Under rubriken «framsteg» samlar statsteve en rad tokigheter kring diet och hälsa, i den doktrinära ambitionen att anpassa livets alla skeenden kring den allestädes förhärskande klimatdystopin. Det rör sig om att förespråka ultraprocessat konstkött av ihoplimmade sojarester, insekter på menyn och andra konstigheter.
Det går knappt en dag utan att en «ny studie» sägs visa något i den bias som statsteve dras med, oaktat att nya studier sällan tränger undan etablerad forskning. Så inte heller i det här fallet, som rör den så kallade «planetära hälsodieten».
Man har nämligen kunnat påvisa en relativ riskreducering om «hela 30 %» (RRR = 0.3) för amerikaner som följer dieten. Men det är i vanlig ordning en observationsstudie, och jämförelsen gäller den amerikanska standarddieten, mot vilken i princip samtliga dietära alternativ uppvisar motsvarande eller bättre reducering. Det är således ickeforskning på hög nivå.
Vi måste ned på indisk nivå i näringshänseende för att kunna härbärgera elva miljarder människor och därmed maximera fling- och ultraprocessindustrins marknad på bekostnad av individuell hälsa, valfrihet och god kost.
Icke desto mindre är det en vanlig uppfattning bland ett visst klientel av forskare att befolkningen måste övertygas att anamma den «planetära hälsodieten», inte bara för dess förmenta «hälsofördelar» utan framförallt för att jorden ska kunna härbärgera tio miljarder människor framåt mitten av seklet och elva miljarder vid sekelskiftet.
Denna kvantitet av människor innebär således uppoffringar i kvalitet i näringen, så till den grad att Världshälsorganisationen WHO har dragit tillbaka sitt stöd för den märkliga vänsterdieten. För WHO är det omvända problemet betydligt viktigare, nämligen hur man ska kunna råda bot på den näringsbrist som präglar stora delar av världen utanför den västerländska PK-eliten, och i den ambitionen spelar protein- och näringsrik animalisk föda en avgörande roll som inte kan förlikas med den «planetära hälsodieten».
Den «planetära hälsodieten» är inte ägnad att avhjälpa svält och undernäring i Afrika, utan enbart att tillfredställa västerländska doktrinära käpphästar samt marknadens behov av fler konsumenter av ultraprocessade majsflingor.
Den «planetära hälsodieten» anses av kritiker vara av doktrinärt slag och i grunden helt ovetenskaplig. I universell tillämpning skulle den i ett slag slå ut traditionella industrier, drastiskt förändra ekosystemen samt rasera kulturarv, i Europa exempelvis den indoeuropeiska boskapskultur som definierar oss sedan årtusenden.
Man förefaller tro att «plantbaserade» alternativ kan växa utan gödsel och i något slags vakuum fritt från traditionella ekosystem i kretslopp, men detta är alltså i princip flingindustrin och dess akademiska gren vid Harvard som talar sig varm för ändlösa fält av genmodifierad majs och andra grödor.
I praktiken innebär den «planetära hälsodieten» massiv utfodring av populasen med kolhydrater och industrioljor, och med ett absolut minimum av animaliska livsmedel. Valfriheten elimineras mer eller mindre fullständigt i detta dietära tyranni, som inte rymmer sådant som medelhavskost och naturligtvis inte heller ketogen kost.
Exempelvis innebär begränsningen kring rött kött (14 gram!) att man får nöja sig med en skiva bacon varannan dag, vilket motsvarar konsumtionen av kött i Afrika, alltså den del av världen WHO försöker föda bättre med just kött. För egen del åker ett helt paket bacon (140 gram) ned i stekpannan varje dag, och därtill 200 gram nötfärs eller annat rött kött, och det finns inga grönsaker som kan ersätta det.
