Artiklarna och inslagen har varit många angående bojkotter av företag som verkar i Ryssland, men desto mer sparsamt har man rapporterat om motsvarande amerikanska konsumentbojkotter av företag som godhetssignalerar med woke och annat vänsterliberalt gods.
Exempelvis ölföretaget Budweiser har kollapsat efter att man i april lät en transa göra reklam för en lättvariant av brygden, vilket resulterade i en konservativ storm mot företaget. Statstelevisionen har förstås förbigått händelsen med absolut tystnad, eftersom man är en del av samma agenda.
Så vad är det för fel med en transa som dricker öl? Ingenting, annat än att företaget därmed tycks vilja profilera sig bland ett nytt klientel och vidga varumärkets identitet. Men därmed säger man även indirekt att den stabila kundkretsen av öldrickande feta gubbar inte längre är normen, och då får man problem med just det segmentet, som inte vill identifiera sig med woke-rörelsen.
Allmänt kan man helt elementärt ställa upp tesen, att om ett företag tar aktiv ställning i en politiskt laddad fråga, så riskerar man att tappa den ena hälften av sina kunder, nämligen den som tycker annorlunda. Och om man har flest kunder i det ena lägret, blir effekten än värre.
Det är alltså en sällsynt idiotisk strategi att som företag, artist eller annan företeelse ta ställning i en polariserad debatt, i tron att man därmed skulle vinna fördelar. Det gäller inte bara inom en nation, utan naturligtvis även internationellt. H﹠M med flera företag som yttrade sig kritiskt och okunnigt om bomullsodling i Xinjiang i syfte att blidka en västerländsk publik, förlorade i ett nafs hela den kinesiska marknaden, varefter man gjorde bot och bättring och höll tyst i politiska spörsmål.
Det är inte företags roll att agera politiskt, utan att tillhandahålla produkter och vinstmaximera. Det är klart att även företag kan välja att frångå den hävdvunna modellen och istället bli politiska aktivister, men då får man även ta de ekonomiska konsekvenserna och se sin finansiella bas bli urgröpt. Företag som Disney har en rejäl krigskassa, men den är ändå ändlig, och krymper kontinuerligt i takt med att publiken uteblir, eftersom man som filmtittare inte vill bli politiskt manipulerad eller indoktrinerad.
Bojkottvapnet är konsumentens, men numera används det så flitigt att det mest liknar ett ekonomiskt inbördeskrig. Den sedvanliga polariseringen smittar alltså av sig på marknaden när företag tar ställning och kunderna följer efter i bojkott av företag vars ställningstagande man ogillar. Snart nog kan det bli svårt att handla, om man vill förbli principfast.
Nej, varken aspartam eller andra sötningsmedel är «cancerframkallande», vilket är en tes som länge har framförts i en akademisk skola, och den enskilda studie som för närvarande valsar runt i pressen – science by press release – gör härvidlag ingen skillnad. Det är i princip aldrig enskilda studier som betyder något, utan samlade metastudier, och en nyare studie är inte nödvändigtvis bättre än en äldre.
Sådana cancerstudier utförs för övrigt typiskt på möss, eftersom det inte anses etiskt lämpligt att under en kort tid utsätta människor för megadosering av något ämne, i det här fallet ett sötningsmedel. Men å andra sidan innebär en sådan strategi att man inte undersöker normala doser, utöver att människor förstås inte är möss.
Alternativet till djurförsök är självrapportering under en lång tid, och man får nog gratulera den forskare som ur ett sådant underlag kan isolera just aspartam som faktor för förhöjd cancerrisk. Det är i praktiken helt omöjligt, och «risken» som ändå kalkyleras räknas typiskt i promille.
För den som har sötsug är intag av sötningsmedel en lämplig strategi för att minska konsumtionen av socker, eftersom den senare är den mest skadliga faktorn för uppkomst av metabolt syndrom och välfärdssjukdomar, tillsammans med n-6-baserade matoljor. Bättre är emellertid om man kan betrakta det som en övergångslast, som man småningom gör sig av med – släpp sötsuget.
