Kategorier
Kina Politik Teknik USA Vetenskap

USA kraschlandar

Den unga amerikanska nationen mäktade under 1960-talet med den oerhörda bedriften att landstiga på månen, i rymdkapplöpning med den tidens konkurrent i Sovjetunionen. Men man kan inte vila på gamla lagrar, och USA:s ambition att återerövra månen femtio år senare går så där.

Hafsverket Artemis har således åter stött på patrull, efter att månlandaren Peregrine fått problem med framdrivningen till följd av bränsleläckage. Någon månlandning blir det därför inte, och hela projektet försenas än en gång.

Måhända är det en i grunden god idé att involvera det privata näringslivet i sådana mastodontprojekt, bland annat för att kosteffektivisera och ta fram nya lösningar under konkurrens, men uppenbarligen har man i sådana kretsar inte lika rigorösa standarder som den statliga rymdadministrationen. Småningom ska man frakta människor, och då får inget gå fel.

Det ville sig inte för USA denna gång heller.

I detta avseende har den kinesiska motsvarigheten CNSA (国家航天局, Guojia hangtianju) betydligt större framgång, i så måtto att man skjuter upp raketer på löpande band utan att man registrerar några som helst missöden. Det är inte fråga om tur, utan om att förbereda sig väl, att testa till förbannelse och att inte lämna något åt slumpen.

Kina är fortfarande uppstickaren, och har ännu att sätta en kvinna på månen, men man har samtidigt momentet på sin sida. En lång och kontinuerlig satsning har gett resultat, och man är nu i teknisk paritet med jänkarna, trots – eller kanske snarare på grund av – amerikanska obstruktioner i form av Wolf amendment och liknande mekanismer.

Internationella rymdstationen ISS ska snart pensioneras, samtidigt som USA och Ryssland åter är dödsfiender, med resultat att Kinas himmelspalats Tiangong snart tronar i ensamt majestät i geostationär bana.

Kina har stor framgång, även om man ännu inte har satt människor på månens yta.

Det är förstås sådana omständigheter som har fått ett yrvaket USA att sent omsider känna kaffedoften och inse att man är på väg att bli akterseglad på område efter område, varvid man ämnar ta upp kampen i just alla tillämpliga avseenden istället för att satsa på kvalitet i ett snävare urval.

Man vill således inte bara ha en förnyad rymdkapplöpning, utan ska även utmana Kinas infrastrukturprojekt Ett bälte, en väg, ta hem den halvledarindustri man för länge sedan förlade i Kina och övriga Asien, utvinna och raffinera jordartsmetaller och en lång rad andra projekt. Viljan är det nog inget fel på, men nutidens USA har helt enkelt inte samma vigör och mod som 1960-talets motsvarighet, utan har stelnat i sin form.

Det är istället den unga Folkrepubliken som nu tar för sig med stor aptit, och som har både självförtroende och de resurser som krävs för vidare avancemang. Vem som kommer först till månen denna gång är kanske mindre viktigt, då sådana symbolfrågor är irrelevanta i sammanhanget, och mer trängande är att på allvar börja nyttja solsystemet för tekniska och vetenskapliga tillämpningar. Här har Kina nog fördel för närvarande.

Kina är den troliga segraren.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik USA Vetenskap

Men om Kina vinner teknikkriget?

Kina stod 2019 för knappt hälften av världens alla superdatorer i Top500:s ranking, samtidigt som man ståtade med en tredjedel av den samlade beräkningskraften. I toppen av listan fanns 2016 Sunwai TaihuLight (神威·太湖之光, Shenwei · Taihu zhi guang, Gudomlig kraft · Taisjöns ljus), och 2018 Tianhe-2 (天河二号, Tianhe er hao, Vintergatan 2). Dessa system finns numera på platser elva respektive fjorton, sedan länge förbisprungna av främst amerikanska superdatorer.

På motsvarande vis har andelen kinesiska system sjunkit till en femtedel, medan totalkapaciteten motsvarar ynka sex procent. En anledning härtill är den amerikanska regimens beslut att strypa Kinas åtkomst till de mest avancerade processorerna, i det uttalade syftet att förhindra kinesisk militär från att «utveckla avancerade vapensystem» som kan hota amerikanska intressen.

