Kategori: Japan

Petar man i ekonomin händer saker och ting. Oljekrisen 1973 ledde till stegrade energipriser, ransonering, produktionsbortfall, inflation och småningom stagflation. Om det känns igen beror det på att vi i Europa har en liknande situation i dag under krisen i Ukraïna och bortfallet av både kärnkraft och rysk energi.

En politisk konsekvens blev att Ronald Reagan och Margaret Thatcher kom till makten, vilket inledde en ny period av neokonservatism. Aktiv penningpolitik med höga räntor stärkte dollarn och fick fart på ekonomin, men med resultat att den amerikanska konkurrenskraften urholkades.

Ytterligare en faktor i sammanhanget utgjordes av det «japanska undret», som då resulterade i en störtflod av japanska bilar, elektronikprodukter och annat gods. Även det är en situation som minner om dagens, men med Kina som aktör. Hatet mot Japan visste inga gränser, och man krossade demonstrativt japanska bilar och diskuterade i termer av väpnad konflikt.

För att stärka den amerikanska konkurrenskraften tog USA initiativ till ett möte med den tidens största ekonomier, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Japan, i syfte att devalvera dollarn gentemot respektive nations valuta. Dollarn hade nämligen stigit med femtio procent i jämförelse med denna valutakorg, vilket ansågs skada amerikansk ekonomi.

Vilka former av «economic coercion» som nyttjades är oklart, men man gick i alla fall med på en uppgörelse om devalvering av dollarn, kanske under hot om handelskrig, sanktioner och andra ekonomiska påtryckningsmedel. Inget har egentligen förändrats sedan dess, det är den amerikanska skurkstatens modus operandi.

Fördraget kallas Plaza Accord, efter det hotell där mötet ägde rum 1985. Det hjälpte emellertid inte det amerikanska handelsunderskottet, och det var även för sent att rädda den amerikanska bilindustrin, som dädanefter blev stadd i kontinuerligt förfall. Såväl bil- som elektronikindustrin dominerades allt mer av Japan och Korea.

Men Japan neutraliserades ändå, och den japanska vågen bedarrade, delvis på grund av att devalveringen påskyndade att spräcka en fastighetsbubbla som sedan länge hade blåsts upp. Japan är alltjämt en välmående nation, men betydligt fattigare i relativa termer än vid den tiden – man återhämtade sig aldrig efter dessa «förlorade decennier», och har fortfarande problem att få ekonomin att växa.

Donald Trump – som numera äger Plaza Hotel – är givetvis bekant med den ekonomiska historien, och hans avsikt är att försöka upprepa bedriften. Faktiskt inte bara Trump, eftersom många har funderat i liknande termer, men Trump är disruptiv och annorlunda nog att försöka ge sig på ett komplett vansinnigt företag av det slaget.

I analogi benämns det således «Mar-a-Lago Accord», efter Trumps residens i Florida. Något möte med stormakter har dock inte skett, utan det är mer en plan för hur USA ska stärka sin konkurrenskraft under liknande mekanismer som 1985.

Man kan notera att dollarn har stigit oavbrutet sedan 2012, vilket ger amerikanska hushåll bättre köpkraft och omvänt européer och andra sämre, men på samma sätt som tidigare urholkar det den amerikanska industrin, som flyttar produktionen utomlands. Trump vill som bekant ta hem industrin igen, vilket kräver att villkoren för att producera i USA är bättre än i Mexiko, Kina och Kanada.

Härav följer handelstullar för att straffa konsumtion av varor producerade utomlands, men i förlängningen syftar tullarna till att få berörda länder att förhandla på samma sätt som under Plaza Accord 1985 för att få till en bättre balans i handel och valutor. Framförallt är det Kina som sedan länge är i skottgluggen.

Problemet är att Kina känner den ekonomiska bakgrundshistorien minst lika väl som Trump, och man kommer helt enkelt inte att gå i samma fälla som Japan. I stora drag följer Kina exakt samma plan som Japan för att utveckla sin ekonomi, med joint venture-samarbeten och tekniköverföring som metoder för att locka till sig produktion och know-how.

På samma sätt som i Japan har det resulterat i att Kina numera är världsledande i allt fler tekniska och vetenskapliga sammanhang, vilket i kombination med den överlägsna produktionsförmågan är ett uppenbart hot mot vidare amerikansk ekonomisk och annan dominans. Något måste tydligen göras för att bryta denna utveckling, och Trumps disruptiva strategi är ett sådant initiativ.

Men Kina är tio gånger större än Japan och i alla avseenden en större maktfaktor. Det går inte att skrämma Kina till lydnad, och därför är alla utsikter att upprepa Plaza Accord grusade redan på förhand. Tvärtom är det Kina som har den bättre kontrollen över sin valuta, som man medvetet trycker ned för att stärka konkurrenskraften. Det kommer man fortsätta med, samtidigt som man säljer av amerikanska värdepapper för att trycka upp den amerikanska räntan och motverka Trumps plan.

Å andra sidan vill Kina gärna öka den «inre cirkulationen», men det försvåras av att kineser gärna sparar hellre än konsumerar. Med en ambition att konstlat trycka ned valutan försämrar man köpkraften för konsumenter, varför man här har ett dilemma att lösa. Den «inre cirkulationen» måste nämligen öka om man inte kan flytta den amerikanska exporten till andra marknader. Här finns således en möjlig angreppspunkt för förlikning.

Kineser hanterar man dock bättre i uppriktig dialog än genom hot, och bästa sättet att förbättra villkor och åstadkomma större åtkomst till den kinesiska marknaden går genom förhandlingar och avtal. Europa borde ta fasta på det och nu ta tillfället i akt att inleda förhandlingsrundor med Kina för att successivt länka samman de båda regionerna i handel och andra utbyten.

Det är nämligen det enda sättet på vilket Europa kan bli en självständig maktfaktor, ty USA går helt enkelt inte att lita på och ger knappast mer rättvisa avtal – EU har haft en betydligt sämre utveckling än USA under de senaste decennierna. Make America go away borde vara devisen för européerna i dessa tider, i vart fall tills Washington har återfått förståndet.