Samma hårda limiter kring fågel (29 gram) ger ett kycklinglår varannan dag, och för fisk (28 g) motsvarande en och en halv burk makrill i veckan. Min konsumtion av fisk uppgår till 250 gram per dag. Men med ett så begränsat rekommenderat intag av fisk följer allvarlig brist på ω-3-fettsyror DHA och EPA, och speciellt kommer balansen ω-6:ω-3 att förskjutas mot synnerligen skadliga nivåer givet att dieten är ω-6-rik i övrigt. Det är ett recept för en hälsokatastrof.
Ägg? 13 gram per dag i den «planetära hälsodieten», motsvarande mindre än två ägg per vecka. Den egna konsumtionen är här närmare ett halvt dussin ägg per dag, eller 330 gram.
Istället för näringsrika animaliska källor betonar den «planetära hälsodieten» en rad «plantbaserade» alternativ. Man kan naturligtvis inte invända mot ett visst inslag av grönsaker, men därtill kommer gryn och korn omfattande 230–800 gram per dag, tillsatt socker (!) 31 gram (tre burkar sockervatten) utöver fruktos i 200 gram frukt, och vegetabiliska oljor 40 gram. Kellogg’s kunde inte önska sig en bättre julklapp, och det är svårt föreställa sig hur man kan få för sig att kalla en diet med tillsatt socker för «hälsosam» – om man inte ser de pekuniära motiven i fonden.
Därtill kommer baljväxter i intervallet 0–100 gram per dag, vilket sammantaget gör att proteinbrist lär uppstå hos befolkningen, givet att plantbaserade källor inte har fullvärdigt protein. För den uppväxande generationen lär dieten leda till kortväxthet och andra brister, medan den äldre blir skörare och därmed riskerar benbrott och andra problem med vidare fara för livet. Detta är naturligtvis inte en «hälsodiet», utan ligger närmare en utfodringsplan för fångar i en straffkoloni, med ett minimum av livsuppehållande nutrienter.
Den «planetära hälsodieten» är en abstrakt teoretisk konstruktion som inte är förankrad i människans utveckling och behov, och den praktiseras inte av någon grupp av jägare–samlare i det fria, utan enbart av västerländska stadsbor med doktrinära ambitioner och vänsterliberala sympatier. Men inte ens den senare gruppen förmår egentligen följa den strikta dieten, utan fuskar konstant.
Proponenterna vid statsmedierna och hos Rapsböndernas intresseorganisation Livsmedelsverket talar sig gärna varma för den «planetära hälsodieten», men lever knappast som man lär. Det skulle därför vara intressant att se något slags självdeklaration för det klientel som ständigt propagerar denna gröna hållning, det vill säga vad de själva har på menyn under en typisk vecka. Vad äter egentligen statsteves klimatankare Erika Bjerström? Inte är det den «planetära hälsodieten» i alla fall…
Fettona vid statsteve följer nog egentligen inte den «planetära hälsodieten».
Regimen Kristersson vill tillåta «gårdsförsäljning» av alkohol som ett undantag till systemmonopolet. Man kallar det en «frihetsreform», men samtidigt är förslaget kantat av så många restriktiva villkor att det mest liknar ett socialliberalt skämt. Det minner om hur den sävlige Strömmer på motsvarande sätt kallade upphävandet av förbudet mot «spontandans» för en «frihetsreform», när man i praktiken bara införde en annan byråkratisk procedur för detta hemska elände att människor frivilligt rör på de lurviga.
Men sådana är Moderaterna, och de vet inte vad frihet innebär. Kristersson själv har inte ett enda frihetligt ben i sin kropp. Faktum är att inte ett enda parti i riksdagen är frihetligt, utan alla är varma anhängare av såväl systemmonopolet som fortsatt repression kring andra rekreationsdroger. Som alltid finns anhängare i ungdomsförbunden, men av någon anledning avtar alltid engagemanget när man väl har gjort karriär och når verkligt makt.