Men den primära orsaken är att Kina i samband med att amerikansk exportkontroll infördes slutade anmäla sina system till rankingen, och istället mörkade utvecklingen. Bakom kulisserna har man emellertid fortsatt konstruera allt mer avancerade system, och i realiteten förfogar man numera över det näst snabbaste systemet i världen i form av Sunway OceanLight (神威·海洋之光, Shenwei Haiyang zhi guang).

Onkel Sam vill ha tekniskt världsherravälde.

Något förenklat kan man betrakta superdatorer som massiva kluster av standardkomponenter i form av reguljära processorer och grafikkort, och det man mäter är parallell beräkningskraft via standardiserade jämförelseberäkningar (typiskt med Linpack). Det säger sig då självt att Kina missgynnas av exportkontroll kring sådana komponenter, inte bara avseende superdatorer utan även i reguljära industriprocesser.

Exportkontrollen gäller även sådan litografisk utveckling som nyttjas för att producera inhemska processorer, varvid nederländska ASML har belagts med exportförbud avseende de mest avancerade systemen. Det är samtidigt en balansgång, eftersom Kina är största marknad för halvledarprodukter – man riskerar att missgynna de egna företagen.

Men Kina har alltså visat sig vara fullt kapabelt att runda exportkontrollen genom inhemsk utveckling, vilket man demonstrerade för en tid sedan då Huawei lanserade en telefon med en inhemsk 7 nm-process. Det är visserligen en bit bakom den ledande tekniken, men det är helt enkelt en fråga om tid innan man är ikapp i fråga om miniatyrisering.

Här gäller samtidigt att den fysiska gränsen snart är nådd för hur små komponenterna kan göras, och den vidare utvecklingen har mer att göra med parallellisering och tredimensionell utformning av processorer. Kina experimenterar för närvarande med synkrotronljus som litografisk källa (SSMB-EUV), och slänger i allmänhet så mycket pengar man kan på att runda exportkontrollen.

Om man tillfälligtvis missgynnas av begränsad åtkomst till de snabbaste processorerna, löser man emellertid den saken genom större grad av parallellisering. Redan Sunway TaihuLight hade över tio miljoner kärnor, vilket är fler än nuvarande amerikanska ettan Frontiers åtta miljoner, men Sunway OceanLight har över fyrtio miljoner kärnor.

Kina skalar sig således förbi problemet, och även om sådana system i jämförelse är dyrare och förbrukar mer energi, spelar det knappast någon roll i det stora hela. Kina har all erforderlig beräkningskraft för att bedriva spetsforskning kring såväl avancerade vapensystem som AI, meteorologi, klimat och andra tillämpningar, och man kommer även framgent att förfoga över allt skarpare system, alldeles oavsett amerikanska försök att sinka nationen.

Den amerikanska örnen angriper den sävliga kinesiska pandan.

Av detta förstår man också att USA:s ambition knappast är att förhindra Kina från att utveckla vapensystem, så som det heter i den officiella retoriken, utan snarare är ett koordinerat försök att begränsa Kinas tekniska utveckling i allra största allmänhet, på det att man inte ska kunna hota den amerikanska dominansen. Vapenutveckling kräver inte tillnärmelsevis samma kraft som konstruktion av flygplan (även om det naturligtvis finns militära tillämpningar) eller forskning kring AI och andra stordatatillämpningar för civilt vetenskapligt bruk.

Den amerikanska offensiven innehåller även förbud för Huawei, ZTE och andra kinesiska telekombolag att verka på den amerikanska marknaden, samtidigt som man övertalar allierade (inklusive Sverige) att införa motsvarande förbud, officiellt med hänvisning till «nationell säkerhet», men i praktiken som ett led i att sätta krokben för den kinesiska utvecklingen. Även i rymdteknik förhindrar man Nasa att samarbeta med Kina, men det har mestadels sporrat den kinesiska rymdtekniska utvecklingen – samma sak är att vänta med halvledarteknik.

Kinas utveckling i rymdteknik imponerar.

