Kategorier
Kina Politik USA

Kanada i nytt klavertramp

Kanadas folkmördarregim och dess ledare Trudeleau står än en gång med byxorna nere, efter att de två Michael i Meng Wanzhou-affären visat sig ha bedrivit spioneri av just det slag de anklagades för av den kinesiska staten. De tvenne har nu råkat i luven på varandra, och en av dem söker skadestånd i mångmiljonklassen av Ottawa.

Huaweis finanschef Meng Wanzhou arresterades som bekant i Vancouver i december 2018, då den amerikanska regimen hade begärt henne utlämnad för anklagelser om bedrägeri och brott mot de unilaterala amerikanska sanktionerna mot Iran. Normalt hanterar man inte företag på så sätt, och saken ska förstås som ett angrepp bland alla andra mot Kina.

Beijing kontrade ett par veckor senare genom att på motsvarande vis gripa och arrestera två kanadensiska medborgare. Den ene, Michael Spavor, hade en konsultroll i Nordkorea, omfattande intima kontakter med Gim Jeongun och det övriga ledargarnityret. Den andre, Michael Kovrig, är diplomat och underrättelseofficer, och man kan här tänka att de båda redan från början hade ögonen på sig i Kina.

Spavor underrättade Kovrig om förhållanden och omständigheter i Nordkorea, uppgifter som Kovrig därefter vidarebefordrade till Ottawa och anglosfära signalspaningsalliansen Five eyes. Spavor trodde sig ha berättat i förtrolighet, och blev först i efterhand medveten om Kovrigs agerande.

Men det är just denna omständighet som ledde till att de tvenne greps av kinesisk polis. Spavor dömdes sedermera för spioneri till elva års fängelse, medan Kovrigs dom aldrig meddelades. De båda släpptes i samband med att USA lade ner fallet mot Meng, som då hade tillbringat närmare tre år i husarrest.

Självklart rör det sig om qui pro quo från Zhongnanhais sida, men det betyder alltså inte att de båda valdes ut slumpmässigt. Man hade en anklagelseakt att nyttja vid behov, som alltså infann sig då Meng arresterades.

Ottawa förnekade då och förnekar alltjämt att Kovrig skulle ha varit spion, men det är comme il faut i sådana sammanhang. Pajasen i Ottawa anklagade för en tid sedan Indien för att på kanadensisk mark ha utfört lönnmord gentemot en sikhisk separatist. Kort därefter bjöd man in en ukraïnsk nazist att tala i parlamentet, varvid ridån gick ned igen för Trudeleau. Killen har det inte lätt, och kanadickerna är inte längre roade.

Kanadas diktator, Justin Trudeau, här renderad som Harley Quinn med Meng Wanzhou upphängd i bakgrunden.
Kategorier
Kina Kultur Politik Xinjiang

Xinjiang Åkessons modell

Kinas reformer i Xinjiang från 2014 i syfte att rota ut islamistisk terrorism, islamistisk radikalism och islamistisk separatism samt utbilda bort utanförskapet har rönt stora framgångar, men har samtidigt kritiserats hårt av omvärlden, främst som ett geopolitiskt slagträ att nyttja mot Kina, men även av mer genuin sorg om uigurerna därstädes.

Det går nu ingen nöd på uigurer i allmänhet, allra minst de som rycks upp ur fattigdom och islamistiskt patriarkat, erbjuds utbildning och praktik och sedermera inlemmas i majoritetssamhället, även om de amerikanska sanktionerna först och främst drabbar uiguriska arbetare.

Zhongnanhais tanke har nämligen aldrig varit att angripa islam per se, eftersom det är en av de fem erkända religionerna i landet, utan just att socialisera fram en ordning där nationen och den nationella gemenskapen sätts i första rummet. Det kallas sinisering med en pejorativ term, men den äger ändå viss riktighet.

I reformarbetet ingår inte bara utbildning och praktik i de berömda lägren, utan även anpassning och i förekommande fall destruktion av moskéer så att de inte avviker från stadsbilden. Det gäller för övrigt inte bara Xinjiang och islam, utan även kristna kyrkor på östkusten har erfarit demolering efter att man har byggt allt för höga, skrytsamma och inte minst säkerhetsmässigt tvivelaktiga konstruktioner.