För den hemska gårdsförsäljningen fruktar motståndarna att även en liten uppluckring av det strikta monopolet kan leda till att detta ifrågasätts i Europeiska sovjetunionens byråkrati, och att utländska intressenter därmed kan ifrågasätta huruvida den fria rörligheten är satt ur spel. Det korta svaret är här nej, eftersom det redan i dag är fritt fram att beställa alkohol på nätet från detta klientel, och så även fysiskt på plats hos respektive leverantör – som finns utanför Sverige.
Det är således en ideologisk kamp om påvens skägg åttaklöverns socialingenjöriska partier emellan, en batalj som inte har något med verkligheten att göra. Övertron på monopolet är samtidigt bergfast hos de socialliberala anhängarna i den etablissemangsnära stats- och kommerspressen, medan verkligheten har att systemet inte längre har relevans.
Det fanns en tid då svenskarna söp till förbannelse, och då reglering hade fog för sig. Men under de hundra år som har passerat sedan den debatten, och efter experiment med motbok och annat elände, har Sverige lämnat vodkabältet och i allt högre grad anammat kontinentala vanor med främst mer vin.
Dryckesmönstret har förändrats över tid mot kontinentala vanor.
Vårt dryckesmönster liknar alltså mer och mer fransmännens (franspersonernas?) och italienarnas, och det intressanta i sammanhanget är att sydeuropéernas konsumtion har minskat till svenska nivåer alldeles utan monopol eller ens stratosfäriskt höga punktskatter.
En annan analogi är att rökningen har minskat på samma sätt i Sverige, likväl som i övriga världen, utan att man för den skull har infört statligt tobaksmonopol. Det spelar alltså ingen roll att livsmedelsoligarkerna sköter handeln, eftersom trycket ned beror på externa faktorer, inte minst förändrade attityder, men för all del även punktskatter och propaganda.
Fransosernas alkoholkonsumtion har minskat ned till nästan svensk nivå, utan vare sig systemmonopol eller tokbeskattning, så även italienarnas.
På samma sätt kan man härleda generation Z:s dryckesmönster, som är på historiskt låg nivå. Detta har dock ingenting alls med Systembolaget att göra, och inte heller med staten i övrigt, utan är en spontan förändring i kulturen.
Argumenten brukar lyda att folket har stor tilltro till Systembolaget, och att företaget i fråga har stort utbud och god service. Men den som söker efter exempelvis kinesiska eller koreanska produkter har inget alls att hämta hos statens vinlåda, och inte heller finns något privat alternativ att tillgå i dess ställe, en nisch som snabbt skulle fyllas vid en likvidering av monopolet.
Statens propaganda har samtidigt haft avsedd effekt, men i verkligheten ökar inte alkoholskadorna om monopolet försvinner. De som inte kan hantera sitt drickande hindras inte från att missbruka oavsett Systemets existens, medan så kallat vanligt folk bunkrar upp i hemmen för att ha vid behov. Det skiljer sig därmed inte från hur andra matvaror hanteras.
Systembolaget har alltså ingen som helst relevans i nutiden, och är mest en negativ restprodukt från det forna Folkhemmet. Det är en socialistisk skymf mot människors frihet och självständighet, och den enda frihetsreform som är värd namnet är därför att fullständigt avveckla denna förlegade institution. I dess ställe kan staten börja ta ansvar genom att sälja andra rekreationsdroger, för vilka sådan reglering är motiverad.
Rökningen har konstant gått ned utan statligt tobaksmonopol med särskilda butiker. Hur är detta egentligen möjligt?
Officiella «rekommendationer» kring diet och hälsa är gravt uppfuckade, och har allt mindre med verklighetens behov att göra. Snarare är det i många stycken ett recept för fortsatt och förvärrad ohälsa i breda lager, särskilt när man dras med märkliga målkonflikter kring klimatpolitik och annat.
