på sig själv med sovjetreglering kring plastkorkar framför ekonomisk tillväxt, politiskt korrekta «värderingar» kring *2SHBTQIAP++ framför hårdkokt forskning, massiv invandring från tredje världen framför inre utveckling, samt klimathysteri framför energiproduktion. Kanske krigar man ihjäl sig ännu en gång, givet den märkliga upprustning som nu sker?
Även USA tar nu raska steg mot klippavsatsen genom dess inre politiska kaos, handelskrig med hela världen och allt större alienation gentemot det globala syd. Handelstullarna är ett slags skatt på den egna konsumtionen och produktionen, då det amerikanska näringslivet är höggradigt beroende av import från övriga världen för sin produktion.
Xi Jinping har i sina politiska tal förfäktat aforismen 东升西降 (dongsheng-xijiang) eller öst stiger, väst förfaller, som ett uttryck för denna utveckling, som numera är uppenbar för var och en. Han är knappast ensam om att inse detta, utan har gott sällskap av andra i att se detta mönster.
Som europé kunde man önska en annan utveckling, men man kan bara konstatera att Europa inte fattar, inte vill fatta och inte har förmågan att fatta. Detta eftersom man aldrig ändrar riktning utan håller fast vid kursen, rakt emot isberget, stupet eller vad man nu vill använda för metafor.
Qu’ils mangent de la brioche är en klassisk skröna som tillskrivs Marie Antoinette, som dock aldrig uttalade eller ens menade detta. Ordstävet är ett uttryck för överklassens förmenta aningslöshet inför vardagslivets hårda realiteter, omfattande hungersnöd och brödbrist. Brioche är till skillnad från vanligt bröd gjort på smör och ägg, och var vid tiden därför en typisk lyxvara.
Alternativt kan saken uttryckas som att den som kontrollerar proteinet härskar över folket. Medan överklassen åt brioche, gåslever och oxbringa, hänvisades folket till bröd, potatis och gröt, den livets nödtorft som försåg arbetarna med den energi som behövs för att göda härskarklassen.
I modern tappning är motsvarande situation att den styrande klassen av magnater och politiker för fram billig ultraprocessad gegga som alternativ för underklassen, industriellt tillverkade livsmedelsliknande substanser av plantbaserat ursprung, med rikligt mått av socker, rapsolja och tillsatser. Eller tror du verkligen att kungen äter Cheerios till frukost, Billys pizza till lunch och en fryst vegorätt till middag?
Men numera är det inte aningslöshet som ligger bakom, utan en kylig kalkyl i syfte att kontrollera populasen och utfodringen av denna. Ty det handlar just om utfodring, att göda en så stor arbetarbas som möjligt, eftersom den eviga tillväxtens kapitalism fordrar detta. Ju fler kunder, desto större potential för vilken som helst produkt att generera mer avkastning.
Elva miljarder människor kan nämligen inte livnära sig på brioche, gåslever och oxbringa, eller ens mer torftigt slag av kött, varför denna industriella utfodring krävs för att underhålla stackens arbetsmyror. Låt dem äta rapsolja!, säger därför industrin, och får medhåll från politiken.
Den politiska klassen är mer bekymrad om att säkerställa att resurserna räcker till och att utfodringen av arbetarklassen kan ske någorlunda billigt. Man är därför med på det ultraprocessade tåg som näringslivet erbjuder, och gemensamt uttrycker de båda lägren dessutom att framtidens protein måste komma från insekter och plantbaserade alternativ snarare än från nöt, svin och vilt. Ja, inte för kungen naturligtvis, men för dig och mig.
Men för att kunna driva genom en sådan reform måste man riva upp en befintlig matkultur med flertusenåriga rötter, den boskapsnäring som definierar vår indoeuropeiska kultur. Ingen kommer nämligen frivilligt att äta industriprodukter tillverkade på mjöl av skalbaggar, varför det fordras en del tuktan och annan bearbetning.
Sådan kan åstadkommas på flera vis, varav ett är att skrämmas med klimatapokalyps eller hälsoargument om att överklassens mat egentligen är hälsovådlig. Köttet och det mättade fettet i smör, ost och ägg är alltså farliga för hälsan (och klimatet!), låter man meddela från Livsmedelsverket och den politiska klassens övriga påverkansorgan. Kungen skrockar gott åt tilltaget, samtidigt som nästa tugga gåslever åker ned i svalget.
