Kategori: Kultur

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Religion Xinjiang

Följ Kinas exempel

Någon efterbliven kverulant i en kvällstidning undrar varför islamisterna kritiserar Sverige men inte Kina, givet att det i det senare landet sägs pågå ett «folkmord» gentemot muslimer av den sort som går under benämningen uigurer. Skälet är enkelt, nämligen att det i verkligheten inte pågår något «folkmord» och för att Kina och muslimska länder har ett gemensamt problem i att bekämpa islamistisk terrorism.

Det som benämns «folkmord» av den amerikanska skurkregimen, på initiativ av en dårkristen pseudoforskare utanför den gängse akademin, är mer en klassisk kinesisk social reform i syfte att integrera ett segment av befolkningen som allt mer har hamnat i utanförskap. Genom att lära ut mandarin, tillhandahålla praktik och rycka upp skadlig religiös praktik med rötterna, får man en passiv befolkning i arbete, till nytta för dem själva och samhället i stort.

Framförallt eliminerar man den terror som för något årtionde sedan började sprida sig allt mer från Xinjiang till hela Kina, dåd utförda av uiguriska terrorister påhejade av Washingtons lakejer i syfte att skapa osäkerhet i den autonoma regionen och Kina överlag. Det är samma slags geopolitiska spel som försiggår kring Tibet, Hongkong och Taiwan, allt i syfte att destabilisera Kina.

Kritiken mot de tidigare omskolningslägren kommer enbart från Väst, som en del i en pågående geopolitisk strävan, medan övriga världen rycker på axlarna och ser saken i ett mer realistiskt raster. Kina har inte problem med islam i sig – det är en av fem erkända religioner som praktiseras problemfritt av hui och andra folkgrupper – utan med just terror, separatism och extremism med rötter i en särskild folkgrupp.

Den problematiken förstår man erfarenhetsmässigt i Mellanöstern, Centralasien och Sydöstasien, och ser därför ingen anledning kritisera Kina för reformerna, eftersom de inte är riktade mot islam, utan syftar till att upprätthålla ordning och gemenskap i samhället. Självklart har Kina starka ekonomiska band till muslimska länder, men det har även EU och USA, utan att det har hindrat vare sig kritik eller mer aggressiv jihadism och terror.

Istället för att kritisera reformerna och förvränga innebörden med aggressiva och tämligen meningslösa termer som «folkmord», borde Sverige och EU följa det framgångsrika kinesiska exemplet för att stävja de egna oroligheterna bland den huvudsakligen muslimska diasporan. Horder av uppretade massor som länsar butiker, bränner bilar, kastar sten och skapar otrygghet bland allmänheten gynnar så att säga inte Europa, utan riskerar tvärtom att ytterligare sänka kontinenten.

Sveriges massiva problem med invandrarrelaterad gängbrottslighet och utanförskap i muslimska enklaver, samt förstås med muslimer som inte godtar svensk kultur, lagstiftning eller svenska fri- och rättigheter, kan lösas med motsvarande sociala reformer, nämligen att ställa hårda krav på dem det berör att studera svenska, godta anvisad arbetspraktik samt i övrigt anpassa sig till svensk kultur, under hot om indraget försörjningsstöd eller förvisning.

Den hårdare varianten med läger behövs således inte, men det är klart att för ett mer kriminellt klientel behövs även sådana institutioner, då i form av fängelse. En massiv utbyggnad är redan planerad, vilket visar att vi trots allt är på rätt väg.

Det handlar om att i Sverige gäller svenska normer, svensk kultur, svenska seder, svenskt bruk, svenskt språk och svensk lagstiftning, som har företräde i allt i relation till islam, sharia, främmande språk och utländska sedvänjor. Detta motsvarar tämligen exakt den fullständigt självklara ordning man strävar efter i Kina – majoritetskulturen har alltid företräde, och alla andra kulturella uttryck måste underordnas och integreras i denna.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Religion

Irakisk lyteskomik

Det islamistiska kalifatet i Bagdad iscensatte under morgonen en stormning av den svenska ambassaden, samt bröt senare under dagen även relationerna med Sverige. Ambassadören kallades hem, och man förbjöd även handel med svenska företag.

Det är alltså lyteskomik på allra högsta nivå, givet att exporten till Irak uppgår till 0.44 ‰ (promille), medan importen är än mindre. Man ska inte hota med konsekvenser om man inte har förmåga att verkställa hotet.

Man kan här förstås tänka att den islamistiska världen mangrant ställer sig bakom Irak, men förmodligen förstår man att en handelsbojkott mot Sverige enbart kommer att resultera i en handelsblockad från EU, och att man själv är den största förloraren på ett sådant grepp.