En sådan «rekommendation» gör gällande att det mättade fettet är skadligt, och därför bör bytas ut mot «nyttiga» fleromättade fetter «från växtriket». Men dels är de nyttiga fleromättade fettsyrorna inte från växtriket, utan föreligger uteslutande i animaliska produkter som fisk, ägg och kött, främst i form av ω-3-syrorna DHA och EPA. I växtriket finns blott en prekursor i form av α-linolensyra (ALA), som i mycket ringa grad konverteras till EPA och DHA.
Dels är förekomsten av ω-6-syror, främst linolsyra (LA), betydligt högre i produkter från «växtriket», varvid balansen mellan ω-6 och ω-3 rubbas. I den riktiga naturen finns inga «vegetabiliska» oljor, eftersom sådana inte går att framställa utan tung kemisk processindustri, varför människan är utvecklad för en diet med balans mellan de två ω-syrorna.
Under paleolitikum förelåg således en kvot ω-6:ω-3 i intervallet [0.25, 2], medan «modern» kost har förskjutit detta tal till groteska [5, 30]. Detta för att «vegetabiliska» oljor med höga halter av ω-6 används i både matlagning och i alla former av ultraprocessade livsmedel.
Dels är dessa fleromättade fettsyror strukturella till sin natur, och har därför inget med organismens energibehov att göra. ω-6 och ω-3 i korrekt balans och mängd är essentiella för cellulära strukturer av olika slag, inte minst i vitala organ som ögon och hjärna. De är inte avsedda som matfett.
Dels är ω-6-syrorna från växtriket inflammatoriska, medan ω-3-varianterna är antiinflammatoriska. De är komplementära även i detta avseende, och ett stort överskott av ω-6 ger således kronisk inflammation, med långsiktiga konsekvenser i form av allsköns sjukdomar.
Dels är ω-6-syrorna särskilt känsliga för oxidering, både vid matlagning under hög värme och i industriell process omfattande hydrogenisering och upphettning, samt även i kroppsegen metabolism. «Vegetabiliska» oljor som rapsolja och solrosolja innehåller därför inte bara höga halter av ω-6-syran linolsyra, utan även en viss mängd transfett samt rester av lösningsmedel från industriprocessen.
Under matlagning, särskilt i restaurangmiljö, där dessa «vegetabiliska» oljor återanvänds ett flertal gånger, bildas ytterligare transfett, som därmed finner sin väg in i organismen och orsakar stor skada genom oxiderande kedjereaktioner. Dessa oljor förser man alltså med nyckelhålsmärkning…
Vegetabiliska oljor och socker i ultraprocess.
Vid sidan av dessa strukturella fleromättade fetter slår man även ett slag för enkelomättat fett, främst ω-9-syran oljesyra i olivolja. ω-9-syror är inte essentiella, och nyttjas främst för energi, och inte minst oljesyra är en framträdande beståndsdel i mänskligt kroppsfett. Oljesyra är neutralt i förhållande till inflammation och andra hälsorisker, varför det är en utmärkt form av matfett.
Dessvärre innehåller olivolja även en betydande mängd linolsyra (tio procent), samtidigt som fusket är omfattande, bland annat med resultat att man späder ut med rapsolja. Kallpressad olivolja till salladen är i sin ordning, men ska givetvis inte användas i matlagning eller annan upphettning. Den måste även förvaras korrekt, annars härsknar den fleromättade linolsyran med partiell omvandling till transfett.
Myten har att olivolja är en given komponent i så kallad medelhavsdiet, men i själva verket är olivolja som matolja en ganska ny företeelse. Primärt har oljan använts som bränsle för belysning, på samma sätt som de fleromättade industrioljorna initialt nyttjades för smörjning och bränsle i industrin. Nyckeln i medelhavskosten ligger istället i fisk och annan mat från havet, med rikligt inslag av ω-3-syrorna DHA och EPA.
