Kategorier
Kina Kultur Politik

Mao Zedong 130 år

Den röda 1968-vågen i Västvärlden inträffade samtidigt med den kinesiska kulturrevolutionen (1966–1976), och de två rörelserna skulle få vissa beröringspunkter i så måtto att en rad ledande vänsterelement i Sverige och Europa bekände sig till «maoismen». Sedermera skulle dessa figurer göra karriär och på många sätt dana (och förstöra) det svenska samhället i kraft av att inta ledande positioner i den «långa marschen» genom institutionerna.

Betecknande nog skakade samtliga snabbt av sig det maoistiska arvet, och bad mer eller mindre ursäkt för att ha tappat omdömet under den kaotiska tid som präglade ungdomsåren. Det står numera klart att Mao och hans handel och vandel inte hade något som helst att göra med den europeiska progressiva rörelsen, utan det rörde sig mer om europeisk revolutionsromantik utan förankring i fakta och kunskap.

Mao (1893–1976), som på annandagen skulle ha fyllt 130 år, verkade nämligen i en helt annan kontext och under andra förutsättningar, och hans tänkande (毛泽东思想, Mao Zedong sixiang) hade inte mycket att erbjuda avancerade industrinationer. Maos roll låg istället i att befria Kina från dess koloniala bojor och lägga den absoluta grunden för ett nytt Kina, sedermera implementerat under Deng och numera förfinat under Xi.

Hans tidiga ambition linjerade med andra krafter i den kinesiska republik som ersatte den dynastiska eran 1912, nämligen att dana ett starkt och modernt Kina. Av de politiska läror som importerades förkastades snabbt västlig demokrati på grund av tidigare orättvisa fördrag med västmakterna samt inte minst fredsfördraget i Versailles, som missgynnade Kina.

Istället lockade kommunism, anarkism och andra socialistiska grenar, samtidigt som nationalismen växte sig stark under långvarigt yttre tryck från Väst och inte minst Japan. Mao orienterade sig mot anarkismen, och tog stora intryck av den tidens reformkrav om att krossa den gamla kulturen i grunden – ett tema som återkom under kulturrevolutionen knappt femtio år senare.

Kommunistpartiet samarbetade efter dess bildande 1921 med det dominerande Nationalistpartiet, men det senare högg bokstavligt talat kommunisterna i ryggen genom massakern i Shanghai 1927, vilket blev startskottet för inbördeskriget. Japan kom emellertid emellan fientligheterna med invasion av Manchuriet 1931 och sedermera hela Kina från 1937.

Efter Tokyos kapitulation 1945 återupptogs de inbördes striderna, och givet allt annat lika borde nationalisterna ha vunnit, då man hade amerikansk logistik och materiel i ryggen samt ägde kontrollen över institutionerna. Men general Jiang Jieshi (蒋介石, «Chiang Kai-shek») var oerhört inkompetent som befälhavare och struntade ofta i de amerikanska rådgivarna, samtidigt som folket var irriterat över den ekonomiska politik som ledde till hyperinflation.

Mao kunde därför bygga upp en bondearmé och successivt lägga beslag på den amerikanska materielen, och småningom driva nationalisterna till Taiwan, där konflikten alltjämt pyr. Folkrepubliken Kina kunde utropas 1949, men det var då ett utfattigt land lagt i ruiner.

Framförallt var det en agrar nation med omfattande analfabetism och en befolkning som inte i någon mening var redo för industrialisering. Mao och hans ledarskap hade att först och främst tillgodose de allra mest primära behov, som livsmedelstrygghet, vaccinering, elementär sjukvård och grundläggande utbildning.

I Väst är Mao mest känd för en rad tämligen galna reformer, men under den kaotiska ytan lades ändå den stabila grunden för det Kina som sedermera skulle blomstra. Stora språnget och andra reformer utgjorde egentligen bara tillfälliga regressioner i utvecklingen, med undantag för kulturrevolutionen, som orsakade en mer rejäl tillbakagång – universiteten stängdes och intellektuella skickades ner på landet (下乡, xiaxiang) att mocka skit.

