Kategori: Japan

Kategorier
Ekonomi Europa Japan Kina Politik USA

Vasallisering

Justerat för köpkraft är Kina redan världens största ekonomi, men i nominellt värde dröjer det ytterligare några år innan man kan göra anspråk på titeln. Även så har man med fyra gånger större folkmängd än USA förstås långt till samma rikedom per capita, men det är egentligen ett helt annat mått.

För nationer är det bruttonationalinkomsten som är den jämförbara parametern, eftersom den kan uttryckas i disponibla medel att satsa på forskning, militär och annat, vilket i sin tur avgör hur väl nationen står sig i konkurrensen med omvärlden. Särskilt gäller saken här huruvida USA kan behålla sin globala hegemoni, eller småningom får se sig detroniserat och degraderat till en mer regional mobbare.

Under alla omständigheter är Washington fullt inställd på att med alla till buds stående medel försöka hindra eller i vart fall fördröja Kinas vidare avancemang, och det sker genom mekanismer som exportkontroll, handelstariffer, sanktioner, provokationer och kanske även militärt våld vad det lider, men förstås även genom att försöka återta initiativet i den tekniska utvecklingen.

Således har Vita huset sjösatt en ny industripolitik avsedd att medelst statssubventioner locka till sig aktörer i halvledarindustrin, samtidigt som man försöker kontra Kinas nya sidenväg med motsvarande infrastrukturprojekt. Det går väl så där, och man ses med misstro i Afrika och andra delar av världen.

Även Europa har uttalat ambitioner att tillverka chips och konkurrera med Ett bälte, en väg, men här är det verkligen mest struntprat, och EU har helt enkelt inte förmågan att tävla med vare sig USA eller Asien i fråga om teknik eller infrastruktur. Europa har dessutom ett mer akut problem att tampas med i grannskapet, givet kriget i Ukraïna och följderna av det – inte minst energibrist och som följd ekonomisk recession.

Kriget har vidare inneburit att man ser till Washington för ledning, eftersom man i vanlig ordning är oense inom unionen hur man bör förhålla sig till Moskva. De ledande nationerna Frankrike, Tyskland och Italien är mer försonliga, medan nordiska och östeuropeiska länder allierar sig med anglosfären.

Problemet för Europa är emellertid att USA mer är fokuserat på att bemöta Kina, och att konflikten i Ukraïna mest är ett proxykrig för amerikanskt vidkommande. I den ambitionen vill man ha med Europa som allierad, bland annat i att göra i princip allt till en fråga om «nationell säkerhet» och därmed stänga ute det kinesiska näringslivet, från Huawei, ZTE och Tiktok till kärnkraftsindustri, tunnelbaneoperatörer och annat – inte en plätt skog ska kineserna få köpa!

Men det innebär även att man banar väg för amerikanskt näringsliv att ta vid där kineserna portas, samtidigt som de amerikanska statssubventionerna dränerar Europas kompetens. Det är en form av vasallisering, i vilken USA ånyo blir Europas säkerhetsmässiga garant, men till priset av att USA tar hela kakan.

Europas ekonomiska tillväxt har stagnerat som tidigare Japans, medan Kina och USA ångar på för fullt.

Om man studerar ett diagram över bruttonationalinkomstens utveckling, finner man att Europa står still sedan (den amerikanska) finanskrisen 2008, medan Kina jagar ikapp ett stadigt växande USA. Europa befinner sig i samma stagnerade tillstånd som Japan sedan landet tvangs underkasta sig amerikansk överhöghet under 1980-talet – för övrigt en händelse Washington nu försöker upprepa med Kina.

Genom amerikanskt vasallskap kommer den utvecklingen att fortsätta, och Europa blir – är redan – en tredje rangens aktör, en museal pjäs, en turistfälla, en föredetting utan politisk relevans i den nya världen, i vilken USA och Kina dominerar kraftigt.

Man kan jämföra med tiden under kalla kriget, då USA tog sig an Sovjetunionen i en ideologisk kraftmätning, men det var då under en mer rättvis fördelning av den ekonomiska tillväxten. Till skillnad från under kalla kriget är vi inte i vare sig ideologisk eller annan konflikt med Kina, annat än i vissa ledarskribenters fantasier. Beijing är inte en ideologiexportör, och landet ligger på betryggande avstånd.

Macrons och kanske även Scholz idé om ett starkt Europa som en tredje pol i världspolitiken är därför den enda rimliga, och den förutsätter att vi inte lägger alla ägg i den amerikanska korgen, utan kan hedga mellan de två makterna och vara självständiga i vår utrikespolitik. En sådan ordning förutsätter emellertid också att vi kan borga för vår egen trygghet utan att hålla USA i handen, vilket fordrar en starkare union – och det är kanske just där det kniper.