Slutligen är mättat fett på samma sätt som enkelomättat fett helt neutralt ur hälsosynpunkt, och är en energiform människan är utvecklad att hantera. Hela vårt inre maskineri kretsar kring korta och medellånga mättade fettsyror, samtidigt som våra fettlager består av mättat fett och enkelomättad oljesyra.
I vart fall förhöll det sig så fordom, innan processmat och «vegetabiliska» oljor slog igenom på bred front, med resultat att den «morderna» människan istället lagrar in stora kvantiteter fleromättade ω-6-syror, i väntan på att brisera i skadlig oxiderande kedjereaktion. Här finns ytterligare en folkhälsokatastrof i vardande.
Det mättade fettets förmenta skadlighet är just inget annat än en myt, och de vetenskapliga beläggen är ytterligt svaga, för att inte säga obefintliga när man anlägger viss stringens i processen. A priori är det svårt förstå vilken mekanismen skulle vara, givet att människan under sin 300 000 år långa existens är utvecklad för intag av animaliskt mättat fett, samtidigt som kroppen internt producerar mättade fetter medelst tarmflorans behandling av fiber.
Fleromättade fetter från växtriket har vi å andra sidan konsumerat i stor mängd först i modern tid, under den sena industrialismens tidevarv, en period som råkar sammanfalla med den globala pandemin av fetma, diabetes och annan ohälsa. Men sjuttio års pseudovetenskap har genererat mycken prestige i frågan, samtidigt som kommersiella intressen smörjer det förhärskande paradigmet.
Problemet här är inte mättat fett, utan socker och vegetabiliska oljor i ultraprocess.
En annan «rekommendation» från det postmoderna medicinindustriella komplexet gör gällande att man bör dra ned på saltet, eftersom detta sägs ge upphov till högt blodtryck och komplikationer. Det är en liten «sanning» med stor modifikation, och dessvärre är rekommendationen inte ägnad att avhjälpa problemet.
Med salt menar vi vanligen NaCl, det vill säga vanligt bordssalt. Fordom utgjorde detta slags havssalt en dyr handelsvara, vilket indikerar att vi inte intog särskilt stora doser i födan. Detta tycks onekligen tala till WHO:s och andras fördel i ansatsen att reducera saltet.
Men fordom – när vi var jägare–samlare under paleolitikum – drog vi ändå i oss betydligt mer salt än i dag, närmare 12–16 g, att jämföra med den gällande «rekommendationen» om sex gram per dag. En fundamental skillnad är emellertid att det paleolitiska saltet från diet (bladgrönsaker, bär) främst utgjordes av KCl, det vill säga kaliumklorid, med ett förhållande K:Na i intervallet [10, 20]. Den moderna dieten präglas tvärtom av ett överskott av natrium, med ett förhållande K:Na om [0.25, 1].
I själva verket kan man äta tämligen stora mått av natriumklorid, så länge balansen K:Na upprätthålls i enlighet med paleolitiska mått. Samtidigt är för lite salt skadligt av ett flertal skäl, nämligen för att den elektrolytiska balansen rubbas och för att för lite magsyra produceras, särskilt bland de äldre som ofta plågas av högt blodtryck, kramper och andra besvär.
Lösningen är även här således att göra tvärtemot myndigheternas och det medicinindustriella komplexets märkliga «rekommendationer», det vill säga slänga på betydligt mer salt i maten, förutsatt att det är salt i blandning av natrium, kalium och kanske även magnesium (Seltin med flera). Under sådana förutsättningar uteblir högt blodtryck hos personer med sådan metabol åkomma, medan överskott av salt i övrigt försvinner i svett och urin utan negativa konsekvenser av något slag.
Nej, man ska inte dra ned på saltet, utan säkerställa balans mellan jonerna Na⁺ och K⁺.
