När världens rikaste land ska stå värd för APEC och toppmöte mellan Xi och Biden ser man till att städa upp ordentligt för att ge ett någorlunda habilt intryck. Kalifornien är inte bara omåttligt rikt, utan härbärgerar även flest hemlösa i USA, ett klientel man ser till att flytta på samtidigt som den illa skötta infrastrukturen putsas något, i vart fall i värdstaden San Francisco.
Insikten att världen har förändrats blir uppenbar när man kontrasterar de egna allt suddigare minnena av San Franciso som en gemytlig och progressiv småstad med pittoreska inslag som Pier 39, Golden gate, ringlande vägar och antika spårvagnar, numera förbytt i ett helvete av hemlöshet, droger och woke samt ett förfall som får invånarna att skämmas.
Den amerikanska rikedomen är således inte helt jämnt fördelad, och trots låg arbetslöshet tycks samhället inte vara förmöget att bistå de minsta av sina bröder. Sådan social misär är visserligen inget nytt för USA, men har tilltagit ordentligt efter bank- och bostadskriserna.
I kontrast är Kina inte tillnärmelsevis lika rikt per capita, men har inte motsvarande problem med hemlöshet och social misär. Infrastrukturen i de större kinesiska städerna får samtidigt USA att framstå som ett efterblivet u-land, inte minst avseende tåg och annan persontransport.
Efterblivenheten är högst påtaglig även i social bemärkelse, med omfattande kriminalitet och vapenvåld samt utbredd mental ohälsa. Till grund för det ymniga trasproletariat som sover utomhus på San Franciscos gator ligger även en accelererande opioidkris samt samhällets oförmåga att tillhandahålla billiga bostäder.
Staden säger sig inte vilja dölja sina problem, men varför städar man då bort dessa element som man eljest inte ägnar någon som helst uppmärksamhet? För att man vet att besökarna kommer att se ned på det amerikanska samhället och det amerikanska systemet, inte minst den kinesiska delegationen men även många andra asiatiska representanter. Man städar därför skiten under mattan för tillfället.
Det är ett uttryck för amerikanskt förfall, men rötan är inte helt unik för USA, utan sprider sig även till övriga Västvärlden, inklusive Europa och Sverige, där motsvarande problem blir allt vanligare och även accepterade av både befolkningar och dess allt korruptare styren. Samtidigt som sociala turister från tredje världen en masse har erbjudits gratis tandvård och andra flotta förmåner som förtur i bostadskön, blir en allt högre andel svenskar hemlösa och socialt dumpade när ekonomin bromsar in under energikris, inflation och effekter av sanktioner.
Dessa våra njugga västliga «värden» är inte mycket att skryta med när allt kommer omkring, och härav följer att demokratin går kräftgång i världen. Det är inte ett system värt att emulera, i vart fall inte om hemlöshetens, fentanylkrisens, vapenvåldets, kriminalitetens, den sociala misärens och de rubbade politiska wokemanifestationernas USA ska stå modell. Den «amerikanska drömmen» är knappast världens dröm, utan snarare en mardröm.
Asien-Stillahavsregionens ekonomiska samarbete (APEC) har i veckan sitt årliga toppmöte i San Francisco, varvid US-ledaren Joe Biden ämnar träffa Kinas president Xi Jinping för bilaterala överläggningar. Det mesta arbetet har naturligtvis redan gjorts i förväg av tjänstemän i diplomatisk skytteltrafik, men man ska inte underskatta de högsta ledarnas personkemi.
På agendan står att stabilisera relationen för att undvika kalamiteter, exempelvis i Sydkinesiska sjön, där USA alltjämt provocerar med sin närvaro och aggressiva seglatser och överflygningar. För Washingtons vidkommande är det geopolitiska spelet av central vikt, då man fruktar att Kina småningom kommer att detronisera USA som världens hegemon och enda supermakt.
För Beijings del ämnar man ta upp för diskussion de tariffer och den exportkontroll som USA riktar gentemot Kina, allra främst avseende halvledarteknik. Washington har emellertid ingen avsikt att mildra exportförbudet, utan tvärtom vidga det efter att Kina snabbt avancerat sin interna produktion av chips i 7 nm-process.