Det är vidare alltjämt så att skithålslandet Irak inte bestämmer i Sverige, och inte har någon som helst rätt att utöva påtryckningar mot vår yttrandefrihet eller övrig lagstiftning. Om man har den inställningen kan man faktiskt stanna på behörigt avstånd. Sverige behöver inte Irak, och det är nu dags att på allvar sätta hårt mot hårt.

Här bränner vi al-kitab (boken) hur mycket vi vill, och det är skönt att se den hatiska luntan gå upp i rök. Manifestationen måste upprepas gång efter annan, till dess att man förstår att koranen inte är rättesnöre här, och heller aldrig kommer att bli. Här gäller sekulär lag, demokrati och liberala fri- och rättigheter.

«Bokens» folk verkar för övrigt inte vara införstått med budskapet i koranen, som likt bibeln förordar öga för öga, tand för tand (qisas i sharia, vers 2:178) – inte ambassadbränning för bokbränning, eller avrättning för satir, eller fatwa för roman. Det primitiva och barnsliga beteendet måste upphöra, ty det kommer aldrig att leda till något gott eller konstruktivt.

Kategorier
Kultur Politik Vetenskap

Monsterkyla?

Inte bara statsmedier med en politisk agenda vältrar sig i väderporr, utan får nu även allt mer sällskap av kommersiell slaskpress, som berättar om «monstertemperaturer» och andra klickonomiskt fördelaktiga termer. Det finns uppenbarligen intresse för väder, nämligen för att kylslagna och regntrötta svenskar tycks attraheras av sagda «monstertemperaturer» och således drar till Sydeuropa på semester.

Men frågan är alltjämt varför man har denna våldsamma bias kring värmeperioder, som för allt vad det är värt är helt naturliga. Det är alltid varmt någonstans, samtidigt som intresset för motsvarande köldrekord är betydligt svalare. Man berättar således om att Kina har uppmätt värmerekord i år, men inte om motsvarande köldrekord i januari.

Klimataktivisten frestas här kanske inflika att vi ju har en pågående uppvärmning, och att det därför faller sig mer naturligt att rapportera om värme än om kyla. Men i vilket syfte? Att skrämma upp allmogen att skrida till något slags handling? Är det verkligen medias uppdrag att agera politiska aktivister snarare än att rapportera faktiskt och objektivt om någon företeelse? Var är klimatrealismen?

Kyla dödar fler än värme. Observera att man nyttjar olika skalor för respektive fenomen, eftersom den värmerelaterade dödligheten är så mycket mindre.

För i den besvärliga verkligheten är det alltjämt så att kyla är ett betydligt större problem än värme, och för varje person som avlider av värme, dör nio personer av kyla. I reala siffror dröjer det sig om en halv miljon döda av värme per år, och således fyra och en halv miljon av kyla. Var är de braskande rubrikerna om «monsterkylan»?

Temperaturrelaterade dödsfall står därmed för cirka tio procent av samtliga dödsfall, som domineras av hjärt- och kärlsjukdomar (19M), cancer (10M), respiratoriska sjukdomar (4M), med flera medicinska åkommor. Det är typiskt så att äldre drabbas hårdast av såväl värme som kyla.

Samma data med ekvidistanta skalor ger den korrekta bilden.

I takt med att uppvärmningen fortsätter kommer statistiken att friseras något, så att färre dör av kyla och fler av värme. Däremot kommer proportionen aldrig att tippa i värmedödens favör, eftersom den antropogena uppvärmningens typiska effekter inte är extremvärme, utan kortare vintrar, varmare nätter, våtare klimat samt förskjutning av biotoper i latitudinell gradient. Det är därför vi inte ser de svenska värmerekorden från 1933 och 1947 slås.

I Sverige är för övrigt överdödligheten till följd av kyla 153 per 100k invånare, medan motsvarande överdödlighet till följd av värme är 5 per 100k. 97 % av den temperaturrelaterade överdödligheten i Sverige härrör alltså från kyla under vintern, men det är inte det intryck man får av den bisarra mediala rapporteringen.

För Europa i stort är motsvarande siffror 129 mot 13 per 100k, eller närmare det globala snittet om 90 % köldrelaterad död respektive 10 % värmerelaterad död. Det kommer knappast att ändras, eftersom man alltid har haft temperaturer över fyrtio grader i Sydeuropa under högsommaren, och alltid kommer att ha. Det är normalt, och man är därför van. Femtio grader kommer vi emellertid aldrig att se, möjligen med undantag för något spanskt ökenparti, av det enkla skälet att Europa inte har Köppen-klimat.