Slutligen har vi ytterligare en märklig «rekommendation» om att öka intaget av dels «frukt och grönt», och dels fibrer i allmänhet i form av «fullkorn». Men å ena sidan har frukt inget alls att göra med grönsaker, och den sockrade frukten – naturens godis – bör ätas mycket sparsamt. Då är bär med litet sockerinnehåll betydligt fördelaktigare för hälsan.
Nu är frukt inte samma sak som Coca-Cola, även om sockerinnehållet är av samma proportion. Fruktens fiber bäddar in sockret på lämpligt sätt, varför det pyser ut långsammare i blodbanan och därför inte orsakar ett kraftigt insulinsvar. Men å andra sidan konsumeras fruktens fruktos uteslutande i levern, vilket kan bidra till utveckling av fettlever och metabolt syndrom. Bara i moderation hör frukt till en nyttig diet.
Av detta förstås också «rekommendationen» om högt fiberinnehåll, eftersom mer fiber behövs ju större inslaget av kolhydrater (= socker) är. Myndigheternas «klimatsmarta» diet omfattar nämligen uppemot sjuttio procent kolhydrater, vilket är fjärran från den naturliga diet jägare–samlare livnär sig av, och mer liknar den diet som präglar gorillor – vi är inte utvecklade för sådana mängder kolhydrater, vilket är varför den moderna människan plågas av IBS, svullnad och ofullständig matsmältning med omfattande toalettbesök som resultat.
Fettfobin resulterar också i «rekommendationer» kring fettsnåla och «magra» produkter, vilket är liktydigt med att man rekommenderar ultraprocessad föda. Utöver «vegetabilisk» olja förespråkar man alltså även mejeriprodukter ur vilka det naturliga fettet har extraherats och ersatts med socker och «berikats» med industriella kemikalier, samt margarin och andra «magra» alternativ som bordsfett. Vansinnet är fullbordat.
I ljuset av denna analys och den desinformation som emanerar från officiellt håll är det dessvärre upp till var och en att söka korrekta förhållanden och att ur dessa dana lämpliga principer för den egna dieten. För egen del har sådana undersökningar – medelst vetenskapliga rapporter snarare än underhållande tubklipp – resulterat i följande kalibrering mot dietär balans:
Strävan efter balans i intaget av ω-6:ω-3 < 1, dels genom att utesluta «vegetabiliska» oljor och andra produkter med ω-6-haltiga ingredienser, dels genom att nyttja chiafrön i matlagning för att balansera ALA mot LA (ω-6:ω-3 = 0.28), och dels genom rikligt intag av fisk och ägg med förekomst av animalisk ω-3 i form av DHA, EPA och DPA.
Strävan efter saltbalans med avseende på Na:K:Mg, främst genom att nyttja Seltin och vissa örtsalter samt att i viss mån utesluta processmat med högt saltinnehåll (processindustrin kunde ta lärdom och salta korrekt). I övrigt ökas salthalten rejält för att kompensera för förluster vid träning samt för att erhålla en god elektrolytisk balans och slippa kramper av olika slag.
Strävan efter balans i makronutrienter mot mer fett och protein samt mindre kolhydrat, i enlighet med paleolitiska dietära principer, i synnerhet ökat inslag av mättat fett för energi samt fullvärdigt animaliskt protein för kroppens behov av aminosyror. Som stekfett nyttjas antingen kokosfett (det billiga silverpaketet duger alldeles utmärkt) eller äkta smör, och vid behov kallpressad olivolja för sallad. För strukturfetter som ω-3, se punkt 1.
Punkterna ovan har som gemensam faktor att fullständigt utesluta ultraprocess som färdigrätter, chips, bakverk och andra produkter med lång lagringstid i butik, likväl som «fettsnåla» och andra bearbetade produkter, särskilt sådana med tillsatt socker eller natriumklorid. Det är kanske den viktigaste punkten av alla, och en stor del av den moderna ohälsan kan sannolikt knytas till ultraprocess.