Möjligen förmår Washington vinna en smula tid, men förutsättningarna för att helt förhindra Kinas avancemang är nära nog obefintliga. Det är inte bara så att Kina redan är ledande teknikmakt med avseende på ett antal kritiska tillämpningar, utan även har det ekonomiska momentet i kraft av att behärska den globala logistik- och transportkedjan, samt inte minst har nära nog monopol på en rad kritiska produkter och tillämpningar som raffinering av jordartsmetaller.

Kina har till dags dato inte svarat på de amerikanska provokationerna med annat än symboliska motåtgärder, som att angripa amerikanska företag i Kina eller att införa exportkontroll av mindre viktiga metaller. Men vid vidare eskalering, har man möjlighet att slå betydligt hårdare.

Emellertid finns inga vinnare på en sådan upptrappning, utan det resulterar omedelbart i global ekonomisk kris. Samtidigt har USA alltjämt övertaget, och Kina skulle troligen förlora mest vid ett fullskaligt handelskrig av den sorten, även om vi alla skulle stå som förlorare i ett sådant scenario.

Kina söker inte heller sådan konfrontation, utan kommer i det längsta att försöka rida ut stormen på annat vis, bland annat genom att fortsätta kringgå de amerikanska fällorna. Kinas fortsatta välfärd hänger på handel och goda relationer med omvärlden, inte på maktkamp.

钞票 (chaopiao) eller pengar är kinesernas religion.

Givet allt annat lika kommer Kina med tiden att täppa till i stort sett alla luckor, och småningom utvecklas till inte bara den ledande teknikmakten, utan även den dominerande. Kina blir då som tidigare Japan, men i betydligt större skala, och utan att ha fallit in i samma slags amerikanska fälla som en gång riggades för Tokyo.

Om – eller snarare när – Kina vinner teknikkriget, är frågan då hur Väst ska förhålla sig. Man har i Bryssel och Washington försatt sig i en knepig sits genom dravlet om «derisking» och «decoupling», och det kan bli en svår politisk process att reversera den utvecklingen. Mycken prestige har byggts upp.

Kina kommer inte likt USA att försöka begränsa västmakternas åtkomst till kinesisk teknik, utan avser sälja för maximal vinning. Men däremot kommer man att ställa fullt rimliga krav om åtkomst till Västs marknader, och att alla hinder som nu etableras rivs ned. Det kan bli ett bittert piller att svälja för många.

Än bittrare för detta hatets klientel blir nog att se en allt större skara kinesiska mottagare av nobelpris i de hårda vetenskaperna, samtidigt som kinesisk teknik dominerar vardagen på ett helt annat sätt än i dag – det gäller då inte främst komponenter, utan system och märken avseende bilar, telefoner, skärmar, kameror med mera.

Och nog för att Kina gärna exporterar sin uråldriga kultur och söker förståelse för sin särart, men några planer på att i de missionerande amerikanernas anda söka global politisk hegemoni och sprida sin egenartade styrelseform har man helt enkelt inte. Kinesisk exceptionalism är till skillnad från den amerikanska varianten en mer godartad form för världens vidkommande.

Kina förblir sig likt, även i den avlägsna framtiden.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Krigets läxa

Den främsta tankeställaren efter två års krig i Ukraïna är att den ekonomiska krigföringen mot Ryssland inte bara är ineffektiv, utan även slår tillbaka mot avsändaren. Den ryska ekonomin tappade visserligen 2.1 % under 2022, men tog tillbaka hela raset under 2023, och har framgent ungefär samma tillväxtprognos som Europeiska unionen kring någon procent.

EU:s tillväxt för 2023 landar på 0.7 %, alltså bara en tredjedel av den ryska, med notabla minussiffror för Nato-färskingarna Sverige och Finland samt Tyskland, Ungern, Estland och Litauen. Visserligen tvålar man till Moskva något med sanktioner och andra ekonomiska ingrepp, men man sänker alltså samtidigt sig själv i minst lika stor grad.

Ett problem med tanken att försöka isolera Ryssland är att världen i övrigt inte är med på noterna, särskilt inte det «globala syd» där världens egentliga tillväxt sker, och där man är i behov av ryska fossila energitillgångar och ryska produkter som konstgödsel. Samtidigt väller sanktionerade produkter in i landet via inofficiella kanaler, och Ryssland lider knappast brist på något.

Tillväxt 2023 (IMF). Europa drabbas negativt, inte Ryssland.