Kategorier
Hälsa Kultur Politik Vetenskap

Ohälsan kryper ned i åldrarna

Statstelevisionens dagliga vårdagenda behandlar ämnet tarmcancer, som blir allt vanligare bland yngre personer under femtio år. Man säger sig inte veta orsaken, men misstänker livsstilsfaktorer som kost, för lite motion samt förstås alkohol och rökning. Fetma är i sig en riskfaktor, tillägger den sakkunniga läkarinnan i inslaget.

Avseende kosten radar man upp de gängse bovarna processat kött, rött kött och «fettinnehållande» kost, vad det nu ska betyda. Statstelevisionen väljer hursomhelst att illustrera med bilder av köttfärs och rött kött, och man får sådana där härliga vibbar av att vara manipulerad.

Nå, statsmedias snuttifiering av ämnet kan breddas betänkligt, och det förhåller sig på så vis att cancer oavsett typ är stadd i kontinuerlig ökning i befolkningen, inte minst bland yngre. Det rör sig om mer än femtio procent högre incidens sedan 1970 i segmentet 0–49 år, och nära nog hundra procent för befolkningen i stort.

Incidensen av cancer för unga under femtio år ökar över tid. Dämpningen på senare år beror på eftersläpning i diagnosticeringen.

Bara en mindre del av den utvecklingen kan härledas till åldrande befolkning och högre medellivslängd, och flertalet fall är således knutna till livsstilsfaktorer. Det är för övrigt inte bara cancer som har ökad incidens, utan förstås hela enchiladan av «folksjukdomar» som diabetes (typ 2), alzheimers (diabetes typ 3), fetma med flera.

För befolkningen i stort föreligger en linjär ökning av incidensen av nya cancerfall.

Vi kan här omedelbart eliminera både rökning och alkohol, eftersom konsumtionen av alkohol är tio procent lägre i dag än för tio år sedan, och eftersom rökning numera är en mer eller mindre utrotad ovana. Särskilt gäller att yngre ratar alkohol i allt större utsträckning, och man kan alltså inte härleda ökningen till dessa faktorer. Det sagt är både alkohol och rökning carcinogena företeelser.

Det samma kan emellertid inte sägas om rött kött, och beläggen för hypotesen är ytterligt svaga, för att inte säga obefintliga. Konsumtionen av rött kött korrelerar för övrigt inte med incidensen av cancer eller andra sjukdomar, medan konsumtionen av fågel (vitt kött) har tiodubblats sedan 1960 och därigenom bidragit till en högre totalkonsumtion av kött.

Nöt och gris varierar mindre, medan konsumtionen av fågel har exploderat. För matfett har smöret minskat med sjuttio procent sedan 1960, och i allt högre utsträckning ersatts av margarin och matoljor med industriellt framtagna n6-oljor som huvudsaklig ingrediens.

Den association man kan se mellan kött och cancer och andra sjukdomar har mer att göra med högre kaloriintag, och det är framförallt där man ska lägga krutet om man vill få rätsida på folkhälsan. Fetman är ännu inte av amerikanska proportioner, men fler än varannan svensk är numera överviktig.

Cancer är huvudsakligen en metabol sjukdom, och om det är något enskilt ämne som kan misstänkas bidra är det i första hand socker och i andra hand n6-oljor. Socker driver insulin, och vid för högt kontinuerligt intag utvecklas insulinresistens, som leder vidare till hela konkarongen av cancer, diabetes och så vidare i en kedja. Insulinresistens ligger i roten av problemkomplexet.

Omega-6-oljorna är inflammatoriska, och motverkar vidare antiinflammatoriska omega-3-syror, som för övrigt intas i alldeles för liten mängd. Studerar man statistiken finner man att matolja och lättmargarin med marginal har detroniserat smör som huvudsakligt matfett, men det är inte hela sanningen.

Sådana «vegetabiliska» oljor är en typisk ingrediens i alla typer av bakverk och processad färdigmat, av det enkla skälet att oljan är billig att framställa och ger evig lagringstid. Om vi förr åt riktig mat med lagad potatis, käkar vi nu allt mer av «frites», det vill säga potatis stekt i n6-oljor av olika slag.

Matoljor förekommer både som enskild produkt och som ingrediens i industriellt framtagen skräpmat.

Problemet med sådana oljor är inte enbart att de konkurrerar ut omega-3-kusinerna, utan främst att de är instabila och lätt oxiderar till transfetter, som kroppen inte vet att hantera – och därigenom uppstår bland annat cancer och annan mitokondrisk ohälsa. Ändå är «rekommendationen» från tomtarna på Livsmedelsverket och andra i branschen att äta mer av sådant «nyttigt» fett, och att även nyttja det för matlagning.