Givet dessa fyra principer kan man inte bara äta nyttigt, utan även gott, givet att man bemödar sig om att lära vilka livsmedel som passar in och inte. Jag vill kalla det en paleoketovor regim med dragning åt karnivorism, men den kan lika gärna stöpas i mer grön version för den som så önskar, så länge man inte helt utesluter animaliska produkter som ägg.
Vad angår det dig, som är dryga trettio år? Faktum är att det angår alla, eftersom sjukdomar så att säga inte kommer som en blixt från klar himmel, utan utvecklas under decennier. Det angår alltså i synnerhet den yngre generationen, att redan nu anlägga sunda vanor, ty en dag är det om inte för sent så i vart fall en onödigt stor påfrestning att lägga om livsstil.
Här är ett snabbt «quiz» för dig: givet att diabetes, cancer, alzheimers, fetma, ADHD och så vidare har antagit epidemiska proportioner under det senaste seklet, beror i så fall denna utveckling på sådant som vi som art har livnärt oss på under 300 000 år, eller beror det på dietära nymodigheter och möjligen moderna gifter?
Här svarar Livsmedelsverket och delar av «vetenskapen» mättat fett och rött kött, det vill säga just det vi har livnärt oss på under 300 000 år som samlare–jägare innan vi blev bofasta, samtidigt som man rekommenderar industriella oljor som har funnits i dieten först i den industriella epoken som «nyttig» ersättning för naturliga fetter.
Till yttermera visso rekommenderar man en fördelning av makronutrienter som saknar motstycke i naturen, nämligen en oerhört kolhydrattung (sockerrik) kost med minimalt intag av fett, samtidigt som man vill att vi ska äta i princip hela dygnet, det vill säga beta som kor.
Diabetes vill man samtidigt behandla med insulin istället för att gå till roten av problemet, eller med särskilda «shakes» med lågt kaloriinnehåll, det vill säga ultraprocessade pulverblandningar istället för riktig föda. Ursäkta en dilettant på området, men är det bara jag som ser problem med denna åskådning? Are you shitting me‽
Världen blir allt tyngre.
Att leda i bevis orsak och verkan i ett dietärt pussel med tusentals variabler låter sig helt enkelt inte göras, men man behöver å andra sidan inte mer än en smula sunt förnuft och grundläggande vetenskaplig bildning för att inse vad som ligger bakom den globala folkhälsopandemin. Hint: det är inte mättat fett, inte heller rött kött, utan just sådant som har introducerats i kosten under de senaste hundra åren.
Den formella vetenskapliga stringensen kanske inte uppfylls sålunda, men det behövs inte då orsaken är uppenbar för alla utom processindustrins representanter och allsköns dietister i Kelloggs sold. Tobaksindustrin höll länge ställningarna med egen «forskning», men vi behöver inte upprepa den proceduren med ultraprocessindustrialisterna.
Tillgängligheten av ultraprocess matchar i stort utbredningen av fetma och metabolt syndrom med följdsjukdomar.
Det är sålunda ställt bortom allt tvivel att tillsatt socker, vegetabiliska oljor och annan ultraprocess är den elementära boven bakom pandemin med metabolt syndrom och dess effekter i form av kontinuerligt ökad prevalens av fetma, diabetes, cancer och så vidare. Vi ser det särskilt tydligt i vissa socioekonomiskt utsatta områden, så kallade födoöknar.
Under det senaste seklet har vi sett en exponentiell uppgång i konsumtionen av «vegetabiliska» fröoljor likväl som i industriellt formulerade ersättningar för färsk föda i form av frysta färdigrätter och beständiga produkter i allt från bröd och kakor till godis av alla slag. Sådan billig och lättillgänglig föda har gått på export världen över, och man kan enkelt följa dess spår.