Man måste alltså betrakta Ryssland som en del i ett större komplex, och även om man sinkar Moskva något premierar man därmed andra grenar i samma kedja. Inte minst världens två folkrikaste stater och tillväxtlokomotiv Kina och Indien drar stor nytta av förhållandevis billig rysk gas och olja, samtidigt som man får mer eller mindre fritt spelrum på den ryska marknaden då Väst drar sig undan.

Ryssland är även en del av BRICS, som numera är utökat till tio medlemmar, efter att Saudiarabien, Iran, Egypten, Förenade arabemiraten och Etiopien tagit steget in i klubben. Brics är nu inte en ekonomisk pakt eller allians utan ett forum, men man kommer likt motsvarigheten G7 att koordinera utvecklingen mot gemensamma mål och därmed ha stort globalt inflytande. Rysslands deltagande är en garanti för att man är diplomatiskt immun mot Västs ränker i FN och andra organisationer.

Givet allt annat lika kommer Europa och Väst därför att fortsätta tappa ekonomiskt mot framförallt Kina och Indien, där det senare landet nu har störst moment. Det är visserligen helt naturligt att det rikare och mer utvecklade Väst har lägre tillväxt, men om tillväxten är för låg samtidigt som man premierar en tudelning av världen i två block, står man slutligen som förlorare – EU är det nya Sovjetunionen, stadd i konkurs genom avindustrialisering, inre splittring och förstelnad utveckling.

Tillväxt 2024 (IMF).

Vidare är kriget i Ukraïna avgjort till rysk fördel, även om det ännu har att sjunka in i bredare kretsar i Väst. Vita huset känner förstås detta faktum, och har börjat lägga om retoriken för att småningom erkänna nederlag. Men den långsiktiga planen – i vart fall under Biden – är ändå att fortsätta skuggkriget för att nöta ned Ryssland, även om Europa då blir kollateral skada.

Man kan tycka vad man vill om Putin och Ryssland, men det bittra och oresonliga hatet mot dessa entiteter grumlar då den verklighet som kristallklart förkunnar att vi i Europa inte gynnas av att delta i det amerikanska geopolitiska spelet – i den mån man överhuvudtaget förstår att det är ett sådant snarare än en ädel kamp för demokratin och det ukraïnska folket.

Europa kan inte vidmakthålla och än mindre utveckla sin position i världen med mindre än att konflikten med Ryssland biläggs, att en stabil säkerhetsdoktrin förhandlas fram med Moskva och att Bryssel söker en roll som en tredje pol i en polycentrisk värld som redan är ett etablerat faktum. Söker vi istället konfrontation, antingen självständigt eller som Washingtons pjäs, förlorar vi.

Världens tillväxt sker främst i Indien och Kina, medan EU och Ryssland drar jämnt på en lägre nivå under inbördes hybridkrigföring. Detta gynnar inte Europa.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Sjaskigt slut, förfärlig fortsättning

Antalet döda barn under fem år summeras vid årets slut till 5 187 772 stycken, och prognosen för kommande år är likvärdig. Det rör naturligtvis inte dig och mig, eftersom det främst gäller skithålsländer som Nigeria, Indien, Pakistan och Etiopien. Men nu vet du också varför skithålsländerna i fråga inte kunde bry sig mindre om en handfull rika israeler som gisslan eller om den lokala lilla europeiska konflikten i Ukraïna.

Det där ryska inbördeskriget kvalar för övrigt knappt in på topp hundra av konflikter, räknat i dödstal, utan motsvarar ungefär omfattningen av finska vinterkriget 1939–1940. Motsvarande ryska inbördeskrig för hundra år sedan resulterade i ungefär fyrtio gånger fler dräpta, för att sätta saken i perspektiv. För att inte tala om världskrigen…

Men närheten till oss är ändå tillräcklig för att politiska ledare ska agera som uppskrämda kycklingar, i den infantila tron att man står näst på tur i något slags allmän rysk expansion, en fullständigt historielös och i övrigt okunnig attityd, som i värsta fall bara leder till en självuppfyllande profetia under ny kapprustning.