Kategorier
Europa Filosofi Japan Kina Korea Kultur Politik Religion Ryssland Taiwan USA

Autokratisering

Missionen har alltid legat Väst varmt om hjärtat, och man har förvisso även tillämpat «religious coercion» medelst korståg, kolonisering och bombliberalism i syfte att sprida den rätta och enda läran. Tidigare handlade det om korsets doktrin, men numera mest om den sekulära arvtagaren i form av demokrati och mänskliga rättigheter, förvisso begrepp som man betecknar som heliga.

Det kanske inte är omedelbart klart vad som förenar antikens romerska religion med ett visst styrelseskick eller en katalog av rättigheter, men de senare är begrepp som emanerar ur kristen filosofi om det goda och rätta, hur man bör handla mot nästan, det vill säga en moralisk lära om (absolut) rätt och fel.

Sådana läror finns det många av, till exempel den konfucianska i Östasien eller den hinduiska i Indien, men saken är alltså den att de europeiska lärorna utmärks av ett besynnerligt universalanspråk, tanken att just vår lära är giltig för alla människor, oavsett vad de själva tycker eller vilken kultur och tradition de är sprungna ur.

Den tanken är definitivt kristen, och går under benämningen monoteism, uppfattningen att det bara finns en gud och att övrigt stoff är irrläror som måste bekämpas. På samma sätt är uppfattningen att demokrati och mänskliga rättigheter är universella (katolska med ett kristet grekiskt ord – καθολικός) egenskaper en form av politisk monoteism.

Om man tidigare kristnade koloniserade undersåtar med svärdet och kanonen, tillämpar man numera «economic coercion» i form av sanktioner och andra verktyg för att bestraffa länder, organisationer och personer som inte rättar in sig i det demokratiska ledet – den US-ledda regelbaserade världsordningen – eller som anses bryta mot mänskliga rättigheter i någon tolkning – där Väst utmärks av att göra sig själv till polis, åklagare, domare och skarprättare.

«Världen» är vanligen synonym med en handfull «liberala demokratier», omfattande ⅛ av världsbefolkningen.

Betraktar man en karta över politiska regimer, framgår det med all tydlighet att demokratin har sitt starkaste fäste i Väst, med Europa och anglosfären som primär bas. Historiskt kan man här skönja hur särskilt protestantiska länder genomdrev den första vågen av demokratisering.

En andra våg följde efter andra världskriget, främst genom avkolonisering under vilken en mängd nya stater etablerades med demokrati som skakig grund. Därefter kom en tredje våg 1970–1992, varvid först den katolska världen med Spanien och Latinamerika demokratiserades, och därefter det ortodoxa östblocket efter Sovjetunionens kollaps.

Alla sådana vågor har följts av en motsvarande period av autokratisering, nämligen för att de nybildade demokratierna inte kan vidmakthållas utan rätt slags institutioner och traditioner. Demokrati kan inte inympas eller bombas fram, utan växer organiskt från ett autokratiskt stadium, under vilket erforderliga institutioner tar form – som en gång i Sverige.

Utöver Väst har demokratin etablerat sig i Östasien, nämligen i Japan, Sydkorea och Taiwan. Man kan här notera att Japan och Sydkorea koloniserades av USA, och att även Taiwan har varit under stort amerikanskt inflytande. Sydkorea och Taiwan blev demokratiska i slutet av 1980-talet, under den tredje vågen, som ett resultat av lång ekonomisk tillväxt och ovan nämnda kulturella påverkan.

Kina har ännu inte följt samma utveckling, vilket har gjort en del besvikna över att kineserna har förblivit kineser snarare än att «bli som vi». Men å ena sidan har man inte varit under samma västliga inflytande som tigerekonomierna i grannskapet, och å den andra är den kinesiska draken så mycket större och komplexare. Demokrati i någon form kommer tids nog även till Kina, nämligen då landet når en viss mognad och mättnad, och då folket markerar vilja till politisk förändring – det är en sak för kineserna, inte för oss.

Det man observerar i nutiden är emellertid hur demokratierna minskar i numerär, och att vi erfar en ny våg av autokratisering. Demokratierna blir även labilare, vilket ger sådana effekter som USA:s drakoniska övervakningsregim under «kriget mot terrorn» eller Trumps märkliga regim 2016–2020.

Sedan 2009 har antalet «liberala demokratier» minskat från 44 till 32, enligt en skattning. «Liberala demokratier» är de finaste av länder i världen, de puraste och godste representanterna för människosläktet, och det är noterbart att skaran har utsett sig själv till den äran, med rätt att döma andra för avfällighet.