Centralregeringen har sedan 2018 ett direktiv om att bygga färre moskéer och riva fler som princip, och att i övrigt kontrollera stadsplaneringen noga med avseende på islam, inte bara i Xinjiang. Iögonenfallande minareter och domer har i förekommande fall avlägsnats, samtidigt som moskéer har vederfarits andra förändringar eller rent av rivits. Enligt utländska källor har drygt hälften av Xinjiangs 16 000 moskéer omfattats av direktivet.

Sverige är inte lika hårt drabbat av terrorism som Kina, men har samma problem med utanförskap och islamistisk påverkan, accentuerat under senare år med eskalerande gängkriminalitet, skjutningar och sprängningar. Även problem med koranbränningar, desinformation och andra kulturella slitningar förekommer allt mer frekvent, varför tanken om att principiellt emulera den kinesiska modellen i Xinjiang härstädes har föreslagits. Det är förstås att skrika för döva öron, givet den naiva svenska idealistiska hållningen och den svenska uppnästa attityden gentemot Kina.

Men Sverigedemokraterna lanserar nu under sina landsdagar faktiskt en reformagenda i den riktningen, enligt Jimmie Åkessons linjetal. Han säger sig vilja införa ett omedelbart stopp av etablerandet av nya moskéer i Sverige, helt i likhet med det kinesiska direktivet.

På samma sätt säger Åkesson att vi behöver också börja konfiskera och riva moskébyggnader där det sprids antidemokratisk, antisvensk, homofob, antisemitisk propaganda eller allmän desinformation om det svenska samhället, även det i samma anda och med samma bevekelsegrunder som i Kina. Minareter, kupoler, halvmånar eller andra attribut som tjänar som islamistiska monument i stadsbilden bör helt tas bort, enligt Åkesson.

Till yttermera visso föreslår partiledaren dold avlyssning av religiösa församlingars lokaler i syfte att rycka undan radikalism av olika slag, naturligtvis även det en praktik som förekommer i Kina. Det enda som saknas i Åkessons paket är egentligen AI-assisterad kameraövervakning samt riktade utbildnings- och praktikinsatser gentemot det invandrade utanförskapet – men det kommer säkert vad det lider.

Det är i likhet med den kinesiska siniseringen en reform av försvenskning, i syfte att å ena sidan integrera och assimilera muslimer i Sverige, och å den andra att rensa ut element och företeelser som inte är kombatibla med det svenska samhället. Det är att sätta nationen och den nationella gemenskapen i första rummet, varvid annan kultur och religion får finna sig i att vara sekundära attribut.

Åkessons Kina-paket är självklart tämligen radikalt i ett svenskt perspektiv, och mer att se som ett sätt att vässa retoriken och avancera den egna agendan än reformer som kan sjösättas i nuet. Men det är samtidigt en avisering om ytterligare verklighetsanpassning, och är ett steg som småningom behöver tas om Sverige ska få bukt med sina problem. Helt säkert såg sossarna och socialliberalerna aldrig detta komma.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik

Uppnästa européer ratar kinesiska EV?

Bilköpare i Europa skulle aldrig köpa en kinesisk bil, enligt en undersökning. Detta för att man «inte gillar landet och vad det står för», och för att landet har «dåligt rykte». En femtedel säger sig således blankt vägra kinesiska märken, medan två femtedelar ser kinesiskt ursprung som sistahandsval.

Det minner om hur man fordom såg på japanska och sedermera koreanska fordon, som veritabla riskokare av undermålig kvalitet tillverkade av efterblivna gulingar. Numera är förstås dessa östasiatiska länder i den absoluta världstoppen avseende fossildrivna gammelbilar, och en liknande händelseutveckling kommer småningom att prägla kinesiska elbilar.

Du och övriga européer vet nämligen ingenting om vad Kina «står för», utan får hålla till godo med vad som förmedlas i Expressen och statstelevisionen, det vill säga medier med en utpräglad kinafientlig agenda och horribelt okunniga journalister. Du kan egentligen ingenting om Kina, och vet inte ens vad premiärministern heter. Faktum är att du inte ens förstår mandarin, i likhet med 99.992 % av övriga svenskar, och därför inte kan tillgodogöra dig information från förstahandskällor.