I det nutida Kina betraktas Mao just som befriare, även om man inte hymlar med hans många tillkortakommanden. Fältherrar är sällan bra förvaltare, men samtidigt måste makten konsolideras och landet stabiliseras. I en ideal värld hade Mao kanske pensionerats under 1950-talet, vilket också i princip skedde, men han hade själv inga planer på att träda tillbaka, utan utnyttjade sin position i en bitter maktkamp.

Det allmänna sentimentet i Kina är och förblir att de positiva elementen överväger, ty Mao var helt instrumental i den utveckling som ledde till Folkrepublikens bildande. Sett utifrån kanske Nationalisterna hade varit ett bättre alternativ, men dels går det inte att veta, och dels förskräcker de tidiga erfarenheterna med nationalistisk republik. Lagt kort ligger, tärningen är kastad, historien har haft sin gång.

毛主席是我们心中的红太阳 / Mao zhuxi shi women xinzhong de hong taiyang / Ordförande Mao är våra hjärtans röda sol (kulturrevolutionär affisch)
Kategorier
Kina Politik Taiwan

Befrias Taiwan i drakens år 2024?

Val hålls i provinsen Taiwan om mindre än tre veckor, dels allmänna val till kammaren, och dels presidentval. Regerande 民进党Minjindang och dess kandidat 赖Lai清德Qingde har länge haft greppet om opinionen, men sedan oberoende kandidaten «Terry» 郭Guo台铭Taiming drog sig ur, har scenen förändrats.

Främst har Nationalistpartiets (国民党Guomindang) kandidat 侯Hou友宜Youyi knappat in, medan Folkpartiets (民众党Minzhongdang) företrädare 柯Ke文哲Wenzhe har dalat betänkligt i opinionen. Därmed står kampen i vanlig ordning mellan de två ärkerivalerna Nationalistpartiet och Framstegspartiet.

Nationalistpartiet och Folkpartiet hade ursprungligen planerat att göra gemensam kampanj, men det stöp på en ordningsfråga om vem som skulle företräda blocket. Det större Nationalistpartiet skulle normalt ta presidentposten, och viceposten ges till Folkpartiet, men storhetsvansinne tycks ha spolierat initaitivet. Därmed gav man Framstegspartiets Lai Qingde betydligt lägre odds att ta hem presidentvalet.

Nationalistpartiets Hou Youyi knappar stadigt in på Framstegspartiets Lai Qingde i presidentkampen.

Opinionsläget inför valet i kammaren (立法院Lifayuan) indikerar för närvarande jämnt skägg mellan Nationalistpartiet och Framstegspartiet, med ungefär en tredjedel vardera av sympatierna. Folkpartiet är god trea med knappt tjugo procent, följt av några irrelevanta småpartier under gränsen om fem procent. Femton procent har ännu inte tagit ställning, varför mycket kan hända fram till valdagen.

Men Folkpartiet blir under alla omständigheter vågmästare, och då alliansen med Nationalistpartiet uteblev har man stor frihet att söka majoritet åt endera hållet i en rad frågor. Det riskerar att bli ett oregerligt parlament om man inte på förhand kan enas om en fastare struktur.

Om Nationalistpartiet och Folkpartiet slår sina påsar ihop följer avspänning i Taiwansundet, då Nationalistpartiet söker närmare band med Beijing och småningom återförening. Folkpartiet är neutralt i frågan, och har i övrigt ingenting emot fortsatt integration med fastlandet, exempelvis i form av en bro- eller tunnelförbindelse.

Om å andra sidan Framstegspartiet regerar i lös allians med Folkpartiet med Lai Qingde som president, kommer spänningarna i sundet och hela regionen fortsätta, eftersom Lai är utpräglad secessionist och därför lär följa i avgående 蔡Cai英文Yingwens provokativa fotspår.