Aspartam innehåller visserligen inte socker, men det är ändå hormondrivande. Detta eftersom smaklökar på tungan registrerar intag av sötma, vilket av hjärnan tolkas som just socker och därmed iscensätter ett metabolt orkesterstycke i syfte att förbereda för intaget. Som en konsekvens producerar bukspottkörteln insulin, som dock inte kommer till användning i den utsträckning som kroppen har förutsett, vilket leder till nedsatt blodsocker och hungerkänsla och därmed möjligt intag av kalorier som saknar förankring i verkligt näringsbehov.
Aspartam och andra sötningsmedel är per se helt harmlösa substanser, men de har alltså en indirekt negativ effekt av att framkalla hormonella störningar som kan leda till metabolt syndrom och småningom följdsjukdomen cancer (en metabol snarare än genetisk sjukdom), bland många andra.
Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter (UNHCR) ska inte läxa upp Sverige om yttrandefrihet, dundrar Expressen-blaskan i ett ledarstick, eftersom flertalet av rådets medlemmar har att städa upp i eget bo kring mänskliga rättigheter. Detta efter att rådet antagit en resolution mot bränning av heliga skrifter, på Pakistans initiativ, med röstsiffrorna 28–12.
Om det kan man förstås bara hålla med, och i själva verket har UNHCR inget som helst inflytande över saken, utan uttrycker blott en hållning som dominerar i världen. Det senare inses även av skribenten, som resignerat konstaterar att västerländska demokratier utgör en minoritet i världen.
Men den större frågan är då vad FN ska spela för roll, och vilka regler som ska definiera internationella relationer. Man brukar hänvisa till den (liberala) regelbaserade världsordningen, en struktur som etablerades efter andra världskriget – eller i vart fall efter kommunismens fall 1990 – under starkt inflytande av USA och andra västmakter.
I den ordningen ingår faktiskt FN, vars institutioner bildades explicit i syfte att förhindra ett nytt världskrig, samt att upprätthålla mänskliga rättigheter. Själva begreppet härrör från organets deklaration om de mänskliga rättigheterna, som är den enda traktat som har universell giltighet. Föreslagna utvidgningar kring sexuell läggning, Q-frågor med mera är alltså inte mänskliga rättigheter i denna internationella ordning, utan en lokal västerländsk hållning.
Frågan är således om vi ska strunta i FN och majoriteten av världens länder, och istället göra som vi alltid har gjort i kolonial anda, det vill säga utropa oss själva till världens ledare, vars dekret övriga bara har att anpassa sig till? Vi, denna sjundedel av världen, bör leda, styra och kommendera resten av packet, i kraft av att vi «har kommit längre» och är så mycket bättre (om vi får säga det själva), för att vi är fina liberala demokratier med de allra ädlaste värderingar, till skillnad från de auktoritära skurkstaterna.
Vid närmare eftertanke låter det inte särskilt demokratiskt, och givet att autokratiska system utgör hälften av världens länder (med en majoritet i befolkning), torde det bli strid om saken. Inte minst Kina har motsatt sig en unilateral ordning där USA och Väst tar sig frihet att definiera regler samt agera polis, åklagare och domare utan att själv behöva följa regelverket (ingen sanktionerade USA efter den illegala invasionen av Irak).
Demokrati och mänskliga rättigheter är nog bra, men det är upp till var och en nation att själv finna vägen dit, så som en gång Sverige och andra västerländska demokratier. Deklarationen om mänskliga rättigheter är alltså inte bindande på något sätt, utan mer att se som en ambition att sträva efter. Rättigheterna kan dessutom tolkas olika, och det är inte på något sätt givet att vår tolkning är den enda rimliga.
Tills nationer på egen hand utvecklas i riktning mot större demokratiskt inflytande och bredare samsyn kring mänskliga rättighter, har vi nog bara att godta ett imperfekt system som Förenta nationerna, som en mötesplats för att deliberera meningsskiljaktigheter och nå kompromisser, samt godta tanken att världen inte är en monolit med ett enstaka system, en enskild världsåskådning eller en singulär västerländsk ordning.
I den aktuella frågan innebär det att skurkstaterna kan kritisera våra bränningar av religiösa skrifter i yttrandefrihetens namn, medan vi i de fina länderna kan kritisera skurkstaterna för bristande mänskliga rättigheter (i vår tolkning), men längre än så kommer vi nog inte. Det är en typ av polarisering som inte kan lösas på global demokratisk väg (ty demokrati är ett statsskick för enskilda nationer), och inte heller med våld eller tvång.
