Inte bara filmen Barbie är föremål för Vietnams censur, utan även koreanska supergruppen Blackpink har nu hamnat i blickfånget för Hanois vrede. Detta efter att tjejkvartetten under sina konserter sägs ha renderat «kotungelinjen» på en karta, det vill säga Kinas tiopunktslinje i Sydkinesiska havet.
Gruppen har planerat sina första framträdanden någonsin i den kommunistiska regimen 29–30 juli, men frågan är om det nu blir av. Personer som har köpt biljett sägs ha avbokat efter att ha hört om kartorna, och slutligen blir det regeringen som fäller avgörandet.
Mest lidande blir i så fall förstås det vietnamesiska folket, och bojkottvapnet är alltså främst populasens snarare än regeringars eller företags. Det ändrar förstås inget i sak att utestänga sydkoreanska artister, och det är inte på den nivån man ska föra sin sak.
Kinas anspråk kan man givetvis bestrida, men det är nog en futil gärning att försöka censurera anspråken, eller att försöka bestraffa dem som nyttjar framställningar som visar Kinas anspråk. Det är en barnslig hållning.
Det har gått långt när man riktigt längtar efter att se en live-action-film om plastdockan Barbie, men i dessa sjuka tider av woke och politisk korrekthet är det riktigt uppfriskande med förlegade binära könsroller, rosa flärd och barnslighet. Premiären är om några dagar.
Visste du förresten att tillverkaren Mattel floppade med dockan i Kina, för att man lanserade kinesiska varianter istället för den klassiska? Det visade sig att de kinesiska flickorna hellre ville ha den blonda Barbie, för att det utgjorde en lockande exotisering och ett amerikanskt socioekonomiskt ideal som den tidens kineser höll högt – till skillnad från innevarande ungdomsgeneration.
Nå, rullen har emellertid redan skapat kontroverser, eftersom den innehåller en barnslig rendering av niopunktslinjen – numera tiopunktslinjen – den avgränsning Kina sedan ett sekel tillbaka har över territoriella anspråk i Sydkinesiska havet. Vietnam har därför bannlyst filmen, och Filippinerna utreder möjligheten att agera samfällt.
Barbie (2023). Niopunktslinjen är den streckade S-kurvan (med bara åtta streck) längst till höger på kartan i fonden.
Det är inte första gången länder i grannskapet protesterar sålunda mot en kulturyttring, utan samma sak skedde när animerade Abominable (2019) och äventyrsfilmen Unchartered (2022) hade motsvarande renderingar. Man kan förstås fråga sig varför amerikanska filmer visar kinesiska territorialanspråk, men det torde bero på att man vill ha en problemfri resa på den kinesiska biomarknaden.
Abominable (2019). En naturtrogen rendering av den uppdaterade tiopunktslinjen.
Det är också en komplikation att den amerikanska skurkstaten lägger sig i tvisten och tar parti för alla utom Kina, med hänvisning till ett utslag av Förenta nationernas havsrättskonvention (Unclos). Problemet här är emellertid att USA inte har ratificerat konventionen, men ändå åberopar den… eftersom den skulle inskränka amerikansk suveränitet och dess motsvarande maritima imperium. För USA finns i själva verket bara en «regelbaserad världsordning», den man själv drar upp, utan att själv följa den.
Unchartered (2022). Niopunktslinjen visas under en illustration av en flygrutt.
Vidare förhåller det sig så att USA ligger bakom militariseringen av konflikten, genom att vara väldigt närgången med sin flotta i regionen. Tids nog lär de ingående parterna, som samtliga har motsvarande anspråk, lösa konflikten med sedvanlig diplomati, och man ska nog se tiopunktslinjen som ett överambitiöst utgångsbud mer än ett verkligt anspråk.
Ytterligare en komplikation här är förstås att Taiwan, det goda och demokratiska Kina som USA stödjer, har och alltid har haft – i ljuset av att de båda Kina ser sig själva som företrädare för hela Kina – exakt samma anspråk som Beijing rörande inte bara niopunktslinjen, utan även avseende Tibet, Xinjiang, Fiskeöarna och andra gränstvister. Men det förbigår man förstås med absolut tystnad.
Barbie (2023). Bland andra Dua Lipa står för musiken. Bara det!