Det råder ingen tvekan om att Kina småningom kommer ikapp och går förbi, men USA vill ändå söka sinka landet så länge det går, under svepskälet att man inte vill ge kinesisk militär åtkomst till avancerade chips. Problemet med den ansatsen är att tekniken ändå finner väg in i Kina, bland annat genom att Nvidia och andra tillverkare kringgår de amerikanska patenten och därmed inte längre omfattas av exportkontrollen.
Ett annat problem är att exportkontrollen främst binder ris för egen rygg, då Kina är största kund för samtliga tillverkare i såväl USA som Östasien (TSMC, Samsung) och Europa (ASML). Ytterligare ett dilemma är att den brist som uppstår i kinesisk produktion i slutändan drabbar USA och övriga världen genom fortsatta störningar i den globala logistikkedjan.
USA säger sig vilja «konkurrera» med Kina, men det kan knappast sägas vara konkurrens att godtyckligt införa exportkontroller eller att förbjuda kinesiska teknikbolag att verka på amerikanska och andra västliga marknader med luddiga hänvisningar till nationell säkerhet. Kina betraktades inte tidigare på det sättet, exempelvis under utbyggnaden av 4G, utan det är en nyare utveckling med helt andra motiv att hämma Beijing.
Den amerikanska strategin följer samma mönster som när man tidigare sökte innesluta Sovjetunionen, men den har helt enkelt inte förutsättningar att lyckas med avseende på Kina, som är en betydligt större ekonomi med omfattande globala förgreningar. Inte minst USA självt är djupt beroende av både kinesisk import och export, samtidigt som man dras med ett stort permanent handelsunderskott.
Zhongnanhai vet dessutom att svara på provokationerna, även om man än så länge har farit fram måttfullt. Bland annat har man infört exportkontroller kring några mineraler av vikt för försvarstillämpningar och halvledarteknik, men man avvaktar att ta i med den stora släggan. Kinas dominans avseende jordartsmetaller och andra kritiska mineraler kommer att bestå i decennier, och det är inte troligt att USA och Europa mäktar med mer än en mindre reservkapacitet givet kostnader, reglemente kring miljö med mera.
Mer inofficiella nålstick förekommer i form av omfattande export av fentanylprekursorer till USA och framförallt Mexiko, från vilket land den amerikanska fentanylkrisen utgår. Det coronavirus Kina slängde på USA orsakade visserligen en miljon döda på kort tid, medan fentanyl och andra opioider skördar yngre liv uppgående till hundratusen per år, därtill i stadigt växande.
USA:s opioidkris är nu inte Kinas fel, utan är i allt en hembrygd problematik, men Kina har här valt att utnyttja tillfället för att sarga USA något genom att titta bort när kinesiska bolag exporterar kemiska komponenter. Man kan se det som ett elakt svar på det opiumkrig främst Storbritannien men även USA bedrev mot Kina från 1839, men i realiteten är det bara en tursam hållhake, som man säkert kommer att diskutera under toppmötet. Kina kan här i ett slag strypa produktionen och exporten, om USA händelsevis skulle ha något att erbjuda i utbyte.
USA och EU vill gärna ha Kina med på tåget mot Ryssland, men man tycks inte vilja ställa sig frågan varför Beijing skulle låna sig till den ambitionen när man är utsatt för exportkontroll, handelskrig, marknadsförbud, sanktioner och ständiga ingrepp i landets inre angelägenheter i Hongkong, Xinjiang, Tibet och Taiwan. I själva verket är det denna västliga aggression som driver Beijing och Moskva i varandras armar.
Den tidigare amerikanska strategin att konkurrera ut Sovjetunionen var beroende av att engagera Kina i den globala handeln, medan man nu tycks vilja ta sig an såväl Ryssland som Kina på en och samma gång. Det är ett dumdristigt företag som inte har förutsättning att lyckas, utan snarare är en garant för Moskvas fortlevnad.