Ett fattigt land som Indien platsar således i samma division som USA i fråga om prevalens av diabetes, till följd av konsumtion av ultraprocessad föda och minimalt intag av näringsrikt kött (blott 5 kg per år och person). Det är en plantbaserad dystopi, i så måtto att man tror att föda är hälsosam så länge den är från växtriket, även i form av sockrad UPF.
Några vidare bevis för den ultraprocessade ickefödans fördärvlighet behövs därför inte, utan det kommer istället an på livsmedelsoligarkerna att bevisa att dess industriellt formulerade skräpmat inte är hälsovådlig. Tills dess att så sker borde statsmakterna ingripa och helt sonika förbjuda och beskatta skiten, ty den orsakar verkligt lidande till följd av försämrad hälsa.
Exponentiell tillväxt i konsumtion av «vegetabilisk» olja, samtidigt som motsvarande konsumtion av smör och mjölk har dalat, i såväl USA som Sverige och Europa. Men det är förstås ändå det mättade fettet som är boven i dramat…
Rektorn sa att man inte har möjlighet att tillmötesgå önskemål om plantfri kost i skolan, eller ens erbjuda en plantfri dag, trots att man erbjuder andra grupper «köttfritt», «kosher», «halal» och allsköns annan religiös dynga. Tydligen går gränsen vid en naturlig och hälsosam karnivor kost, och man vill prompt tvinga på barnen insulindrivande socker och oxiderande fröoljor i födan – Kelloggs är säkert huvudsponsor för anstalten i fråga!
Nej, naturligtvis har ovanstående inte hänt, utan är en fiktiv situation i syfte att belysa det absurda i att enskilda individer ställer allt fler och allt mer långtgående krav på den offentliga verksamheten, på det att de egna religiösa eller politiska ståndpunkterna ska visas särskild respekt. Nu är karnivor eller ketovor kost alltjämt tämligen ovanliga företeelser, varför absurditeten här framstår mer tydligt i förhållande till majoritetssamhällets världsåskådning.
Men inte heller den diametrala motsatsen i veganism är särskilt utbredd, utan utövas av någon enstaka procent av befolkningen, enkannerligen unga fröknar i storstäder, i regel med vänstersympatier. Ändå har den livsstilen viss framgång i att öva inflytande i offentlig och annan verksamhet, kanske just för att det är en vänsterideologisk företeelse som puffas hårt av statsteve och andra propagandister i genren.
Veganer, muslimer, kristna och andra grupper ställer emellertid inte bara krav på särskild kost, utan vill även ha andra privilegier som inte tillkommer majoriteten. I exempelvis vården förekommer fenomenet med kristna sjuksköterskor som inte vill medverka vid abort, eftersom det strider mot deras personliga etik.
Fel person på fel plats.
Man åberopar härvidlag samvetsfriheten, en företeelse som bara är tillämplig då något slags tvång föreligger, exempelvis vid militärtjänstgöring. Den som av etiska skäl inte vill strida i krig kan då placeras i annan tjänst som inte orsakar moraliska dilemman.
Något tvång att bli sjuksköterska föreligger emellertid inte, och yrket existerar inte för att uppfylla enskilda individers drömmar och ambitioner, utan har ett givet syfte i att erbjuda vård åt patienter. Vården finns på patientens villkor, inte sjuksköterskans.
Samma sak gäller naturligtvis rollen som läkare, och medier berättar angående detta om en vegansk stolle som vill slippa moment som dissekering av djur, men ändå bli läkare. Läkarprogrammet ska här skräddarsys för denne enskilde individs speciella önskemål, istället för att personen i fråga anpassar sig till de förutsättningar och krav som gäller för utbildningen och yrket.
Inte heller här är samvetsfrihet tillämplig, och patienter ska inte behöva riskera liv och lem för att ömtåliga snöflingor inte har genomgått utbildningens alla moment. Vegan, muslim och så vidare kan man vara på fritiden, och sådan ideologisk bråte har ingen plats i yrkeslivet, i synnerhet inte den offentligt finansierade verksamheten.