Noga räknat befinner vi oss sedan en tid tillbaka i en sådan upptrappning och uppladdningsfas inför en ny världsomspännande konflikt, givet det cykliska förlopp som kan skönjas med avseende på krig. Data visar också att antalet konflikter ökar, även om de flesta inte gäller krig mellan stater – än.

Antalet konflikter är statt i ökning sedan 2010.

Men cykeln är förstås ingen naturlag, och med kännedom om de mekanismer som sedermera leder till krig om resurser och dominans, kan man undvika en fatal urladdning. Kalla kriget ledde aldrig till en het konflikt, varför den senaste cykeln ersattes av en längre räcka mindre och utdragna proxykonflikter – i sig tragiska händelser, men inte av samma magnitud som ett världskrig.

Kriget i Ukraïna är måhända startskottet för en serie konflikter, som småningom utlöser det totala världskriget. I centrum står emellertid USA och Kina, där den förra inte vill släppa sin hegemoniska position och låta den senare uppstickaren vara med att bestämma. Slaget om Taiwan kan bli den utlösande faktorn, varvid Östasien sätts i brand, med ytterligt stor risk för spridning.

Konflikter är inte slumpmässiga företeelser, utan kontinuerliga händelser med grund i tidigare spänningar, ståndpunkter, allianser med mera, och gäller ytterst resurser eller stormaktsambitioner. Exempelvis Japan anföll Pearl Harbor för att USA hade utsatt landet för oljeembargo, och på samma sätt invaderade man Manchuriet för att komma i åtnjutande av naturresurser.

Ett annat fredsfördrag efter första världskriget hade kanske räddat världen från den andra fasen, då ett revanschistiskt Tyskland såg sig nödgat att kriga sig ur sin prekära situation. Av historiens misstag finns mycket att lära, och stundtals har vi även agerat så.

Krigscykler. Vi befinner oss i en uppladdningsfas, men det är upp till oss själva att avstyra en urladdning.

I den förhandenvarande situationen har vi då att konfliktnivån måste minska och tvister biläggas, om branden inte ska spridas ytterligare. Kriget i Ukraïna måste således få ett avslut, samtidigt som Nato och EU måste förhandla med Ryssland om en stabil säkerhetsdoktrin för framtiden.

Grundtipset är att ett fredsfördrag undertecknas 2024, varvid Kiev tvingas avstå territorium och Moskva åläggs att bidra till återuppbyggnaden. Väljer man att hellre låta konflikten bli ett evigt skuggkrig stormakter emellan, har vi en koreansk situation i Europa, ett scenario som är gynnsamt varken för oss eller världen i stort. Realismen och förnuftet måste här segra framför amerikansk hegemonisk doktrin.

Även spänningarna med Kina måste tas ned på en betydligt lägre nivå, eftersom vi och övriga världen inte är betjänta av ett nytt kallt krig eller en teknisk och ekonomisk bifurkation i två block. Samtidigt är det Kina som har momentet, och tanken att man i detta sena skede ska kunna hindra draken i österled från att inta en dominerande position i regionen och världen är infantil och fullständigt huvudlös.

Den mångpoliga, multipolära och polycentriska världsordningen är redan ett faktum, och för Europas del vore det under sådana omständigheter mer klädsamt att söka en självständig roll som en tredje pol än att ensidigt liera sig med Washington och gå dess ärenden gentemot Kina. Kalla kriget vanns genom att vinna över Kina i det marknadsekonomiska lägret, och läxan är självklart att man inte ska driva Kina och Ryssland in i varandras famn.

Erkännandet av en polycentrisk ordning innebär även att man hädanefter respekterar Kinas suveränitet och grundläggande anspråk, framförallt avseende Taiwan. Den sprudlande demokratin på ön kan bara överleva under status quo eller som en formell del av Folkrepubliken, och det är slutligen Taiwan som har att göra det valet, inte USA eller Europa. Varje annat utfall innebär demokratins upplösning och att ön läggs i ruiner.

Europa har under 2024 möjlighet att växla in på en mer försonlig och samarbetsvillig linje med Kina, då höken Ursula von der Leyen avgår (och kanske istället tar över ordförandeskapet i Nato). Ömsesidigt beroende – det vi benämner handel och ekonomisk integration – är ytterst vad som förhindrar konflikt, vilket är själva grundtanken med EU.