Här har «Polen och Ungern» blivit ett begrepp för att likna någon vid den demokratiska familjens svarta får, även om de båda länderna är avsevärt mer demokratiska och fria än vad Sverige var 1990. Man tenderar att flytta målstolpen och göra demokratibegreppet glidande för att kunna bibevara den exklusiva klubben av världsförbättrare, med ideliga nya kriterier kring sådant som Q-frågor eller migration.

Paradoxen här är att man successivt monterar ned den «liberala demokratin» genom att i allt större utsträckning angripa det fria ordet, demokratins primära verktyg, nämligen för att skydda andras förmenta rättigheter av att inte bli kränkta. Rättighetsliberalismen (socialliberalism, eller egentligen socialdemokrati) trumfar frihetsliberalismen, varvid folket undertrycks för att rätta in sig i ledet och godta de från ovan beslutade förändringarna.

Men där har vi kanske en delförklaring till att demokratin är på dekis, för att den i verkligheten inte erbjuder så mycket mer frihet än andra system, annat än rätten att vart fjärde år uttrycka sitt missnöje vid valurnorna. Man noterar samtidigt att demokratin inte levererar, för att den är så komplex och trögrörlig, med alldeles för många aktörer på alldeles för många nivåer, hela vägen ned till Bryssel.

Demokrati är nämligen ett statsskick för en enskild nation, men när nationen i fråga i stora delar styrs av en överdemokratisk institution minskar uppenbarligen graden av folkstyre. På samma sätt inställer sig frågan vad folkstyre egentligen har för denotation när det folk som etablerade demokratin har att samsas med (och i många fall underkasta sig) andra folk, som har kommit från världens alla hörn under kort tid, utan att för den skull dela våra värderingar.

Sådant leder till friktion och minskad tillit, varvid demokratins fundament gröps ur. Statsmaktens svar är besynnerligt nog att bli allt mer auktoritär mot den skara som protesterar och uttrycker missnöje, under pejorativa etiketter av olika slag, varvid missnöjet förstås ökar än mer och leder till politisk omvälvning – härav sådant som SD, AfD, FdI med flera partier i Europa.

Demokratin avvecklar alltså sig själv mer än att auktoritära stater skulle vara något slags lockbete eller föredöme, samtidigt som auktoritära stater i det globala syd flockas kring Kina av strikt ekonomiska skäl. Även en «swing state» som Indien hedgar med en multipolär approach gentemot USA och Väst, Kina samt Ryssland, samtidigt som demokratin i det korrupta landet är på nedgång.

Här har vi förstås anledningen till att trons försvarare i den prästerliga klassen av politiker och ledarskribenter är så skärrade numera, plötsligt så paranoida inför allt som har med Kina att göra, även om landet inte har något ansvar för Västs förfall. Det är självförvållat, och vi är därtill stadda i en utveckling i en ond cirkel utan förmåga att bryta förloppet.

Demokratin tappar mark när woke, polarisering och andra fenomen etableras.
Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Teknik USA

Europeisk hedging

Modeorden för dagen är «derisking» och «decoupling», det vill säga att minska risken eller kanske till och med knoppa av någon del i logistikkedjan, synnerligen avseende mer känsliga produkter, och enkannerligen med hänvisning till Kina. Men å andra sidan minskar man nog inte risken genom att lägga alla ägg i den amerikanska korgen, ty det krävs bara ett val för att det allt mer labila landet åter ska ta en ny riktning.

En annan strategi är att göra sig mer oberoende genom ökad grad av självförsörjning, exempelvis avseende produktion av halvledarteknik eller brytning och raffinering av jordartsmetaller och andra mineraler. Europa skulle över tid kunna återbygga en kedja för mineralutvinning, men sådana projekt skulle dels vara oerhört kostsamma i jämförelse med den kinesiska produktionen, och dels rendera våldsamma problem kring miljöhantering i ett Europa som har utlokaliserat den mesta av smutsig industri.

För halvledartekniken är problemen än värre och av mer strukturell art, då Europa sedan länge förlorade den inhemska industrin till såväl USA som Japan och sedermera Korea, Taiwan och Kina. De högtflygande planerna på att åter ta hem den sortens produktion till Europa är inte nya, men går inte att förverkliga med den byråkratiska struktur som präglar unionen.

Europa är ekonomiskt jämbördigt med Nordamerika och Östasien, men är i politisk mening en konfederation bestående av ett stort antal småstater, som har svårt att enas i mångahanda frågor. Speciellt finns ingen gemensam industripolitik, och konkurrensen sker inte bara med omvärlden utan främst inom unionen – en form av kannibalism i sammanhanget.