Det senare skulle öka risken för het konflikt, då man allt mer riskerar överträda Beijings röda linje. Taiwan är per egen konstitution en provins i Kina, samtidigt som man är bunden av 1992 års konsensus om «ett Kina», om än under olika styren.

Framstegspartiet har emellertid aldrig erkänt detta konsensus, och anser sig inte heller behöva följa rättsstatliga dokument som den egna konstitutionen, utan framhåller att Taiwan «redan är» självständigt, en suddig och tvetydig de facto-inställning som har lett till nuvarande förvecklingar med allt fler överflygningar från fastlandets sida.

Småningom kommer emellertid krävas att man även de jure fastslår oberoende (台独Taidu), i vart fall om man vill ha diplomatiska förbindelser med övriga världen samt medverka i internationella organisationer. Det är inte mycket till självständighet om man inte vågar stadfästa den i parlamentarisk omröstning och konstitutionell process.

I samma andetag som man proklamerar självständighet bryter emellertid fortsättningskriget ut, och Beijing kommer att inta ön under fruktansvärda stridigheter. Taiwan befrias efter sjuttiofem år av nationalistisk diktatur och progressiv demokrati, varvid Kina läks fullständigt.

Den stora frågan är då hur USA väljer att agera, nämligen för att man inte har möjlighet att rädda Taiwan – det är vad alla simuleringar visar, och det är vad styrkeförhållandena indikerar. Däremot ges man tillfälle att puckla på Kina ordentligt och därmed ytterligare sinka landets utveckling, även om man samtidigt skadar sig själv svårt och sätter världsekonomin i full brand. Men det kan det vara värt för att upprätthålla global dominans, om man får tro Washington.

Liten tuva stjälper ofta stort lass, och därför är ett mindre val i Asien kanske det kommande årets viktigaste händelse. Skärmytslingarna i Ukraïna är en smärre vindpust i förhållanden till en större konflikt kring Taiwan, men en sådan kan alltså utlösas av fortsatt provokativt beteende från Framstegspartiet under en ny president, den förste någonsin att i kammaren förorda självständighet: Vi är redan ett suveränt och självständigt land, och behöver inte separat deklarera självständighet (我们已是主权独立国家,不需另行宣布独立) framhöll Lai Qingde i september.

Schematisk uppställning av de tre konkurrerande partierna samt respektive partis president- och vicepresidentkandidater.
Kategorier
Hälsa Kina Kultur Musik Politik Vetenskap

Julvaka

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Paranoid försvarsberedning

Si vis pacem, para bellum. Sverige måste likt andra länder ha ett totalförsvar för att freda sig mot angrepp, men främst för att avskräcka från att sådana angrepp överhuvudtaget äger rum. Av det skälet är det en god utveckling att nationen stärker förmågan efter många års förfall.

Försvarsberedningen har på förekommen anledning levererat rapporten Kraftsamling till regeringen, en omfattande lunta med förslag kring hur totalförsvaret ska gestaltas framdeles. Men utredningen, som har bedrivits under ledning av paranoikern Hans Wallmark (M), lämnar dessvärre mycket i övrigt att önska.

Främst är det premisserna som brister, och med dem konklusionen och hela det underliggande ramverket. Utgångspunkten är att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas, och att angriparen är Ryssland. Det är visserligen en traditionell hållning om den tänkta fienden i österled, men här förstärkt av händelseutvecklingen i Ukraïna.

Författarna menar att kriget på kort tid kan eskalera, och därmed kan komma att utgöra ett hot mot EU- och Natomedlemmar. Men detta är förstås inget annat än den förhärskande fantasin och det dominerande narrativet i propagandan, som dock inte har mycket med verkligheten att skaffa.