Men til syvende og sidst vinner förstås marknadskapitalismen och den tekniska kvaliteten, oavsett hur mycket medier försöker förvränga verkligheten eller hur mycket Bryssel försöker stävja konkurrensen med strafftullar och andra merkantilistiska otyg som i slutändan mest pajar europeisk bilindustri.

Den europeiska arrogansen och idealismen är inte till gagn för vår fortlevnad som högteknologisk aktör, särskilt inte som Europeiska sovjetunionen mer är ett regleringshelvete än en motor för innovation. Europeiska tillverkare är därför i längden chanslösa mot kinesiska producenter, och därför kommer även du småningom köpa en kinesisk elbil.

Det är framförallt yngre generationer som kommer att driva utvecklingen, eftersom de inte är lika stela i tankeverksamheten och förpuppade i åsikter, utan förstår att se vart vindarna blåser och är bättre på att värdera teknisk innovation.

Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik Religion Ryssland

Susanna Birgerssons ångest

Fru Birgersson är rädd. Ja, inte bara rädd, utan faktiskt livrädd. Tanten skakar in i benmärgen av fruktan, och är därför beredd att ta till vapen för att försvara sig mot angripare från alla håll och kanter. Vi i de fria länderna – the good guys – måste ta värn mot alla de onda krafter – the bad guys – som omringar oss och vill oss så illa!

Ledarskribinnan i den västsvenska pamfletten är mer specifikt «livrädd för ett Kina vars hunger efter inflytande saknar gränser», men hur fru Birgersson har kommit att omfattas av den tanken är inte gott att veta. Nog för att det finns gott om lektyr med avsikt att svartmåla Kina i alldeles verklighetsförvrängda kulörer, men politiska skribenter brukar ha någorlunda förmåga att sålla bort skräpet och emellanåt konsultera mer vederhäftigt material. Så icke fru Birgersson.

Den besvärliga verkligheten är här att Kina förvisso söker inflytande, men i adekvat proportion till dess storlek, kraft och förmåga. Varken mer eller mindre, och det skiljer inte ut Kina från världens övriga länder. Det är en trivial ambition. För Kinas vidkommande handlar det vidare mer om att återupprätta sin storna fornhet, efter ett «förnedringens århundrade» av västerländsk imperialism, fördragskolonialism och invasion, även det en ambition man kan sympatisera med.

Det innebär i praktiken att Kina åter blir Asiens centrum, småningom tillsammans med Indien, så som var fallet i ett par tusen år innan de västerländska kanonbåtarna anlände i syfte att underkasta de asiatiska länderna en västlig kolonial ordning, med kvardröjande effekter in i nutiden.

En sådan flerpolig ordning är den för världen normala, och fru Birgersson kan 高枕无忧了 (gaozhen-wuyoule, det vill säga sova på hög kudde utan fruktan, som ordspråket lyder). Kina kommer alltid att vara på betryggande avstånd från oss, och dess inflytande huvudsakligen av benägen karaktär, nämligen i form av vetenskapliga och tekniska landvinningar och kanske även en del kultur.

Fru Birgerssons rädsla stannar emellertid inte där, utan hon är även «livrädd för Putins imperialism». Detta är förstås det gängse narrativet som för närvarande kopieras dagligen i den mediala filterbubblan, men det betyder inte att det har med verkligheten att göra.

Visst, Putin anföll Ukraïna i en «fullskalig» invasion, som det helt papegojlikt heter i den mediala framställningen, men det skedde efter omfattande expansion österut av Västs militärallians, och efter upprepade varningar sedan 2008 om att Kreml drar röda linjer vid Ukraïna och Georgien. Väst visste vad som skulle komma om man insisterade, och så skedde när man synade Putins hand.

Ett Ryssland som under historien har smakat västerländsk imperialism i form av Karl XII, Napoleon och Hitler men själv inte har marscherat mot Stockholm, Paris eller Berlin har goda skäl att frukta ytterligare en västlig expansionsfas, oavsett hur mycket Nato säger sig vara fredens apostlar och the good guys. Det är till skillnad från fru Birgerssons fantasier en reell fruktan med historisk verklighetsförankring.