Kinas beslut att tillämpa exportkontroll för ett par halvledare sammanfaller i tid med att nederländska ASML, som tillverkar litografisk utrustning för design av chips, av regeringen har ålagts exportrestriktioner, på begäran av USA. Men det sker också alldeles efter det att en ny lag om Kinas internationella relationer har börjat gälla.
Lagen i fråga – 中华人民共和国对外关系法 – skiljer sig för all del inte från tidigare varianter i stort, men har i ett par paragrafer betydligt vassare formuleringar kring motåtgärder vid internationella dispyter av olika slag. Man anpassar sig därmed efter den amerikanska modellen om att åberopa «nationell säkerhet», nämligen så att man i tvister med WTO och andra internationella organisationer kan motivera sina åtgärder.
§ 33 Folkrepubliken Kina har rätt att, på förekommen anledning, vidta åtgärder för att motverka handlingar som äventyrar dess suveränitet, nationella säkerhet och utvecklingsintressen i strid med internationell rätt eller de grundläggande normer som styr internationella relationer.
Det juridiska sömnpillret kan kokas ned till ett stycke om att Kina förbehåller sig rätten att svara på oprovocerade handlingar som strider mot internationell lag, med vilket främst menas sanktioner, som faktiskt är illegala instrument i internationell rätt. Men även exportkontroll, tariffer och andra former av ekonomiska påtryckningar blir här föremål för motåtgärder, om de anses strida mot «grundläggande normer», ett begrepp som är föremål för tolkning.
Kina har tidigare nyttjat möjligheten att svara proportionerligt i enlighet med WTO-regler, men den nya lagen ger utrymme för mer asymmetriska motåtgärder, vilket exportkontroll av halvledare är ett exempel på. Beijing kan därmed smälla hammaren där det gör mest ont, och lägga sig på samma nivå som den amerikanska illbattingen.
Initiativet lär för all del inte avskräcka Washington och Bryssel från vidare ekonomiskt missbruk gentemot Kina, men lagen ger alltså Zhongnanhai möjlighet att svara mer agilt, vilket lär betyda upptrappning i handelskriget. Hittills har Kina tagit örfilarna med ro, men nu är handskarna verkligen kastade.
Lagom till den amerikanska skurkstatens födelsedag levererar Beijing en passande present i form av exportkontroll av två halvledare. Från och med första augusti krävs således exportlicens för att sälja gallium eller germanium till utlandet, råmaterial som är helt kritiska i halvledarindustrin.
Det är nu inte av illvilja man inför sådan exportkontroll, utan som svar på tal av USA:s och EU:s motsvarande exportkontroll av apparatur och annan teknik för att framställa avancerade chips. Man åberopar numera «nationell säkerhet» som argument för allt fler sådana handelshinder, men det är ingen tillfällighet att man slår mot Kinas svagaste punkter – syftet är ett helt annat.
Gallium (31 jiā 镓) och germanium (32 zhě 锗) är kusiner till aluminium och kisel.
Den sävliga pandan har emellertid börjat tröttna på mobbningen, och rest sig upp för att slå tillbaka en smula. Kina kontrollerar inte bara jordartsmetallerna, utan även många andra mineraler, så ock germanium och gallium. Kina dominerar med 95 % av marknaden för gallium, och två tredjedelar för germanium.
Mineralerna är nu inte ovanliga, utan förekommer överallt i jordskorpan. Men det är Kina som har produktionen och logistiken, och det kommer att krävas både tid och pengar att strukturera om flödena. Det innebär att logistiken i handeln kring elektronik kommer att störas vad det lider, och att priserna kommer att ta ett större kliv uppåt i alla led.
Det är ändå ett måttfullt svar, som bör leda till eftertanke i Bryssel och Washington – är detta verkligen vad ni vill ha? Den större ammunitionen spar man till ett senare tillfälle, och det man bjuder på är således en aptitretare av vad det kan komma att kosta att mobba Beijing med handelshinder.
Justerat för köpkraft är Kina redan världens största ekonomi, men i nominellt värde dröjer det ytterligare några år innan man kan göra anspråk på titeln. Även så har man med fyra gånger större folkmängd än USA förstås långt till samma rikedom per capita, men det är egentligen ett helt annat mått.