Tanken att Sverige och andra länder står på tur i en allmän rysk expansion är en paranoid verklighetsförvrängning av stora mått, och i den faktiska realiteten föreligger helt andra bevekelsegrunder, som man inte gärna vill kännas vid, nämligen västlig expansion av såväl Nato som EU, med Ukraïna som brytpunkt och rysk röd linje.

Målmedvetna ansträngningar från främst USA att inlemma Ukraïna i det västliga lägret medelst påverkanskampanjer och «färgrevolution», slutligen med resultat i statskupp 2014, är den utlösande faktorn i konflikten. Rysslands bud har hela tiden varit hit men inte längre, men detta ultimatum har ignorerats av Nato, USA och EU. Därav har vi krig i Europa, i realiteten ett amerikanskt skuggkrig i en geopolitisk kamp med Ryssland. Alla med grundläggande förståelse känner egentligen till detta, men skulle aldrig öppet erkänna faktiska förhållanden.

Men även om man förfäktar den knasiga utgångspunkten att Ryssland är ett ont imperium i färd med att vidga sitt livsrum åt alla håll och kanter – en tanke som saknar historiskt och annat stöd, givet att angriparen vanligen kommer från väster och tågar mot Moskva (Karl XII, Napoleon, Hitler) – sätter grundläggande fakta effektivt stopp för sådana feberfantasier.

Man behöver inte lyssna till Putins invändningar om att Ryssland aldrig skulle komma på tanken att angripa ett Nato-land, utan kan på egen hand landa i den slutsatsen genom att betrakta styrkeförhållandena. Samma aritmetik som förkunnar rysk seger i Ukraïna gäller vid en potentiell konflikt mellan Nato och Ryssland.

Budgeten är här trettonfaldigt större för Nato, som även förfogar över fyra gånger så stort manskap. Populationen i Nato-länder är sex gånger större än den ryska, samtidigt som ekonomin är tiofaldigt större. Västliga försvarssystem är i allmänhet mer dugliga än ryska motsvarigheter, inte minst bestående i ett överlägset flygvapen med fyra gånger fler plan.

Den nedslitna ryska hären förfogar visserligen över fler stridsvagnar än Nato, men dels är de mestadels av äldre datum och dels har man inte mycket nytta av sådana. Rysslands enda egentliga fördel är större numerär av kärnvapen, men man kan alltså aldrig vinna ett kärnvapenkrig.

Risken att Moskva angriper ett Nato-land är således exakt noll, och av samma skäl kommer Nato inte att angripa Ryssland, eftersom ett sådant angrepp resulterar i kärnvapenkrig. Detta är den grundläggande säkerhetsdoktrinen, och det är den som utmanas i Ukraïna och med Natos expansion.

En annan underlig premiss i Kraftsamling är att Kina sägs utmana den globala säkerheten och den «regelbaserade världsordningen», utan att detta närmare preciseras. Vi ser inga kinesiska fartyg i våra farvatten, men allt fler amerikanska och europeiska som stryker längs Kinas kust. Vem utmanar och hotar egentligen vem?

Man nämner även Kinas «ökade territoriella anspråk» som grund för potentiell konflikt, men i verkligheten ligger Kinas territoriella anspråk fast sedan 1940-talet. Däremot har kolonialmakternas intresse för att bryta loss Taiwan ökat i takt med öns betydelse för halvledarindustrin, samtidigt som de ständiga ingreppen i inre kinesiska angelägenheter i Hongkong, Tibet och Xinjiang fortsätter med oförminskad styrka.

En militär konflikt mellan Sverige (eller ens Nato) och Kina hör nog inte till de mest realistiska av scenarier, men samtidigt tar Försvarsberedningen i princip sats för en sådan utveckling. Försvaret föreslås nämligen öva upp förmåga att värna rättigheter och nationella intressen utanför svenskt territorium i enlighet med internationell rätt, vilket skulle kunna involvera svenskt deltagande i en konflikt om Taiwan.