Därför pushar man från det hållet konstgjort kött, sojabönor, rapsolja och andra billiga industrifetter framför naturliga råvaror som kött, ost och smör, med påhittade argument om att den kost vi har livnärt oss på i tusentals år skulle generera moderna folksjukdomar som tidigare utgjorde sällsynta företeelser, medan industriellt framtagen gegga på socker och rapsolja skulle ha hälsobringande effekter.
För ändamålet låter man ta fram politiskt och pekuniärt motiverad «forskning», som utan undantag baseras på epidemiologiskt underlag med stor bias i metoderna. Det har blivit ett självspelande piano, då det är enkelt att skriva ännu ett paper baserat på samma kohort och underlag som tidigare för att få sina behövliga citeringar, och då det är vad publiceringsindustrin faktiskt efterfrågar.
Ju mer akademisk gegga som framställs, desto större rätt tror man sig ha att framställa rönen som «konsensus». Exempelvis Livsmedelsverket anför sådana «demokratiska» argument, men ger samtidigt aldrig några DOI-referenser till rapporter kring vilka man bygger sina «näringsrekommendationer». Det är mest fråga om gigantisk ordsallad, där man förlitar sig på den egna falska auktoriteten för att övertyga, och det fungerar dessvärre.
Det visar sig emellertid gång efter annan att rönen faller pladask när man tillgriper mer seriös forskning av kliniskt slag, vanligen i form av randomiserade kontrollstudier (RCT). Sådana är svåra att genomföra, eftersom man måste kontrollera intaget av föda under en längre tid. Samtidigt finns både etiska och finansiella aspekter med sådan forskning, varför den är tämligen sällsynt.
Men när den genomförs visar den entydigt att de floskler som propageras av det medicinindustriella komplexet i maskopi med den politiska klassen är lögn, båg och förbannad dikt, och inte ens statistik. Rapsoljefraktionen genomförde faktiskt under 1960- och 1970-talen en egen sådan RCT vid ett mentalsjukhus i Minnesota, varvid man ville påvisa att de «mjuka fetterna» av fleromättat slag är bättre för hälsan än de förment skadliga mättade. Det blev ett totalt fiasko, varför man begravde studien i en byrålåda, då verkligheten inte överensstämde med den karta man hade ritat.
Studien påvisade således högre dödlighet i den grupp som intog de industriellt framtagna fleromättade underfetterna, vilket egentligen är förväntat av instabila fetter som lätt oxiderar i kedjereaktion. Bara det att man ju hade sin märkliga kolesterolhypotes, som man än i dag inte riktigt vill släppa taget om.
En färskare metastudie väger samman alla sådana randomiserade kontrollstudier, varvid resultat är att man överhuvudtaget inte kan påvisa någon association mellan mättat fett och kardiovaskulär (eller annan) sjukdom. Ingen korrelation, ingen association, och därmed ingen kausalitet. Nada. Zilch.
Forskargruppens slutsats är att de «näringsrekommendationer» om ett lägre intag av mättat fett som har grasserat sedan matpyramider började lanseras inte kan motiveras vetenskapligt, eftersom ingen effekt kan påvisas: The findings indicate that a reduction in saturated fats cannot be recommended at present to prevent cardiovascular diseases and mortality.
Forskning av högre kvalitet trumfar alltid billig skräpforskning, oavsett mängden av den senare. Här faller alltså hela korthuset kring de mättade fetter man så länge har demoniserat, på samma sätt som tidigare forskning har slagit hål på myten om det röda köttets förmenta farlighet. Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis, och plantfalangen kan helt enkelt inte presentera några sådana.
Så kallad funnel plot över RCTs med variabler kring dödlighet till följd av kardiovaskulär sjukdom respektive total dödlighet i förhållande till intaget av mättat fett. Ett par uteliggare åt vardera hållet samt massan koncentrerad i den neutrala mitten ger nollhypotesen, att det inte föreligger något samband. (Saturated Fat Restriction for Cardiovascular Disease Prevention: A Systematic Review and Meta-analysis of Randomized Controlled Trials, Yamada et al., DOI: 10.31662/jmaj.2024-0324)