Vår roll ligger inte i att bomba eller sanktionera fram underkastelse av den västerländska ordningen, utan att utgöra föredömen för andra att kopiera, på helt frivillig grund (samt i förekommande fall kopiera andra). Det skulle sannolikt gå betydligt fortare för nationer att anamma en sådan utveckling, om Väst kunde släppa sin grötmyndiga mission, sitt tvång (ekonomiskt eller annat) och sina eviga pekpinnar och moralkakor, eftersom absolut ingen gillar att bli manipulerad, dompterad eller skriven på näsan – det gäller nationer i lika hög grad som individer.
Yttrandefrihet, blasfemilagar med mera är en nationell angelägenhet, inte en sak för FN.
Mjuk makt är förmågan att få andra nationer att omfatta vissa värden, utöva en viss kulturform eller på annat sätt sympatisera med en nation eller kultur, naturligtvis på helt frivillig basis. Motsatsen är hård makt, som kan yttra sig i allt från militär förmåga till ekonomiskt tvång som sanktioner med mera.
Värdena behöver i sig inte vara goda, vilket kan illustreras med att den amerikanska livsstilen omfattande smaklös McDiabetes och Cancer-Cola har haft stor framgång i världen, även om allt fler nu betecknar den matkulturen som helt förkastlig. Å andra sidan har de asiatiska och medelhavsköken en mer robust ställning i den kulinariska världen.
Man ska inte heller förväxla regional framgång med global. Vi i västvärlden befinner oss i en bubbla av kultur från anglosfären, främst USA, medan andra delar av världen har andra preferenser. Således ska man inte bli förvånad av att kinesiska filmer toppar den kinesiska biostatistiken (nio av tio), sydkoreanska den sydkoreanska (sju av tio) eller japanska den japanska (sex av tio).
På samma sätt förhåller det sig med musik. Taylor Swift kanske är vad som betecknar det mest fashionabla i Väst för närvarande, medan man har helt andra preferenser i Kina, Japan och Sydkorea. K-popen i det senare landet åtnjuter för övrigt en omfattande global popularitet, framförallt i Asien, USA och Sydamerika.
Hård makt kan nyttjas för att motarbeta mjuk makt. Vi finner det inte särskilt anmärkningsvärt att amerikanska filmer förmedlar en proamerikansk hållning, men tycker av någon anledning att det är förkastligt när kinesisk kultur gör sammalunda. Att man på sådana grunder stänger konfuciusinstitut är sålunda i syfte att motverka kinesisk mjuk makt, och samma motiv föreligger när man angriper Tiktok och andra kinesiska företeelser med påhittade anklagelser.
Det är förstås inte bara Väst som agerar så, utan även Kina och andra makter i regionen. En evig träta mellan länderna därstädes har resulterat i tillfälliga förbud mot K-pop i kinesisk television, kulturkrig angående dräkters och maträtters ursprung med mera. Kina har vidare en importkvota för utländsk film.
Mjuk makt kan vara lika effektivt i att kullkasta en nation som militär erövring. Det är en viss förenkling, men man kan hävda att västerländsk rockmusik och amerikanska jeans bidrog till att få Sovjetunionen på fall, i det att man övertygade det sovjetiska folket om att det fanns en bättre tillvaro på andra sidan muren. Härav följer ambitionen att emellanåt vilja förhindra att främmande kulturformer får fäste.
Den äldsta formen av kulturimperialism är religiös mission, som ofta har gått hand i hand med hård makt. Kristendomen fick Rom och dess kultur på fall, men har aldrig fått riktigt fäste i Kina, Japan eller den övriga buddistiska världen, delvis för att man aktivt har motarbetat västerländsk mission, men även för att åskådningen inte är lika attraktiv som inhemska motsvarigheter.
Den moderna världen präglas av motsvarande mission för sekulära värden, filosofiska idéer och annat tankegods, idéströmningar som förmedlas via böcker, film och annan kultur, men numera framförallt i sociala medier. Här har Kina sedan dag ett haft en strategi för att förhindra att bli översköljd av amerikanska värden genom att kontrollera nätet på olika vis.