I kontrast är de dominerande aktörerna USA och Kina stora och folkrika stater med helt andra möjligheter att bedriva storskalig industripolitik än det handikappade Bryssel, samtidigt som andra större spelare som Korea, Japan och Taiwan genom motsvarande aktiv industripolitik har kunnat bygga upp lukrativa industrier kring elektronik och IT.

EU och dess enskilda stater har inte muskler att åstadkomma något liknande, och har dessutom ett alldeles för tungt fokus på reglering, «värderingar» och att uppfostra kreti och pleti, snarare än att uppmuntra tillväxt, utveckling och forskning. Det är således ingen tillfällighet att elektronik- och IT-industri för en tynande tillvaro i Europa, ty det finns ingen jordmån för tillväxt – alla sådana initiativ stryps i sin linda genom Europeiska sovjetunionens röda tejp, samt även genom att USA och i allt större utsträckning även Kina lockar till sig talangerna med dollarbuntar.

Detta är en ordning som inte kommer att förändras i brådrasket, utan tvärtom kommer att bestå för lång tid framöver. Europa skulle behöva bli en federation – Europas förenta stater – med en kraftfull centralregering för att kunna matcha de nordamerikanska och östasiatiska industrierna, och därtill skulle man behöva ändra fokus från ett typiskt europeiskt och socialdemokratiskt synsätt till ett mer marknadsliberalt, med tonvikt på att premiera kompetens och tillväxt.

Mot den bakgrunden behöver Europa förhålla sig till verkligheten som den är, snarare än så man önskade att den vore. Den realiteten bestäms av att både USA och Kina kommer att vara dominerande aktörer inom en rad fält under det kommande århundradet, med allt större tonvikt på kinesisk dominans vad det lider. Man vill så gärna förtränga detta faktum, men det är så det är.

Därmed behöver EU och enskilda medlemsstater bli betydligt smartare i att navigera mellan dessa båda poler, exempelvis genom att spela ut dem mot varandra för att vinna fördelar istället för att högljutt rata den ene på grund av värderingsskillnader. Det är en form av hedging, att gardera sig mot att bli alltför beroende av endera parten, att hålla dörren öppen för olika utvecklingar, att bejaka flera alternativ istället för att låsa in sig i ett enskilt.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Detta slutar illa

De så kallade «världsledarna» i det förlegade G7, representerande tio procent av världens befolkning, i princip ett kotteri av de större makterna i Väst plus Japan, har passande nog möte i 広島Hiroshima, som 1945 jämnades med marken av en amerikansk nukleär laddning. Det är en symbol för amerikansk hegemoni, och en påminnelse om att man är redo att bevara sitt imperium till varje pris.

Inte förvånande har Japans premiärminister 岸田Kishida文雄Fumio ett tragiskt arv från Hiroshima, då större delen av hans släkt förgasades av atombombens verkan. Som ledare för ett kuvat och pacificerat Japan är han ändå redo att bistå de amerikanska ansträngningarna att upprätthålla den förhärskande ordningen, särskilt som han därmed får möjlighet att åter slå mot det Kina Japan invaderade och lamslog 1937 – Japan har aldrig gjort upp med sin fascistiska historia.

Under mötet har bland annat diskuterats en kollektiv mekanism för att motverka «economic coercion», med hänvisning till Ryssland och Kina. Ett exempel på sådant ekonomiskt tvång sägs vara hur Kina valde att inte längre handla med Litauen när landet lät husera ett representationskontor i namn av Taiwan och därmed lade sig i Kinas interna angelägenheter.

Ett annat exempel rör Australiens förslag till en coronakommission för att slå fast Kinas skuld till pandemin, vilket ledde till handelstvister och småningom australisk militarisering i form av pakten Aukus samt någon form av rabiesinducerad paranoja om en omedelbart förestånde attack från Kina… Canberra har helt tappat det.

Däremot tycks det inte räknas som «economic coercion» när USA, EU med flera lägger sig i Hongkong och Xinjiang, med omfattande paket av «sanktioner» (= «economic coercion») för att söka påverka högst interna kinesiska angelägenheter. Tydligen räknas inte heller Trumps och numera även Bidens handelskrig mot Kina som «economic coercion», även om man svårligen kan förstå det som något annat. Eller amerikansk exportkontroll avseende halvledarteknik, eller marknadsförbud mot Huawei, ZTE, Tiktok, eller… Fast det är som vanligt – det är i sin ordning när vi gör det för våra heliga syften!