Dessvärre är det nog lägre odds på att man fortsätter på den inslagna vägen, och i all fartblindhet låter irrationalitet och prestige ta överhanden. Det är för många alldeles för smärtsamt att låta Ryssland avgå med segern, samtidigt som man inte riktigt förstår hur mycket Kina har betytt och betyder för vår ekonomiska utveckling.

Det svåra tjugotalet lär därför ha sin fortsatta gång, och det krävs ytterligare en tid av nedgång, förnedring, konflikt och bitterhet innan man tar sitt förnuft till fånga – måtte det bara inte vara för sent. Det är synd om människorna.

Av historiens vindlingar lär vi för framtiden, särskilt hur vi ska hantera konfliktytor.
Kategorier
Europa Kina Liberalism Politik USA

Gisslandiplomati

En allt mer populär strategi bland skurkstater som USA och dess satelliter är att tillfångata en medborgare från det land man vill utpressa. Därefter finner man upp några anklagelser (ofta sanktionsbrott, spioneri med mera) och väntar på att motparten ska reagera, på det att man kan utverka fördelar åt sig själv.

Ett flagrant exempel ges av Meng Wanzhou, Huaweis finanschef, som fann sig i den absurda situationen att utgöra fånge på kanadensisk mark i närmare tre år, anklagad för att ha brutit mot unilaterala amerikanska sanktioner mot Iran. Fallet saknar motstycke, och dess egentliga motiv var att utöva ytterligare tryck mot Kina i en bitter maktkamp, enkannerligen att klämma åt Huawei, en konkurrent som vid tiden dominerade utbyggnaden av telekomnät.

Kinas reaktion blev emellertid att svara med reciproka åtgärder, varvid kanadickerna Spavor och Kovrig arresterades, prövades i rätten och sedermera (i fallet Spavor) dömdes för spioneri. Här kunde man tycka – och tyckte västanalytiker – att Kinas agerande mer liknar gisslandiplomati, men man hade till skillnad från USA substans i anklagelserna.

Detta framgår implicit av Ottawa-regimens nyligen timade beslut att ge de båda spionerna kompensation i mångmiljonklassen, samtidigt som man förstås officiellt vidhåller att de tvenne är oskyldiga. Men staten ger aldrig ut pengar utan orsak, inte heller i Kanada – man vill nog inte att spionerna ska spilla allt för mycket information i en stämningsprocess.

Om än unikt i sitt slag utgör Meng Wanzhou-affären bara toppen på ett isberg i smutsig amerikansk ekonomisk krigföring. 2013 arresterade man på liknande vis fransmannen Frédéric Pierucci, som fick skaka galler i drygt tre och ett halvt års tid. Pierucci, finanschef på franska Alstom, fick plikta för att företaget ansågs ha brutit mot en amerikansk korruptionslag med «universell räckvidd».

Fallet Perucci grundades på franska affärer med Indonesien, medan fallet Meng baserades på transaktioner mellan Kina (Hongkong) och Iran, det vill säga mellan enskilda suveräna stater utan koppling till USA. Den amerikanska skurkstaten erkänner inte «universell jurisdiktion» när man själv står inför skranket, men tycks ändå vilja tillämpa sådan för egna syften – det är vad som egentligen menas med den «regelbaserade världsordningen».

USA:s motiv i Perucci-affären var att göra anspråk på Alstom via General Electric, vilket man sedermera lyckades med, varvid den franska kärnkraftsindustrin kom under amerikansk kontroll, för USA:s vidkommande en fullständig seger. Man kan förstå att andra länder, som Kina, inte vill falla i samma fälla, utan då hellre vidtar lämpliga åtgärder.

Fallet Julian Assange återfinns faktiskt också i denna klass, men av politiska snarare än ekonomiska skäl. Sveriges roll i denna härva utgörs av att på Washingtons order ha upprätthållit en anklagelseakt om «våldtäkt», enkannerligen efter att misstankarna först hade avskrivits, varvid han kom att bli föremål för europeisk arresteringsorder och sedermera haffades i Storbritannien, amerikansk vasallstat i spionnätverket Five eyes. Förmodligen tvangs Sverige delta i sådan gisslandiplomati under hot om amerikanska repressalier, på samma sätt som vid egyptenavvisningarna 2001.