Fiber är bra av två skäl, varav det ena är att fungera som bukfylla och därigenom hindra upptag av alltför mycket energi. Det andra är att fiber saktar ned upptaget av socker i födan, och därigenom håller blodsocker och insulin på en hanterbar nivå. Fiber kan möjligen även underhålla vissa tarmbakterier, men har i sig ingen annan funktion – det är stoff som passerar systemet intakt.

Svensken äter större volymer grönt än någonsin, men blir inte friskare för det.

Om man får tro Jordbruksverket äter vi emellertid allt mer fiber, och konsumtionen av grönsaker har tredubblats sedan 1960. Även konsumtionen av bär och frukt har ökat något, dessvärre mest av den beredda sorten med tillsatt socker. «Paradoxen» är alltså att befolkningen verkligen lyssnar till tomtarna på Livsmedelsverket, och således äter allt mer grönsaker, fiber och flytande matfett samt allt mindre smör, mjölk och annat mättat fett, och ändå har vi en kontinuerlig ökning i incidens av folksjukdomar.

«Paradoxen» löses dock upp med rätt analys kring socker och linolsyra (matolja) i kosten samt vederbörlig koppling till insulinresistens som huvudsaklig faktor. Det är helt lönlöst att fortsätta den sedan årtionden pågående klappjakten på kött och mättat fett (eller för den delen salt), ty det är inte där problemet ligger – en insikt som börjar bli ganska utbredd i medicinen.

Däremot har man förstås alldeles rätt i att det finns en association till fetma och för lite motion, men man kan inte få rätsida på problemet genom att angripa symptom (som fetma). En skatt om – säg – en krona per gram tillsatt socker eller linolsyra skulle i ett slag förbättra folkhälsan genom enkla ekonomiska incitament. Eller så kan man förhålla sig passiv och bara invänta den amerikanska utvecklingen med exploderande kostnader för vård och andra bieffekter.

Här har vi roten till alla folksjukdomar: insulinresistens, till följd av överdriven konsumtion av socker, n6-oljor och processad mat, samt för lite motion.
Kategorier
Kultur Politik

Abnorm statsmedial väderjournalistik

Statsmedierna ska tydligen ha hittat på ett nytt grepp i sin klimatporr, nämligen att redovisa marktemperatur istället för gängse lufttemperatur. Med sådan «metodik» blir det plötsligt sextio grader varmt i Spanien, vilket nog får sägas vara en tämligen grov överdrift.

I övrigt söker statsmedierna som vanligt med ljus och lykta världen över efter minsta antydan till «extremväder» eller skogsbrand, i vart fall i form av värme eller skyfall. Ty här hemma i Sverige hittar man inget annat än regn, kyla och trist väder, efter en kort period av sol i juni, och naturligtvis inte heller de skogsbränder pyromanerna i statsmedierna hade hoppats kunna rapportera om.

Såväl nederbörd som temperatur är alltså fullständigt normala för årstiden, och kvicksilvret letar sig inte över arton grader mitt i juli i södra Sveriges inland. Till åren komna grannfrun eldar som brukligt i kaminen för att hålla värmen givet de abnorma elpriserna, och själv huttrar jag under dubbla täcken om natten. Statsmediernas «tips» om hur man sover i «hettan» är alltså helt obegripliga för en inhemsk publik.

Temperatur och nederbörd är i medel normala för årstiden.

Nej, jag «förnekar» inte «klimatet», utan vi har en pågående antropogen uppvärmning, och med den följer fler värmeperioder, enkannerligen i Sydeuropa. Detta är välkänt, men inget som tarvar minutiös bevakning av vädret, ty det är vad statsmedierna för närvarande ägnar sig åt.

Man har en fruktansvärt skev bias när man aktivt söker väderfenomen i syfte att bekräfta sin stående tes, i den vidare ambitionen att – ja, vadå? Skrämma upp allmogen att ansluta sig till något slags klimatapokalyptisk rörelse med missriktade grepp som veganism?

Vem i övrigt, andra än miljöpartister och statsreportrar, är intresserad av ständiga väderrapporter från när och fjärran, och är sådana «nyheter» verkligen mer angelägna än exempelvis Tysklands nya Kina-strategi, som statsmedierna naturligtvis inte har rapporterat om?

Man får anta att den som har ett sjukligt intresse för väder kan följa SMHI:s och andras rapportering, medan skattefinansierade statsmedier kanske borde se över sin prioritering och fundera över om uppdraget är förenligt med denna alarmistiska agendajournalistik? Av medier i allmänhetens tjänst förväntar man sig en betydligt mer seriös bevakning, inte minst avseende klimatet.

Temperaturen orkar inte ens upp till 20 °C, mitt i sommaren. Det är inte mycket till «klimatkris».