På agendan står även någon form av «globalt Nato» eller i vart fall ett «ekonomiskt Nato» av ovanstående modell, det vill säga en ambition att vidga pakten till «Indo-pacifien» och därmed inkorporera Japan och Australien i alliansen i syfte att ytterligare kapsla in Kina och ta parti för Taiwan. I praktiken har man redan påbörjat en sådan utveckling, och det är inte bara Australien som rustar, utan även Japan och Västvärlden.

Sådan eskalering kommer helt säkert att verka fredsbevarande, på samma sätt som Natos östutvidgning… konflikten mellan Ryssland och Ukraïna är alltså helt och hållet en funktion av Västs ambition att expandera, en rättighet man inte är beredd att överge, men samtidigt inte är villig att medge andra. Det är en fråga om rå maktpolitik.

Även pyttelilla Sverige, som ännu inte ens har kommit in i Bidens Nato-hägn, har börjat mopsa upp sig som en ettrig terrier genom att i höggradig feber yra om att gå i krig med Kina om Taiwan i en konflikt som överhuvudtaget inte angår oss. Syftet sägs vara att undsätta «demokratier», som om statsskick snarare än folkrätt är det som avgör skyddsvärdighet. I en annan tid hade man förstås snarare syftat till att försvara den «kristna tron» varhelst i världen, med samma medeltida logik.

Detta är uttryck för ren och skär galenskap, och det kommer att sluta illa. Givet hur man nu agerar är det bara en tidsfråga innan hela världen åter står i brand, men det finns inget vinna i en sådan konflikt. Exempelvis kan Taiwans demokrati enbart bevaras genom status quo eller som en formell del av Kina, medan en konflikt kommer att inte bara störta demokratin utan även förstöra ön och dess ekonomi i grunden. På samma sätt har varken Japan eller Australien något att vinna på en militarisering, eftersom man då gör sig själv till måltavla.

Tokyo på tur?
Kategorier
Asien Japan Kina Korea Politik Taiwan

Nymilitaristiskt Japan

Kina har angripit Japan exakt noll gånger genom hela historien, från det att man först blev varse ögruppen år 57 fram till våra dagar. Å andra sidan är japansk invasion av Korea och drömmar om att invadera Kina ett stående inslag i samma historia, från slaget vid Baekgang (Korea) 663 till den regelrätta invasionen av Kina 1937.

Japans motiv är att man saknar de råvaror som fastlandet erbjuder, och att man därför strävar efter att få kontroll över dessa. Man lider också av ett historiskt mindervärdeskomplex, i det att man har kopierat Kina i allt från kimono och skrift till arkitektur och religion, en ordning man skulle vilja ändra på.

Den enda nytta Kina skulle kunna ha av Japan är dess strategiska position, men dels ligger det inte i Kinas historiska beteende att invadera, utan snarare att kontrollera med handel och andra medel, och dels har Kina inga reella möjligheter att styra en så folkrik nation. Man är vis av de egna erfarenheterna med invaderande folkslag, som mongoler och manchuer, som båda snabbt blev sinicerade.

Av dessa skäl ska man inte förvånas över att Japan åter rustar, efter att ha hållits på mattan med en pacifistisk konstitution sedan den amerikanska ockupationen efter andra världskriget. Ambitionen är knappast ny, men har nu resulterat i dubblerade försvarsanslag.

Märkligare är emellertid motiveringen, att Kina skulle utgöra ett «hot», vilket givet historien är en fullständigt barock tes. Kina har aldrig angripit Japan, och kommer heller aldrig att göra det – såvida inte Japan lägger sig i kinesiska angelägenheter.

Nyckeln är således Taiwan, en forna japansk koloni, som man erövrade 1895 och alltjämt betraktar som «sin» ö i någon mening. Man vill således ha fria händer att lägga sig i denna kinesiska konflikt, och därmed skulle man implicera sig själv i stridigheter snarare än vara föremål för externt angrepp.

Ett annat motiv är Nordkorea, men inte heller den nationen skulle få för sig att angripa Japan utan att själv bli attackerad. Hela situationen med delningen av Korea är för övrigt ytterst Japans fel, då man förstås invaderade och ockuperade Korea i början av föregående sekel, innan man tog sig an Kina. Och fortsättningen beror på kalla kriget och amerikanskt engagemang i regionen.

Japan är en ultrafantastisk nation, men enbart i bemärkelsen som pacificerat modernt industriland med teknik och kawaii på programmet, inte som en militaristisk och expansiv makt av forna snitt. Lägg ned samuraifasonerna och ge istället världen mer Aoi Sora.