Kina vill helt säkert inte ha krig i vare sig Ukraïna eller Palestina, utan föredrar frihandel i en fredlig värld. Icke desto mindre vet man att utnyttja situationen när den väl är förhandenvarande, och det är främst EU och USA som tyngs ned av dessa konflikter, i form av inflation och i EU:s fall även energikris och recession. Resultatet blir att Ryssland tar hem spelet och därmed att bifurkationen mellan väst och öst befästs och vidgas.
Det finns ingen vinnare i denna nedmontering av den globala frihandeln och upprättandet av en delad värld, men den verkliga nitlotten drar EU när man förlorar ytterligare i politisk och ekonomisk relevans och när den givna säkerhetsbalansen rubbas. Ökade försvarsanslag i kombination med energikris och recession lär inte avhjälpa detta problem, inte heller det migrationskaos man har anställt.
Xi och Biden kan under denna vända kanske etablera en stabil lågpunkt, från vilken de båda länderna sedermera successivt kan utveckla en mer uppbygglig relation med bas i verkligheten. Nämligen den verklighet som säger att Taiwan förr eller senare kommer att införlivas i Folkrepubliken; att Kina befäster sin ställning som ledande teknikmakt och täpper igen hålen kring halvledare och annat; att Ryssland vinner kriget och att Putins grepp stärks.
De båda supermakterna har mer att vinna på att samarbeta för att lösa globala gemensamma problem kring, klimat, hälsa, terrorism, brottslighet med mera, och inte minst befästa den multipolära ordning som redan är förhandenvarande, vare sig Washington och Bryssel vill eller inte. Det är således hög tid för en verkligt «regelbaserad världsordning» som inte bygger på amerikanskt ekonomiskt eller militärt tvång, utan på ömsesidig respekt, frihandel och internationella organisationer.
Sossen Löfvén och hans rödgröna katastrof till regering slog sig gärna för bröstet angående «stål utan kol», det vill säga att hantera smältprocessen utan att förbränna koks eller kol och därmed reducera utsläppen av koldioxid för att bli yttermera världsbästare i klimatklassen. Under processen «hybrit» skulle man istället kunna nyttja vätgas för att reducera malm till stål.
Men samma vänsterregim avvecklade samtidigt den kärnkraft som behövs inte bara för att anpassa bilparken och industrin till eldrift utan även för att producera vätgas genom elektrolys snarare än att nyttja naturgas. I den dimmiga haschånga som präglar rödvinsvänsterns tankeprocess föreställde man sig att än mer vindkraft med tiden skulle kunna generera stabil energi i volym, medan vi numera har det bistra resultatet av den «reformen» i form av volatil elförsörjning – utan att omställningen till eldrift eller «grönt stål» ens har inletts i nämnvärd utsträckning.
Behovet för hybritprocessen beräknas vara 55 TWh per år, vilket motsvarar en tredjedel av dagens totala elproduktion. Nya källor i form av kärnkraft kommer att ta ett decennium att installera, men inte med tillräcklig kapacitet för att tillgodose de behov som förväntas.
Enligt statliga medier föreligger nu även en forskningsrapport från näringslivet, med slutsats att projektet riskerar att bränna hundratals miljarder kronor i onödan (på din bekostnad via skatt på el), eftersom det finns (och kommer att finnas) bättre tekniker än hybrit för att åstadkomma «grönt stål».
Samtidigt är den svenska andelen av den globala stålproduktionen 0.2 %, med Kina i topp med 54 %. EU står här för 7 % och USA för 4 % i jämförelse. Det är på det hela taget en absurd tanke att en så marginell dvärg som Sverige föreställer sig kunna orsaka revolution i ståltillverkningen, och i den bistra verkligheten kommer framgångarna istället ske där det finns massivt kapital, givna incitament (importkrav från Väst med mera) och erforderlig kunskap, det vill säga i Kina snarare än i energikrisens och industriavvecklingens Europa. Sveriges energipolitik är ett komplett haveri, och medger därför inte vårt deltagande i utveckling av ny teknik i detta fält.