Putin är nu inte imperialist, och han har inte för avsikt att återupprätta ett nytt Sovjetunionen. Den som förfäktar den tanken får nog motivera det med något av Putins tal eller andra uttryck, alster man får leta förgäves efter. Ambitionen är mer modest, nämligen att upprätthålla den säkerhetsdoktrin som har varit förhandenvarande sedan kalla krigets slut, och att inte underkasta sig en västlig ordning under amerikansk hegemoni.

Vladimir kommer alltså inte heller denna gång att tåga mot Stockholm, Paris eller Berlin, ett företag som för övrigt är helt omöjligt givet de relativa styrkeförhållandena. Fru Birgersson kan därför även i detta avseende stilla de oroliga nerverna med en smula logiskt tänkande och fakta från den historiska verkligheten.

Till yttermera visso är fru Birgersson «livrädd för den globala islamismen som vill utplåna ‹sionismen› och få västerlandet på knä», vilket får sägas vara en underlig tanke i dessa dagar då den sionistiska ockupationsmakten jämnar Gaza med marken, som komplement till det mer långsamma palestinska folkmord som har timat under decennier av illegal bosättarpolitik.

Nog för att islam, i likhet med kristendom, är en expansionistisk ideologi, nämligen som en funktion av monoteism i kombination med mission och annan ambition att «frälsa» världen med svärdets makt. Men i vår del av världen hejdades islams expansion efter reconquistans fulländande 1492, och punkterades alldeles efter första världskriget med Osmanska rikets upplösande 1922. Det senare är för övrigt den omständighet som har lett till sionism och Israels bildande, och som en konsekvens islamisk antisemitism.

Islams expansion österut gör halt på samma sätt av ett effektivt dharmiskt värn, och den enda jordmån som står till buds är i det underutvecklade Afrika, där sådant medeltida tankegods alltjämt kan frodas, i kamp med motsvarande kristna expansion.

För Västs vidkommande är islam numera ett importerat hot, i det att vi har låtit stora skaror muslimska invandrare bosätta sig i Europa, omfattande närmare fem procent av befolkningen, eller femtio miljoner muslimer. Det har skett inte minst på grund av den israeliska sionismen, men framförallt genom amerikanska krig i Irak, Afghanistan och Syrien.

Ytterligare en omständighet härför är den naiva mångkulturalism som har omhuldats av europeiska politiker och mediala krafter (inte minst fru Birgerssons tidning), och för övrigt även av den vokala judiska minoriteten, varvid muslimsk antisemitism har fått fäste i vår del av världen. Snacka om att binda ris för egen rygg!

Sådan islamism kan förstås utvecklas till en särdeles svår cancer på samhällskroppen om metastaserna får fortsätta växa, men givet nuvarande politiska omprövning stannar hotet vid låggradig terrorism och sporadisk antisemitism. Väst kan således inte bringas «på knä» av islam, och Israel kan inte «utplånas» med mindre än att man provocerar ett kärnvapenbestyckat Iran i sådan riktning.

Israels plats i Mellanösterns gemenskap är för övrigt garanterad genom grannländernas erkännande, som är möjligt att erhålla under – och bara under – implementering av en tvåstatslösning enligt 1967 års gränser, den kompromiss som även har det internationella samfundets gillande.

Men Israel har uppenbarligen inte för avsikt att sälla sig till det internationella samfundet och den «regelbaserade världsordningen», så icke heller dess skyddsängel USA, utan målet är och förblir att implementera den sionistiska visionen om att återupprätta det «heliga landet» genom fortsatt bosättarpolitik, ockupation och fördrivning av palestinier. Vem som utplånar vem står alltså klart även i denna besvärliga verklighet.

Fru Birgerssons ångest är således obefogad, och sådan irrationell rädsla brukar med medicinsk terminologi beskrivas som en paranoid psykos. När man är «livrädd» för allt och alla i ens omgivning har paranojan nått sådana proportioner att tillståndet är svårt att häva.

Överfört på den politiska diskursen utgör sådan samhällelig förföljelsemani en uppenbar risk för väpnad konflikt, och vi ser hur denna irrationella rädsla är utbredd i vida samhällslager, omfattande det högsta skiktet av politiker, som på största allvar tror att Putin står i begrepp att invadera Sverige, att Kina är ett «hot» mot vårt land, och att «antisemitismen» är vår tids största problem.