För nationer är det bruttonationalinkomsten som är den jämförbara parametern, eftersom den kan uttryckas i disponibla medel att satsa på forskning, militär och annat, vilket i sin tur avgör hur väl nationen står sig i konkurrensen med omvärlden. Särskilt gäller saken här huruvida USA kan behålla sin globala hegemoni, eller småningom får se sig detroniserat och degraderat till en mer regional mobbare.
Under alla omständigheter är Washington fullt inställd på att med alla till buds stående medel försöka hindra eller i vart fall fördröja Kinas vidare avancemang, och det sker genom mekanismer som exportkontroll, handelstariffer, sanktioner, provokationer och kanske även militärt våld vad det lider, men förstås även genom att försöka återta initiativet i den tekniska utvecklingen.
Således har Vita huset sjösatt en ny industripolitik avsedd att medelst statssubventioner locka till sig aktörer i halvledarindustrin, samtidigt som man försöker kontra Kinas nya sidenväg med motsvarande infrastrukturprojekt. Det går väl så där, och man ses med misstro i Afrika och andra delar av världen.
Även Europa har uttalat ambitioner att tillverka chips och konkurrera med Ett bälte, en väg, men här är det verkligen mest struntprat, och EU har helt enkelt inte förmågan att tävla med vare sig USA eller Asien i fråga om teknik eller infrastruktur. Europa har dessutom ett mer akut problem att tampas med i grannskapet, givet kriget i Ukraïna och följderna av det – inte minst energibrist och som följd ekonomisk recession.
Kriget har vidare inneburit att man ser till Washington för ledning, eftersom man i vanlig ordning är oense inom unionen hur man bör förhålla sig till Moskva. De ledande nationerna Frankrike, Tyskland och Italien är mer försonliga, medan nordiska och östeuropeiska länder allierar sig med anglosfären.
Problemet för Europa är emellertid att USA mer är fokuserat på att bemöta Kina, och att konflikten i Ukraïna mest är ett proxykrig för amerikanskt vidkommande. I den ambitionen vill man ha med Europa som allierad, bland annat i att göra i princip allt till en fråga om «nationell säkerhet» och därmed stänga ute det kinesiska näringslivet, från Huawei, ZTE och Tiktok till kärnkraftsindustri, tunnelbaneoperatörer och annat – inte en plätt skog ska kineserna få köpa!
Men det innebär även att man banar väg för amerikanskt näringsliv att ta vid där kineserna portas, samtidigt som de amerikanska statssubventionerna dränerar Europas kompetens. Det är en form av vasallisering, i vilken USA ånyo blir Europas säkerhetsmässiga garant, men till priset av att USA tar hela kakan.
Europas ekonomiska tillväxt har stagnerat som tidigare Japans, medan Kina och USA ångar på för fullt.
Om man studerar ett diagram över bruttonationalinkomstens utveckling, finner man att Europa står still sedan (den amerikanska) finanskrisen 2008, medan Kina jagar ikapp ett stadigt växande USA. Europa befinner sig i samma stagnerade tillstånd som Japan sedan landet tvangs underkasta sig amerikansk överhöghet under 1980-talet – för övrigt en händelse Washington nu försöker upprepa med Kina.
Genom amerikanskt vasallskap kommer den utvecklingen att fortsätta, och Europa blir – är redan – en tredje rangens aktör, en museal pjäs, en turistfälla, en föredetting utan politisk relevans i den nya världen, i vilken USA och Kina dominerar kraftigt.
Man kan jämföra med tiden under kalla kriget, då USA tog sig an Sovjetunionen i en ideologisk kraftmätning, men det var då under en mer rättvis fördelning av den ekonomiska tillväxten. Till skillnad från under kalla kriget är vi inte i vare sig ideologisk eller annan konflikt med Kina, annat än i vissa ledarskribenters fantasier. Beijing är inte en ideologiexportör, och landet ligger på betryggande avstånd.
Macrons och kanske även Scholz idé om ett starkt Europa som en tredje pol i världspolitiken är därför den enda rimliga, och den förutsätter att vi inte lägger alla ägg i den amerikanska korgen, utan kan hedga mellan de två makterna och vara självständiga i vår utrikespolitik. En sådan ordning förutsätter emellertid också att vi kan borga för vår egen trygghet utan att hålla USA i handen, vilket fordrar en starkare union – och det är kanske just där det kniper.