Vidare lär det bli svårt att exportera stål framtaget i en så kostsam process, enkannerligen då de stora producenterna enbart genom storskalighet kan erbjuda betydligt bättre priser för alla slags kvaliteter, även i relation till den svenska nischen med specialstål. Kvar blir bara inhemska statliga infrastrukturprojekt, som vart och ett riskerar bli en ny Hallandsåstunnel i detta ineffektiva och efterblivna tokskatteland.
Genom denna ständiga ambition att försöka «gå före» och vara så in i helvetes duktiga, binder vi ris för egen rygg och fördyrar utan att åstadkomma någon som helst praktisk skillnad i fråga om klimat och utsläpp. Detta är inte och kan inte vara Sveriges roll, utan vi har att istället maximera vår energiproduktion under minimering av kostnad för att kunna hävda oss i den globala konkurrensen, och därvidlag är vi för vår egen ståltillverkning hänvisade till import av de tekniker som större aktörer utvecklar.
Tianjin. Infrastruktur kräver stål, och det är svårt föreställa sig hur EU och USA ska kunna utmana Ett bälte, en väg och andra infrastruktursatsningar i Centralasien, Afrika och annorstädes, eller ens rusta upp den egna eftersatta infrastrukturen, utan att kunna producera tillnärmelsevis lika mycket och billigt stål som Kina. Övergången till «grönt stål» måste ske med hänsyn till verklighetens behov och marknadsförutsättningar.
Australiska socialistregimens ledare Anthony Albanese har landat i Shanghai för att gjuta olja på vågorna i den konflikt som råder mellan Kina och den forna brittiska straffkolonin sedan några år tillbaka. Infektionen tog sin början 2018, då Scott Morrisons nationalistregering lydigt följde Washingtons påbud om att straffa ut Huawei från landets 5G-utbyggnad, men fick rejäl fart 2020 när samme Morrison föreslog en internationell coronakommision i syfte att peka ut det på förhand fastslaget skyldiga Kina.
Zhongnanhai svarade med strafftullar på vin, kol och en rad andra importvaror, vilket inte bara sved ordentligt i den australiska ekonomin, utan även i självuppfattningen av att vara en moraliskt överlägsen aktör i förhållande till kommunistregimen i Beijing.
Sedermera trappades konflikten upp ytterligare genom Morrisons ställningstagande kring Xinjiang och Hongkong, men framförallt då Australien beträdde krigsstigen genom att i pakten Aukus utmana Kinas ställning i Sydkinesiska sjön. Den paranoida psykosen kring Kina är allestädes utbredd i Australien, som på allvar tror att ett krig de två länderna är nära förestående.
Den skräcken förstärktes när Beijing som svar på Aukus etablerade en säkerhetspakt med Salomonöarna öster om Australien, en händelse som av Canberra tolkades som en avsikt att småningom militarisera medelst en militärbas. Det vore ju i strid med den «regelbaserade världsordningen», som stipulerar att bara USA får ha sådana baser.
Ozzie mates tappade således fullständigt fattningen, och fick plötsligt för sig att bli amerikansk vicesheriff i regionen. Men Australien hör geografiskt till Asien och har mycket riktigt ett omfattande asiatiskt inflöde, i form av dels migranter (över tio procent av befolkningen), dels studenter som göder den australiska utbildningssektorn med närmare trettio miljarder dollar per år, och dels turister.
Men viktigare än så är att Kina är Australiens största handelspartner, och därmed en garant för australisk välfärd. En wikisida upplyser om att handel och investeringar med Kina genererade drygt hundra tusen kronor per år till australiska hushåll, och det för tolv år sedan. Politiker som vill utmana den ekvationen måste vara en duktig idiot, vilket är ett passande epitet för Morrison.
Kina står för en tredjedel av Australiens export.
Albanese har här en mer realistisk hållning om beroendet till Kina, utan att för den skull ignorera säkerhetsintressen av verklig art. Möjligen kan hans besök – det första på sju år från Canberras sida – inleda en avspänningsfas som småningom kan leda till en normalisering. Det finns för Australiens del inget att vinna på att ta strid med Kina om västliga geopolitiska intressen, utan det är att slå krokben för sig själv.