Rapporten lämnar således den traditionella hållningen om att avskräcka en potentiell angripare medelst ett habilt nationellt försvar, för att istället anta rollen som offensiv geopolitisk aktör. Detta kan inte resultera i annat än ökade spänningar och att Sverige gör sig själv till måltavla för såväl ryska som kinesiska intressen.

Redan beslutet att gå med i Nato har allvarligt försämrat Sveriges säkerhet, eftersom vi därmed med automatik blir föremål för ryska angrepp vid en större konflikt, ytterst omfattande missiler med kärnvapenstridsspetsar. Men även i fredstid leder den nysvenska aggressiva hållningen till större risk för sabotage mot infrastruktur, ett större mått av spionage och andra effekter som knappast gynnar nationen. Varför söker vi konflikt istället för fred?

Sverige är numera en amerikansk vasallstat i syfte att springa USA:s ärenden.
Kategorier
Hongkong Kina Politik USA

Manipulation av rättvisan

Anglosfären med Storbritannien och USA i spetsen fortsätter att lägga sig i Kinas interna angelägenheter och Hongkongs rättsordning, på ett sätt som inte hade tolererats i den omvända ordningen. Att förtala Hongkong och så tvivel kring Kina lyckas man förstås med, men frågan är i vilket syfte och till vilken nytta – Hongkong är numera säkrat från vidare geopolitiska framstötar och vilar tryggt i Kinas famn.

Under den gångna veckan utfäste Hongkongs polis belöningar på en miljon HKD för ytterligare fem personer som har avvikit från rättvisan, utöver de fem som redan är internationellt efterlysta. Ärendet fick Washington och London att protestera, bland annat för att nämnda länder låter husera de misstänkta, som i ett fall även har amerikanskt medborgarskap.

Hongkongs polis lät även förstå att «Agnes» Zhou Ting (周庭) småningom skulle komma att omfattas av efterlysning och belöning, om hon inte frivilligt återvänder från «exil» i Kanada. Även i detta fall mumlade Five eyes om den regelbaserade världsordningen, mänskliga rättigheter och så vidare, med vilket de kanske egentligen menar den avskyvärda misshandeln av Julian Assange snarare än Hongkongs internationellt vedertagna och rättssäkra praxis.

Mest högljudd är man emellertid i fallet kring mediemogulen «Jimmy Lai» Li Zhiying (黎智英), vars rättegång nu har inletts. Här menar 10 Downing Street att Li är «brittisk» medborgare (BNO-status) och att man därför har intresse av att bistå honom i ärendet. Samtidigt säger man sig agera i egenskap av part i målet kring den sinobrittiska deklarationen om Hongkongs överlämnande, som man menar inte efterföljs till punkt och pricka.

Mer oklart är vad USA har för legitimt intresse i saken, eller för övrigt den skara västliga konsulära figurer som har valt att bänka sig i rättssalen för att med sin närvaro försöka idka påtryckningar gentemot Hongkongs alltjämt självständiga rättsväsende. Det omvända förfarandet i ett västligt land skulle betraktas med viss häpenhet.

World Justice Projects «Rule of Law index» 2023: Hongkongs rättvisa står sig väl i världen.

Men oavsett Lis passinnehav är han åtalad för att ha verkat i Hongkong, och i strid med dess lagar, såväl av äldre kolonialt snitt som den nyare nationella säkerhetslagen. Ärendet handlar ingalunda om pressfrihet, utan om Lis medverkan i att sälja ut Hongkong till främmande makt och på annat sätt ha deltagit i secessionistisk verksamhet, aktiviteter som är minst lika straffbara i kolonialländer som USA och Storbritannien.

Rättvisan måste ha sin gång, och det finns här ingen anledning anta något annat än att Lis fall kommer att prövas i enlighet med gängse normer. Om man på förhand antar att domen kommer att bli fällande och straffet långt, är det bara för att man då är intimt införstådd med den anklagelseakt som ligger till grund för åtalet.