Hur i helvete hamnade vi i detta tillstånd‽

Kategorier
Kina Politik USA

Bländverk i San Francisco

Några större förväntningar kring toppmötet Xi–Biden i San Francisco (kinesiska: 旧金山, Jiujinshan, gamla guldberget) hade väl knappast någon, och det primära syftet tycks ha varit att stabilisera en lågpunkt i relationen, bland annat genom att högre militära funktionärer nu ska lär ska börja tala med varandra i händelse av skärmytslingar i Sydkinesiska sjön och annorstädes.

Att sådan kommunikation har uteblivit beror delvis på att Washington har riktat sanktioner mot tidigare försvarsministern Li Shangfu, numera avpolletterad. Det är alltså en sällsynt usel idé att visa sådana aggressioner mot en part med vilken man säger sig vilja kommunicera.

Men en annan orsak är att Zhongnanhai ser med viss avsmak på de ständiga amerikanska och andra västliga intrången i farvatten med vilka Väst inte har något överhuvudtaget att skaffa. Syftet sägs vara att upprätthålla «navigeringsfriheten», men det finns naturligtvis ingen som vill inskränka den, allra minst det Kina som är motorn i regionens ekonomi. Hur skulle det se ut med kinesiska hangarfartyg och jagare utanför San Diego, San Francisco och Los Angeles?

Parterna har vidare kommit överens om ett antal mekanismer för utbyten kring AI, klimat med mera, det vill säga mer funktionella aspekter i bilaterala och globala relationer, sådant allmängods som lägre tjänstemän utverkat under en längre tid inför mötet.

Till formalian hör även ett antal utfästelser, som att USA inte söker Taiwans självständighet eller konflikt med Kina (哈!); att man inte har regimskifte och systemförändring på agendan (哈!); och att man inte har för avsikt att bedriva ett nytt kallt krig (哈!). Sådant bludder är inte värt pappret det är skrivet på, utan är mer ett slags dekoration och inramning i syfte att framstå som någorlunda civiliserad.

Den enda konkreta punkten, i vart fall med offentlig spridning, rör den amerikanska fentanylkrisen, varvid Kina utfäster sig att kontrollera tillverkning och export av ett femtiotal prekursorer till drogen i fråga, kemikalier som vanligen skeppas till Mexiko för vidare hantering, men som även kan beställas per postorder.

Prekursorerna är redan olagliga att hantera i Kina, men Beijing har valt att titta bort under den amerikanska floden av sanktioner, tariffer och exportkontroll. Formellt har man hävdat att det är ett amerikanskt problem, som Kina inte har något med att göra, men i realiteten är det förstås ett tjuvnyp med viss hämndkänsla.

Dekret har således utgått från Beijing om att göra halt i produktion och hantering av kemikalierna, mer under hot om utländska (amerikanska) juridiska konsekvenser snarare än inre straffutmätning. Det återstår således att se hur hårt man avser implementera föresatsen.

Märkligt här är nämligen den pyttelilla gest man fick i utbyte, att USA avskaffar Xinjiang-relaterade sanktioner gentemot den kinesiska polisens forensiska avdelning (som kan vara av viss nytta i att bekämpa droghantering). Det är en fullständigt genomusel deal, vilket antyder att det förmodligen finns mer hemliga aspekter kring arrangemanget, eller att det mest är en pappersprodukt.

En tredje möjlighet är att det är en gest och eftergift från Beijings sida i syfte att blidka hökarna i Washington och söka bättre relationer, men det är nog ingen bra strategi för att hantera jänkarna. Ge USA fingret, och man tar hela armen. Det räcker med att ge Biden fingret på annat vis.

Bitarna hänger alltså inte ihop, och detta bondeoffer kring fentanyl är svårförståeligt utan mer information, allrahelst som Beijing formellt kommunicerar att en ny världsordning har befästs och att en ny historisk period mellan USA och Kina har inletts. Det enda konkreta utfallet tycks emellertid vara att Zhongnanhai har köpt sig en smula tid.