Canberra kan lära av kiwierna i Wellington, som har en mer avslappnad attityd till Kina, utan att för den skull slå en koutou för Beijing. Man kritiserar Zhongnanhai när det finns skäl, men upprätthåller i övrigt utmärkta relationer i allt från handel och kultur till utbildning. Nya Zeeland beslöt ursprungligen i likhet med övriga Fem ögon att bannlysa Huawei från 5G-utbyggnad, men upphävde sedermera förbudet – Albanese bör ta lärdom.
Huawei lanserar en ny telefon, hävdar den statliga televisionen på sin vitwebb och i ett nyhetsinslag. Intressant! Företaget har alltså släppt ännu en ny lur? Men njä, det visar sig alltjämt röra sig om den Mate 60 som introducerades i slutet av augusti, för över två månader sedan. Varför blir detta en «nyhet» nu?
Förhoppningen ställdes till att mandarintalande Tilde Lewin skulle fräscha upp den erbarmliga och katastrofalt undermåliga rapporteringen om Kina i statstelevisionen, men den har alldeles kommit på skam. Visserligen har ett och annat intressant kulturellt reportage publicerats, men i mångt och mycket är kinakorren osynlig, framförallt i många av de mest intressanta och brännande politiska frågorna.
Tilde tycks, i likhet med föregångaren på posten, mer vara intresserad av att på skattebetalarnas bekostnad leva loppan i Kina än att göra ett habilt jobb. Allmogen får därför inte samma slags information om Kina som exempelvis USA, från vilket land rapporterna är mer eller mindre dagliga.
Exempel på sådan information gäller Kinas intensiva rymdprogram, det nyligen timade forumet kring Ett bälte, en väg, valkampanjen i Taiwan, mer ingående fördjupning i bakgrunden kring USA:s sanktioner, Kinas försprång i teknik utöver halvledare, Kinas motsvarande exportkontroll, forne premiärministern Li Keqiangs bortgång med mycket mera. Varför kan man inte koppla upp sig mot Beijing i samma utsträckning som mot Washington för att få en initierad kommentar till aktuella händelser?
Det helt inaktuella reportaget på webb och i teve om Huaweis «nya» telefon lämnar till yttermera visso mycket i övrigt att önska. Man nämner exempelvis inte någon gång TSMC:s nyckelroll, utan gör gällande att det är en strid mellan amerikansk och kinesisk halvledarteknik.
Men amerikansk teknik är alltså på samma nivå som kinesisk (7 nm), och den verkliga spetskompetensen finns i Taiwan (3 nm) och Korea, samt i Nederländerna i form av den relevanta litografiska tekniken. USA:s biroll handlar om patentinnehav för delar av den teknik som avses.
US-korren Fouad Youcefi hävdar här att USA vill vara självförsörjande kring alla delar där det gäller de här chippen, och man vill också se till att resten av världen köper och ordnar med amerikanska chip, och inte med kinesiska. Men amerikanska chips är alltså inte det som nyttjas, och även om USA skulle vilja «ta hem» tillverkningen lär det inte hända, nämligen för att Taiwan inte har för avsikt att avhända sig sitt levebröd och sin nationalklenod.
Här skulle Youcefi kunna göra ett mer ingående reportage kring problemen att finna kompetent personal till TSMC:s fabrik i Arizona, eller hur sanktionerna främst slår mot amerikanska halvledarfabrikanter som Nvidia, samt även mot koreanska och japanska – Kina är deras största kund. Det är självklart att både USA och Kina vill bli självförsörjande, men det är Kina som kommer att ta hem det spelet när USA pajar den globala kedjan.
Spelar det någon roll i det stora hela? Förmodligen inte, och vem ser egentligen på statsteve i dessa dagar? Men vi betalar alltså för detta elände via skattsedeln, och borde kunna förvänta oss betydligt bättre information och upplysning om världens andra supermakt Kina. Men i tevehuset säger man fortfarande «hu-a-wei» och begriper inte det där med diftonger… det är på den nivån.