Syftet är alltså inte främst att lägga sordin på debatten eller förhindra kineserna från att uttrycka sig (det är betydligt friare än vad som ofta hävdas), utan att premiera inhemska lösningar för sociala medier och annan informationsteknik. Härav har en teknisk bifurkation skett genom framväxten av Baidu (百度, Google), Weibo (微博, Twitter/Facebook), Youku (优酷, Youtube), Baike (百科, Wikipedia) med flera slags tjänster och företag anpassade för kinesisk och i viss utsträckning asiatisk kultur i stort.
Det är inte så som det ofta framställs att Kina förbjuder västerländska motsvarigheter, utan man ställer enbart det tämligen självklara kravet att tjänsterna måste följa kinesisk lagstiftning. Google försökte, men valde småningom att självmant dra sig ur, eftersom man inte var villig att anpassa sig efter lokala regler – man ville sprida den egna västerländska filosofin, man ville utöva västerländsk mjuk makt.
Nå, man kan naturligtvis definiera mjuk makt på en lång rad sätt, och en sådan (Brand) tar fasta på en rad parametrar kring hur landet och dess kultur, varumärken, utbildning med mera uppfattas av andra världen över. Det visar sig då att anglosfären med USA och Storbritannien intar tätpositionerna, följda av Tyskland, Japan och Kina, där de två senare byter plats från föregående år.
I globalt hänseende är Kina alltså en mjuk stormakt, även om det inte uppfattas så i den region som definierar Västvärlden, den sjundedel av världen som i all hybris förstår sig själv som «världen». Kina har genom både egen förskyllan och amerikansk aggression tappat betänkligt i anseende i Väst de senaste åren, men det är inte en global företeelse. På samma sätt har USA och Väst åkt genom golvet i Kina avseende rykte och anseende, och det är således en ömsesidig utveckling, del i en betydligt större maktkamp.
Även lilla Sverige ligger i täten (plats elva), och de nordiska länderna har gott renommé tack vare värden kring välfärd, hållbarhet och liknande. Det är ändå märkligt att vårt land placerar sig före Sydkorea (plats femton), som måste betecknas som en kulturell stormakt.
Man kunde tro att Ryssland skulle placera sig i bottenskiktet, men man återfinns på plats tretton, ned fyra snäpp från föregående år. Det återspeglar återigen det faktum att den högst regionala konflikten i Ukraïna inte uppfattas på samma sätt i övriga världen som i Väst, och att Ryssland för många andra är en högst värdefull och pålitlig aktör.
Ukraïna finns för övrigt på plats trettiosju, upp rejält från föregående års plats femtioett. I botten finner man istället Zimbabwe (121), Guatemala (120) och Uganda (119), vilket reflekterar att fattiga länder har svårt att göra kulturella avtryck, och omvänt att mjuk makt går hand i hand med välstånd och utveckling.
Världens tjugo främsta mjuka stormakter, enligt Brands index (2023). Det är Västvärlden och Östasien men även Ryssland och delar av Mellanöstern, vilket kan förvåna.
Queervänsterns bisarra anspråk på att styra andras språk begränsar sig inte bara till neopronomen, utan gäller även medicinska termer i vården. Jag kan inte erinra mig att någonsin ha fått frågan vad jag «föredrar» för termer, men när man ska dalta med Q-personer anses det tydligen vara «mycket viktigt».
I vart fall i Storbritannien, där man på sina håll har utverkat fullständiga gloslistor för vårdpersonal att lära sig, i syfte att tillmötesgå transors och andra Q-personers besynnerliga krav på att få nyttja den egna specifika jargongen.
Vad sägs till exempel om «bonushål» istället för den mer vanligt förekommande medicinska termen «vagina»? Eller «fronthål» som en alternativ benämning till samma företeelse? Huruvida dessa besynnerliga patienter har en särskild anal fas och något slags fobi för «framstjärten» framgår inte, men det är kanske en naturlig effekt av «transformationen».
Nyspråket i fråga är ännu inte generellt för hela Ingsoc och NHS, utan förekommer hos en särskild organisation för livmoderhalscancer. Den huvudsakliga kundkretsen är alltså riktiga kvinnor, som med rätta anser att språkbruket är misogynt. Så ock de flesta av oss andra, som är hjärtligt trötta på detta missbruk.