London har inte sparat några som helst medel för att gripa journalisten, som i princip har varit neutraliserad sedan 2010. Visserligen var han inte längre anklagad för det oerhört allvarliga «brottet» att ha idkat könsumgänge utan skydd, eftersom den svenska regimen sedermera lade ner anklagelserna, men han hade ändå avvikit från rättsprocessen under borgen. Han tog därvid skydd på Ecuadors ambassad 2012, där han även gavs politisk asyl. Numera tynar han bort i brittiskt fängelse, i en oändlig utlämningsprocess – så mycket för «mänskliga rättigheter».

Det där med att avvika från borgen eller villkorlig frigivning anses alltså vara särdeles allvarligt i fallet Assange, trots att det finns betydligt högre värden som står på spel i bakgrunden, exempelvis pressfrihet. Däremot trivialiserar man förstås sådant i andra sammanhang, synnerligen då det gäller Kina, vars juridiska system överhuvudtaget inte anses ha giltighet i förhållande till västliga intressen.

Typexempel utgörs av fallet med den «store poeten» Gui Minhai, där man helt sonika underkänner Beijings bevekelsegrunder. Man menar att Gui i egenskap av svensk medborgare står över de futtiga anklagelserna kring ett «trafikbrott» (i själva verket dråp under rattfylleri) och att ha avvikit från villkorlig frigivning, medan man alltså drev en ultrahård linje kring Assange för att inte ha använt gummi… helt enkelt en kolonial attityd som hänger kvar.

Ett i dagarna aktuellt fall kring svensk tillämpning av «universell jurisdiktion» rör iraniern Hamid Nouri, som av svensk domstol dömdes till livstids fängelse för delaktighet i avrättning av iranska politiska fångar 1988. Även här finns ett inslag av qui pro quo, då Tehran håller den svenske EU-diplomaten Johan Floderus i förvar sedan april 2022, anklagad för korruption, spioneri, samröre med Israel med flera brott (alltså av samma kaliber som de amerikanska fantasianklagelserna mot Perucci och Meng).

Frågan är emellertid vad Floderus har haft i Iran att göra. Officiellt uppges han ha varit på «semester», men det sanktionsutsatta Iran är inget typiskt semestermål, särskilt inte för en person som är anställd av Europeiska avdelningen för yttre åtgärder, ett organ som arbetar med säkerhetspolitiska spörsmål för unionens räkning.

Den iranska regimen är förvisso känd för att bedriva gisslandiplomati på närmast industriell skala, den enda åtgärd man har att ta till mot det fientliga Västs nyckfulla åtgärder i form av sanktioner med mera, men givet den större bilden som har beskrivits ovan bör man här inte dra förhastade slutsatser. Det luktar Spavor och Kovrig även i fallet Floderus, och det är inte troligt att det rör sig om en slumpmässigt utvald pjäs – Tehran har garanterat fog för saken.

Stats- och kommersmedier i huvudfåran nämner även den «svenske» forskaren Ahmadreza Djalali som del i sådan gisslandiplomati, men det fallet härrör från 2017 och har inget med saken att göra. Man kan då lika gärna hävda att Sverige bedriver gisslandiplomati genom att ha arresterat och dömt Nouri som hämnd för Djalali, vilket säkert är den iranska tolkningen.

«Universell jurisdiktion» hör emellertid inte hemma i en rättsstat, eftersom det kringgår nationell suveränitet och åsidosätter folkrätten. Sverige – eller för den delen USA – har ingenting att skaffa med Irans eller iranska medborgares göranden och låtanden, såvida det inte sker på svensk mark, och samma sak gäller förstås andra nationer. Man utsätter bara svenskar för fara genom att agera sålunda.

Man kan här dessutom notera en märklig ensidighet i hur man tillämpar sådan «universell jurisdiktion», eftersom det aldrig drabbar USA eller dess satelliter. Det är samma sak som att Internationella brottmålsdomstolen nyttjas instrumentalt för att klämma åt Putin och en klick afrikanska skurkar, men aldrig riktas åt den västliga sfären eller för den delen Israel. Den «regelbaserade världsordningen» är förvisso i behov av omfattande renovering.

Gisslan inför världspolisen.